Grundkurs för att kunna föra en feministisk diskussion like a boss

Jag tror att alla någon gång har upplevt en rädsla för att ge sig in i ett sammanhang eller en diskussion där man inte är familjär med språket. Där det verkar behövas någon grundkunskap i nivå med rymdforskarsfären för att få vara med och för att få ens åsikt accepterad. Ibland kan man nästan få känslan av att vissa grupper vet om det här och nästan kör på ännu hårdare med alla utryck så att andra, lägre stående varelser, ska förstå sin plats.

Jag har inte själv upplevt det, men jag kan tänka mig att det när det snackas feminism kan uppstå problem att hänga med om man inte förstår vissa uttryck och ord. Och så vill vi ju inte ha det! Jag vill att alla ska kunna vara med i diskussionen, det hjälper oss framåt.

”Jaha och varför kan vi inte prata om det här som vanligt folk så att alla förstår då?” Jo det kan man väl men precis som med vilka andra ord som helst så kan förståelsen för dessa spara tid om man känner till dom och allt inte behöver förklaras där och då. Som om vi pratar om miljöförstöring så kan växhuseffekten vara bra att känna till. Eller om vi pratar om företagande så kan det underlätta om alla vet att det råder marknadsekonomi. (Okej inte till hundra procent men nästan). Så om vi förstår hur vi namnger olika företeelser som är delar av förtrycket eller kampen mot det eller olika grenar av teorin så hjälper det oss att vrida och vända på problemen och lösningarna på ett effektivt sätt.

Som den lösningsorienterade människa jag är så tänker jag att det är lika bra att ta tag i saken själv! Jag tänker att vi börjar med en rätt kort titt på några centrala grejer att få koll på och senare kanske djupdyker ner i dessa och riktigt gnider in begreppen som en dyr jävla lotion med extra allt så det verkligen blir den del av oss! Yes! Nu kör vi!

Särartsfeminism
Särartsfeminismen är ett av feminismens två huvudinriktningar. Särartsfeminister anser att eftersom män och kvinnor är biologiskt olika ger det oss olika kvalitéer, vilket leder till att vi är mer lämpade för vissa uppgifter. Samhällets statusskillnader mellan de manliga och kvinnliga rollerna accepteras inte, utan särartsfeministerna vill att värderingen skall vara jämlik. Den hävdar att kvinnor och män har medfödda olikheter och delvis lite kulturella också, och att vi med den feministiska kampen ska kämpa för att ge de olika intressena, yrkesvalen osv lika värde och erkännande. Men man vill behålla och bejaka de påstådda könsskillnaderna eftersom det mesta sägs vara biologiskt betingat. Jag skulle säga att så kallade jämställdister kan köpa att kalla sig särartsfeminister när man beskriver för dom vad det är. Även väldigt konservativa människor brukar gå med på att detta kan vara okej.

Likartsfeminism
Detta är mer min övertygelse som ni vid det här laget säkert redan förstått. Likartsfeminism är en gemensam benämning på de riktningar inom feminismen som anser att skillnaderna mellan könen främst är sociala konstruktioner och alltså kulturberoende. Den sätter miljön i centrum tillskillnad från särartsfeministerna som sätter de biologiska aspekterna i centrum.  Likartsfeminismen är större än särartsfeminismen i sverige idag (tur det tycker jag). Inom likartsfeminismen ryms bland annat  liberalfeminism, socialistisk feminism och radikalfeminism. Dessa kan vi snacka mer om en annan gång om ni vill. Men här tror vi att man kan jobba bort många av skillnaderna det innebär att vara kvinna eller man i samhället eftersom de främst bygger på sociala föreställningar om vad kvinnor och män kan och bör göra.

Patriarkat
Den sociologiska approachen man kan använda för att beskriva detta skulle vara: Ett socialt system där maskulinitet värderas högre än femininitet och män anses dominanta över kvinnor. Definitionsmässigt är det ett samhällssystem där män har den primära makten och de flesta ledande positioner inom politiska-, ekonomiska-, religiösa-, sociala- eller finansiella institutioner. Även inom familjer är det främst mannen som bestämmer över kvinnor och barn. Alla, både kvinnor och män kan anses lida av patriarkala strukturer. Kvinnor (av rätt uppenbara skäl) som att de faller offer för våld, lägre löner, färre rättigheter, mindre makt mm mm. Män pga att manlighetsnormen som underminerar mäns förmåga och rätt att känna och utvecklas som kännande individer med empati. Plus att män ju också faller offer för mäns våld.

Matriarkat
Motsatsen till patriarkat. Det finns ett litet gäng jämställdister som hävdar att vi lever i ett matriarkat och/eller att det förekommer på vissa platser i världen. Det stämmer inte. Inte strukturellt i alla fall, möjligen finns individer som har en privat situation som kan liknas vid detta men det ska vi ju inte blanda ihop med hur det ser ut i stort. Inte om vi ska tro på forskning och statistik i alla fall där antropologer är överens om att samtliga samhällen, befintliga och historiska, har varit patriarkala. Eller inte forskning som inte källhänvisas till diverse rasistiska kvinnohatarsajter i alla fall.

Intersektionalitet
Detta beskriver hur olika förtryck kan överlappa varandra. Ett viktigt verktyg för att feminismen inte ska bli exkluderande och någon elitistisk kamp för vita redan på vissa sätt priviligierade medel- och överklasskvinnor.  En intersektionell syn på saken inkluderar aspekter som kön, ras, klass, etnicitet, sexualitet. Den här bilden har jag visat innan men den tål att spridas mer:

CIS
CIS är ett latinskt ord som betyder ”på samma sida”. En cisperson är en person som har alla perspektiv av kön på samma sida. Man har alltså ett och samma kön i fyra kategorier kan man säga som bygger upp kön: Biologiskt, juridiskt, mentalt och socialt. Alltså till exempel en person som har en kropp som definieras som kvinna, juridiskt anses vara kvinna (alltså har ett personnummer som definierar en som kvinna juridiskt), personen vill passera som och passerar socialt som en kvinna. När man pratar om cispersoner så förutsätter vi att det bara finns två kön, alltså har vi en binär syn på kön i det här sammanhanget. Mer om vad ickebinär är kan du läsa om strax!

Privilegie
Att ha privilegier betyder inte att man är ond och utnyttjar andra medvetet, man kan inneha privilegier ofrivilligt. Ändock- det är en fördel man fått pga tex sitt kön, hudfärg, sexuella läggning mm som man inte riktigt väljer. En oförtjänt fördel typ. Som att spela ett tvspel på enklaste nivån mot folk som spelar samma tvspel på svårare nivå- de utan privilegier. Därför blir det lite dålig stämning om man då (som exempelvis vit straight man) gnäller och säger att alla har samma möjligheter det är ju så enkelt tvspel! Ja ni förstår ju.

Genus
Genus kan man säga är begreppet vi använder när vi pratar om det sociala könet. Inom likartsfeminismen kan man säga att det är det här vi försöker dissekera och förändra. Det här begreppet kan det vara värt att rota mer i för att förstå många konflikter som kan uppstå till följd av missuppfattningar kring att feminister försöker göra alla könlösa. Kön kan som vi lärde oss precis under beskrivningen av CIS delas in i fyra kategorier: Biologiskt, juridiskt, mentalt och socialt. Genus behandlar den delen som är det sociala könet. Så när vi vill uppfostra barn genusmedvetet så handlar det alltså om den socialt konstruerade delen av könet som idag delar upp egenskaper i två högar- en som anses passande för flickor, och den andra för pojkar. Det vill vi sopa ihop till en enda hög och ge barn, och vuxna med för den delen, möjlighet att vara allt oavsett biologiskt, juridiskt eller mentalt kön.

Könsroller (binära)
Enligt könsrollsteorin är kön förknippat med en social roll eller värdering som människor mer eller mindre medvetet lever med. Ett exempel är ”kvinnan ska stå vid spisen och laga mat medan mannen tjänar familjens uppehälle”, ett annat att ”flickor ska tycka om rosa, pojkar ljusblått”. Könsrollerna uppfattas som stereotypa mallar vilka respektive kön mer eller mindre tvingas in i. Enligt könsrollsteorin finns en tanke om att män och kvinnor har egenskaper och behov som bara går att finna i endera könsrollen, och föreställningen om att ”män skall vara manliga” och ”kvinnor ska vara kvinnliga” kan bli problematisk att hålla fast vid, när en egenskap som kan finnas hos samtliga kön, blir begränsat till ett enda. Kritiker menar att de värderingar, egenskaper och behov som formar begreppen ”manligt” eller ”kvinnligt” snarare är att betrakta som mänskliga, snarare än könsreglerade. Det är detta som vi feminister jobbar på att få till så vi pga kön inte begränsas.

Ickebinär
Ickebinär kan den person kalla sig som identifierar sig som mellan eller bortom kvinna–man-uppdelningen av kön. Ibland används ”ickebinär” som ett paraplybegrepp för olika könsidentiteter som inte följer tvåkönsnormen. Ickebinär betyder inte samma sak för alla som definierar sig som det. En del känner sig som både tjej och kille. Andra känner att de befinner sig mellan de kategorierna. Många ickebinära känner sig inte som något kön alls.

Våldtäktskultur
Våldtäktskultur innebär inom feminismen en sammankoppling mellan sexuellt våld och kulturen i ett samhälle. Begreppet implicerar att vi lever i ett samhälle där sexuella trakasserier och våldtäkter förekommer ofta. Det innebär även att våld mot kvinnor normaliseras samt överses med i media.  Våldtäktskultur är inom den feministiska ideologin, teorin om att ifall en kvinna inte lever upp till det rådande samhällets krav på hur hon ska reagera, skydda sig, och förebygga övergrepp, så är det är hon själv som skuldbeläggs. Våldtäktskulturen tros vara uppbyggd på den rådande synen av vad som anses vara manligt, respektive kvinnligt. Även män påverkas, och kan samtliga börja ses som potentiella våldtäktsmän, där deras sexualitet anses vara okontrollerbar och inte något de själva bestämmer över. Inom detta pratar man om victim blaming, slut shaming och normalisering av sexuellt våld, det är bara att ta en titt på reklamvärlden för att hitta rätt problematiskt bildspråk som man när man tänker efter borde reagera starkt på, men pga att vi är så vana vid det så reagerar vi inte. Att vi lever i en våltäktskultur ger bland annat konsekvensen att kvinnor inte kan dra nytta av rättsliga åtgärder när de utsätts för brott som tex en våldtäkt om de inte vidtagit försiktighetsåtgärder som vid andra brott inte avkrävs offret.

Sexism
Det innebär fördomsladdad diskriminering, förtryck eller utnyttjande av människor enbart på grund av könstillhörighet. Begreppet myntades av kvinnorörelsen i USA på 1960-talet som en parallellbildning till racism (rasism). Det har sedan dess varit vanligt inom olika grenar av feminismen och är även föremål för lagstiftning och används inom socialforskning. Grunden till sexism ligger i den ideologiska eller religiösa föreställningen att naturgivna skillnader mellan könen ger dem skilda uppgifter i samhället. Förespråkare av termen sexism menar att detta i praktiken alltid leder till att ett kön underordnas, medan det andra får en förtur till maktpositioner och bättre levnadsförhållanden.

Internaliserad sexism
Ah, så jävla sorgligt att detta ens förekommer och inte bara det, det är dessutom väldigt vanligt. Därför är det viktigt att vi börjar prata mer om detta men inte nu, nu ska vi bara beskriva vad det är. Internaliserad sexism kan man kort beskriva som att kvinnor har gjort samhällets sexistiska kvinnonorm med allt vad det innebär (utseendekrav, beteendeförväntningar mm) till måttstocken de mäter sig själva och andra kvinnor med, detta för att fungera bra i samhället. Om man som kvinna inte utövar någon form av internaliserad sexism blir man vad som i folkmun kan kallas för allt från besvärlig till feminatzi. Det är också den internaliserade sexismen som gör att det finns kvinnor som inte upplever att sexism förekommer, det är för dom normaliserat. Tänk lite som en relation med våld, efter ett tag så tror offret att det är så relationer är i största allmänhet och att det nog är hens fel att det blir så ändå. En form av patriarkal hjärntvätt kan man säga.

Kroppslig autonomi
Rätten att bestämma över sin egna kropp. Kan vara rätten till preventivmedel, abort, vård (som exempelvis rätten att välja att föda med kejsarsnitt) mm. En viktig kamp idag när vi har starka konservativa värderingar som återuppstår och för med sig gubbgäng som försöker reglera kvinnors rätt till att bestämma över sina kroppar. Som av en händelse är det inte så många som vill reglera mäns rättigheter att göra vad de vill med sina kroppar, man kan tänka sig att det har med patriarkala strukturer att göra.

Så. Jag har garanterat missat något ord jag definitivt borde haft med i den här första grovbeskrivningen, men då får ni säga till så fyller vi bara på helt enkelt!

Hoppas detta kan hjälpa några av er att våga hoppa in i och förstå mer av era feministiska samtal och känna er som superhjältar när ni tar er fram helt obehindrat i dessa!

Annonser

Struktur- vs individperspektiv och varför vi ska prata om beteenden istället för förövartyper.

I de allra flesta fall brukar den jämförelsen användas av mig när jag förklarar för någon att det inte går att börja prata om individer (”inte alla män…”)när diskussionen om strukturer i samhället är uppe på tapeten. Det dödar strukturanalysen, för det finns alltid exempel på individer som inte utsätter andra för våldsbrott till exempel. Faktum är att de allra flesta männen inte våldtar eller trakasserar. Det innebär inte att det inte är läge att prata om att 98 % av alla som är misstänkta för våldsbrott är män. (Jag skriver just misstänkta för bara 8 % leder till åtal, och då ska vi komma ihåg att BRÅ hävdar att det bara är 23 % som anmäls alls.)

Nu är jag inte så väldigt bevandrad inom våldsbrottsstatistiken, men att det är ett problem att män som grupp är vansinnigt överrepresenterade är helt tydligt. Ett annat problem är att vi, både kvinnor och män, verkar tro att det är en viss typ av män som utför dessa handlingar, skumma extra aggressiva män. Vidare blir vi matade med den felaktiga bilden av att det ligger ett ansvar hos kvinnan att inte bli utsatt, det finns en uppsjö av tips och listor på förebyggande åtgärder kvinnor kan vidta för att undvika att bli ett offer. Att män ar farliga och kvinnor kan/ska skyddas är något som många anser vara en sanning i samhället och det påverkar såklart oss alla i arbetslivet också. Att många går omkring med en bild av hur en förövare är och ser ut som inte är applicerbar på speciellt många i ett kontorslandskap gör att allt som kan likna trakasserier och särbehandling viftas bort som individproblem och därför kommer vi aldrig åt rotorsaken.

Visst kan kopplingen mellan grova våldsbrott och lite lightvarianter av trakasserier på arbetsplatsen verka ha en svag koppling, men jag tror att vi behöver börja prata om maktutövande och kränkningar som beteenden där grova och mindre grova ageranden ses som beteendevarianter av samma art. Det är också viktigt att vi håller fokus på just beteende och inte alltid  bara avfärdar agerandet genom att prata om att individen i sig är orsaken. En av anledningarna till att vi behöver ändra vilken vinkel vi analyserar utifrån är att om individen i övrigt är en person som många ser upp till eller som för det mesta beter sig bra så tillåter vi mer. Titta bara på Steubenville-målet. En tjej blir våldtaget i timmar och det dokumenteras och delas i sociala medier, de två killarna som utförde detta var uppskattade sportkillar i staden, och många ansåg att offret skändade deras rykte (jag vet, what the f*ck!?)

Här kan man läsa om händelsen. Och här lite reaktioner från twitter om man inte känner till målet sedan innan.

Vad jag försöker komma fram till genom alla exempel är insikten om att för att kunna jobba med strukturella problem så måste vi ändra sättet vi resonerar på. Förslagsvis kan man börja så här:

  • Struktur- och individdiskussioner är rätt väsensskilda, och bör inte blandas ihop för man missar poängen oavsett vilken man pratar om för tillfället. Det är tidvis svårt, men det finns så mycket att vinna på att skilja dessa åt.
  • Det finns ingen speciell förövartyp. Kan vi frångå den gamla illusionen om äckliga gubben i blottarrock så är vi betydligt mycket närmare en diskussion för att inte tala om anpassade konsekvenser för dåliga beteenden. Det här är en förutsättning för att arbetsgivare ska bli bättre på hanteringen av trakasserier.
  • Alla bör läsa på om våldtäktskultur, det påverkar mer än när ensamma kvinnor går genom mörka parker mitt i natten iförd kort kjol och klackar. På arbetsplatser märks det främst genom jargong män emellan, reducering av kvinnor, glorifiering av mansnormen där aggressiva beteenden höjs upp och där beteenden som enligt normen anses kvinnliga förlöjligas och hånas och degraderas till rollen som offer, exempelvis kvinna eller homosexuell. Det kan också märkas genom kommentarer om en kvinnlig och en manlig kollega ska arbeta ihop, kvinnan kan få höra skämt om att hon ska akta sig, och mannen kan få uppmaningar om att hålla sig i skinnet osv. Jävligt obehagligt enligt min mening. En av tio anger att de blivit trakasserade på jobbet. 6% av männen och 16 % av kvinnorna.
    Här kan man läsa mer om våldtäktskultur.
    Och här finns en handbok om sexuella trakasserier som Natil del Sante, jurist på TCO tillsammans med Sonja Schwarzenberger gett ut.
  • Slutligen, arbetsplatser är inte på något sätt en frizon. Ju snabbare det accepteras desto snabbare kan vi komma tillrätta med problemet.

Jag har under flera år uppmärksammat ämnet, visat exempel på vad jag själv och kvinnliga kollegor får vara med om. Men det går långsamt. Okunskapen är stor, framför allt kring hur man ska agera. Det är inte enkelt att sitta i en position där man förväntas ha lösningar på allt heller, så jag förstår att det uppstår förvirring. Jag tror att en del av lösningen kan vara utbildning för chefer och medarbetare i ämnet och någon form av diskussion i politiska sammanhang kring vilket ansvar arbetsgivare har. Det blir svårare att sopa saker under mattan om alla vet att alla ser.