Privilegier och provokation.

Med jämna mellanrum funderar jag på hela grejen med provokation och motstånd till jämlikhet. Jag märker (tack vare några stötta manskommenterare bland annat) att inte bara mina personliga åsikter, utan även den rent faktamässiga informationen man kan ta del av här är jätteprovocerande för somliga. Nu tänker kanske vissa här ”vad bra att dom också tycker att det är provocerande med orättvisorna du skriver om!”. Man kunde ju hoppats. Men nej, de är provocerade av något annat, jag har inte helt och hållet fått grepp om exakt vad- men det verkar som att dom inte håller med om faktan- hur man nu inte kan göra det, det är ju fakta. Jag tror att reaktionen i grund och botten handlar om rädsla. En högst mänsklig sak, och jag tror inte att man alltid kan välja vad man är rädd för, det kan vara högst rimliga, men också helt banala rädslor. I deras fall handlar det nog om en rädsla för att t.ex feministerna har rätt- tänk om de här männen pga sitt kön sitter på massa fördelar? Och med det ökade jämställdhetsfokuset dyker hotet om en nedgradering upp.

Det är lätt att håna den känslan, tro mig när jag säger att jag kämpar här med att inte göra det, men innan man gör det kan man titta på sig själv. Här sitter jag, kvinna, vit, medelklass, på Bali i ett jävligt fint hus med egen pool och personal som lagar mat, städar, håller trädgården fin. Här ska jag vara i några månader. Rätt priviligerad sits inte sant?

Det är inte enkelt att lokalisera sina privilegier, det är inte supersvårt heller, bara att googla så finns det hur mycket som helst man kan förse sig med för att förstå. Det svåra ligger alltså inte att få tag i information, utan om att ta till sig den. Sedan att sätta ett större mål framför sina individuella. Och det är väl här som man börjar bli lite påverkad av att man är barn av sin tid och färgad av hur saker hanteras idag. Kända lösningar ligger alltid närmare tillhands än nytänkande, vi människor är vanedjur. Vi är matade med tron om att jämlikhet är ouppnåligt och att det i bästa fall går himla långsamt. I det här steget av världsförbättring kommer kreativitet in i bilden. Om vi inte kan föreställa oss och brodera ut en fantasi om en bättre värld så kan vi inte heller skapa den. Många har en dröm om en jämställd värld så när det kommer folk och bara ”finns inga problem man måste bara jobba hårdare, fair game liksom” så blir jag trött. Trött för att de här människorna för det första är ignoranta, och för det andra sprider en känsla av att inget går att förändra, när det absolut gör det.

Vi kollade upp här om dagen vad folk här tjänar i snitt. 1500 kr i månaden kom vi fram till. Det är inte mycket pengar, förstår helt ärligt inte hur det ens kan gå runt, var i mataffären här om dagen och det var inte asbilligt direkt. Hade jag i det här läget resonerat som vissa mansrättsaktivister här kanske jag hade sagt till dom som jobbar här att herreguuud- du KAN ju förbättra situationen, bara du VILL det tillräckligt! Det är bara att plugga och sedan söka ett jobb som ger bättre betalt. Enkelt! Se på mig, jag har kämpat också. Du ser ju att det går!

Fattar ni det sjuka i det resonemanget? Samtidigt så förstår jag frustrationen som vissa män kan känna när deras privilegier utpekas, jag upplever nog någonting liknande här, lite vanmakt. Vad ska man göra då? Det blir ju jävligt jobbigt att få det utpekat för sig, säkert extra jobbigt om det är andra som gör det åt en. Man har ju oftast inte avsiktligt försökt skada någon.

Och helt ärligt vet jag inte. Rösta för en politik som hjälper till att utplåna ojämlikhet, som omfördelar städers, länders, världsdelars, hela världens resurser. Jag tror inte att man behöver be om ursäkt för sina privilegier, det tjänar ingenting till, men man kan erkänna dom, man kan utbilda sig i dom. Att skaffa sig en retorik som inte förtrycker. Retorik som förtrycker kan vi för övrigt prata vidare om vid ett annat tillfälle. Man kan låta bli att motarbeta människor som jobbar för att skapa mer jämlika förhållanden. Man kan undvika den här reaktionen:

… när någon pekar på dina privilegier.

 

 

 

Annonser

System med kön

Måndag morgon, väldigt många kollegor samlas i vår hörsal för lite inspirationsföreläsning som ska hållas av några andra kollegor som är väldigt duktiga på sin grej. So far so good, solen är till och med framme.

Den klämkäcka killen (jag föreställer mig att han var kung på det lokala discot i tonåren och tycker snus är tufft och dricker groggar och gillar bilar)  som är här för att tala om sina erfarenheter och vilka fallgropar vi ska undvika kör på. Han ska dessutom med hjälp av en kollega demonstrera live hur de jobbar supermegafort. Alltså förväntningarna!

Så helt plötsligt kallar han systemet för han. Min min genast:

1

Killen fortsätter. Han pratar om vikten av att vara stabila team, bra kommunikation med kunden, osv osv. Gissa könet på samtliga exempel i hans 45 minuterdragning?

2

MÄN!!! Wohooo! MÄN! MÄN! MÄN! Inte en enda gång verkade han ha kommit i kontakt med en kvinna.

Jag genomled 45 minuter som närmast kan beskrivas som tortyr. Lite som halkbanekörning. Man vet att olyckan snart är framme, man har bara inte en jävla aning om när. Detta är nog bästa sättet att visualisera hur jag genomled den tiden:

3

Vid halvlek var jag så irriterad att det liksom bara skulle bli katastrof om jag frågade om han bara jobbade med killar och var exakt på systemet de hade hittat ett kön eftersom de kallade det för han. Så jag satt istället och funderade på hur jag för bästa effekt skulle uttrycka mig efter dragningen. Kände att jag fick vatten på min kvarn när två andra åhörargisslan också kommenterade, tyst med sina närmsta medgisslan visserligen, att systemet var en han. Oklart om de reagerade på att alla andra i den här killens värld också verkade vara av manligt släkte.

När det väl var klart så skulle jag gå ner till scenen och ge lite återkoppling (läs: Ställa ledande ondskefulla frågor som skulle få honom att framstå ungefär lika genusmedveten som valfri manlig deltagare i Paradise Hotel). Men det var massa andra människor som hade massa andra himla frågor så jag tog till plan B som jag senaste halvtimmen filat på, att jag skulle skicka ett litet feedbackmail.

Innan var jag dock tvungen att lugna mig lite och hitta min diplomatiska ton igen, eller ”igen”. Då kommer en kollega förbi och undrar vad jag tyckte om dragningen, jag berättade det här och konstaterade att det var lite utmanande att ta in det andra när jag var så irriterad på hela grejen. Han undrade om det var så illa och drog till med ”Äh, kvinnor ska vara i köket, dom har kortare fötter för att de ska kunna stå närmare spisen”. Välvilligt och ett skämt för att lätta upp stämningen, men jag fejkar inte så bra.

4

Som tur var kom en annan kollega till undsättning och förklarade snabbt vad strukturer är och sen ”kom vi överens om” att han behöver sätta sig in lite mer i genusfrågor.

Några timmar senare mailade jag lite feedback, så nu återstår det bara väntan. Återkommer.