Välkommen tillbaka Krister!

Hörrni, ni kanske minns att en viss Krister för ett tag sedan kommenterade lite vilket ledde till att jag förklarade lite om det här med feminism för honom?

Nu.Har.Han.Varit.I.Farten.Igen. Den där Krister. Välkommen tillbaka! Denna gången hade han läst (får vi väl anta) förra inlägget om ojämställdsblindhet som jag liknade vid Stockholmssyndromet. Han väljer denna gången att, fåordig som vanligt, att bara dela med sig av en länk. Spännande tänker ni! Det tyckte jag med! Till jag klickar då vill säga.

Krister har alltså länkat till en artikel i lokalpressen i Nacka som handlar om en mamma som dömts för barnmisshandel. Av Kristers tidigare bidrag här på Feministdelegationen att döma tror jag detta syftar till att fungera som något motbevis till min tes? Lite oklart, han är ju inte den mest kommunikativa av mina läsare. Trenden med att hans bidrag här inte riktigt kan kopplas till vad jag skriver heller håller också i sig. Vad en kvinna som misshandlat ett barn har med det jag skrev att göra är oklart. Därför får vi väl göra ett försök att spekulera, även fast jag i vanliga fall föredrar siffror och fakta.

Om vi ska gissa på något så tror jag att Krister tycker att det kanske inte är så ojämställt till männens fördel, att kvinnor minsann inte är några helgon heller. Därför vill han ge mig bevis för detta kanske?

Vad Krister verkar ha missat är det här med individ- och strukturperspektivet. Tror han att uppvisande av en individs handling är motbevis för någon struktur? Krister svara gärna här under! Förmodad reaktion hos Krister på den uppmaningen, om vi fortsätter att spekulera lite:

Alltså vi tar det en gång till, saxat från wikipedia:

Strukturell diskriminering
Strukturell diskriminering är diskriminering på strukturell, i motsats till individuell, nivå. Diskrimineringen kan bestå av informella normer eller av formella regler i samhället. Genom diskrimineringen blir en grupp – exempelvis kvinnor, svarta, funktionshindrade eller homosexuella– underordnad en annan. Strukturell diskriminering kan vara helt omedveten och oberoende av enskilda personers preferenser; den existerar bara på samhällsnivå. Strukturell diskriminering kan delas upp i kulturell diskriminering som består av normer och beteenden och institutionell diskriminering som är formella regler och lagar, exempelvis apartheid-systemet. Ibland används dock institutionell diskriminering som synonym till strukturell diskriminering.

Så Krister, att slänga in artikeln som du gjorde är lite som att säga ”Men du har feeel! För Lena tjänar 700 kr mer än Anders på en förskola i Mjölby! Ha! Där fick du så du teg!” när någon säger att män generellt tjänar mer än kvinnor.

Krister bara:

 

 

Annonser

Feministdelegationen är här nu.

Jag hoppas så innerligt att jag någon gång i framtiden kommer kunna säga det på riktigt när jag och mina meddeleganter (heter det ens så?) knackar på hos olika företag och granskar allt från hur jargongen på företaget är till om det förekommer några osakliga löneskillnader för att det i framtiden är extremt skamligt, för att inte tala om olagligt, att driva företag som inte behandlar alla lika. Till dess tänker jag att lite aktivism i arbetslivet är bättre än inget, och ännu bättre om vi opererar i grupp. Jag citerar Assata Shakur:

”Nobody in the world, nobody in history, has ever gotten their freedom by appealing to the moral sense of the people who were oppressing them.”

En kan ju inte annat än att hålla med. Jag själv har ofta fått höra att jag ska ”sälja in jämställhetstänket”, att ”god ton” är viktigt, att jag ska välja mina strider och så vidare. Visst ligger det något i det, men jag kan helt ärligt inte svara på vad det skulle bli för effekt om jag och andra med mig körde lite mer mysfeministimage. Så här, om Rosa Parks hade bett snällt om att få sitta och hänvisat, med god ton då såklart, till alla människort lika värde och rätt till lika behandling oberoende hudfärg, hade det verkligen blivit någon förbättring då? Förmodligen inte säger jag. Samma sak gäller kvinnors och mäns lika rättigheter, och skyldigheter för den delen. Så, tanken är att hitta sin inre vardagsaktivist och agera där man kan. Att våga vara obekväm (vem vill vara beskedlig i alla fall?) så vi lite snabbare uppnår jämställdhet. Jag har märkt att folk oftast inte beter sig illa för att de är onda, utan på grund av okunskap. Alla är barn av sin tid, och bilden vi matas med är en normaliserad patriarkal struktur, och det krävs ett individuellt engagemang för att se det. Annars känns det bara normalt. Men hopp finns- så fort de feministiska glasögon är på är det svårt att inte se. Det är en lärandeprocess, men som Lina Thomsgård brukar säga, börja med att räkna bara. Efter inte alls lång tid kommer strukturer synas och då är det svårt att inte se. Jag tror verkligen att det är ett bra ställe att börja på- visa på konkreta missförhållanden. Okunskap omöjliggör förändring, och ser du själv inte ett problem så är du med största sannolikhet inte varken benägen eller motiverad att agera.

Det är där vardagsaktivismen börjar. Berätta vad du ser utan att värdera. Låt folk omkring dig dra sina egna slutsatser.

Första reaktionen kommer vara:

inlägg1

För att sedan gå över till:

inlägg2