Tillfället som gjorde tjuven

Här om dagen när jag klev på bussen hände en grej som fick mig att reflektera lite kring det här med att många verkar så himla förvånade när man berättar om hur mycket sexism man som kvinna utsätts för eftersom de själva aldrig ser det riktigt och kan inte ta in när man dessutom berättar vilka som varit sexistiska. ”Inte haaan”gormas det.

Låt mig måla upp bilden från busspåstigningen. Jag kommer med barnvagn och går förbi en exceptionellt lång kö av människor som väntar på samma buss, eftersom att jag har vagnen med mig går jag ju inte på fram utan i mitten och kan således ignorera kön. Efter mig kommer tre tjejer i tonåren med ett ickesvenskt utseende. Rätt högljudda som ju av erfarenhet i princip alla tonåringar i grupp är. De ignorerade också kön, ställde sig helt sonika framför personen som stod först. Bussen kommer, de kliver på och sätter sig i den första fyran av säten som brukar vara reserverad för folk som är till åren, gravida eller har något specialbehov av något slag, även fast resten av bussens säten står till deras förfogande.

Visst kan man tycka att det är lite störigt tonårsbeteende. Herregud, jag med mina ynka 32 år kommer oftare och oftare på mig själv med att rynka på näsan och sucka mentalt (okej ibland ljudligt) åt dagens ungdom som om jag vore någon himla tant från öfvre Östermalm. Men. Vad jag inte gör, och som tyvärr inte heller förvånade mig att andra gjorde även fast det gjorde mig ledsen, var att tänka att detta extremt tonårstypiska beteende hade något som helst med etnicitet att göra. Flera på bussen verkade uppröras av detta beteendet så.till.den.grad att de tyst (inte så tyst) spekulerade i vad ”sådana” får och inte får lära sig hemifrån, det är väl annorlunda reglar osv. ”Sånadär” är ett ord som förekom på ett sätt som det annars inte gör. Där och då, i situationen som inte var helt socialt accepterad kanske, hittade rasismen en kryphål. Precis på det här sättet hittar också kvinnohat och sexism fram. När folk inte gör som de anses vara ämnade att göra. När personer med ickesvenskt utseende bryter en social regel, då kommer dömandet fram. När kvinnor inte håller sig inom den snäva kvinnorollen, då kryper sexismen fram som ett himla monster from within.

Och det är helt vanligt folk det här. Rasisterna och sexisterna är inte nödvändigtvis bara stereotyper själva. Det är förmodligen inte deras första och största grej de identifierar sig själva som. Tvärt om, jag tror att de flesta med rasistiska eller sexistiska värderingar och åsikter inte själva skulle säga att de har det. Men i vissa situationer kryper det fram.

Jag vet inte hur många gånger jag hört både män och kvinnor prata nedsättande om kvinnor som legat med ”för många”, tagit ”för mycket” plats, klätt sig ”för vulgärt” osv osv. Tillfället gör rasisten och sexisten oftast. Det gör inte att det är mindre illa. Jag tror att vi måste reagera på de här kommentarerna också för det är bland annat genom dessa som det normaliseras och gränsen för vad som är accepterat flyttas fram ju mer sånt här som får förekomma. Jag blev så ställd att jag liksom inte visste vad jag skulle säga riktigt. Vilket jag givetvis får ångra nu, för att vara tyst är att godkänna beteenden som är kränkande. Tills nästa gång ska jag ha tänkt ut något vettigt. Förmodligen blir det bara den gamla goden ”Vad menar du med det du sa?” Och sedan låta personen gräva sin egen pinsamhetsgrav. Let the idiot talk är ett starkt kort om man inte orkar eller har tid att läxa upp i stunden, och rusta sig för svaret själv.

Annonser

En smygrasist på jobbet?

I mitt jobb så är en stor del av min vardag coachning av personer, främst chefer i någon form. Nu är det så att jag har hamnat i en situation som är lite märklig och som jag inte vet hur jag ska förhålla mig till. Det är nämligen så att jag fått indikationer på att en av de jag coachar är sverigedemokrat. Det är alltså inte fakta utan bara en hint, en rätt rak sådan men ändå, inte fakta.

Jag hade mitt första samtal med den här personen innan jag fick höra detta. Personen har en ganska arrogant attityd och skuttade väl inte in i rummet där vi sågs med ett leende och nyfikenhet som första egenskap som lyser igenom. Nej snarare mer så här:

Ni förstår ju hur enkelt det var att få en sån här att få förtroende för en.

Till vissas förvåning lyckades jag i alla fall på mindre än en halvtimme få människan att vilja jobba med sig själv och sitt ledarskap med min eminenta coachinghjälp framöver. Trots att hans syn på sitt ledarskap är något i den här stilen:

Sen nås jag av ryktet att han kanske är sverigedemokrat. Jag känner instinktivt att jag vill fråga hur det ligger till med hans politiska färg och människosyn, och om mina farhågor skulle visa sig stämma vill jag bara ge fingret och eventuellt sprida ordet och hoppas på social utfrysning och dålig karma för all evighet.

Men sedan tänker jag att jag kanske ska använda min position som hobbypsykolog och kanske hjälpa honom (och kanske främst hela hans omgivning och världen i stort) genom att ändra honom!

Nu kanske varningsklockorna hos några av er ringer och signalerar ”kvinnofälla alert” på att ”fixa” någon. Jag förstår det, och upplever det ju själv också. Men jag tänker att sverigedemokrater (om det är en sådan jag har att göra med) blir ännu mer kränkta än vad de redan är och att det kanske befäster deras ställning ytterligare. Och eftersom jag inte med säkerhet vet så kan jag ju inte bemöta det riktigt heller, utan bara tålmodigt få honom på rätt väg istället.

Dock ska jag tillägga här, om det nu skulle finnas tvivel, att han kommer få ångra sig ordentligt om han skulle ge uttryck för minsta lilla unkna åsikt. Jag skiter högaktningsfullt i att det är på jobbet och att vi nog inte förväntas hamna i politiska diskussioner eller kommentera varandras åsikter. Om någon uttrycker åsikter som är förtryckande så kommer jag opponera mig mot det, på ett professionellt sätt då givetvis.

What you want to say when you’ve been uppsagd and the bemanningsföretag ringer and asks if you can hoppa in och jobba.

Så, det här har potential att bli någon slags följetong om det vill sig illa. Vi märker helt enkelt.

Faran med att vara historielös

I helgen snackade jag lite om feminismens historia (chocker I know) med min familj. Vi kom in på Blondinbella, och att hon inte vill kalla sig feminist osv. Det är ju lite upprörande av den enkla anledningen att hon har feminismen att tacka för mycket. Som att hon fått gå i skolan, att hon får ha ett eget konto på banken, starta företag och allt som egentligen gjort det möjligt för henne att ta sig dit hon är idag. Jag säger inte att hon ska vara så himla glad och tacksam hela tiden för att hon kan göra saker som för män alltid vara en självklarhet, hon får ju egentligen bara det hon förtjänar. Det jag menar är att jag tycker att det är lite farligt att förminska betydelsen av det jobbet som gjorts, glömmer vi hur kvinnor innan oss kämpat så är risken stor att vi slutar ifrågasätta strukturer.

Det går att likna vid vilken historia som helst, titta på rasism till exempel. Hade vi inte vetat något om hur rasism utvecklat sig tidigare och vilka hemska saker det lett till innan vår tid så hade vi kanske inte sett tecken på när det barkar åt helvete i tid nu (visserligen kan vi starkt ifrågasätta om vi är tillräckligt många som ser det och om agerandet mot det är tillräckligt men men).

Historia hjälper oss att se situationer ur ett strukturellt perspektiv och inte bara slumpmässigt. Titta på styrelserum, om vi inte känner till varför kvinnor en gång inte ens fick komma in så kan det vara svårt att se att det idag nog inte bara är en kompetensfråga utan att det finns en mansnorm som hindrar kvinnor från att komma in där.

En livstid kan kännas lång, men skillnaderna vi hinner få till under en sådan är inte stora, så tar vi inte hjälp av vår historia så blir mycket jobb förgäves, och vi kommer behöva återupprepa många saker som exempelvis rätten till våra kroppar (titta på abortlagen, och att det finns människor som vill ta bort rättigheter för oss, här kan man använda historia för att bevisa att det inte på något sätt minskar antalet aborter, det minskar bara antalet säkra aborter).

Historiekunskap gör oss också mer källkritiska. Genom att känna till hur propaganda använts och hur människor blint trott på lögner gör oss mer uppmärksamma och ifrågasättande. Det gör att vi blir mindre lättmanipulerade. Det finns liksom inga ursäkter idag och du tillhör någon form av medelklass i Sverige, eller världen för den delen, att inte skaffa sig en matigare bild av vad vi har för historia än vad som presenteras på typ flashback. Förenklade förklaringsmodeller som rasismen och patriarkatet bygger på kan existera enbart för att det finns personer som tror på allt de läser och saknar ork och/eller förmåga att ifrågasätta. Ju mer bildade var och en blir desto mindre makt får människor som är ute efter att utnyttja andra för egen vinnings skull.

Faran med att vara historielös är att vi lätt blir offer för lögner påhittade av personer som vill ha makt, och det har, historiskt sett, inte gynnat speciellt många.