Män som ska tänka ut idéer för kvinnor

Ibland inträffar saker som får mig att tänka ”Det här är fan inte sant. Enda, ENDA, fördelen är att det blir tillfälle att exemplifiera ett problem här.” Igår var ett sådant tillfälle.

Jag var på ett möte med 5 män, varav en av dom jobbar jag med i vanliga fall. Tre av dom var från ett annat företag och vi skulle prata om samarbete. Ni vet ju att jag jobbar inom bank och vi kom in på det här med hur vi kan säkra en jämn könsfördelning på en grej vi ska jobba med. Föga förvånande kan tyckas att jag av alla människor leder in diskussionen på det.

Dok är det inte detta som är den stora grejer jag skriver om. Utan det som följde. En av killarna i rummet känner att han fick en idé. En idé som inte bara var en dum, helt sjukt jävla puckad liten tanke som kanske skulle gjort sig bäst i det tysta, som han borde låtit falla i glömska för all framtid. Inte en sådan, utan en briljant kul spexkillig mästeridé faktiskt som han kände att vi andra inte kunde leva utan. Han bara:

”Ah men ni vet det finns ju en app som heter Tink som visar en samlad bild av ens ekonomi- SKULLE VI INTE KUNNA TILLTALA KVINNOR GENOM ATT KALLA DEN PINK ISTÄLLET. Så att dom känner att det är för dom också.”

Det måste vara ett skämt tänker ni. Nej det är det inte. This can´t be made up. Han mumlade lite efter detta och liksom försökte lyfta att det väl visar att vi vill ha med kvinnofolket.

När skrattet uteblev och istället ersattes av ”Menar du att kvinnor lockas av rosa färg och inte det riktiga som funktioner och sådant som män?” Så förbyttes snilleleendet till något mer i den här stilen:

 upset depressed die michael ian black its over GIF

Tätt följt av ett ”Anmäl mig inte.”

Ni kan ju föreställa er hur mycket den här killen kände att han var välkommen att delta i de fortsatta diskussionerna. Måttligt.

Men alltså, om man ska andas och komma vidare från den initiala chocken och börja fundera på vad det beror på så tror jag att det ligger något i den ständiga infantiliseringen av kvinnor. Ni vet när andra och i många fall kvinnor själva förväntas agera lite som barn och se ut som dom också. Så ibland när folk ska fundera på vad kvinnor kan tänkas gilla så kommer barnreferenserramarna snabbt upp. Rosa, fluff, gosigt, gulligt. Inte behov. Bara utseende. Varför tänkte inte killen med den usla idén att man skulle kvinnofiera genom att göra något bättre? Utan bara gulii-mysanpassa namnet och färgen? Jo för en bild av kvinnor är att de gillar ytliga ting bara. Alltså don´t get me wrong, jag tror att alla uppskattar en snygg design och kvinnor och män och alla där emellan har väl individuella smakpreferenser som påverkar huruvida man känner sig lockad till en produkt. Men det generella antagandet killen gjorde känns så fördummande. Jag kan inte INTE reagera.

Bildresultat för smash patriarchy gif

Det påminner mig om ett tillfälle för jävla massa år sedan, innan iPhonens tid, när jag gick in i en butik och skulle köpa en ny mobiltelefon och nämnde vilka funktioner som var viktiga för mig och killen i butiken plockar fram tre mobiler i färgen rosa, UTAN funktionerna jag bad om. Han antog alltså att jag skulle vara mer benägen att köpa en telefon baserat på färg jag inte nämnt än funktioner jag hade nämnt. Så starka är fördomar.

Det blev som sagt jävligt jobbigt för den här killen på mötet och de andra fick kompensera (efter bästa förmåga) genom att de lade till ”eller hon” när de pratade om utvecklarkillar, kodgrabbar med flera. Jag antar att jag företaget vi träffade inte kommer skicka honom igen. Let´s hope.

Jag tror att det kan vara svårt för män att sätta sig in i hur det känns att sitta där som ensam kvinna och höra en så dum generalisering. Jag undrar ju vad den här personen tänker om mig då. Tror han att JAG sitter där och ritar enhörningar och tänker på kattungar och sockervadd och planerar helgen när jag ska ha pyjamasparty men mina bästizar och ha kuddkrig och äta glass direkt ur bunken och fläta varandras hår?

Och sedan undrar folk varför jag har en hård attityd. Jag måste- om jag vill bli tagen på allvar (vilket är en fördel i mitt jobb om jag blir), för om jag inte visar INNAN någon hinner säga eller göra något sexistiskt så möter jag mer sånt än om folk från början förstår att det inte passar sig.

Jag längtar efter att vi ska ha kommit så långt att kvinnor inte behöver agera proaktivt för att undvika sexism. Anyday now, tills dess.

Bildresultat för smash patriarchy gif

 

 

Privilegier och provokation.

Med jämna mellanrum funderar jag på hela grejen med provokation och motstånd till jämlikhet. Jag märker (tack vare några stötta manskommenterare bland annat) att inte bara mina personliga åsikter, utan även den rent faktamässiga informationen man kan ta del av här är jätteprovocerande för somliga. Nu tänker kanske vissa här ”vad bra att dom också tycker att det är provocerande med orättvisorna du skriver om!”. Man kunde ju hoppats. Men nej, de är provocerade av något annat, jag har inte helt och hållet fått grepp om exakt vad- men det verkar som att dom inte håller med om faktan- hur man nu inte kan göra det, det är ju fakta. Jag tror att reaktionen i grund och botten handlar om rädsla. En högst mänsklig sak, och jag tror inte att man alltid kan välja vad man är rädd för, det kan vara högst rimliga, men också helt banala rädslor. I deras fall handlar det nog om en rädsla för att t.ex feministerna har rätt- tänk om de här männen pga sitt kön sitter på massa fördelar? Och med det ökade jämställdhetsfokuset dyker hotet om en nedgradering upp.

Det är lätt att håna den känslan, tro mig när jag säger att jag kämpar här med att inte göra det, men innan man gör det kan man titta på sig själv. Här sitter jag, kvinna, vit, medelklass, på Bali i ett jävligt fint hus med egen pool och personal som lagar mat, städar, håller trädgården fin. Här ska jag vara i några månader. Rätt priviligerad sits inte sant?

Det är inte enkelt att lokalisera sina privilegier, det är inte supersvårt heller, bara att googla så finns det hur mycket som helst man kan förse sig med för att förstå. Det svåra ligger alltså inte att få tag i information, utan om att ta till sig den. Sedan att sätta ett större mål framför sina individuella. Och det är väl här som man börjar bli lite påverkad av att man är barn av sin tid och färgad av hur saker hanteras idag. Kända lösningar ligger alltid närmare tillhands än nytänkande, vi människor är vanedjur. Vi är matade med tron om att jämlikhet är ouppnåligt och att det i bästa fall går himla långsamt. I det här steget av världsförbättring kommer kreativitet in i bilden. Om vi inte kan föreställa oss och brodera ut en fantasi om en bättre värld så kan vi inte heller skapa den. Många har en dröm om en jämställd värld så när det kommer folk och bara ”finns inga problem man måste bara jobba hårdare, fair game liksom” så blir jag trött. Trött för att de här människorna för det första är ignoranta, och för det andra sprider en känsla av att inget går att förändra, när det absolut gör det.

Vi kollade upp här om dagen vad folk här tjänar i snitt. 1500 kr i månaden kom vi fram till. Det är inte mycket pengar, förstår helt ärligt inte hur det ens kan gå runt, var i mataffären här om dagen och det var inte asbilligt direkt. Hade jag i det här läget resonerat som vissa mansrättsaktivister här kanske jag hade sagt till dom som jobbar här att herreguuud- du KAN ju förbättra situationen, bara du VILL det tillräckligt! Det är bara att plugga och sedan söka ett jobb som ger bättre betalt. Enkelt! Se på mig, jag har kämpat också. Du ser ju att det går!

Fattar ni det sjuka i det resonemanget? Samtidigt så förstår jag frustrationen som vissa män kan känna när deras privilegier utpekas, jag upplever nog någonting liknande här, lite vanmakt. Vad ska man göra då? Det blir ju jävligt jobbigt att få det utpekat för sig, säkert extra jobbigt om det är andra som gör det åt en. Man har ju oftast inte avsiktligt försökt skada någon.

Och helt ärligt vet jag inte. Rösta för en politik som hjälper till att utplåna ojämlikhet, som omfördelar städers, länders, världsdelars, hela världens resurser. Jag tror inte att man behöver be om ursäkt för sina privilegier, det tjänar ingenting till, men man kan erkänna dom, man kan utbilda sig i dom. Att skaffa sig en retorik som inte förtrycker. Retorik som förtrycker kan vi för övrigt prata vidare om vid ett annat tillfälle. Man kan låta bli att motarbeta människor som jobbar för att skapa mer jämlika förhållanden. Man kan undvika den här reaktionen:

… när någon pekar på dina privilegier.

 

 

 

96 000 kr för en oanvändbar penis

Jag är mentor åt en tjej som pluggat till en yrke inom samma område jag jobbar inom. Det är grymt! Förstår ni att JAG får hjälpa, förhoppningsvis, eller i alla fall försöka bidra till att en grym person får en bra start på sitt nya arbetsliv genom att ge lite inside information och peppa och rådge med jämna mellanrum? Jag ska säga att jag har haft extrem tur med min adapt- hon är exceptionellt driven och underbar. Kan vara så att jag hade den här så kallade turen tack vare en vän tillika exkollega med god smak som sammanförde oss.

Så till det jag tänkte ta upp idag. Senaste tiden har min adapt varit ute efter nytt jobb, ett ställe där hennes förmågor kommer till användning mer än på den nuvarande platsen. Drivigt säger ni- YES! Och klart hon fått napp. Men. Lönen.  Alltid detta men när det är en kvinna vi har att göra med och att denna kvinna har något med lön att göra. Vilket i dagens samhälle är ganska ofta, fan tack och lov. Hon råkar nämligen ha en kursare anställd på det här företaget som visserligen är lite äldre än henne men inte mer skillnad, inte vad man kan döma av Linkedin i alla fall vilket borde vara överdrifternas mecka snare än modesternas paradis så att säga. Sen är han man. Alltså en area om säg 10-20-30 kvadratcentimeter? (Kan någon räkna ut ungefärlig yta på könsorgan?)  är avvikande från min adapt. Den här lilla ytan är på företaget hon söker sig till 60 000 kr mer värd i grundlön per år, och ytterligare en chans att få provision på 36 000 per år. 96 000 kr, för lite penis. Som (I guess) inte ens används på jobbet? Om vi ska döma av vad han tjänar och vad hon erbjuds.

Vi har mailat frenetiskt under dagen för att komma fram till hur detta kan tas upp utan att förarga. För att peka på detta ÄR enligt många att ställa till med oreda. Vi bara:

Man ska inte vara jobbig, man ska vara tacksam. Och som jag sa till henne, jag som har ett jobb jag trivs med kan ju rätt enkelt säga att det är värt att ta fighten om lika lön för lika arbete, men om man är på väg att få ett uppdrag man verkligen vill ha så är det mycket mer att riska i sammanhanget.

Hon valde att maila och ta upp den osakliga skillnaden och vara öppen för att prata vidare. Ska bli sjukt spännande att se om dom kör på undanflykter eller lever som dom lär enligt sin egenkomponerade policy på hemsidan, där skriver dom om hur de nämns i Allbrightrapporten i positiva ordalag i vissa avseenden kopplat till jämställdhet. Och samtidigt pågår könsdiskriminerande lönesättning. How amusing isn´t it?

Det är säkerligen inte avsiktligt, och jag hoppas att detta ordnar sig rättvist och att de lär sig av detta tack vare min adeps mod att sätta sin egna framgång på spel till förmån för en mer rättvis värld.

Återkommer!

 

Framtidens kvinnliga ledare

En kompis till mig hamnade på listan Framtidens kvinnliga ledare 2016 i år. Det är ju givetvis helt sjukt kul. Men det är inte henne vi ska prata om här utan den lite bittra eftersmaken i utnämningens titel. Vad menar dom med framtidens? När jag ögnar igenom listan så är det dagens, inte framtidens, grymma ledare jag ser. För mig är benämningen ”framtidens” förminskande i sammanhanget eftersom det antyder, säkert omedvetet, att de här ledarna inte riktigt är där än, men snart så.

Jag tänker sedan att det kanske bara är jag som överreagerar och tolkar illvilligt, letar problem kanske. Sedan googlar jag ”framtidens manliga ledare”. Hittar inget. Det mesta på förstasidan av sökningen leder till utnämningen för kvinnor. Jag undrar hur det kommer sig. Kanske är det så att män inte främst är sitt kön utan de får lov att bara vara ledare. När en kvinna är ledare så är hon i första hand kvinna, och dessuuuuutom ledare. Lite idag, kanske om hon kämpar på felfritt så får hon vara med imorgon med.

Jag blir inspirerad av listan på framtidens kvinnliga ledare, men för mig är det en lista på dagens ledare som visar framtidens ledare hur saker ska göras. Den behöver varken vara könsseparatistisk eller framtida enligt mig.

 

Får män också frågan om hur deras kvinnliga partner hanterar att de tjänar mer?

Rätta mig om jag har fel, men får män som tjänar mer än sin kvinnliga respektive frågan om hur hon känner för det?

Många jag känner som är kvinnor har fler gånger än jag orkar räkna fått först frågan vem av en själv och partnern som tjänar mest, och är det kvinnan i relationen som tjänar mest kommer följdfrågan som ett brev på posten. ”Vad tycker HAN om det?”, ”Hur känns det för HONOM?”, ”Hur funkar det?”. And the list goes on.

Förstår ni hur jäkla tragiskt det här är?? Inte nog med det så har jag (obviously inte upplevt) men hört att män, som sagt att deras kvinnliga respektive tjänar mer, blivit hånade av sina kompisar. Eller ska vi säga ”kompisar”.

Vad fan sänder det här ut för signaler, och vad föder det för beteenden?

Tänk att våra helmanliga ledningsgrupper och styrelser sitter på sina heteroparmiddagar och detta dyker upp. De här männen kommer inte vilja ändra något i strukturen, de kommer få synen på att män bör tjäna mer än kvinnor befäst.

Jag vet inte riktigt vad jag ska säga om saken. Det är bara ett av många uttryck för vilka olika förväntningar samhället har  på kvinnor och män. Jag funderar på om jag ska börja agera omvänt när löneskillnadfrågan i parrelationer dyker upp. Verkligen beröma kvinnan om hon tjänar mindre hur bra hon hanterar hans högre lön på ett så nobelt sätt och att hon TROTS detta väljer att vara kvar med honom. Beundransvärt är det.