Män som ska tänka ut idéer för kvinnor

Ibland inträffar saker som får mig att tänka ”Det här är fan inte sant. Enda, ENDA, fördelen är att det blir tillfälle att exemplifiera ett problem här.” Igår var ett sådant tillfälle.

Jag var på ett möte med 5 män, varav en av dom jobbar jag med i vanliga fall. Tre av dom var från ett annat företag och vi skulle prata om samarbete. Ni vet ju att jag jobbar inom bank och vi kom in på det här med hur vi kan säkra en jämn könsfördelning på en grej vi ska jobba med. Föga förvånande kan tyckas att jag av alla människor leder in diskussionen på det.

Dok är det inte detta som är den stora grejer jag skriver om. Utan det som följde. En av killarna i rummet känner att han fick en idé. En idé som inte bara var en dum, helt sjukt jävla puckad liten tanke som kanske skulle gjort sig bäst i det tysta, som han borde låtit falla i glömska för all framtid. Inte en sådan, utan en briljant kul spexkillig mästeridé faktiskt som han kände att vi andra inte kunde leva utan. Han bara:

”Ah men ni vet det finns ju en app som heter Tink som visar en samlad bild av ens ekonomi- SKULLE VI INTE KUNNA TILLTALA KVINNOR GENOM ATT KALLA DEN PINK ISTÄLLET. Så att dom känner att det är för dom också.”

Det måste vara ett skämt tänker ni. Nej det är det inte. This can´t be made up. Han mumlade lite efter detta och liksom försökte lyfta att det väl visar att vi vill ha med kvinnofolket.

När skrattet uteblev och istället ersattes av ”Menar du att kvinnor lockas av rosa färg och inte det riktiga som funktioner och sådant som män?” Så förbyttes snilleleendet till något mer i den här stilen:

 upset depressed die michael ian black its over GIF

Tätt följt av ett ”Anmäl mig inte.”

Ni kan ju föreställa er hur mycket den här killen kände att han var välkommen att delta i de fortsatta diskussionerna. Måttligt.

Men alltså, om man ska andas och komma vidare från den initiala chocken och börja fundera på vad det beror på så tror jag att det ligger något i den ständiga infantiliseringen av kvinnor. Ni vet när andra och i många fall kvinnor själva förväntas agera lite som barn och se ut som dom också. Så ibland när folk ska fundera på vad kvinnor kan tänkas gilla så kommer barnreferenserramarna snabbt upp. Rosa, fluff, gosigt, gulligt. Inte behov. Bara utseende. Varför tänkte inte killen med den usla idén att man skulle kvinnofiera genom att göra något bättre? Utan bara gulii-mysanpassa namnet och färgen? Jo för en bild av kvinnor är att de gillar ytliga ting bara. Alltså don´t get me wrong, jag tror att alla uppskattar en snygg design och kvinnor och män och alla där emellan har väl individuella smakpreferenser som påverkar huruvida man känner sig lockad till en produkt. Men det generella antagandet killen gjorde känns så fördummande. Jag kan inte INTE reagera.

Bildresultat för smash patriarchy gif

Det påminner mig om ett tillfälle för jävla massa år sedan, innan iPhonens tid, när jag gick in i en butik och skulle köpa en ny mobiltelefon och nämnde vilka funktioner som var viktiga för mig och killen i butiken plockar fram tre mobiler i färgen rosa, UTAN funktionerna jag bad om. Han antog alltså att jag skulle vara mer benägen att köpa en telefon baserat på färg jag inte nämnt än funktioner jag hade nämnt. Så starka är fördomar.

Det blev som sagt jävligt jobbigt för den här killen på mötet och de andra fick kompensera (efter bästa förmåga) genom att de lade till ”eller hon” när de pratade om utvecklarkillar, kodgrabbar med flera. Jag antar att jag företaget vi träffade inte kommer skicka honom igen. Let´s hope.

Jag tror att det kan vara svårt för män att sätta sig in i hur det känns att sitta där som ensam kvinna och höra en så dum generalisering. Jag undrar ju vad den här personen tänker om mig då. Tror han att JAG sitter där och ritar enhörningar och tänker på kattungar och sockervadd och planerar helgen när jag ska ha pyjamasparty men mina bästizar och ha kuddkrig och äta glass direkt ur bunken och fläta varandras hår?

Och sedan undrar folk varför jag har en hård attityd. Jag måste- om jag vill bli tagen på allvar (vilket är en fördel i mitt jobb om jag blir), för om jag inte visar INNAN någon hinner säga eller göra något sexistiskt så möter jag mer sånt än om folk från början förstår att det inte passar sig.

Jag längtar efter att vi ska ha kommit så långt att kvinnor inte behöver agera proaktivt för att undvika sexism. Anyday now, tills dess.

Bildresultat för smash patriarchy gif

 

 

Stockholmssyndromet eller kvinnofördelar?

Igår var det lite social sammankomst i vår bostdsrättsförening med städning och grillning. Jag passade på att prata lite med grannar jag inte riktigt träffat tidigare och samtalsämnet gled efter några minuter osökt in på det här med jämställdhet. Big surprise. Skoja. Inte alls förvånande. Vi kom in på det eftersom vi liksom gemene hen började med att kolla av vad alla i gruppen jobbar med. Vi var fyra kvinnor, ingen under 30 år, så man har hunnit jobba ett tag. Vi pratade om mansdominans på arbetsplatser, löneskillnader, Åhlens nya lite normbrytande reklam. Då kläcker läkaren i sällskapet ur sig att hon funderat och liksom aldrig mött ojämställdhet. Och att kvinnor har fördelar dom med med sitt hår och blå ögon som man kan spela med. Jag bara:

Där och då visste jag inte riktigt hur jag skulle reagera och diskussionen avbröts naturligt av att en annan granne kom med mitt barn i famnen som tagit tag i hennes halsband och utbrast ”Typiskt flickor att älska smycken!” Min känsla inombords:

Vi drog oss tillbaka och jag funderade vidare på grannen som ansåg att hon aldrig mött ojämställdhet och ansåg att kvinnor nyttjar fördelar som sitt hår och ögon.

Jag tror, notera- tror, att kvinnor som quite obviously såklart har drabbats av ojämställdhet men inte upplever det inte är ignoranta jävlar utan snarare stängt av. Det blir liksom för jobbigt att se skiten hela tiden för det betyder oftast att man behöver bemöta och hantera det och alla orkar faktiskt inte, inte ens jag som har ämnet som mitt stora intresse i livet orkar hantera varenda grej. Jag tänker att man lite skulle kunna likna det vid Stockholmssyndromet. Ni vet när offer börjar sympatisera med förövaren i kidnappningssammanhang? Offer kan till och med hjälpa kidnapparen att nå sitt mål och motarbeta polis. Forskare som har studerat detta har kommit fram till att syndromet uppstår förmodligen pga rädsla för att råka ännu mer illa ut och fungerar också som en vädjan till den inre godheten hos förövaren. Det finns också en hypotes om att detta kommer sig av ett trauma kring att inte vilja identifiera sig som ett offer, och då istället spelar med förövaren. See where this is going?

Många kvinnor som säger att de inte är feminister uppvisar många sidor som jag skulle likna vid detta. Man pratar om andra kvinnor på samma sätt som män med kvinnoförakt. Till exempel kan meningar som dessa förekomma:

”Jag är hellre kompis med killar, mindre drama”
”Kvinnor VILL inte jobba lika mycket som män det är därför dom inte får höga positioner i arbetslivet”
”Men kvinnor löneförhandlar inte lika aggressivt”
”Tjejer kacklar bara”

Vi andra bara:

Jag ser detta hos kvinnor med höga positioner på jobbet bland annat, ju bättre det går desto mer manstätt blir det och desto mindre pratas det om strukturellt förtryck och man börjar anamma en retorik som inte kan anses hota männen omkring dom. Jag tror inte att det är för att de här kvinnorna egentligen börjar förakta andra kvinnor, utan för att risken att åka ut eftersom man är en udda spelare och snabbt kan röstas ut om man inte klappar männen medhårs, då kommer rädslan för att bli av med sin position. Inom beteendepsykologin pratar man om belöningar och straff och vad som känns bäst och värst. Om vi inte ska dra hela teorin utan fokusera på grader av bestraffning så anses det värsta vara att bli av med ett privilegie man haft, det känns mer illa än att få ett konkret straff. Exempelvis upplevs det värre för folk att inte få hänga med på en lunch man alltid fått vara med på, än att behöva betala för hela sällskapet i en veckas tid även fast det skulle svida i plånboken.

Tillbaka till det här med att inte uppleva förtryck. Det är möjligt att en läkare i Stockholms innerstad kan vara undantaget som bekräftar regeln, även fast jag inte tror det. Jag tror snarare att många kvinnor idag har det såpass bra att offer är en roll man känner noll sug efter att vara, och jag förstår det. Grejen är att man inte behöver börja gråta konstant och ha en offerkofta på sig och vara ynklig bara för att man uppmärksammar ett strukturellt förtryck. Kolla bara på Queen B. Beyonce. Hon osar ju inte direkt offer FAST hon pratar om både kvinnoförtryck och rasism. Gillian Andersson är ju inte heller en svag blöt fläck för att hon tar upp ojämställda löner i Hollywood.

Vi måste kunna uppmärksamma fakta, för det handlar inte enbart om våra individuella upplevelser, om alla uppmärksammar förtryck kommer vi lättare åt det.