Ny feministisk termin

Herre min skapare, är kanske en fras som jag skulle yppat om jag varit religiös när jag upptäckte att det var o-tro-ligt länge sedan jag skrev.

Den oinvigde tänker här kanske att allt är i sin ordning då, att jag inte mött några orättvisor eller funnit mig i situationer där feministhjärtat brister. En kunde ju hoppats. Men så är dessvärre inte fallet. Nej jag kom helt enkelt ur skrivandet, för mycket patriarkat att fightas mot i verkliga livet så internet-ditot fick stryka på foten ett tag.

Men nu så! Jag funderar lite på var vi ens ska börja, så många ämnen att sätta oss in i!

Jag kan ju säga att flera även i mossiga bankbranschen har fått lite eld i baken iom #metoo-rörelsen. Eller eld och eld, mer som ni vet när man har liiite för stark rumpvärme i bilstolen. Jag tror att de flesta gör sitt bästa men helt ärligt, vad är grejen med att försöka dämpa och sopa undan och ”inget att se här, bara att gå vidare, vi har koll på läget”. För helt uppenbart är väl ändå att koll saknas.

Jag tränar dagligen på att djupandas och tillämpa allmän zen när jag pratar om dom här frågorna, det finns en utspridd uppfattning om att några minuters artikelläsande och någon diversity-dragning som gav en the chills gör en insatt i ämnet. De flesta på top management nivå kan ju liksom inte ens uttrycka sig och använda termer rätt. Och det skulle väl vara okej ifall det var så att det magiskt sammanföll med någon form av självinsikt, och att en alltså tog in lite hjälp.

Hur som, det har dragit igång något initiativ kring detta som periodvis ger mig hopp om att en bred folkbildningsinsats är på gång, och andra stunder går jag in i ett mentalt rum och vaggar orkeslöst i ett hörn.

Det är så tafatt när det ska jobbas med sånt här. Så himla mycket we shall overcome (googla det om ni inte sett, Carl Bildt och Birgit Friggebo- we shall overcome) över det.

Istället borde gamla traditionella, och ja gubbiga, branscher, företag och institutioner erkänna att man har mycket att göra upp med. Det känns som det enda rimliga steget att börja med. Det räcker inte att skriva om något styrdokument och tillsätta en kommitté för att komma tillrätta med problemet. För har man varit exkluderande utav bara helvete så krävs större insatser. Styrdokumentets effekter behöver synas och höras. Ledningar behöver förändras, bli mindre homogena. Tonen behöver förändras, och det görs genom att ge plats åt människor vars prime time inte var 80-talet. För helt seriöst, vi vet hur det brukar bli när saker ska ”aktualiseras” av folk som inte egentligen är insatta, det blir en lite tillgjord känsla.

Många upplever nog ändå att vi är på väg, men tittar vi på hårda siffror så ser vi att speciellt mycket inte hänt. Löneskillnaderna är kvar, mansdominansen är kvar.

Det känns som att fokus ofta blir att ingen ska bli sexuellt trakasserad, vilket ju är bra, på alla sätt. Vad som också borde göras är att vi pratar om, studerar och analyserar vilka strukturer och normer som råder som liksom möjliggör detta, för det är sällan det går från noll till hundra. På banken som jag jobbar på (antar att det är liknande på flera av storbankerna) så är traditioner högt värderat. Och med traditioner kommer sociala normer, det är på det sättet många traditioner upprätthålls. Och sociala normer i sin tur brukar i princip alltid innebära olika regler att följa för kvinnor och män.

Ta traditionellt gentlemannaskap. ”Ska man inte få hålla upp dörren längre” säger många. På riktigt. Och mitt svar är alltid att vem som helst får hålla upp dörren, det ät väl bara en jättetrevlig gest. Vad jag är emot är att det görs som en del i att upprätthålla könsnormer av karraktären ”män värnar om kvinnor”. För den beteendepoolen kommer sig av en syn på kvinnor som svagare och okapabla, som män skulle beskydda. Och då genom att öppna dörren som en könsrollsgest blottar man en djupare värdering som i sin tur för med sig andra beteenden också, som att kvinnor ska sköta fler administrativa uppgifter, vara lite mindre framåt generellt osv. Och dom förväntningarna förstör möjligheten för kvinnor att ta sig fram på samma villkor i karriären.

Hänger ni med?

Men om en person är allmänt artig och hjälpsam så är det bara trevligt! Artighet behöver således inte alls försvinna iom införandet av likabehandling! Det enda som krävs är att personen som vill utöva artighet helt enkelt utövar det på bred front så att säga. Men där brukar en viss homoerotisk känsla och tillika homofobisk upplevelse följa för de mest traditionella av individer, för skulle de behandla män som de behandlar kvinnor så vet ju inte folk om de raggar? Värsta tänkbara. Om en annan man alltså skulle göra den tolkningen. Ingen fara om en kvinnokollega skulle få samma känsla.. Då har man också DET att göra upp med, tar det aldrig slut undrar de då?

Typ inte, men genom att titta på och ifrågasätta varför vi gör som vi gör kan vi välja nya beteenden som INTE rymmer värderingar som gör skillnad på folk och folk. Vi tränar oss alltså i att vara inkluderande, vilket leder till att fler får bredare möjligheter att vara sig själva. Och det mina vänner, det kan ju inte vara fel.

 

 

 

Annonser

Vill feminister verkligen att alla ska se könsneutrala ut?

Alla är olika, så även feminister. Därför kan det vara svårt att veta vad som liksom är feministiskt och inte. Och för att inte falla offer för patriarkala krafter som säger att feminism inte behövs så kan det vara en toppengrej att reda ut var man står i olika frågor. Därför tänkte jag att vi idag skulle ägna oss åt att reda ut det här med kvinnligt kodat utseende och feminister.

Jag möter ofta människor som har fått uppfattningen att feminister:
1. Vill att kvinnor och män ska se exakt likadana ut, samma frisyrer (tänk en könsneutral variant av nordkoreas frisyrkarta med några olika alternativ), kläder med raka linjer i neutrala färger. Helst naturmaterial och lokalproducerat. Antifeministerna bara:

2.  Att allt som anses kvinnligt, tänk långt hår, pastellfärger, klackar, smink, nagellack, torrschampo (eller som jag kallar det- högre makters gåva till tidsoptimister such as my self). Kvinnor ska bara dricka öl, absolut inte någon tjejig drink, speciellt inte om den är söt och kombineras med fruktkonst.Bildresultat för cocktail gif

Låt oss grotta ner oss.

Jag förstår var den här föreställning kan komma från, jag själv är i viss mån med och reproducerar den i och med att jag typ vägrar rosa med volanger och pastelliga lösnaglar. Detta för att det inte är min stil. Stil kommer ju inte från ingenstans- man kan säga att man är ointresserad men likförbannat gör vi alla val när vi handlar kläder. Då brukar de flesta välja något man trivs i och känner sig som sig själv i. Och vad är det då som gör att man känner sig som sig själv? I samhället har olika kläder olika signaler i sig, en kostym exempelvis signalerar makt och framgång. Nitar signalerar annat, en 50-talsklänning något tredje. Med vad vi sätter på oss visar vi lite vad vi gillar/ gör/ har för intressen. För mig som ägnat många timmar åt könsrollsanalyserande och liknande finns det en så stark koppling mellan vissa kläder som gjorts för kvinnor och barnkläder. Och med infantiliseringen av kvinnor så känns det för mig helt sjukt att förbarnsliga mig själv, jag tror att det kan vara en bidragande orsak till att jag väljer bort vissa kvinnostilar.

Bildresultat för woman posing with teddy bear

Många stilar har kopplingar till saker jag, pga min kunskap i ämnet, inte kan identifiera mig med längre. Generellt kan man väl säga att jag stilmässigt undviker kläder som ofta sexualiseras, för att jag inte vill bli sexualiserad och med det objektifierad. Viljan att bli bemött som individ med innehåll är så stark att jag genom åren hittat strategier, som att undvika att se ut på ett sätt som lockar fram skitbeteenden. Felet ligger ju liksom inte på något sätt i kläderna, utan i främst mäns referenser och handlingar utifrån det. Ta pennkjol och en blus och höga klackar, lägg till ett par glasögon och du kommer garanterat möta minst en man som bara ”sexy secretary!” Jag slutade med den kombon när jag började se ett mönster hos männen på jobbet och den outfiten.

Man tänkte att man såg ut så här ungefär:

Bildresultat för sexy secretary look office

Men pga skeva associationer i mäns hjärnor såg dom mer detta av reaktionerna att döma:

Bildresultat för sexy secretary look office

Så jag är alltså en feminist med kommersiellt osexiga kläder. Skulle kunna användas som bevis för första tesen ovan av meningsmotståndare, men ni ser skillnaden på att vilja avköna allas kläder och själv bara göra sitt bästa för att få en så dräglig tillvaro som möjligt och jobba för att det inte ska vara så strikta normer kring kläder beroende på kön?

Angående andra punkten, att feminister skulle vilja avveckla allt som anses kvinnligt. Nej- det vi vill avveckla är tvånget för kvinnor. Vi vill att alla, män, kvinnor och alla andra ska kunna välja precis hur man ser ut, vilka produkter man använder för att uttrycka sig, utan att det leder till konstiga reaktioner. En kvinna som inte sminkar sig får ofta bemötandet att hon ”inte tar hand om sig åh gud vad slappt”, medan en kvinna som älskar smink och kör en entimmesgrej varje morgon blir uppmanad att bli mer naturlig (men inte helt). En man som sminkar sig blir nog inte heller jättebra bemött generellt. Det handlar helt enkelt om att avveckla tvånget, inte produkterna i sig. Var det inte Julia Roberts som gick barfota på någon gala tidigare i år för att protestera mot klacktvånget? Kan tyckas vara en banal protest när det ”Finns värre problem att lösa” (för att citera några antifeminister). Men när man tänker efter så är det ju sjukt att en galafixare kan kräva att personer med ett visst kön använder en viss typ av sko? Klacktvånget, eller vanligare- klacknormen för kvinnor är ju bara en av många smala normer att passa in i. Och innan någon kommer här och skriker ”MÄN MÅSTE HA FINSKOR BUHU” Så vill jag bara att ni kollar på den här filmen och tackar er lyckliga stjärna för att finskor inte är synonymt med klack i alla lägen.

Så- för att sammanfatta lite gällande missuppfattningen att feminism är synonymt med könlöst. Fel. Det vi vill är att normerna för vad kvinnor och män får se ut som breddas, man kan alltså fortsätta se ut precis som man vill om man är nöjd idag, bara att folk som inte är nöjda skulle få ett lite enklare liv om de kunde se ut som de själva ville. Se det som en lösgodishylla, idag får män plocka från ena sidan, kvinnor från andra, vissa sorter är sådana som andra inte godkänner (mycket smink kanske är som gelégrodor), men de finns där. Feminism är lite som att öppna grinden mellan de olika halvorna och skrika ”Ni är friiiia!”

Bra va?

 

 

Texas hold’em och socialt kapital.

Kendrick Lamar Snl animated GIF

I helgen spelade jag Texas hold’em för första gången. Jag vet, det är ett under att ha lyckats undvika i det i så många år, men så är det. Som man kanske kan anta gick det ju inte direkt toppen, nivån varierade snarare och jag fann mig själv i en situation där mina marker var, ska vi säga, måttliga efter en kort stund. Det ledde ju oundvikligen till att jag var tvungen att resonera lite annorlunda i spelet. Jag tvingades bli mindre riskbenägen om jag skulle hänga mig kvar bland deltagarna.

Det fick mig att tänka på samhället i största allmänhet, och karriärsmöjligheter för kvinnor i synnerhet. Det finns ju rätt tydliga kopplingar mellan Texas hold’em och karriärsklättning. Ju mer du har desto större risker har du råd med, ju mindre du har desto mer försiktig måste du vara för att inte åka ut. Jag syftar inte bara på pengar utan andra former av kapital, speciellt socialt kapital. Kollar man på Wikipedia så ser man att det finns lite olika definitioner av vad det är, här är ett utdrag av några:

Begreppet myntades av nationalekonomen Alfred Marshall som gav det följande definition: ”Socialt kapital är det kapital som är gemensamt för, eller delas av, en grupp människor i ett samhälle, dvs. det kapital som underlättar affärsverksamhet mellan individer [t ex infrastruktur]”

Sociologen Pierre Bourdieu definierar det så här: ”Socialt kapital är summan av de resurser, aktuella eller potentiella, som finns tillgängliga för en individ eller grupp genom att ha tillgång till ett bestående nätverk av mer eller mindre institutionaliserade relationer av ömsesidigt erkännande eller igenkännande”

James S Coleman: ”Socialt kapital är en uppsättning enheter med två egenskaper gemensamt: De består av någon aspekt [nätverk] av den sociala strukturen [samhället], och de underlättar ett visst handlande hos aktörer – antingen som individer eller som ”organisationer” – inom denna struktur.”

Sociologen Alejandro Portes: ”Socialt kapital refererar till individers förmåga att ta knappa resurser i anspråk på grund av att de är medlemmar i nätverk eller större sociala strukturer”

I finansbranschen, och med all säkerhet i många fler branscher, så har män i regel ett större socialt kapital pga att den rådande bankernormen, läs: mansnormen, är mer tillåtande gentemot män än kvinnor eftersom den stämmer bättre överens med hur män förväntas uppträda än kvinnor.  Det gör att de kan agera mer fritt utan att riskera att de förlorar kapital. Vilket i sin tur leder till en ond cirkel där kvinnor tvingas in i ett riskmedvetet beteende och det befäster normen om att kvinnor inte tar risker ännu mer.

Jag vet inte riktigt hur vi ska bryta det här mönstret. Men några saker jag tror kan hjälpa till är kvotering, kvinnliga nätverk och normdiskussioner.

Kvotering är, förutom det uppenbara med att heterogena grupper presterar bättre, bra för att det förändrar normbilden av vad som är rätt beteende och hur kompetens ser ut. Dessutom ändras ju också gruppen som avgör vad som är rätt och fel på ett sätt som gör den mer diversifierad= alltså kompetent.

Kvinnliga nätverk har jag länge missat poängen med, men jag blir mer och mer övertygad om att separatistiska grupper kan vara bra för att man kan dela erfarenheter och lära sig att hantera specifika situationer man hamnar i som kvinna. Dessutom bygger man upp ett nätverk, som i sin tur innebär att man får ett större socialt kapital, vilket leder till att ens handlingsutrymme ökar, speciellt om ledningen på ens jobb är mixad.

Normdiskussionen då? Ja, det skadar ju inte direkt att öka självinsikten bland folk. Att analysera sina egna beteendemönster är grunden till att åstadkomma förändring. Har ni jobbat med en påläst vs en inte påläst chef så vet ni vilka möjligheter man har att bli coachad på rätt sätt på en arbetsplats som behandlar kvinnor och män olika.

Förväntade beteenden

En sak som jag har noterat är att tjejer och killar har olika förväntningar på sig. Vi förväntas bete oss på olika sätt och hantera situationer med olika attityder. Samma beteenden kallas till och med olika beroende på ifall personen är man eller kvinna. För att inte tala om hur olika konsekvenserna blir om kvinnor uppvisar manliga beteende och vise versa.

Rent krasst så har du som man eller kvinna två alternativ, antingen rättar du dig efter normen och uppvisar beteenden som är socialt accepterade för ditt kön, eller så beter du dig normbrytande och tar konsekvenserna för det.

Så här är det ju nästan överallt, men om vi ska fokusera på hur det blir på en arbetsplats (i mitt fall i finansbranschen), hur det påverkar din vardag och karriärmöjligheter.

För det första blir du som individ svårläst, och det brukar ju inte vara så populärt. Det kan uppfattas som att du är oberäknelig till följd av att någon annan har förutfattade meningar om hur du ska vara. Det du säger och gör kommer till och med uppfattas olika av mottagaren beroende på om du är kvinna eller man, även fast du säger exakt samma sak. Låt mig ge ett exempel av författaren Tomas Dalström om hur kvinnors och mäns texter bedöms olika:

– Forskare har tagit en text och undertecknat den med antingen ett mans- eller kvinnonamn. Undersökningen har upprepats flera gånger både i Sverige och utomlands.

  • Mannens text uppfattades som genomtänkt, välskriven och överty­gande.
  • Kvinnans som rörig, oklar och svår att förstå.
  • Även kvinnor uppfattade kvinnans text som sämre.

– En annan undersökning hade manuset till Ingmar Bergmans Scener ur ett äkten­skap som utgångspunkt. Namnet på huvudperso­nerna ändrades – man lät mannen framföra kvinnans repliker och tvärtom i hälften av testerna. De som läste texterna ansåg att:

  • Kvinnan var mer bevekande, känslosam, personlig, undergiven och öppen – oavsett om hon hade originalmanusets kvinnliga repliker eller undersökningens manliga repliker
  • · Mannen ansågs vara mer framgångsrik och nonchalant jämfört med kvinnan oavsett vilka repliker han hade.

HUR SJUKT!? Men så är det i alla fall. En kan ju anta här kanske att det liksom inte bara är texter som uppfattas olika, utan kanske till och med beteenden. Vidare vågar jag nog faktiskt anta att den här typen av bedömningar ger påverkan på hur vi uppfattar kvinnors och mäns lämplighet för låt oss säga ett ledigt chefs- eller specialistjobb.

Så vad gör vi då åt det här?

Samma svar som innan. Informerar. Man rättar till exempel personer som beskriver kvinnor som bitska när de är raka i sin kommunikation, till exempel genom att fråga hur de hade beskrivit en man som betedde sig likadant. Man uppmärksammar vilka ord som används när kvinnors och mäns prestationer beskrivs och bedöms. Det är inte helt okomplicerat att nå fram med sitt budskap alltid, det kan uppfattas som ett påhopp. Men försöka måste vi, det hjälper mindre att bara bli frustrerad. En sak man kan tänka på för att öka chanserna att nå fram är att fokusera på att bara beskriva vad man ser, utan att lägga in minsta lilla bedömning. Fungerar det inte alls så får man ta till klassikern:

bild2