Vill feminister verkligen att alla ska se könsneutrala ut?

Alla är olika, så även feminister. Därför kan det vara svårt att veta vad som liksom är feministiskt och inte. Och för att inte falla offer för patriarkala krafter som säger att feminism inte behövs så kan det vara en toppengrej att reda ut var man står i olika frågor. Därför tänkte jag att vi idag skulle ägna oss åt att reda ut det här med kvinnligt kodat utseende och feminister.

Jag möter ofta människor som har fått uppfattningen att feminister:
1. Vill att kvinnor och män ska se exakt likadana ut, samma frisyrer (tänk en könsneutral variant av nordkoreas frisyrkarta med några olika alternativ), kläder med raka linjer i neutrala färger. Helst naturmaterial och lokalproducerat. Antifeministerna bara:

2.  Att allt som anses kvinnligt, tänk långt hår, pastellfärger, klackar, smink, nagellack, torrschampo (eller som jag kallar det- högre makters gåva till tidsoptimister such as my self). Kvinnor ska bara dricka öl, absolut inte någon tjejig drink, speciellt inte om den är söt och kombineras med fruktkonst.Bildresultat för cocktail gif

Låt oss grotta ner oss.

Jag förstår var den här föreställning kan komma från, jag själv är i viss mån med och reproducerar den i och med att jag typ vägrar rosa med volanger och pastelliga lösnaglar. Detta för att det inte är min stil. Stil kommer ju inte från ingenstans- man kan säga att man är ointresserad men likförbannat gör vi alla val när vi handlar kläder. Då brukar de flesta välja något man trivs i och känner sig som sig själv i. Och vad är det då som gör att man känner sig som sig själv? I samhället har olika kläder olika signaler i sig, en kostym exempelvis signalerar makt och framgång. Nitar signalerar annat, en 50-talsklänning något tredje. Med vad vi sätter på oss visar vi lite vad vi gillar/ gör/ har för intressen. För mig som ägnat många timmar åt könsrollsanalyserande och liknande finns det en så stark koppling mellan vissa kläder som gjorts för kvinnor och barnkläder. Och med infantiliseringen av kvinnor så känns det för mig helt sjukt att förbarnsliga mig själv, jag tror att det kan vara en bidragande orsak till att jag väljer bort vissa kvinnostilar.

Bildresultat för woman posing with teddy bear

Många stilar har kopplingar till saker jag, pga min kunskap i ämnet, inte kan identifiera mig med längre. Generellt kan man väl säga att jag stilmässigt undviker kläder som ofta sexualiseras, för att jag inte vill bli sexualiserad och med det objektifierad. Viljan att bli bemött som individ med innehåll är så stark att jag genom åren hittat strategier, som att undvika att se ut på ett sätt som lockar fram skitbeteenden. Felet ligger ju liksom inte på något sätt i kläderna, utan i främst mäns referenser och handlingar utifrån det. Ta pennkjol och en blus och höga klackar, lägg till ett par glasögon och du kommer garanterat möta minst en man som bara ”sexy secretary!” Jag slutade med den kombon när jag började se ett mönster hos männen på jobbet och den outfiten.

Man tänkte att man såg ut så här ungefär:

Bildresultat för sexy secretary look office

Men pga skeva associationer i mäns hjärnor såg dom mer detta av reaktionerna att döma:

Bildresultat för sexy secretary look office

Så jag är alltså en feminist med kommersiellt osexiga kläder. Skulle kunna användas som bevis för första tesen ovan av meningsmotståndare, men ni ser skillnaden på att vilja avköna allas kläder och själv bara göra sitt bästa för att få en så dräglig tillvaro som möjligt och jobba för att det inte ska vara så strikta normer kring kläder beroende på kön?

Angående andra punkten, att feminister skulle vilja avveckla allt som anses kvinnligt. Nej- det vi vill avveckla är tvånget för kvinnor. Vi vill att alla, män, kvinnor och alla andra ska kunna välja precis hur man ser ut, vilka produkter man använder för att uttrycka sig, utan att det leder till konstiga reaktioner. En kvinna som inte sminkar sig får ofta bemötandet att hon ”inte tar hand om sig åh gud vad slappt”, medan en kvinna som älskar smink och kör en entimmesgrej varje morgon blir uppmanad att bli mer naturlig (men inte helt). En man som sminkar sig blir nog inte heller jättebra bemött generellt. Det handlar helt enkelt om att avveckla tvånget, inte produkterna i sig. Var det inte Julia Roberts som gick barfota på någon gala tidigare i år för att protestera mot klacktvånget? Kan tyckas vara en banal protest när det ”Finns värre problem att lösa” (för att citera några antifeminister). Men när man tänker efter så är det ju sjukt att en galafixare kan kräva att personer med ett visst kön använder en viss typ av sko? Klacktvånget, eller vanligare- klacknormen för kvinnor är ju bara en av många smala normer att passa in i. Och innan någon kommer här och skriker ”MÄN MÅSTE HA FINSKOR BUHU” Så vill jag bara att ni kollar på den här filmen och tackar er lyckliga stjärna för att finskor inte är synonymt med klack i alla lägen.

Så- för att sammanfatta lite gällande missuppfattningen att feminism är synonymt med könlöst. Fel. Det vi vill är att normerna för vad kvinnor och män får se ut som breddas, man kan alltså fortsätta se ut precis som man vill om man är nöjd idag, bara att folk som inte är nöjda skulle få ett lite enklare liv om de kunde se ut som de själva ville. Se det som en lösgodishylla, idag får män plocka från ena sidan, kvinnor från andra, vissa sorter är sådana som andra inte godkänner (mycket smink kanske är som gelégrodor), men de finns där. Feminism är lite som att öppna grinden mellan de olika halvorna och skrika ”Ni är friiiia!”

Bra va?

 

 

Harmlöst kvinnofrågande

Vi har nått punkt nummer tre på den konstiga listan om tips på hur kvinnor kan göra på jobbet för att inte tas som hotfulla. För DET hade ju varit fr-uk-tan-svärt. Så, den här listan tar nu upp den rätt så vanliga, i alla fall i min bransch, situationen när man ska maila någon (vi får väl anta att dom här menar en manskollega) och be om något, ni vet det man gör på arbetsplatser där folk har lite olika professioner. Det finns då tydligen ett sätt man kan göra detta utan att trampa på några ömma små manstår, för herreguuud- man kan ju bara inte be om det man behöver ju. Inte om man är kvinna.

Skärmavbild 2016-09-01 kl. 12.10.16.png

Visst att man kan slänga in en socialiseringsmening när man ber om något, men alltså. Kika lite, tusen glada gubbar, massa utropstecken. Föreslår dom att vi ska börja uttrycka oss som om vi vore 12? Är det tillräckligt icke-hotfullt?

Låt oss också titta vidare på vad effekterna av de två nämnda sätten har. Mottagaren, Jake, kommer med stor sannolikhet visualisera hur du som avsändare är när du skriver detta. Vi kan ta en titt och sedan fundera på vilket vi helst vill att Jake visualiserar oss som.

Alternativ ett, det så kallat hotfulla:

Alternativ två, barnversionen, eller jag menar det icke-hotfulla:

Igen undrar jag vad det är för män som förväntas vilja att kvinnor de jobbar med förminskar sig själva och infantiliseras?

Nu kan ju mansrättsaktivisterna komma här och vara missnöjda, dom skulle kanske hävda att det väl är superdupertrevligt att avdramatisera lite på jobb. Men alltså, i så fall undrar jag var trevlighetstipsen för män är? Visa mig det stora antalet listor på hur män kan lära sig att mysa till det på jobbet. Hur män kan uppfattas som lite skojsigare och som vandrande stämningshöjare. Missförstå mig rätt nu, jag är all for trevligheter, men inte som kvinnogöra.

Här kan ni kolla in de två tidigare dåliga tipsen om ni vill:

Del 1

Del 2

Feminism är något för dig Krister!

Jag fick en kommentar till mitt förra inlägg från en Krister. Han har kommenterat tidigare här och jag kan ju bara säga att han verkar ha fått det här med feminism lite om bakfoten. Men Krister- du är inte ensam! Det finns massa människor med en lite verklighetsfrånvänd bild av vad feminism är och vad vi feminister står för! Ingen fara, du har kommit rätt för jag tänkte att jag skulle förklara för dig så du inte behöver gå omkring och tro att alla feminister vill dig illa och skrattar åt när män far illa. Dessutom kan du sedan sprida ordet vidare till dina gelikar, bli en sån här kille som nedan, och på så sätt kan vi hjälpas åt att kämpa för samma sak. Underbart!

Okej, vi börjar med att titta på vad Krister skrev:
Lägre livlängd för män, nästan bara män som dör i arbetsplatsolyckor och betydligt fler män tar livet av sig än kvinnor. Jämställt? K.

Om jag förstår det hela rätt så har Krister hittat några områden där män far illa, inte bara det- MER illa än kvinnor inom samma områden. Och av avslutningen att döma så menar han att det inte är jämställt, och då att män har det värre? Specifikt här eller i allmänhet vet jag inte. Kanske att när man pratar om feminism och det strukturella förtrycket mot kvinnor så kanske han känner att vi helt missar att män OCKSÅ far illa?

Absolut Krister! Män drabbas också av att vi lever i ett patriarkat med skadliga könsnormer. Feminismen vill också råda bot på detta, det finns många som kämpar för att speciellt mansnormen som skadar män själva och är en stor anledning till att män skadar andra ska suddas ut och ersättas av härligare normer! Att män pga mansnormer där de inte ska visa känslor väljer att inte söka vård är hemskt. Men jag skulle inte säga att männen låter bli det pga av kvinnorna, eller? Att män dör i arbetsplatsolyckor kanske inte heller beror på varken kvinnor eller feminister specifikt heller? Vi vill ju jobba med att arbetsplatser ska bli bättre ställen för både kvinnor och män. Vi vill att machonormen (som är rätt vanlig på arbetsplatser med majoriteten män, vilket också är arbetsplatser där flest olyckor sker) ska jobbas bort för den är skadlig. Matchonormen gör att män känner sig tvingade att ta risker, annars bli man kallad glåpord av andra män som inte sällan är kvinna, brud, bög osv. Alltså män kallar andra män för detta i syfte att trycka ner, för att det bland dessa män anses sämre att vara kvinna eller homosexuell. Det är inte feministerna som står där på byggarbetsplatsen och hetsar män att inte vidta tillräckliga säkerhetsåtgärder Krister. Så om man ska beskylla något så  är det inte feminismen utan mansnormen kanske?

Sen kan jag förstå att du kanske inte känner igen dig i att män skulle ha det så himla mycket bättre än kvinnor. Stämmer det? Du kanske inte alls upplever att du har himla massa privilegier? Och det kan stämma- just du kanske har blivit rätt så jävla orättvist behandlad. Och det är ju skittråkigt. Men, feministerna är inte din fiende. Vi säger att män, som grupp, innehar privilegier som kvinnor, som grupp, inte har. Det betyder inte att vi hävdar att alla män har det bättre än alla kvinnor som individer. Det finns klassskillnader och andra parametrar som styr vilka privilegier människor har. Intersektionalitet kan du googla om du vill sätta dig in i detta! Eller läsa om det jag skrivit här. Det här med att män har det bättre strukturellt beror på att vi lever i ett patriarkat. Kort kan det beskrivas så här:
Patriarkat är ett samhällssystem där män har den primära makten och de flesta ledande positioner inom politiska-, ekonomiska-, religiösa-, sociala-, och finansiella institutioner domineras av män.
Du ser ju, strukturellt, inte alltid individuellt.

Angående det här med att män inte lever lika länge som kvinnor så är det också något jag tror beror lite på vilka normer man har att följa. I illustrerad vetenskap har man tittat på det och sett att det finns vissa genetiska-, hormonella- och livsstilsanledningar till detta. De genetiska och hormonella har vi feminister inte så mycket att säga till om, men livsstilsanledningarna som att män generellt dricker mer, tar sämre hand om sig, besöker läkare mer sällan försöker vi råda bot på genom att förändra mansnormen, så även där är feminismen bra för dig Krister.

Om detta inte är anledning nog att ansluta dig till den feministiska värmen så kan du bara höra av dig igen med vilka oklarheter som råder så ska jag försöka förklara. Ha en bra dag!

 

Varför kan kvinnor bara vara förebilder för andra kvinnor?

Jag läste Passion for Business och hittade en notis om en kvinna som heter Agnes World som utnämnts till Årets Yrkeskvinna 2015 för sina insatser i forskarvärlden.

Helt klart förebildsmaterial delux! För yrkeskvinnor skriver dom. Inget fel i det påståendet alls, men jag undrar ju lite varför det måste stanna där egentligen. Varför skulle hon inte kunna vara en grym förebild för män också tänker jag?

Ju mer jag funderar på det desto mer undrar jag varför jag sällan, eller egentligen aldrig, hört eller läst om män som har kvinnliga förebilder. Visst, en del slänger in att de beundrar sin mamma när frågan kommer, men jag antar att det är förädrarskills de då syftar på och kanske inte karriärslivet. Hur som helst- jag tänker vidare och vill nog påstå att jag vid flera tillfällen läst och hört om kvinnor som har både kvinnliga och manliga förebilder.

Jag tror att en bidragande orsak till detta är män inte avses syssla med kvinnosaker. Kvinnosaker anses nämligen vara lite sämre. Såvida vi inte pratar om de stereotypa old fashion grenarna moderskap, omvårdnad och kosmetik. Det är liksom som att om en man skulle vilja efterlikna en kvinna i något avseende så stämplas han som svag. Ungefär som att en man förväntas ta det som en förolämpning om han kallas gay.

movie animated GIF

När jag googlar frågan om män med kvinnliga förebilder hittar jag ingenting. Det som kommer upp är ett gäng träffar som handlar om kvinnors kvinnliga förebilder, och huruvida barn behöver kvinnliga och manliga förebilder, och hur kvinnor behöver fler kvinnliga förebilder. Inte en enda träff på en man som har eller behöver en kvinnlig förebild.

Jag kan tycka att det nog skulle behövas mest hos gubbarna med makt faktiskt. Det är ju dom (OBS! Inte-alla-män™) som behöver montera ner förlegade tankar om vad kompetens är, vad kvinnor kan och är lämpade för osv. Problemet är ju inte att kvinnor inte vet vad de vill och kan.

Ett sidospår i detta med förebilder i jobbsammanhang- jag bildgooglade just förebild och fick upp i princip bara kvinnor. Astrid Lindgren, Robyn, Isabella Löwengrip, Mia Skäringer, Sandra Beijer m.fl. Nelson Mandela hade slunkit in rätt högt också.

En sida av mig blir glad av detta, men sen känns det ju lite you go girl över det hela. Kan det aldrig vara lika? Eller är det så att män generellt inte har så många förebilder för de anser sig vara fulländade gudagåvor som det är? Vem vet.

Jag funderar på att börja fråga män på jobbet vilka de har som förebilder inom olika områden. 

In case of usla resultat har jag upprättat en plan B, jag kommer anordna ett bootcamp där de får träna på att se bortom kön och samtidigt coacha dom i jakten på minst en kvinnlig förebild var.

 

Hur kan män vara bra feminister?

En sak som jag återkommande hör män ta upp är frågan om hur de kan vara bra feminister. Så många olika direktiv!

Nu sitter ju inte jag på något allsmäktigt svar kanske men jag har funderat och luskat i frågan och kommit fram till en vinkel som för mig känns som ett vettigt sätt att se på och agera utefter om en är man och feminist. Nämligen att ha inställningen att man är allierad feminist.

Kan man inte bara säga att man är feminist då? Jo absolut. Men i praktiken finns det en överhängande risk att man tar sig tolkningsföreträde och liksom mansplainar hela grejen. Som man kan du inte, hur mycket du än vill, förstå hur det är att vara kvinna. Tusentals upplevelser vi har kommer du aldrig ha. Du kanske kan läsa dig till, lyssna dig till och analysera dig till en bild. Men genom att se på sig själv som man som en allierad feminist så låter du kvinnor representera sig själva, samtidigt som du visar ditt stöd och enklare kan agera utan att riskera att ta över.

Det är just genom agerandet vi kan göra stor skillnad. När män pratar om att de är feminister tenderar samtalet ibland att glida in på varför de själva behöver det. Att feminismen vill råda bot på en väldigt ohälsosam och till och med farlig mansnorm. Frågan är superviktig, och jag vill prata om den. Jag tror att det är en nyckelfråga att jobba med för att förbättra världen faktiskt. Men alla samtal om feminism där män är med kan ju inte sluta med att de handlar om mansnormen, det blir ju tråkigt och oproduktivt för alla inblandade. Det är här alternativet kommer in! Genom att vara en allierad feminist kan du med din blotta närvaro, din av många mer respekterade röst, tack vare dina privilegier belysa frågor som annars inte skulle få många sekunder i rampljuset.

Så om man har levlat sig förbi det uppenbara som att inte använda förminskande språk om kvinnor, trakassera, avbryta, exkludera, betala lägre lön till mm. så kanske man känner sig redo att avancera till nästa steg. Låt oss titta närmare på hur män kan alliera sig.

Läs på och dela med dig till andra mänreaction animated GIF

Reagera tydligt när någon säger något sexistiskt

Rådge när män på jobbet ber kvinnor serva dem

Fall inte för grupptrycket när diskussioner om kvinnor urartar, stå upp för saker.

Ifrågasätt när män bara väljer in män i grupper.

Avslutningsvis, du hittar män som behöver lite extra stödundervisning när du hör ”inte alla män” inkluderas i valfri mening. Det är personerna som ändå inte lyssnar på kvinnofeminister.

Ordval

b4

Sedan årsskiftet har det gått inflation i gubbar som tillsätts på chefsposter på banken och det kan ju lätt kännas lite omotiverande när man inte råkar vara man. Framtidsutsikterna framstår som lite cloudy så att säga. I allt detta så undrar jag om det inte är så att kvinnor med ledaregenskaper förminskas på grund av retoriken kring detsamma, och att det är en bidragande orsak till att det är så skev könsfördelning. Kvinnor med rätt egenskaper anses inte rätt för tjänsten för att egenskaperna förvrängts med ord som beskriver dem negativt eller förminskat.

Det är så himla viktigt att lära sig att prata på ett sätt som är inkluderande och träna bort fördomar. Vårt språk förmedlar massor av värderingar oavsett om vi själva är medvetna om det eller inte. Vi kanske inte ändrar världen genom att förbättra våra ordval, men vi befäster fördomar i mindre utsträckning förhoppningsvis.

Språk är inte bara en reflektion på verkligheten utan vår bild av verkligheten påverkas också av hur vi använder språket. Kallar vi chefer vi inte känner till kön på för han så kommer vi också föreställa oss en man vilket gör att en man kommer ha ett försprång på posten. Om vi använder olika ord på samma egenskap beroende på om det är en kvinna eller en man som besitter den så kommer det påverka vem vi anser vara lämplig för en viss tjänst beroende på vilka ord som används i annonsen. Är det kvinnokodare ord kommer kvinnor ha ett försprång och vise versa. Ju högre upp i hierarkierna vi kommer desto gubbtätare är det och vad tror ni en manlig chef använder för ord för att beskriva chefsegenskaper i en annons?

Här kommer för en gång skull en positiv grej, på banken jag jobbar på är det i större och större utsträckning HR som skriver jobbannonserna. Detta för att de ska vara utformade på ett bra sätt och alltså mer tillgängliga för alla.

Långsamt blir det bättre. Eller blir och blir, successivt ansluter sig fler och fler till ett fräschare språk och ju mer vi använder det desto fler kommer hänga på och desto mindre fördomar kommer vi upprätthålla. Så himla bra!

 

 

 

Varför måste kvinnor vara snygga på jobbet?

Under påskhelgen har artiklar på temat ”Maktfulla män kan (och har) samma outfit på sig varje dag”, tänk Steve Jobs, Mark Zucherberg och typ samtliga manliga VD:ar. Det är inte för inte kostym kallas bankpyjamas liksom.

Det var inte grejen med artiklarna, det allt handlade om var huruvida kvinnor på maktpositioner skulle komma undan med samma grej. Och med komma undan menar jag inte om det är lagligt, nej, jag menar om det skulle anses skönt effektiviserande som det görs när män tar beslutet om att spara tid, energi och pengar på att ha en jobbuniform typ.

Nej är svaret. Kvinnor kommer inte undan på samma sätt. Fokus hamnar om möjligt ännu mer på hur hon ser ut eller inte ser ut. Kvinnor har en annan förväntan än män på sig att ”ta hand om sitt yttre” som det så fint heter. Jag dömer också andra kvinnor på vad de har på sig. Jag kommenterar i mycket större utsträckning på hur kvinnor ser ut. Oftast i form av komplimanger, skäms varenda gång för det befäster bara tron om att det spelar roll. Det är sjukt hur det nästan är en reflex att kommentera. Jag tänkte ett tag att det inte är så farligt, det är väl kul med komplimanger? Nu tänker jag lite annorlunda kring det för i en välmenande komplimang sker det också en reducering av personen till bara ett yttre (om det är det komplimangen gäller då givetvis). Och just reducering är något kvinnor möter dagligen. Det är nog en av anledningarna till att en jobbuniform kanske är bra, du fråntar andra möjligheten, och kanske anledningen, att reducera till utseende. Det bör ju rimligtvis leda till att mer fokus hamnar på prestationer och beteenden. Eller?

Jag undrar var det här nästan tvångsmässiga utseendekommenterandet kommer ifrån. Att kvinnors duglighet till stor del bedöms på hur väl man stämmer in på rådande ideal är ju en anledning, och som vi tidigare varit inne på så hänger alla beteenden vi ser ute i vanliga världen med in på arbetsplatsen, det är bara hur vi uttrycker oss om det som ändras. Jag tror att det kan vara svårt att ändra på ATT folk (och en själv) bedömer och kommenterar. Vad som då blir kvar att påverka är ju VAD som kan sägas om ens utseende.

Jag tycker shopping är jobbigt själv, men är väldigt petig med vad jag tar på mig. Svart, superhjältiga capes, inga krusiduller är min stil. Mimare har vissa andra hävdat. Hur som helst, jag förstår att andra kommer göra en bedömning på hur du är baserat på vad du har på dig. Därför kan till och med jag förstå att det kan vara rätt viktigt vad man väljer att ta på sig för det kan vara synonymt med hur du vill att andra ska tänka om hur du är. Mina modekunskaper räcker inte långt så jag ska inte ens ge mig in på vad som är rätt och fel plagg, men jag tänker att man kan undvika reducerande bedömningar. I korta drag kan man säga att det handlar om att tona ner saker som befäster fördomar, som till exempel om plagget liknar något ett genusinkorrekt modeföretag skulle kategorisera som lämpligt för ett flickebarn= don´t wear it. ”Men det är ju fint!” Kanske det, men egenskaperna man kommer koppla ihop med det skriker ju inte makt direkt. (Sjukt att sådant som är kvinno/tjejkodat anses vara sämre). Detta går inte helt att undvika eftersom problemet ligger hos åskådaren, men lite kan man ju göra.

Vad som skulle behövas för att ändra grundproblemet, nämligen att äldre vit man är normen, är att personer med massa makt och inflytande gick utanför bankpyjamasramarna. Det om något skulle förändra normer. Jag tycker inte att kvinnor ska klä sig som män, men jag tycker inte heller att vi ska klä oss som barn. Dock är det helt orimligt att allt som är typiskt manskodat är makt och allt som är kvinnokodat är inte makt. Ett praktexempel på hur beteenden ändras utifrån vad folk har på sig ses när män tar på sig kvinnokläder, och kvinnor tar på sig manskläder. Kvinnorna tar mer plats, männen börjar förlöjliga sig. Det säger en hel del om hur vi på kläderna avgör vilket beteende som är förväntat.

Lite högt och lågt det här, avslutar med den här talande bilden.