Millennials och jämställdhet

Idag har jag läst Maria Svelands Bitterfittan på tunnelbanan till jobbet. Det är ju som vissa av er kanske känner till inte direkt enhörningar, livsglädje och framtidshopp om man säger så. Den handlar om en 30ish kvinna som lessnar på hela familjeskiten och drar till tönt-Teneriffa för att vila upp sig och få en paus i en vecka. Nu har jag inte läst mer än något kapitel men redan nu känner jag att boken liksom sakta drar av ett skynke och under visar sig de patriarkala strukturerna och vanliga beteendena som upprätthåller detta. Fy fan alltså. Läs den. Varning (eller hopp om livet enligt mig) är väl att OM du är kvinna och lever med en inte så jämställd man så kan boken ge bränsle åt en skilsmässa till exempel. Med det sagt så hoppar vi direkt in i ett stycke jag fastnade vid imorse. Tjejen som boken handlar om hade vid något tillfälle intervjuat en klassmässigt privilegierad människa som på alla sätt försökt förneka klassens egentliga existens, och då kommit fram till följande:

”Världen verkar vara uppdelad i två olika slags människor: de som tycker världen är rättvis och de som tycker den är orättvis.

Och som av en händelse råkar det oftast vara människor som fötts in i privilegierade familjer som förnekar att det finns några klasskillnader.

Och som av en händelse råkar det oftast vara män som förnekar att det finns orättvisa könsskillnader mellan män och kvinnor.”

 wine more wine GIF

Tröttman.

Sedan kommer jag till jobbet och kommer av en händelse in på Ledarnas sida och hittar (igen sånt sammanträffande), Ledarnas jämställdhetsrapport. Om jag var trött innan så ska ni veta vad man blir av den här läsningen. Låt mig lotsa er genom några av höjdpunkterna frustrationsmässigt.

Millennials riskerar att återskapa föråldrade normer och stereotyper för att de tror att arbetslivet är mer jämställt än vad det är.

Stat.png
– 81% av männen tror att kvinnor och män har samma möjligheter att göra karriär på den egna arbetsplatsen, medan 72% av kvinnorna trodde det.
– 72% av männen tror att diskriminering inte förekommer på den egna arbetsplatsen, medan samma siffra för kvinnorna är 63%
– 69% av männen tror att kvinnor och män får lika lön för lika arbete redan, siffran för kvinnorna var här 50%

Notera att siffrorna bara visar vad de så kallade millennianerna TROR.

Den faktiska löneskillnaden mellan chefer som är män och chefer som är kvinnor är 6500 kr i månaden, EFTER att man tagit hänsyn till olika saker som chefsnivå, utbildning, yrkesval och ålder som kan påverka siffran. Det här är alltså den oförklarliga löneskillnaden, eller penisbonusen som jag brukar kalla den. Det är ändå 78 000 kr per år. En ganska betydande siffra om du frågar mig. Vissa (läs: vissa män) kanske viftar bort siffran när det vankar jämställdhetsdiskussion, men jag skulle tro att intresse minsann skulle börja gro om vi helt sonika tog hälften och rättade till löneskillnaden. Det skulle man ju kunna göra. Jag tänker att det ju redan sker i andra sammanhang, om t.ex banken sätter in för mycket lön på mitt konto mot vad de avsåg sätta in så är det ju inte fri hopp och lek med dom pengarna för min del, jag behöver ju snällt betala tillbaka. Inte heller skatteverket ser på det hela med blida ögon det här med att runda av. Så varför egentligen ska vi ignorera detta?

Bildresultat för problem solved gif

Hur som helst. Varför vad folk tror att verkligheten ser ut som är viktigt, och i detta fallet ett problem är för att det styr hur viktig de tycker att frågan är. Och i sin tur hur mycket de tror behöver jobbas på. Om man tror att det inte finns ett problem så tror man ju med största sannolikhet också att det inte behöver ageras på.

Paniken alltså, snart har vi både de ignoranta äldre varianterna OCH de yngre kopiorna!!! Nej, vi får organisera oss.

 

 

Får män också frågan om hur deras kvinnliga partner hanterar att de tjänar mer?

Rätta mig om jag har fel, men får män som tjänar mer än sin kvinnliga respektive frågan om hur hon känner för det?

Många jag känner som är kvinnor har fler gånger än jag orkar räkna fått först frågan vem av en själv och partnern som tjänar mest, och är det kvinnan i relationen som tjänar mest kommer följdfrågan som ett brev på posten. ”Vad tycker HAN om det?”, ”Hur känns det för HONOM?”, ”Hur funkar det?”. And the list goes on.

Förstår ni hur jäkla tragiskt det här är?? Inte nog med det så har jag (obviously inte upplevt) men hört att män, som sagt att deras kvinnliga respektive tjänar mer, blivit hånade av sina kompisar. Eller ska vi säga ”kompisar”.

Vad fan sänder det här ut för signaler, och vad föder det för beteenden?

Tänk att våra helmanliga ledningsgrupper och styrelser sitter på sina heteroparmiddagar och detta dyker upp. De här männen kommer inte vilja ändra något i strukturen, de kommer få synen på att män bör tjäna mer än kvinnor befäst.

Jag vet inte riktigt vad jag ska säga om saken. Det är bara ett av många uttryck för vilka olika förväntningar samhället har  på kvinnor och män. Jag funderar på om jag ska börja agera omvänt när löneskillnadfrågan i parrelationer dyker upp. Verkligen beröma kvinnan om hon tjänar mindre hur bra hon hanterar hans högre lön på ett så nobelt sätt och att hon TROTS detta väljer att vara kvar med honom. Beundransvärt är det.

 

 

Är det verkligen så himla svårt att stänga lönegapet?

Finansförbundet kommer ju med jämna mellanrum med info om läget i finansbranschen. Senast jag kollade hade det kommit info om löneskillnaderna mellan kvinnor och män. Föga förvånande till fördel för männen. Inget nytt under solen där. Vad jag däremot börjar få problem med är agerandet, eller ska vi kanske säga det uteblivna agerandet. Det svåra är ju inte att stänga de osakliga löneskillnaderna, det har vi siffror på. Jag tror att det man är rädd för är att det ska bli ett missnöje bland männen. Vad skulle det annars vara? Det är ju inte att ett stängt lönegap skulle innebära några orättvisor. Visst kanske det innebär att den berömda potten, som ingen erkänner, skulle gå åt helt till att höja kvinnors löner och då kanske männen skulle bli utan. Surt för vissa, men det är ju nuläget också. Så skillnaden på situationerna att fortsätta som vi gör idag ”där saker som dessa tar tid”, och att stänga lönegapet är vilken grupp som blir missnöjd. Männen eller kvinnorna. Svårt att välja bara på kön så där. Tur då att vi kan titta på själva sakfrågan, därför kommer här ett mini-quiz som man kan fylla i om man känner sig lite osäker.

1) Ska vi fortsätta betala en grupp mer för samma arbete än en annan?
2) Ska ett kön som inte används i arbetet vara ett lönekriterium?
3) Case: Vi har två personer med var sitt konto. I systemet som ska dela ut 1000 kr om dagen till dom finns det ett inbyggt fel som innebär att en av dom får 200 kronor av den andres summa. Felet upptäcks den som fått mer blir himlans upprörd för hen har vant sig vid 1200 kr! Ska vi ha kvar felet på grund av det?

Om man svarat nej på frågorna så innebär det att vi ska rätta till felet.

Jonas Gardell skrev en jähähävligt bra grej på Facebook för inte så länge sedan:

”Förstår inte talet om att GE kvinnor lika lön. Kvinnor SKA HA lika lön. Stor skillnad. Jämställdhet är inte välgörenhet.”

Alltså jag kan inte med ord beskriva hur spot on detta är. Jag har liksom inte lyckats formulera det så här kort och kärnfullt, men det sätter verkligen ord på känslan jag har när jag hör eller läser något om ”arbetet” med att rätta till osakliga löneskillnader till exempel. Eller vilken annan jämställdhetsfråga som helst egentligen. Och gissa vilka som brukar förklara att sånt här tar tid? Yes. Privilegierade personer. Och gissa igen vilka som brukar bli förnärmade när man tar upp orättvisor? Yes, samma svar på den här frågan också. Kommer vi sluta ta upp det pga det? Nope. Men vi kan göra så här:

tumblr_inline_n1yw41mjFy1soqeud