Kvinnor och deras idéer

Vi har nu kommit till del två i följetongen skitdåliga-förslag-till-kvinnliga-ledare. Eller som artikeln jag läste hävdar: Icke hotfullt ledarskap för kvinnor. Strategier för hur kvinnor kan leda utan att trampa på stackars ömtåliga manstår när de agerar i sin en-ORM-t okvinnliga roll som chef. Nu kör vi!

Skärmavbild 2016-08-08 kl. 08.03.19.png

Såatteeeh.  Så många fel så lite tid att orka med detta. För det första: Vilken ens halvvettig människa anser att en kvinna som säger att hon har en idé är hotfull? Förutsatt att själva idén då inte är något i stil med ”Jag gick precis en kurs i manskastrering, och jag behöver några att testa på, tänkte att den här lilla gruppen vita medelålders män är toppen”. Men låt oss anta att det inte är det dom menar här. De menar alltså att kvinnor inte ska vara tydliga med att de har ett förslag, man ska istället förminska sig själv och bara tänka lite högt, inget någon behöver ta på allvar man vill bara använda sin lilla pipiga kvinnoröst och säga vad man tänkt ut med sin lilla kvinnohjärna. Sedan om någon vill förbarma sig över det lilla, lilla kvinnotanken och förverkliga det så är det ju en ära.

I artikeln skriver dom också den här moderna meningen: When you share your ideas, overconfidence is a killer. You don´t want your male coworkers to think you´re getting all uppidy. Instead, downplay your ideas.

Sedan för att vara extra tydliga med vad dom menar med att man ska förminska sina ideér har dom lagt in några förslag på hur man gör det på bästa sätt:
”Thinking out loud”
”Throwing something out there”
”Dumb”
”Random”
”Crazy”

Eh. Tack men nej tack till det här sjukt dumma förslaget. Herreguuuud, följ för ditt liv inte det! Det här så kallade icke hotfulla förslaget gör inget annat än förminskar dig. Genom att använda dig av den här typen av retorik förmedlar du bara att det du säger inte är värt att ta på allvar. Du framställer dina förslag som frivilliga att ta i beaktning, istället för att vara tydlig så folk vet att de behöver ta ställning till det du sagt.

Och igen, om vi ska anta att män inte kan hantera kvinnor som säger sina idéer, då kanske det är männen som är problemet och behöver förändras. Ett litet förslag bara.

Vill du läsa del ett så hittar du den här.

Annonser

Följetong i icke hotfullt ledarskap för kvinnor

Här om dagen råkade jag komma över en artikel som en gammal vän till mig kommenterat på Facebook. Det var en lista på strategier, eller förlåt, en lista på strategier för kvinnor specifikt i hur de kan leda utan att anses hotfulla. Min första reaktion:

Tyvärr hade jag anledning att fortsätta med exakt samma när jag kollade vidare. Det var så absurt att jag faktiskt tror att den är skriven jähävligt ironiskt. Men, man vet aldrig. Folk som hade kommenterat den på fejjan verkade liksom köpa hela paketet och bara Ooooh, vilka super-kämpe-goa-idéer-för-kvinnliga-leeedare!

Mina känslor för listan får omöjligt plats i ett inlägg, så- vi delar upp det lite så har vi även ett sommarnöje att götta ner oss i som ger kraft åt arbetslivets utmaningar när ni ska tillbaka efter semestrarna! Med kraft menar jag en bestämd känsla av att vi måste kämpa vidare för att få till vår feministiska drömvärld där enhörningar går fritt med upplysta kvinnor, män, och alla där emellan och solen skiner och inga sexister finns och alla har lika lön! Själv är jag ju ledig något halvår till, får väl gå tillbaka och fräscha upp minnet när jag ska tillbaka in i gubbröran.

Nu kör vi igång!

Skärmavbild 2016-07-31 kl. 15.31.29.png

Till denna bilden förklaras det i artikeln att det är bättre för kvinnliga chefer att fråga manliga medarbetare vad de tycker om att göra en uppgift till ett visst datum istället för att säga när det ska vara klart. Detta för att det får honom att känna att du undrar vad han tycker mer än att du säger vad han ska göra.

Alltså inget fel i den här ledarstilen, det är väl toppen att involvera sina medarbetare i beslut- på mitt jobb uppmuntrar jag chefer jag hjälper att gå mer åt denna typen av ledarstil. Men att motivera det med att just män känner sig mindre tillsagda av kvinnor, det är bara dumt. Antingen ska chefer, oavsett kön, göra så. Eller så ska de, oavsett kön, inte göra så.

Vidare så finns det också olika typer av uppgifter som har olika strikta datum de behöver bli klara på. Vissa grejer kan vänta, andra inte. Då är det väl himla fiffigt om de med strikt deadline kommuniceras som just det, och inte något fri hopp-och-lek-uppgift för att inte såra det manliga egot.

Dessutom tycker jag att den här typen av tips bidrar till bilden av män som oresonliga grottmänniskor som inte har respekt för människor oavsett kön förstärks. Dom finns, men jag tycker att vi kan börja med att ha högre tankar om folk initialt.

Så nja, halvt underkänt tips säger jag. Såvida det inte korrigeras till att gälla samtliga chefer.

Retorik för kvinnor

Ofta när jag snubblar över kurser riktade mot kvinnor i karriären så har de oförklarligt ofta teman som retorik FÖR KVINNOR, KVINNA- lär dig ta för dig, så löneförhandlar du SOM KVINNA osv osv. Lika ofta kastar jag mig in på diverse läs-mer-länkar för att grotta ner mig i vad de nu hittat på. Och visst, ibland kan innehållet vara bra. Men min uppfattning, utifrån mina erfarenheter och berättelser av vänner är att det ganska så sällan hjälper att vara ett retoriskt geni, ta för sig utav bara helvete och förhandla skiten ur chefen. För är du kvinna så finns det strukturer som sitter i, och upprätthålls av andra till största delen. Och där förväntas vi då bara vänta på att DOM ska ta tag i sig själva?

Dessutom har jag märkt av kursbeskrivningarna som riktar sig specifikt mot kvinnor att det som lärs ut ibland är anpassat för att kvinnor inte ska vara till besvär för män. Det kan vara saker som ”Så tar du plats på ett möte med gapande män utan att de behöver skärpa sig, tips och knep för att inte hota alfahanens ställning och ÄNDÅ få sagt en liten kvinnoåsikt”. Okej kanske inte så uppenbart då men grejen verkar vara att situationen inte behöver ändras alls utan vi kvinnor ska snällt och fint försöka ta lite plats. Före kursen:

tumblr_inline_mwnne2NI8h1snsuem.gif

Jag tror att alla inblandade i den här ickejämställda situationen behöver göra om och rätt. Vissa kvinnor (och män) behöver jobba på sin retorik och träna bort det självförminskande språket de lärt sig att kvinnor ska ha. Men det räcker inte. Män behöver också träna på att inte förminska, att inte bete sig som ouppfostrade tonåringar med noll konsekvenstänk också. De behöver tvätta bort sina överdrivet grandiosa självbilder, inte för de stackars kvinnornas skull, utan för att inget annat är försvarbart professionellt beteende.

Arbetsgivare behöver kräva att vi jobbar inkluderande, för att behålla bra folk och för att allt tyder på att det ger bäst resultat. De behöver också börja rekrytera utifrån kompetens, för idag kvoteras män, yngre kopior av gubbmaffian in. Chefer behöver börja ge kvinnor och män lika lön för lika arbete, inte ”jobba med att rätta till bla bla, långsiktigt arbete jada jada”. Det räcker inte. Idag finns det företag som lyckas med konsten att inte ge penisbidrag och de företagen kommer norpa de allra bästa kvinnorna, det här är så uppe på bordet nu att företag som inte klarar detta inte kommer kunna locka till sig hälften av all bra arbetskraft om de inte agerar.

Så. Det här med oändligt många kurser i retorik och andra lönlösa tips till kvinnor- waste. Kvinnor behöver främst lika möjligheter att framföra sina åsikter och möjlighet att tillämpa sin kunskap på samma villkor som män. Man lär sig med tiden om arenan att träna på finns, precis som för männen.

 

Ordval

b4

Sedan årsskiftet har det gått inflation i gubbar som tillsätts på chefsposter på banken och det kan ju lätt kännas lite omotiverande när man inte råkar vara man. Framtidsutsikterna framstår som lite cloudy så att säga. I allt detta så undrar jag om det inte är så att kvinnor med ledaregenskaper förminskas på grund av retoriken kring detsamma, och att det är en bidragande orsak till att det är så skev könsfördelning. Kvinnor med rätt egenskaper anses inte rätt för tjänsten för att egenskaperna förvrängts med ord som beskriver dem negativt eller förminskat.

Det är så himla viktigt att lära sig att prata på ett sätt som är inkluderande och träna bort fördomar. Vårt språk förmedlar massor av värderingar oavsett om vi själva är medvetna om det eller inte. Vi kanske inte ändrar världen genom att förbättra våra ordval, men vi befäster fördomar i mindre utsträckning förhoppningsvis.

Språk är inte bara en reflektion på verkligheten utan vår bild av verkligheten påverkas också av hur vi använder språket. Kallar vi chefer vi inte känner till kön på för han så kommer vi också föreställa oss en man vilket gör att en man kommer ha ett försprång på posten. Om vi använder olika ord på samma egenskap beroende på om det är en kvinna eller en man som besitter den så kommer det påverka vem vi anser vara lämplig för en viss tjänst beroende på vilka ord som används i annonsen. Är det kvinnokodare ord kommer kvinnor ha ett försprång och vise versa. Ju högre upp i hierarkierna vi kommer desto gubbtätare är det och vad tror ni en manlig chef använder för ord för att beskriva chefsegenskaper i en annons?

Här kommer för en gång skull en positiv grej, på banken jag jobbar på är det i större och större utsträckning HR som skriver jobbannonserna. Detta för att de ska vara utformade på ett bra sätt och alltså mer tillgängliga för alla.

Långsamt blir det bättre. Eller blir och blir, successivt ansluter sig fler och fler till ett fräschare språk och ju mer vi använder det desto fler kommer hänga på och desto mindre fördomar kommer vi upprätthålla. Så himla bra!

 

 

 

Fysiskt omöjligt att INTE kommentera den totala gubbdominansen

Senaste tiden har min tourettes kring den totala gubbdominansen på banken förvärrats markant. Tidigare valde jag mina tillfällen och mottagare rätt så varsamt, eller jag sa det i alla fall inte till allt och alla, men nu. Herre jävla gud, jag kan ju inte se en mötesdeltagarlista med nästan bara män utan att kommentera det. Sarkastiskt. Gärna till gubbar så dom verkligen förstår hur mycket jag föraktar gubbdagisstämpeln som banken har.

Åh nej! Blir gubbarna förnärmade och ledsna nu? Man hade ju kunnat tro det, men empiriska studier (mina personliga tolkningar av att hänga på banken fem dagar i veckan) är att de typ verkar lite, sjukt nog, stolta? Som att de är med i en VIP-klubb av något slag. När jag säger något om att de lyckats med konsten att anställa ännu en vit äldre man till skaran som består av detsamma så drar det i smilbanden och så kommer en lam ursäkt framskrattat att höhö, ja, vi är ju inte riktigt där än, eller vi ser till kompetens och han passade bäst för rollen och andra dåliga bortförklaringar. Jag kan inte skymta minsta lilla antydan till skam eller ärlig önskan om att ha det på något annan sätt.

Så länge någon på banken kör något jämställdhetsprogram som i princip går ut på att prata i grupper så kan saker fortgå som vanligt och klubben för inbördes beundran och konsensus hålls intakt.

Jag trodde länge, och hoppas väl i någon mån fortfarande på, att det någon gång skulle förväntas av företagsledare, divisionschefer och andra ledare att de skulle ta ansvar för att sätta ihop grupper där olika egenskaper och bakgrund fanns representerade. Det håller inte att säga att kompetens styrt när man sitter där med ett gubbdagis. Forskning visar att det inte är så. Den urskiljande kompetensen som kvalificerar vissa men inte andra är ett visst könsorgan, och helt ärligt så har i alla fall aldrig jag läst att det skulle vara till någon större användning i finansbranschen i alla fall.

Mansplaining

Vissa kan har hört det innan, för andra kan detta var ett helt nytt ord (inte företeelsen i sig dessvärre). Hur som helst- vi ska prata om mansplaining och andra angränsande beteenden och hur vi hanterar detta märkliga fenomen

Vi har varit inne på ett liknande ämne innan, nämligen det här med att vissa män bara återupprepar något man själv precis sagt. Det finns ju en, eller faktiskt flera, varianter på det här beteendet! Jag tänker att vi ska titta lite närmare på vad det är vi ser egentligen och sedan fundera lite på vad som kan göras för att komma tillrätta med det väldigt underliga beteendena

Gemensamt för det vi ska titta på är att alla härstammar från en syn på kvinnor som mindre kapabla än män. Det kan ju verka lite barskt att säga så enligt vissa. Det gör inget, det är inte så himla smickrande att tänka så vilket ju oundvikligen leder till att beskrivningen av det inte heller blir så himla fin. Så. Vi har ju redan gått igenom återupprepningen, men låt oss sätta dessa på en skala!

Bild1Vi mjukstartar med verifiering. Jag skulle gissa att de flesta gör detta helt omedvetet och det är liksom knappt märkbart ens för den som blir utsatt för det, men det befäster det vi precis var inne på- att kvinnors ord inte väger lika tungt som mäns. Många män som kallar sig feminister validerar vad kvinnor säger. Vid första anblicken ser detta ut som en reko kille som förstått att det inte är så himla bra att mansplaina/återupprepa. Men sedan kommer den, kommentaren som validerar att det en kvinna just sagt stämmer.

Återupprepning har vi varit inne på tidigare ju, men för att sammanfatta så kan man säga att typsituationen ser ut enligt följande: Kvinna säger något, man upprepar (ibland utan att ens ändra retoriken). Mannen får cred fast han egentligen bara återupprepade vad en kvinna sa några sekunder tidigare. Typiskt irriterande beteende.

Nu är vi framme vid den mest störiga av alla. Mansplaining! Hur kommer det sig att män gör så? Låt oss börja med att se vad allsmäktiga sanningssajten Wikipedia säger när man söker på ordet mansplaining:

Mansplaining is a portmanteau of the words man and explaining, defined as ”to explain something to someone, typically a man to woman, in a manner regarded as condescending or patronizing.”[1][2] Lily Rothman of The Atlanticdefines it as ”explaining without regard to the fact that the explainee knows more than the explainer, often done by a man to a woman,”

Alltså man kanske borde vara tacksam för att en man tar sig tid att förklara suuuper-duper-mega-komplicerade saker för en som dom ju givetvis har stenkoll på. Det brukar vara feminism och varför det inte behövs, hur man ska göra sitt jobb även fast dom inte vet vad det är ens, om hur kvinnor i största allmänhet fungerar och så vidare. Det kan också vara andra komplicerade saker som vilket vin som är bäst, hur en viss rätt ska lagas eller hur man kör bil.

anigif_enhanced-buzz-10678-1382632721-50

Det här är egentligen en genusvinkel på HiPPO-fenomenet. Vi vill undvika så kallade HiPPO-situationer (Highest paid person´s opinion), alltså där någons åsikt värderas högre av någon ologisk anledning, som inkomst. I många fall är det kön som avgör hur mycket tyngd någons kommentar får och det är ju precis som det låter. Helt jävla galet. Hierarkier kommer i alla möjliga olika former, könsmaktsordningen är en. Och ur ett företagsperspektiv är det inte så smart att försumma en stor del av ens anställdas kompetens genom att låta hierarkier frodas fritt. Jag tycker Steve Jobs citat säger allt om hur företag borde tänka.

”Best ideas must win, not hierarchies.”

Nu till det viktigaste av allt! Hur vi ska agera när vi blir utsatta för något av detta.

1. Uppmärksamma fenomenet
Den här metoden brukar skapa lite dålig stämning men det har man ju inte dött av tidigare så det lär man väl inte göra nu heller. Man säger helt enkelt ”Du mansplainar för mig nu. Alltså förklarar något som är helt uppenbart.”

2. Engagera dig överdrivet
Nicka, håll med, agera förvånad. Blir väldigt tydligt att mansplainandet inte fyller någon funktion.

3. Ställ uppenbara frågor med uppenbara svar
Detta är en verbal variant av föregående metod. Du ställer helt enkelt frågor med väldigt självklara svar, man kan med fördel lägga till ett engagerat kroppsspråk till detta.

Givetvis skulle situationen förbättras om folk i allmänhet, ledare i synnerhet läste på lite och lärde sig känna igen detta. Det som andra än kvinnor kan göra när man ser detta är att uppmärksamma det. Brukar bli rätt intressanta reaktioner faktiskt.

Från flicka till kvinna

Lois P. Frankel skriver i sitt första kapitel av boken ”Nice girls still don´t get the corner office” om hur man börjar förvandlingen från flicka till kvinna.

Hon börjar med att ta upp att många kvinnor hon coachat säger att de gör alla misstag som finns, och då brukar Lois försöka rota i vad beteendena kommer från, det blir enklare att agera på det då. För väldigt sällan handlar det om att personen i fråga är dum, även fast andra kan vilja få det att verka så. I allmänhet agerar kvinnor bara på vad som är socialt och kulturellt förväntat av dem. I många kulturer, så även våran, är det inte helt tydligt hur kvinnor förväntas agera annorlunda från flickor, det kan ibland även motarbetas. Infantilisering är för övrigt ett ämne vi kan prata mer om vid senare tillfälle, men ni känner säkert igen konceptet att porträttera kvinnor som flickor (skolattiraljer, söta tofsar, typ alltid fotat uppifrån för en förminskande effekt tillskillnad från männens powerosande grodperspektiv.)

tumblr_m5xeu07ZB31rqf7ly

Det här flickiga påminner ju inte riktigt om pondus och beslutsfattande, som ju är lite mer vad som förknippas med karriärister. Så hur kommer det sig att kvinnor som vill göra karriär gör alla dom här misstagen? Enligt Lois ligger det till så här:

”From early childhood, girls are taught that their well-being and ultimate success are contingent upon acting in certain stereotypical ways, such as being polite, soft-spoken, compliant and relationship-oriented.

Throughout their lifetimes this is reinforced through media, family and social messages. It´s not that women consciously act in self-sabotaging ways; they simply act in ways consistent with their learning experiences.”

Det får mig att tänka på några vanligt förekommande situationer i jobbsammanhang där man reduceras till sitt kön och som man inte riktigt får något val huruvida man vill spela det spelet. Som när det vankas middag. Då väcks plötsligt det sociala vanorna till liv och männen öppnar dörrar, drar ut stolar, häller upp åt kvinnorna och så vidare. Vissa särartsfeminister skulle hävda att det bara är men being men och man ska inte försöka avköna allt, allt, allt. Jag hävdar att dom här sociala, tillsynes oskyldiga, artighetsbeteendena gör att kvinnor förminskas. Om männen hoppar in i sina artiga middagsroller, vad tror ni kvinnorna förväntas göra då? Jo, precis detsamma. Fast kvinnorollen. Vi ska tacka, tas omhand, osv osv. Tänk nu fram situationen ett par timmar. Middagen är klar, kaffet nersvalt och festciggen rökt. Nu är det dags för whiskey. För männen. Just whiskeysituationen var jag med om för några år sedan när jag precis hade börjat på mitt jobb, jag hade jobbat i två veckor bara och vi var på ett av företagets konferensställen. Så vad gör man åt det här då? Jag tror att man måste prata om det i förebyggande syfte, speciellt med männen.

Det är så himla enkelt att tänka att det väl bara är att följa med på den där whiskeystunden och så är homogeniteten bruten, men när den typen av möten män emellan sker så är det sällan en öppen inbjudan som alla kommer åt. Senast jag hörde om det var bara några månader sedan när ett gäng män som jobbar inom samma område hade åkt iväg för någon form av planeringsmöte blandat med pleasure, kvinnan som jobbar inom samma område visste inte ens om att detta skulle ske. Jag tror inte att män alltid gör så här med flit eller för att såra någon, jag tror helt enkelt att det också är offer för sociala konstruktioner fast med andra typer av konsekvenser som inte påverkar deras arbetssituation.

maura_i_m_ignoring_you

Nu är det som det är och om inte de som förväntas leda och coacha tar ansvar för att allas kompetens kommer till användning, vem ska då göra det? De som sitter på toppen är ofta män, vita och inte sällan medelålders. Tror vi att de självmant kommer börja se strukturer och agera för att motverka dessa? Jag tror inte det. Jag tror att kvotering är enda sättet att komma tillrätta med problemet och att fortsätta ifrågasätta mansklubbarna. Män på toppen håller varandra om ryggen och det kommer de fortsätta göra. Inte för att de är män, utan för att det ligger i människans natur att försöka bibehålla makt.

Jag är övertygad om att jag inte hade fått en kommentar om vad jag har på mig som första mening när jag ska presentera ett resultat av ett arbete för en divisionsledning i somras om det hade funnits mer än en kvinna bland de 10-12 männen. Kvinnor på arbetsplatser behandlas oftare än vi vill erkänna som flickor, och det är fan helt jävla oacceptabelt.