Ny feministisk termin

Herre min skapare, är kanske en fras som jag skulle yppat om jag varit religiös när jag upptäckte att det var o-tro-ligt länge sedan jag skrev.

Den oinvigde tänker här kanske att allt är i sin ordning då, att jag inte mött några orättvisor eller funnit mig i situationer där feministhjärtat brister. En kunde ju hoppats. Men så är dessvärre inte fallet. Nej jag kom helt enkelt ur skrivandet, för mycket patriarkat att fightas mot i verkliga livet så internet-ditot fick stryka på foten ett tag.

Men nu så! Jag funderar lite på var vi ens ska börja, så många ämnen att sätta oss in i!

Jag kan ju säga att flera även i mossiga bankbranschen har fått lite eld i baken iom #metoo-rörelsen. Eller eld och eld, mer som ni vet när man har liiite för stark rumpvärme i bilstolen. Jag tror att de flesta gör sitt bästa men helt ärligt, vad är grejen med att försöka dämpa och sopa undan och ”inget att se här, bara att gå vidare, vi har koll på läget”. För helt uppenbart är väl ändå att koll saknas.

Jag tränar dagligen på att djupandas och tillämpa allmän zen när jag pratar om dom här frågorna, det finns en utspridd uppfattning om att några minuters artikelläsande och någon diversity-dragning som gav en the chills gör en insatt i ämnet. De flesta på top management nivå kan ju liksom inte ens uttrycka sig och använda termer rätt. Och det skulle väl vara okej ifall det var så att det magiskt sammanföll med någon form av självinsikt, och att en alltså tog in lite hjälp.

Hur som, det har dragit igång något initiativ kring detta som periodvis ger mig hopp om att en bred folkbildningsinsats är på gång, och andra stunder går jag in i ett mentalt rum och vaggar orkeslöst i ett hörn.

Det är så tafatt när det ska jobbas med sånt här. Så himla mycket we shall overcome (googla det om ni inte sett, Carl Bildt och Birgit Friggebo- we shall overcome) över det.

Istället borde gamla traditionella, och ja gubbiga, branscher, företag och institutioner erkänna att man har mycket att göra upp med. Det känns som det enda rimliga steget att börja med. Det räcker inte att skriva om något styrdokument och tillsätta en kommitté för att komma tillrätta med problemet. För har man varit exkluderande utav bara helvete så krävs större insatser. Styrdokumentets effekter behöver synas och höras. Ledningar behöver förändras, bli mindre homogena. Tonen behöver förändras, och det görs genom att ge plats åt människor vars prime time inte var 80-talet. För helt seriöst, vi vet hur det brukar bli när saker ska ”aktualiseras” av folk som inte egentligen är insatta, det blir en lite tillgjord känsla.

Många upplever nog ändå att vi är på väg, men tittar vi på hårda siffror så ser vi att speciellt mycket inte hänt. Löneskillnaderna är kvar, mansdominansen är kvar.

Det känns som att fokus ofta blir att ingen ska bli sexuellt trakasserad, vilket ju är bra, på alla sätt. Vad som också borde göras är att vi pratar om, studerar och analyserar vilka strukturer och normer som råder som liksom möjliggör detta, för det är sällan det går från noll till hundra. På banken som jag jobbar på (antar att det är liknande på flera av storbankerna) så är traditioner högt värderat. Och med traditioner kommer sociala normer, det är på det sättet många traditioner upprätthålls. Och sociala normer i sin tur brukar i princip alltid innebära olika regler att följa för kvinnor och män.

Ta traditionellt gentlemannaskap. ”Ska man inte få hålla upp dörren längre” säger många. På riktigt. Och mitt svar är alltid att vem som helst får hålla upp dörren, det ät väl bara en jättetrevlig gest. Vad jag är emot är att det görs som en del i att upprätthålla könsnormer av karraktären ”män värnar om kvinnor”. För den beteendepoolen kommer sig av en syn på kvinnor som svagare och okapabla, som män skulle beskydda. Och då genom att öppna dörren som en könsrollsgest blottar man en djupare värdering som i sin tur för med sig andra beteenden också, som att kvinnor ska sköta fler administrativa uppgifter, vara lite mindre framåt generellt osv. Och dom förväntningarna förstör möjligheten för kvinnor att ta sig fram på samma villkor i karriären.

Hänger ni med?

Men om en person är allmänt artig och hjälpsam så är det bara trevligt! Artighet behöver således inte alls försvinna iom införandet av likabehandling! Det enda som krävs är att personen som vill utöva artighet helt enkelt utövar det på bred front så att säga. Men där brukar en viss homoerotisk känsla och tillika homofobisk upplevelse följa för de mest traditionella av individer, för skulle de behandla män som de behandlar kvinnor så vet ju inte folk om de raggar? Värsta tänkbara. Om en annan man alltså skulle göra den tolkningen. Ingen fara om en kvinnokollega skulle få samma känsla.. Då har man också DET att göra upp med, tar det aldrig slut undrar de då?

Typ inte, men genom att titta på och ifrågasätta varför vi gör som vi gör kan vi välja nya beteenden som INTE rymmer värderingar som gör skillnad på folk och folk. Vi tränar oss alltså i att vara inkluderande, vilket leder till att fler får bredare möjligheter att vara sig själva. Och det mina vänner, det kan ju inte vara fel.

 

 

 

Annonser

Vill feminister verkligen att alla ska se könsneutrala ut?

Alla är olika, så även feminister. Därför kan det vara svårt att veta vad som liksom är feministiskt och inte. Och för att inte falla offer för patriarkala krafter som säger att feminism inte behövs så kan det vara en toppengrej att reda ut var man står i olika frågor. Därför tänkte jag att vi idag skulle ägna oss åt att reda ut det här med kvinnligt kodat utseende och feminister.

Jag möter ofta människor som har fått uppfattningen att feminister:
1. Vill att kvinnor och män ska se exakt likadana ut, samma frisyrer (tänk en könsneutral variant av nordkoreas frisyrkarta med några olika alternativ), kläder med raka linjer i neutrala färger. Helst naturmaterial och lokalproducerat. Antifeministerna bara:

2.  Att allt som anses kvinnligt, tänk långt hår, pastellfärger, klackar, smink, nagellack, torrschampo (eller som jag kallar det- högre makters gåva till tidsoptimister such as my self). Kvinnor ska bara dricka öl, absolut inte någon tjejig drink, speciellt inte om den är söt och kombineras med fruktkonst.Bildresultat för cocktail gif

Låt oss grotta ner oss.

Jag förstår var den här föreställning kan komma från, jag själv är i viss mån med och reproducerar den i och med att jag typ vägrar rosa med volanger och pastelliga lösnaglar. Detta för att det inte är min stil. Stil kommer ju inte från ingenstans- man kan säga att man är ointresserad men likförbannat gör vi alla val när vi handlar kläder. Då brukar de flesta välja något man trivs i och känner sig som sig själv i. Och vad är det då som gör att man känner sig som sig själv? I samhället har olika kläder olika signaler i sig, en kostym exempelvis signalerar makt och framgång. Nitar signalerar annat, en 50-talsklänning något tredje. Med vad vi sätter på oss visar vi lite vad vi gillar/ gör/ har för intressen. För mig som ägnat många timmar åt könsrollsanalyserande och liknande finns det en så stark koppling mellan vissa kläder som gjorts för kvinnor och barnkläder. Och med infantiliseringen av kvinnor så känns det för mig helt sjukt att förbarnsliga mig själv, jag tror att det kan vara en bidragande orsak till att jag väljer bort vissa kvinnostilar.

Bildresultat för woman posing with teddy bear

Många stilar har kopplingar till saker jag, pga min kunskap i ämnet, inte kan identifiera mig med längre. Generellt kan man väl säga att jag stilmässigt undviker kläder som ofta sexualiseras, för att jag inte vill bli sexualiserad och med det objektifierad. Viljan att bli bemött som individ med innehåll är så stark att jag genom åren hittat strategier, som att undvika att se ut på ett sätt som lockar fram skitbeteenden. Felet ligger ju liksom inte på något sätt i kläderna, utan i främst mäns referenser och handlingar utifrån det. Ta pennkjol och en blus och höga klackar, lägg till ett par glasögon och du kommer garanterat möta minst en man som bara ”sexy secretary!” Jag slutade med den kombon när jag började se ett mönster hos männen på jobbet och den outfiten.

Man tänkte att man såg ut så här ungefär:

Bildresultat för sexy secretary look office

Men pga skeva associationer i mäns hjärnor såg dom mer detta av reaktionerna att döma:

Bildresultat för sexy secretary look office

Så jag är alltså en feminist med kommersiellt osexiga kläder. Skulle kunna användas som bevis för första tesen ovan av meningsmotståndare, men ni ser skillnaden på att vilja avköna allas kläder och själv bara göra sitt bästa för att få en så dräglig tillvaro som möjligt och jobba för att det inte ska vara så strikta normer kring kläder beroende på kön?

Angående andra punkten, att feminister skulle vilja avveckla allt som anses kvinnligt. Nej- det vi vill avveckla är tvånget för kvinnor. Vi vill att alla, män, kvinnor och alla andra ska kunna välja precis hur man ser ut, vilka produkter man använder för att uttrycka sig, utan att det leder till konstiga reaktioner. En kvinna som inte sminkar sig får ofta bemötandet att hon ”inte tar hand om sig åh gud vad slappt”, medan en kvinna som älskar smink och kör en entimmesgrej varje morgon blir uppmanad att bli mer naturlig (men inte helt). En man som sminkar sig blir nog inte heller jättebra bemött generellt. Det handlar helt enkelt om att avveckla tvånget, inte produkterna i sig. Var det inte Julia Roberts som gick barfota på någon gala tidigare i år för att protestera mot klacktvånget? Kan tyckas vara en banal protest när det ”Finns värre problem att lösa” (för att citera några antifeminister). Men när man tänker efter så är det ju sjukt att en galafixare kan kräva att personer med ett visst kön använder en viss typ av sko? Klacktvånget, eller vanligare- klacknormen för kvinnor är ju bara en av många smala normer att passa in i. Och innan någon kommer här och skriker ”MÄN MÅSTE HA FINSKOR BUHU” Så vill jag bara att ni kollar på den här filmen och tackar er lyckliga stjärna för att finskor inte är synonymt med klack i alla lägen.

Så- för att sammanfatta lite gällande missuppfattningen att feminism är synonymt med könlöst. Fel. Det vi vill är att normerna för vad kvinnor och män får se ut som breddas, man kan alltså fortsätta se ut precis som man vill om man är nöjd idag, bara att folk som inte är nöjda skulle få ett lite enklare liv om de kunde se ut som de själva ville. Se det som en lösgodishylla, idag får män plocka från ena sidan, kvinnor från andra, vissa sorter är sådana som andra inte godkänner (mycket smink kanske är som gelégrodor), men de finns där. Feminism är lite som att öppna grinden mellan de olika halvorna och skrika ”Ni är friiiia!”

Bra va?

 

 

Survival of the ones with mest tålamod

6

Eftersom det inte är så vansinnigt mycket tid kvar på detta året och jag främst kommer ägna mig åt rekreation i strand/djungel/djurmiljö i hur många dagar som helst med start 27e december, så tänkte jag att en reflektion kring alla feministers favorittillställning, julfesten på jobbet, ska avhandlas! Äntligen!

Det är som att lokalerna som i vanliga fall andas sociala restriktioner ihop med alkohol, ett löfte om veckor av ledighet som potentiellt slukar eventuella pinsamheter och after hours liksom lockar fram sidor hos folk som ej bör visas upp. Man kan sätta en ansenlig summa pengar på att någon kommer ta tillfället i akt och säga några ”sanningens ord”. I värsta fall vet man ju inte heller om det kommer en klåfingrig liten opassande manshand när man minst anar det. Såatteh, julfester kan bli lite av en hinderbana för politiskt korrekta, pålästa, intelligenta och alldeles, alldeles underbara feminister. Så jag presenterar, Feministdelegationens firmajulfestsjulspecial från i onsdags när det hela gick av stapeln.

Det hela började lite sådär för det lilla föminglet för min avdelning innan den riktiga festen hade ju, surprise surprise, en kvinna ordnat! Uppgivet konstaterade jag att inget hade förändrats sen sist jag kollade. Inte bara förberedde hon utan passade på att serva med bartenderskills när hon ändå höll på. Jag gick innan det vad städdags, och kanske var det lika bra för jag kan ana hur könsfördelningen på den aktiviteten såg ut.

Efter den lite olyckliga starten gick festligheterna galant. Trevlig stämning, god mat, lite lagom casual aura. En bättre julfest helt enkelt.

Efter maten samlas ett gäng och ska ta en öl, jag passar på att hänga med några kollegor som jag inte prata så mycket med tidigare ut för smygrökning. Det är då det händer. En av dom som i två månader suttit i närheten av mig, och således hört både en och två och trettiosju diskussioner som skulle kunna sorteras in under kategorin genusfrågor mellan mig och mina närmsta kollegor, samlar kraft och utbrister:

”Jag hatar Gudrun Schyman!”

30

Mitt svar blev något i stil med ”Okej, hur kommer det sig?”

Varpå han förklarar att hon hatar män och vill förtrycka dom. Sedan kände han att han ville bekänna en till grej för mig:

”Jag är maskulinist!”

27

Eller jag hade inte en sprayflaska även fast jag i mitt innersta önskade att jag hade haft det. Istället agerade jag förvånansvärt lugnt och fint och undrade vad det berodde på. Han sa att det riktiga problemet är att män som blir slagna hemma inte anmäler och att det alltid är kvinnor som går ut som vinnare ur vårdnadstvister. Jag sa att alla ju har olika uppfattningar om vad exakt som är det största problemet, men att man inom den feministiska rörelsen allt som oftast också tycker att det är skit att mansnormen ställer till det för männen också. Då säger han att han i alla fall inte är feminist. Varpå jag frågar om han vet vad det är. Svaret ”Jag ser ju vad Gudrun skriver i tidningarna” vittnar om att han kanske inte käkat feministisk litteratur i några större mängder till frukost.

Sedan följer några kommentarer om att han tror att män slår för att det ligger i deras natur, visserligen gör honor det när dom har ungar, om man tittar på djurvärlden. Han verkar oroad för att feministerna vill avköna allt, allt, ALLT! Jag försöker förklara att det låter som att han kanske är särarts feminist, och drar lite snabbt vad det är.

21

Han verkar lite förvånad och säger att jag är den första feministen som sagt något liknande, som inte hatat män (det visade sig senare att feministerna han prata med har varit främmande människor ute). Sedan (usch jag får rysningar bara av att tänka på det) undrar han om jag läst något som Pär Ström skrivit!? Eh, nej, jag skulle inte förgifta mig med sådan skit blir svaret och jag tänker att han, efter Marcus Birro i ordningen, är Sveriges poster-boy för vita kränkta män.

Hur som helst så fortsätter snacket inne och ett antal till ger sig in i diskussionen. Egna erfarenheter presenteras som någon form av forskning och skillnaden på åsikt och fakta verkar inte vara relevant alls.

18

Men skam den som ger sig.

15

Nu fanns en chans att få en person som verkligen brann för att kämpa mot orättvisor att kämpa för, och inte mot feminister. För första gången på länge kände jag mig supermotiverad att plocka fram mitt snällaste mest gemytliga feminist-jag för att vinna över en vilsen själ, och jag tror faktiskt att jag kan, om inte vunnit över, så i alla fall sått ett frö hos honom. Polletten verkade komma i rullning när jag jämförde feminismen med miljörörelsen. Om målet är peace, love and jämställdhet/ren värld. Så finns det olika saker man kan göra för att komma dit, och bara för att någon tror att t.ex ekologiskt odlad mat är bra för miljön så betyder det inte per automatik att det är dåligt om vi också får mindre avgaser från biltrafiken. Båda styr ju mot samma mål. Och ofta när något ska ändras så finns det ju ett pris, i miljöexemplet så kanske matpriserna går upp, och i avgasminskningen så kanske det blir dyrare att smutsa ner. Alla blir inte nöjda men det görs för att det i det stora hela blir bättre för alla. Precis som sakerna vi behöver göra för att uppnå jämställdhet.

Så, jobbet fortsätter i januari! (Med just den här individen, i övrigt är det business as usual, patriarkatet tar liksom inte julledigt.)

37