Millennials och jämställdhet

Idag har jag läst Maria Svelands Bitterfittan på tunnelbanan till jobbet. Det är ju som vissa av er kanske känner till inte direkt enhörningar, livsglädje och framtidshopp om man säger så. Den handlar om en 30ish kvinna som lessnar på hela familjeskiten och drar till tönt-Teneriffa för att vila upp sig och få en paus i en vecka. Nu har jag inte läst mer än något kapitel men redan nu känner jag att boken liksom sakta drar av ett skynke och under visar sig de patriarkala strukturerna och vanliga beteendena som upprätthåller detta. Fy fan alltså. Läs den. Varning (eller hopp om livet enligt mig) är väl att OM du är kvinna och lever med en inte så jämställd man så kan boken ge bränsle åt en skilsmässa till exempel. Med det sagt så hoppar vi direkt in i ett stycke jag fastnade vid imorse. Tjejen som boken handlar om hade vid något tillfälle intervjuat en klassmässigt privilegierad människa som på alla sätt försökt förneka klassens egentliga existens, och då kommit fram till följande:

”Världen verkar vara uppdelad i två olika slags människor: de som tycker världen är rättvis och de som tycker den är orättvis.

Och som av en händelse råkar det oftast vara människor som fötts in i privilegierade familjer som förnekar att det finns några klasskillnader.

Och som av en händelse råkar det oftast vara män som förnekar att det finns orättvisa könsskillnader mellan män och kvinnor.”

 wine more wine GIF

Tröttman.

Sedan kommer jag till jobbet och kommer av en händelse in på Ledarnas sida och hittar (igen sånt sammanträffande), Ledarnas jämställdhetsrapport. Om jag var trött innan så ska ni veta vad man blir av den här läsningen. Låt mig lotsa er genom några av höjdpunkterna frustrationsmässigt.

Millennials riskerar att återskapa föråldrade normer och stereotyper för att de tror att arbetslivet är mer jämställt än vad det är.

Stat.png
– 81% av männen tror att kvinnor och män har samma möjligheter att göra karriär på den egna arbetsplatsen, medan 72% av kvinnorna trodde det.
– 72% av männen tror att diskriminering inte förekommer på den egna arbetsplatsen, medan samma siffra för kvinnorna är 63%
– 69% av männen tror att kvinnor och män får lika lön för lika arbete redan, siffran för kvinnorna var här 50%

Notera att siffrorna bara visar vad de så kallade millennianerna TROR.

Den faktiska löneskillnaden mellan chefer som är män och chefer som är kvinnor är 6500 kr i månaden, EFTER att man tagit hänsyn till olika saker som chefsnivå, utbildning, yrkesval och ålder som kan påverka siffran. Det här är alltså den oförklarliga löneskillnaden, eller penisbonusen som jag brukar kalla den. Det är ändå 78 000 kr per år. En ganska betydande siffra om du frågar mig. Vissa (läs: vissa män) kanske viftar bort siffran när det vankar jämställdhetsdiskussion, men jag skulle tro att intresse minsann skulle börja gro om vi helt sonika tog hälften och rättade till löneskillnaden. Det skulle man ju kunna göra. Jag tänker att det ju redan sker i andra sammanhang, om t.ex banken sätter in för mycket lön på mitt konto mot vad de avsåg sätta in så är det ju inte fri hopp och lek med dom pengarna för min del, jag behöver ju snällt betala tillbaka. Inte heller skatteverket ser på det hela med blida ögon det här med att runda av. Så varför egentligen ska vi ignorera detta?

Bildresultat för problem solved gif

Hur som helst. Varför vad folk tror att verkligheten ser ut som är viktigt, och i detta fallet ett problem är för att det styr hur viktig de tycker att frågan är. Och i sin tur hur mycket de tror behöver jobbas på. Om man tror att det inte finns ett problem så tror man ju med största sannolikhet också att det inte behöver ageras på.

Paniken alltså, snart har vi både de ignoranta äldre varianterna OCH de yngre kopiorna!!! Nej, vi får organisera oss.

 

 

Harmlöst kvinnofrågande

Vi har nått punkt nummer tre på den konstiga listan om tips på hur kvinnor kan göra på jobbet för att inte tas som hotfulla. För DET hade ju varit fr-uk-tan-svärt. Så, den här listan tar nu upp den rätt så vanliga, i alla fall i min bransch, situationen när man ska maila någon (vi får väl anta att dom här menar en manskollega) och be om något, ni vet det man gör på arbetsplatser där folk har lite olika professioner. Det finns då tydligen ett sätt man kan göra detta utan att trampa på några ömma små manstår, för herreguuud- man kan ju bara inte be om det man behöver ju. Inte om man är kvinna.

Skärmavbild 2016-09-01 kl. 12.10.16.png

Visst att man kan slänga in en socialiseringsmening när man ber om något, men alltså. Kika lite, tusen glada gubbar, massa utropstecken. Föreslår dom att vi ska börja uttrycka oss som om vi vore 12? Är det tillräckligt icke-hotfullt?

Låt oss också titta vidare på vad effekterna av de två nämnda sätten har. Mottagaren, Jake, kommer med stor sannolikhet visualisera hur du som avsändare är när du skriver detta. Vi kan ta en titt och sedan fundera på vilket vi helst vill att Jake visualiserar oss som.

Alternativ ett, det så kallat hotfulla:

Alternativ två, barnversionen, eller jag menar det icke-hotfulla:

Igen undrar jag vad det är för män som förväntas vilja att kvinnor de jobbar med förminskar sig själva och infantiliseras?

Nu kan ju mansrättsaktivisterna komma här och vara missnöjda, dom skulle kanske hävda att det väl är superdupertrevligt att avdramatisera lite på jobb. Men alltså, i så fall undrar jag var trevlighetstipsen för män är? Visa mig det stora antalet listor på hur män kan lära sig att mysa till det på jobbet. Hur män kan uppfattas som lite skojsigare och som vandrande stämningshöjare. Missförstå mig rätt nu, jag är all for trevligheter, men inte som kvinnogöra.

Här kan ni kolla in de två tidigare dåliga tipsen om ni vill:

Del 1

Del 2

Kvinnofälla nummer 58652749?

Hörrni vi måste ta en avstickare i serien om asdåliga tips för kvinnliga ledare och snacka om en grej som min vän påminde mig om här om dagen.

Innan jag gick hem på föräldraledighet så pratade jag med min chef om vad jag vill göra när jag kommer tillbaka, sedan har jag under ledigheten här fått en ny chef som jag också haft den här diskussionen med. Vi verkar ha liknande bilder av vad som kan vara ett bra nästa steg för mig. Men, då till vår spaning. Jag har i båda fallen fått rådet att sitta still i båten ett enligt mig rätt bra tag, detta för att jag ska komma in i det här med att jobba och ha barn samtidigt med allt vad det innebär när min föräldraledighet är över. Lämning, hämtning, vab och sådant antar jag man syftade på. Kanske logistik på hemmaplan med matplanering? Råden förtäljde inte dessa detaljerna, men man kan ju ana och kanske anta att det var detta man syftade på.

Vi undrar om män som blivit pappor också får rådet att lära sig rodda hemmalivet FÖRST, innan man tänker på några utsvävningar i karriären. Prio på rätt sak liksom. Eller kan det vara så att män inte förväntas ta det där ansvaret hemma? Och om de gör det så inkräktar det i alla fall inte på deras jobbåtaganden?

Grejen är att båda dom här personerna som säkert i all välmening värnat om min personliga stressnivå är vad jag skulle bedöma rätt så insatta i jämställdhet och så. Den ena är kvinna och har barn och har jobbat på bra under åren ändå, samma med mannen. Så båda har barn, de har själva lyckats balansera det. Ändå får jag rådet att chilla?

Jag kanske kommer förstå vad de menar när förskoletiden börjar om drygt ett år, och det kanske är jävligt provocerande att säga att alla fruk-tan-svärda grejer jag enligt kreti och pleti kunde förvänta mig av första tiden med bebis inte inträffat, så jag tänker att man kanske inte måste förbereda sig på att det blir hemskt framöver heller. Dessutom tänker jag att om vi hela tiden ska ta höjd för katastrofer så finns det himla massa andra scenarier jag hellre gör anpassningar för än avvaktar med lite utveckling på jobbet.

 

 

Kvinnor och deras idéer

Vi har nu kommit till del två i följetongen skitdåliga-förslag-till-kvinnliga-ledare. Eller som artikeln jag läste hävdar: Icke hotfullt ledarskap för kvinnor. Strategier för hur kvinnor kan leda utan att trampa på stackars ömtåliga manstår när de agerar i sin en-ORM-t okvinnliga roll som chef. Nu kör vi!

Skärmavbild 2016-08-08 kl. 08.03.19.png

Såatteeeh.  Så många fel så lite tid att orka med detta. För det första: Vilken ens halvvettig människa anser att en kvinna som säger att hon har en idé är hotfull? Förutsatt att själva idén då inte är något i stil med ”Jag gick precis en kurs i manskastrering, och jag behöver några att testa på, tänkte att den här lilla gruppen vita medelålders män är toppen”. Men låt oss anta att det inte är det dom menar här. De menar alltså att kvinnor inte ska vara tydliga med att de har ett förslag, man ska istället förminska sig själv och bara tänka lite högt, inget någon behöver ta på allvar man vill bara använda sin lilla pipiga kvinnoröst och säga vad man tänkt ut med sin lilla kvinnohjärna. Sedan om någon vill förbarma sig över det lilla, lilla kvinnotanken och förverkliga det så är det ju en ära.

I artikeln skriver dom också den här moderna meningen: When you share your ideas, overconfidence is a killer. You don´t want your male coworkers to think you´re getting all uppidy. Instead, downplay your ideas.

Sedan för att vara extra tydliga med vad dom menar med att man ska förminska sina ideér har dom lagt in några förslag på hur man gör det på bästa sätt:
”Thinking out loud”
”Throwing something out there”
”Dumb”
”Random”
”Crazy”

Eh. Tack men nej tack till det här sjukt dumma förslaget. Herreguuuud, följ för ditt liv inte det! Det här så kallade icke hotfulla förslaget gör inget annat än förminskar dig. Genom att använda dig av den här typen av retorik förmedlar du bara att det du säger inte är värt att ta på allvar. Du framställer dina förslag som frivilliga att ta i beaktning, istället för att vara tydlig så folk vet att de behöver ta ställning till det du sagt.

Och igen, om vi ska anta att män inte kan hantera kvinnor som säger sina idéer, då kanske det är männen som är problemet och behöver förändras. Ett litet förslag bara.

Vill du läsa del ett så hittar du den här.

Följetong i icke hotfullt ledarskap för kvinnor

Här om dagen råkade jag komma över en artikel som en gammal vän till mig kommenterat på Facebook. Det var en lista på strategier, eller förlåt, en lista på strategier för kvinnor specifikt i hur de kan leda utan att anses hotfulla. Min första reaktion:

Tyvärr hade jag anledning att fortsätta med exakt samma när jag kollade vidare. Det var så absurt att jag faktiskt tror att den är skriven jähävligt ironiskt. Men, man vet aldrig. Folk som hade kommenterat den på fejjan verkade liksom köpa hela paketet och bara Ooooh, vilka super-kämpe-goa-idéer-för-kvinnliga-leeedare!

Mina känslor för listan får omöjligt plats i ett inlägg, så- vi delar upp det lite så har vi även ett sommarnöje att götta ner oss i som ger kraft åt arbetslivets utmaningar när ni ska tillbaka efter semestrarna! Med kraft menar jag en bestämd känsla av att vi måste kämpa vidare för att få till vår feministiska drömvärld där enhörningar går fritt med upplysta kvinnor, män, och alla där emellan och solen skiner och inga sexister finns och alla har lika lön! Själv är jag ju ledig något halvår till, får väl gå tillbaka och fräscha upp minnet när jag ska tillbaka in i gubbröran.

Nu kör vi igång!

Skärmavbild 2016-07-31 kl. 15.31.29.png

Till denna bilden förklaras det i artikeln att det är bättre för kvinnliga chefer att fråga manliga medarbetare vad de tycker om att göra en uppgift till ett visst datum istället för att säga när det ska vara klart. Detta för att det får honom att känna att du undrar vad han tycker mer än att du säger vad han ska göra.

Alltså inget fel i den här ledarstilen, det är väl toppen att involvera sina medarbetare i beslut- på mitt jobb uppmuntrar jag chefer jag hjälper att gå mer åt denna typen av ledarstil. Men att motivera det med att just män känner sig mindre tillsagda av kvinnor, det är bara dumt. Antingen ska chefer, oavsett kön, göra så. Eller så ska de, oavsett kön, inte göra så.

Vidare så finns det också olika typer av uppgifter som har olika strikta datum de behöver bli klara på. Vissa grejer kan vänta, andra inte. Då är det väl himla fiffigt om de med strikt deadline kommuniceras som just det, och inte något fri hopp-och-lek-uppgift för att inte såra det manliga egot.

Dessutom tycker jag att den här typen av tips bidrar till bilden av män som oresonliga grottmänniskor som inte har respekt för människor oavsett kön förstärks. Dom finns, men jag tycker att vi kan börja med att ha högre tankar om folk initialt.

Så nja, halvt underkänt tips säger jag. Såvida det inte korrigeras till att gälla samtliga chefer.

Retorik för kvinnor

Ofta när jag snubblar över kurser riktade mot kvinnor i karriären så har de oförklarligt ofta teman som retorik FÖR KVINNOR, KVINNA- lär dig ta för dig, så löneförhandlar du SOM KVINNA osv osv. Lika ofta kastar jag mig in på diverse läs-mer-länkar för att grotta ner mig i vad de nu hittat på. Och visst, ibland kan innehållet vara bra. Men min uppfattning, utifrån mina erfarenheter och berättelser av vänner är att det ganska så sällan hjälper att vara ett retoriskt geni, ta för sig utav bara helvete och förhandla skiten ur chefen. För är du kvinna så finns det strukturer som sitter i, och upprätthålls av andra till största delen. Och där förväntas vi då bara vänta på att DOM ska ta tag i sig själva?

Dessutom har jag märkt av kursbeskrivningarna som riktar sig specifikt mot kvinnor att det som lärs ut ibland är anpassat för att kvinnor inte ska vara till besvär för män. Det kan vara saker som ”Så tar du plats på ett möte med gapande män utan att de behöver skärpa sig, tips och knep för att inte hota alfahanens ställning och ÄNDÅ få sagt en liten kvinnoåsikt”. Okej kanske inte så uppenbart då men grejen verkar vara att situationen inte behöver ändras alls utan vi kvinnor ska snällt och fint försöka ta lite plats. Före kursen:

tumblr_inline_mwnne2NI8h1snsuem.gif

Jag tror att alla inblandade i den här ickejämställda situationen behöver göra om och rätt. Vissa kvinnor (och män) behöver jobba på sin retorik och träna bort det självförminskande språket de lärt sig att kvinnor ska ha. Men det räcker inte. Män behöver också träna på att inte förminska, att inte bete sig som ouppfostrade tonåringar med noll konsekvenstänk också. De behöver tvätta bort sina överdrivet grandiosa självbilder, inte för de stackars kvinnornas skull, utan för att inget annat är försvarbart professionellt beteende.

Arbetsgivare behöver kräva att vi jobbar inkluderande, för att behålla bra folk och för att allt tyder på att det ger bäst resultat. De behöver också börja rekrytera utifrån kompetens, för idag kvoteras män, yngre kopior av gubbmaffian in. Chefer behöver börja ge kvinnor och män lika lön för lika arbete, inte ”jobba med att rätta till bla bla, långsiktigt arbete jada jada”. Det räcker inte. Idag finns det företag som lyckas med konsten att inte ge penisbidrag och de företagen kommer norpa de allra bästa kvinnorna, det här är så uppe på bordet nu att företag som inte klarar detta inte kommer kunna locka till sig hälften av all bra arbetskraft om de inte agerar.

Så. Det här med oändligt många kurser i retorik och andra lönlösa tips till kvinnor- waste. Kvinnor behöver främst lika möjligheter att framföra sina åsikter och möjlighet att tillämpa sin kunskap på samma villkor som män. Man lär sig med tiden om arenan att träna på finns, precis som för männen.

 

Hantera en diskussionsivrare artigt!

Ibland när folk får reda på vilken himla radikalfeminist jag är så får de för sig att de vill diskutera ämnet med mig. Vilket väl är okej. Om man har någon som helst kunskap i ämnet själv, annars är det lite våghalsigt att börja slänga sig med uttryck till höger och vänster på fel sätt.

Alltså don´t get me wrong here, jag älskar när folk vill prata feminism, genus, jämställdhet, you name it. Men lite ödmjuk framtoning kanske skulle vara på sin plats om man är ny på ämnet och vill veta mer, då går man kanske inte in och hävdar något uppenbart idiotiskt och sen står på sig fast man fått varenda åsikt motbevisad med fakta. Vissa delar inte den åsikten med mig. Hur som helst, i jobbsammanhang så finns en förväntan på att man ska vara lite lagom mild och mysig (om man är kvinna i alla fall) och inte såra folk, så jag har funderat ut några bra tips och trix för alla er där ute som möter de här besserwissrarna!

Metod 1: Kill it with sarcasm!
Gå sarkastiskt in i diskussionen! Men för att inte förvirra folk, ha med dig en person som kan förtydliga när du är sarkastisk så du inte riskerar att det ser ut som att du fördummar dig själv.

Metod 2: Var överdrivet tacksam
Att tacka för mansplainingen brukar ge god stämning nästan jämt. Är det en person med någon som helst självinsikt brukar detta sätta stopp för otrevligheterna och i bästa fall förbättra samtalsklimatet så till den grad att ni kan inleda samtal på riktigt.

Metod 3: Säg något generellt…
…som kanske uppfattas personligt?

tumblr_inline_mw6z7i2O6Y1snsuem.gif

Så, tre sätt att hantera diskussionsivrare när man själv måste vara artig!