Män som ska tänka ut idéer för kvinnor

Ibland inträffar saker som får mig att tänka ”Det här är fan inte sant. Enda, ENDA, fördelen är att det blir tillfälle att exemplifiera ett problem här.” Igår var ett sådant tillfälle.

Jag var på ett möte med 5 män, varav en av dom jobbar jag med i vanliga fall. Tre av dom var från ett annat företag och vi skulle prata om samarbete. Ni vet ju att jag jobbar inom bank och vi kom in på det här med hur vi kan säkra en jämn könsfördelning på en grej vi ska jobba med. Föga förvånande kan tyckas att jag av alla människor leder in diskussionen på det.

Dok är det inte detta som är den stora grejer jag skriver om. Utan det som följde. En av killarna i rummet känner att han fick en idé. En idé som inte bara var en dum, helt sjukt jävla puckad liten tanke som kanske skulle gjort sig bäst i det tysta, som han borde låtit falla i glömska för all framtid. Inte en sådan, utan en briljant kul spexkillig mästeridé faktiskt som han kände att vi andra inte kunde leva utan. Han bara:

”Ah men ni vet det finns ju en app som heter Tink som visar en samlad bild av ens ekonomi- SKULLE VI INTE KUNNA TILLTALA KVINNOR GENOM ATT KALLA DEN PINK ISTÄLLET. Så att dom känner att det är för dom också.”

Det måste vara ett skämt tänker ni. Nej det är det inte. This can´t be made up. Han mumlade lite efter detta och liksom försökte lyfta att det väl visar att vi vill ha med kvinnofolket.

När skrattet uteblev och istället ersattes av ”Menar du att kvinnor lockas av rosa färg och inte det riktiga som funktioner och sådant som män?” Så förbyttes snilleleendet till något mer i den här stilen:

 upset depressed die michael ian black its over GIF

Tätt följt av ett ”Anmäl mig inte.”

Ni kan ju föreställa er hur mycket den här killen kände att han var välkommen att delta i de fortsatta diskussionerna. Måttligt.

Men alltså, om man ska andas och komma vidare från den initiala chocken och börja fundera på vad det beror på så tror jag att det ligger något i den ständiga infantiliseringen av kvinnor. Ni vet när andra och i många fall kvinnor själva förväntas agera lite som barn och se ut som dom också. Så ibland när folk ska fundera på vad kvinnor kan tänkas gilla så kommer barnreferenserramarna snabbt upp. Rosa, fluff, gosigt, gulligt. Inte behov. Bara utseende. Varför tänkte inte killen med den usla idén att man skulle kvinnofiera genom att göra något bättre? Utan bara gulii-mysanpassa namnet och färgen? Jo för en bild av kvinnor är att de gillar ytliga ting bara. Alltså don´t get me wrong, jag tror att alla uppskattar en snygg design och kvinnor och män och alla där emellan har väl individuella smakpreferenser som påverkar huruvida man känner sig lockad till en produkt. Men det generella antagandet killen gjorde känns så fördummande. Jag kan inte INTE reagera.

Bildresultat för smash patriarchy gif

Det påminner mig om ett tillfälle för jävla massa år sedan, innan iPhonens tid, när jag gick in i en butik och skulle köpa en ny mobiltelefon och nämnde vilka funktioner som var viktiga för mig och killen i butiken plockar fram tre mobiler i färgen rosa, UTAN funktionerna jag bad om. Han antog alltså att jag skulle vara mer benägen att köpa en telefon baserat på färg jag inte nämnt än funktioner jag hade nämnt. Så starka är fördomar.

Det blev som sagt jävligt jobbigt för den här killen på mötet och de andra fick kompensera (efter bästa förmåga) genom att de lade till ”eller hon” när de pratade om utvecklarkillar, kodgrabbar med flera. Jag antar att jag företaget vi träffade inte kommer skicka honom igen. Let´s hope.

Jag tror att det kan vara svårt för män att sätta sig in i hur det känns att sitta där som ensam kvinna och höra en så dum generalisering. Jag undrar ju vad den här personen tänker om mig då. Tror han att JAG sitter där och ritar enhörningar och tänker på kattungar och sockervadd och planerar helgen när jag ska ha pyjamasparty men mina bästizar och ha kuddkrig och äta glass direkt ur bunken och fläta varandras hår?

Och sedan undrar folk varför jag har en hård attityd. Jag måste- om jag vill bli tagen på allvar (vilket är en fördel i mitt jobb om jag blir), för om jag inte visar INNAN någon hinner säga eller göra något sexistiskt så möter jag mer sånt än om folk från början förstår att det inte passar sig.

Jag längtar efter att vi ska ha kommit så långt att kvinnor inte behöver agera proaktivt för att undvika sexism. Anyday now, tills dess.

Bildresultat för smash patriarchy gif

 

 

Kvinnofälla nummer 58652749?

Hörrni vi måste ta en avstickare i serien om asdåliga tips för kvinnliga ledare och snacka om en grej som min vän påminde mig om här om dagen.

Innan jag gick hem på föräldraledighet så pratade jag med min chef om vad jag vill göra när jag kommer tillbaka, sedan har jag under ledigheten här fått en ny chef som jag också haft den här diskussionen med. Vi verkar ha liknande bilder av vad som kan vara ett bra nästa steg för mig. Men, då till vår spaning. Jag har i båda fallen fått rådet att sitta still i båten ett enligt mig rätt bra tag, detta för att jag ska komma in i det här med att jobba och ha barn samtidigt med allt vad det innebär när min föräldraledighet är över. Lämning, hämtning, vab och sådant antar jag man syftade på. Kanske logistik på hemmaplan med matplanering? Råden förtäljde inte dessa detaljerna, men man kan ju ana och kanske anta att det var detta man syftade på.

Vi undrar om män som blivit pappor också får rådet att lära sig rodda hemmalivet FÖRST, innan man tänker på några utsvävningar i karriären. Prio på rätt sak liksom. Eller kan det vara så att män inte förväntas ta det där ansvaret hemma? Och om de gör det så inkräktar det i alla fall inte på deras jobbåtaganden?

Grejen är att båda dom här personerna som säkert i all välmening värnat om min personliga stressnivå är vad jag skulle bedöma rätt så insatta i jämställdhet och så. Den ena är kvinna och har barn och har jobbat på bra under åren ändå, samma med mannen. Så båda har barn, de har själva lyckats balansera det. Ändå får jag rådet att chilla?

Jag kanske kommer förstå vad de menar när förskoletiden börjar om drygt ett år, och det kanske är jävligt provocerande att säga att alla fruk-tan-svärda grejer jag enligt kreti och pleti kunde förvänta mig av första tiden med bebis inte inträffat, så jag tänker att man kanske inte måste förbereda sig på att det blir hemskt framöver heller. Dessutom tänker jag att om vi hela tiden ska ta höjd för katastrofer så finns det himla massa andra scenarier jag hellre gör anpassningar för än avvaktar med lite utveckling på jobbet.

 

 

Kvinnor och deras idéer

Vi har nu kommit till del två i följetongen skitdåliga-förslag-till-kvinnliga-ledare. Eller som artikeln jag läste hävdar: Icke hotfullt ledarskap för kvinnor. Strategier för hur kvinnor kan leda utan att trampa på stackars ömtåliga manstår när de agerar i sin en-ORM-t okvinnliga roll som chef. Nu kör vi!

Skärmavbild 2016-08-08 kl. 08.03.19.png

Såatteeeh.  Så många fel så lite tid att orka med detta. För det första: Vilken ens halvvettig människa anser att en kvinna som säger att hon har en idé är hotfull? Förutsatt att själva idén då inte är något i stil med ”Jag gick precis en kurs i manskastrering, och jag behöver några att testa på, tänkte att den här lilla gruppen vita medelålders män är toppen”. Men låt oss anta att det inte är det dom menar här. De menar alltså att kvinnor inte ska vara tydliga med att de har ett förslag, man ska istället förminska sig själv och bara tänka lite högt, inget någon behöver ta på allvar man vill bara använda sin lilla pipiga kvinnoröst och säga vad man tänkt ut med sin lilla kvinnohjärna. Sedan om någon vill förbarma sig över det lilla, lilla kvinnotanken och förverkliga det så är det ju en ära.

I artikeln skriver dom också den här moderna meningen: When you share your ideas, overconfidence is a killer. You don´t want your male coworkers to think you´re getting all uppidy. Instead, downplay your ideas.

Sedan för att vara extra tydliga med vad dom menar med att man ska förminska sina ideér har dom lagt in några förslag på hur man gör det på bästa sätt:
”Thinking out loud”
”Throwing something out there”
”Dumb”
”Random”
”Crazy”

Eh. Tack men nej tack till det här sjukt dumma förslaget. Herreguuuud, följ för ditt liv inte det! Det här så kallade icke hotfulla förslaget gör inget annat än förminskar dig. Genom att använda dig av den här typen av retorik förmedlar du bara att det du säger inte är värt att ta på allvar. Du framställer dina förslag som frivilliga att ta i beaktning, istället för att vara tydlig så folk vet att de behöver ta ställning till det du sagt.

Och igen, om vi ska anta att män inte kan hantera kvinnor som säger sina idéer, då kanske det är männen som är problemet och behöver förändras. Ett litet förslag bara.

Vill du läsa del ett så hittar du den här.

Retorik för kvinnor

Ofta när jag snubblar över kurser riktade mot kvinnor i karriären så har de oförklarligt ofta teman som retorik FÖR KVINNOR, KVINNA- lär dig ta för dig, så löneförhandlar du SOM KVINNA osv osv. Lika ofta kastar jag mig in på diverse läs-mer-länkar för att grotta ner mig i vad de nu hittat på. Och visst, ibland kan innehållet vara bra. Men min uppfattning, utifrån mina erfarenheter och berättelser av vänner är att det ganska så sällan hjälper att vara ett retoriskt geni, ta för sig utav bara helvete och förhandla skiten ur chefen. För är du kvinna så finns det strukturer som sitter i, och upprätthålls av andra till största delen. Och där förväntas vi då bara vänta på att DOM ska ta tag i sig själva?

Dessutom har jag märkt av kursbeskrivningarna som riktar sig specifikt mot kvinnor att det som lärs ut ibland är anpassat för att kvinnor inte ska vara till besvär för män. Det kan vara saker som ”Så tar du plats på ett möte med gapande män utan att de behöver skärpa sig, tips och knep för att inte hota alfahanens ställning och ÄNDÅ få sagt en liten kvinnoåsikt”. Okej kanske inte så uppenbart då men grejen verkar vara att situationen inte behöver ändras alls utan vi kvinnor ska snällt och fint försöka ta lite plats. Före kursen:

tumblr_inline_mwnne2NI8h1snsuem.gif

Jag tror att alla inblandade i den här ickejämställda situationen behöver göra om och rätt. Vissa kvinnor (och män) behöver jobba på sin retorik och träna bort det självförminskande språket de lärt sig att kvinnor ska ha. Men det räcker inte. Män behöver också träna på att inte förminska, att inte bete sig som ouppfostrade tonåringar med noll konsekvenstänk också. De behöver tvätta bort sina överdrivet grandiosa självbilder, inte för de stackars kvinnornas skull, utan för att inget annat är försvarbart professionellt beteende.

Arbetsgivare behöver kräva att vi jobbar inkluderande, för att behålla bra folk och för att allt tyder på att det ger bäst resultat. De behöver också börja rekrytera utifrån kompetens, för idag kvoteras män, yngre kopior av gubbmaffian in. Chefer behöver börja ge kvinnor och män lika lön för lika arbete, inte ”jobba med att rätta till bla bla, långsiktigt arbete jada jada”. Det räcker inte. Idag finns det företag som lyckas med konsten att inte ge penisbidrag och de företagen kommer norpa de allra bästa kvinnorna, det här är så uppe på bordet nu att företag som inte klarar detta inte kommer kunna locka till sig hälften av all bra arbetskraft om de inte agerar.

Så. Det här med oändligt många kurser i retorik och andra lönlösa tips till kvinnor- waste. Kvinnor behöver främst lika möjligheter att framföra sina åsikter och möjlighet att tillämpa sin kunskap på samma villkor som män. Man lär sig med tiden om arenan att träna på finns, precis som för männen.

 

Hantera en diskussionsivrare artigt!

Ibland när folk får reda på vilken himla radikalfeminist jag är så får de för sig att de vill diskutera ämnet med mig. Vilket väl är okej. Om man har någon som helst kunskap i ämnet själv, annars är det lite våghalsigt att börja slänga sig med uttryck till höger och vänster på fel sätt.

Alltså don´t get me wrong here, jag älskar när folk vill prata feminism, genus, jämställdhet, you name it. Men lite ödmjuk framtoning kanske skulle vara på sin plats om man är ny på ämnet och vill veta mer, då går man kanske inte in och hävdar något uppenbart idiotiskt och sen står på sig fast man fått varenda åsikt motbevisad med fakta. Vissa delar inte den åsikten med mig. Hur som helst, i jobbsammanhang så finns en förväntan på att man ska vara lite lagom mild och mysig (om man är kvinna i alla fall) och inte såra folk, så jag har funderat ut några bra tips och trix för alla er där ute som möter de här besserwissrarna!

Metod 1: Kill it with sarcasm!
Gå sarkastiskt in i diskussionen! Men för att inte förvirra folk, ha med dig en person som kan förtydliga när du är sarkastisk så du inte riskerar att det ser ut som att du fördummar dig själv.

Metod 2: Var överdrivet tacksam
Att tacka för mansplainingen brukar ge god stämning nästan jämt. Är det en person med någon som helst självinsikt brukar detta sätta stopp för otrevligheterna och i bästa fall förbättra samtalsklimatet så till den grad att ni kan inleda samtal på riktigt.

Metod 3: Säg något generellt…
…som kanske uppfattas personligt?

tumblr_inline_mw6z7i2O6Y1snsuem.gif

Så, tre sätt att hantera diskussionsivrare när man själv måste vara artig!

Det osynliga efterarbetet som stressar

Jag har vänner, bekanta och bloggare jag följer som senaste tiden pratat om stress. Inte bara den sorten där du kanske prioriterar bort ett träningspass i veckan (haha- as if jag ens hade det i planen från början). Nej utan den mycket mer allvarliga sortens stress som oundvikligen tillslut leder en till den berömda väggen.

Grejen är att det till största delen är kvinnor som uttrycker detta. Riktigt jävla grymma sådana. De som ofta fått frågan hur de egentligen hinner med allt. Man kan ju snabbt räkna ut själv att det har ett pris och att det inte är så att de har ett gäng extratimmar varje dag. Nej de prioriterar bort annat helt enkelt till förmån för jobbet och andra prestationssysslor.

Detta fick mig att fundera på vilka män i min omgivning som sitter i samma sits. Inte många kan jag säga. Det finns några och det är en himla skitsits att hamna i för dom också, men jag tror att orsaken till att de hamnat där kan skilja sig en aning från varför kvinnorna hamnar där. Så det kommer jag inte gå in på idag.

Under mina år som både student och working woman är det ju inte direkt vid enstaka tillfällen jag fått det eminenta uppdraget att sy ihop snack till verkstad så att säga. Det ter sig som att män i högpresterande kvinnors omgivning liksom tvångsmässigt nästan lägger upp fötterna på bordet och lutar sig tillbaka och låter kvinnorna göra jobbet. De är ju där och förgyller tillvaron med sin karisma och man-brain, no need for större insatser lyder mantrat verkar det som. (Jämställdisterna i kör- ”INTE ALLA MÄÄÄN!”)

Jag tror inte att det är illvilligt alls, jag tror bara att det är en ful ovana, lite som att ogenerat klia sig i skrevet i tid och otid. Tillslut är själva verkställandet av olika jobbgrejer en osynlig syssla som bara händer, för alla inblandade. Man måste aktivt lyfta den sista pusselbiten och peka på den och påminna om att den är kvar att göra när mötet lider mot sitt slut och känslan av en fint dagsverke sprider sig i rummet helt utan anledning. Och för guds skull- gå inte på det enkla smickertricket:

Vi bara:

Det är allt det där osynliga arbetet överallt som är en av de stora orsakerna till att kvinnor stressas ihjäl idag tror jag. Visst kommer vi idag kanske i större utsträckning in på de högre posterna, även fast vi har mycket kvar att lösa, men väl där får man jobba röven av sig rent ut sagt för att få vara kvar. Jag säger inte att alla män är lata och alla kvinnor är högpresterande supermänniskor. Men mer ofta än sällan landar efterarbete från brainstormingmöten på kvinnor, kanske för att de oftare får sekreterarrollen på mötena och att det då ”faller sig naturligt” (läs: strukturer i samhället gör att personer beroende på vilket kön de har förväntas göra olika saker).

Sedan finns det ju ungefär tusen andra anledningar till att väggen snabbare närmar sig kvinnor än män i min omgivning, men just detta kan man kanske se upp med och själv agera på med relativt enkla medel som att synliggöra och delegera.

Den förstörda stämningen när en orättvisa påtalas

Jag har märkt att folk som träffar mig på regelbunden basis, typ nära kollegor, ibland uppvisar trötthetssymptom och miner som säger ”gud-måste-du-alltid-förstöra-stämningen-med-fakta-det-är-inte-kul-och-nu-känner-jag-mig-dum-och-du-är-förmodligen-en-hårig-feminist-som-säkert-alltid-är-arg-och-kanske-hatar-män-och-äter-barn-och-dödar-valpar”.

with animated GIF

(Okej det sista är väl kanske en mild överdrift, om än till viss del trolig…)

Folk verkar hata att få sina föreställningar söndertrasade. Många försöker allt vad de kan att få mig att ta tillbaka min tråkfakta. Jag bara:

image

Jag undrar vad det beror på att gemene hen är så emot att ta in ny fakta och omvärdera sin världsbild. Det borde enligt mig vara en helt självklar företeelse, det är väl det som är att utvecklas som människa? Att genom nya intryck, fakta, erfarenheter och liknande få en bättre bild av hur saker ligger till och kunna anta en mer komplex bild av ett problem eller en situation?

Men alla är väl bara inte intresserade av det. Alternativt har inget att vinna på att den allmänna uppfattningen ändras. (Läs: Profiterar på en ojämställd situation där någon annan än en själv får betala priset för ett privilegie man har.)

When you find texter you wrote before språkkonsultprogrammet and thought were good.

Då är det inte alltid så kul att vara rättvisekämpe. Det som håller lågan vid liv är att det är värre med skitstrukturer än att någon tycker att man är lite jobbig.

Dessutom är det ju inte den som påtalar en orättvisa som gör fel, utan den som upprätthåller den tycker jag. Helt objektivt då såklart.