Män som ska tänka ut idéer för kvinnor

Ibland inträffar saker som får mig att tänka ”Det här är fan inte sant. Enda, ENDA, fördelen är att det blir tillfälle att exemplifiera ett problem här.” Igår var ett sådant tillfälle.

Jag var på ett möte med 5 män, varav en av dom jobbar jag med i vanliga fall. Tre av dom var från ett annat företag och vi skulle prata om samarbete. Ni vet ju att jag jobbar inom bank och vi kom in på det här med hur vi kan säkra en jämn könsfördelning på en grej vi ska jobba med. Föga förvånande kan tyckas att jag av alla människor leder in diskussionen på det.

Dok är det inte detta som är den stora grejer jag skriver om. Utan det som följde. En av killarna i rummet känner att han fick en idé. En idé som inte bara var en dum, helt sjukt jävla puckad liten tanke som kanske skulle gjort sig bäst i det tysta, som han borde låtit falla i glömska för all framtid. Inte en sådan, utan en briljant kul spexkillig mästeridé faktiskt som han kände att vi andra inte kunde leva utan. Han bara:

”Ah men ni vet det finns ju en app som heter Tink som visar en samlad bild av ens ekonomi- SKULLE VI INTE KUNNA TILLTALA KVINNOR GENOM ATT KALLA DEN PINK ISTÄLLET. Så att dom känner att det är för dom också.”

Det måste vara ett skämt tänker ni. Nej det är det inte. This can´t be made up. Han mumlade lite efter detta och liksom försökte lyfta att det väl visar att vi vill ha med kvinnofolket.

När skrattet uteblev och istället ersattes av ”Menar du att kvinnor lockas av rosa färg och inte det riktiga som funktioner och sådant som män?” Så förbyttes snilleleendet till något mer i den här stilen:

 upset depressed die michael ian black its over GIF

Tätt följt av ett ”Anmäl mig inte.”

Ni kan ju föreställa er hur mycket den här killen kände att han var välkommen att delta i de fortsatta diskussionerna. Måttligt.

Men alltså, om man ska andas och komma vidare från den initiala chocken och börja fundera på vad det beror på så tror jag att det ligger något i den ständiga infantiliseringen av kvinnor. Ni vet när andra och i många fall kvinnor själva förväntas agera lite som barn och se ut som dom också. Så ibland när folk ska fundera på vad kvinnor kan tänkas gilla så kommer barnreferenserramarna snabbt upp. Rosa, fluff, gosigt, gulligt. Inte behov. Bara utseende. Varför tänkte inte killen med den usla idén att man skulle kvinnofiera genom att göra något bättre? Utan bara gulii-mysanpassa namnet och färgen? Jo för en bild av kvinnor är att de gillar ytliga ting bara. Alltså don´t get me wrong, jag tror att alla uppskattar en snygg design och kvinnor och män och alla där emellan har väl individuella smakpreferenser som påverkar huruvida man känner sig lockad till en produkt. Men det generella antagandet killen gjorde känns så fördummande. Jag kan inte INTE reagera.

Bildresultat för smash patriarchy gif

Det påminner mig om ett tillfälle för jävla massa år sedan, innan iPhonens tid, när jag gick in i en butik och skulle köpa en ny mobiltelefon och nämnde vilka funktioner som var viktiga för mig och killen i butiken plockar fram tre mobiler i färgen rosa, UTAN funktionerna jag bad om. Han antog alltså att jag skulle vara mer benägen att köpa en telefon baserat på färg jag inte nämnt än funktioner jag hade nämnt. Så starka är fördomar.

Det blev som sagt jävligt jobbigt för den här killen på mötet och de andra fick kompensera (efter bästa förmåga) genom att de lade till ”eller hon” när de pratade om utvecklarkillar, kodgrabbar med flera. Jag antar att jag företaget vi träffade inte kommer skicka honom igen. Let´s hope.

Jag tror att det kan vara svårt för män att sätta sig in i hur det känns att sitta där som ensam kvinna och höra en så dum generalisering. Jag undrar ju vad den här personen tänker om mig då. Tror han att JAG sitter där och ritar enhörningar och tänker på kattungar och sockervadd och planerar helgen när jag ska ha pyjamasparty men mina bästizar och ha kuddkrig och äta glass direkt ur bunken och fläta varandras hår?

Och sedan undrar folk varför jag har en hård attityd. Jag måste- om jag vill bli tagen på allvar (vilket är en fördel i mitt jobb om jag blir), för om jag inte visar INNAN någon hinner säga eller göra något sexistiskt så möter jag mer sånt än om folk från början förstår att det inte passar sig.

Jag längtar efter att vi ska ha kommit så långt att kvinnor inte behöver agera proaktivt för att undvika sexism. Anyday now, tills dess.

Bildresultat för smash patriarchy gif

 

 

Vi blir som vi representeras eller?

På alla hjärtans-dag fick jag boken En annan historia av min kille. Ni förstår vilket jävla kap jag har gjort. Och jag hade kunnat mala på i en evighet om vilken lyckans ost jag är av alla möjliga anledningar kopplat till den här människan, men idag ska vi istället gå in på en  grej jag läste in inledningen av boken. Där var det en mening om det här med representation. När man granskar vilka som syns och nämns i medier, läroböcker osv så är det ta mig fan alltid män som utgör majoritet. Och i boken sa Lina Thomsgård som gjort boken att den här skevheten, där kvinnor verkar utgöra 5-10 % av det totala utrymmet skapar en felaktig bild av att det ska vara så i verkligheten också.

Det fick mig att tänka på när jag räknade hur många kvinnor och män som syntes på vårt intranät. Det påminde mig om vad vi som åker kollektivt möts av för kvinnonormer och mansnormer i reklamen på väg till jobbet och hur det färgar allas vår syn på vad vi förväntar oss. Tänk också på filmer, vi matas med att kriminella oftare är ickevita, att kvinnor har en liten procent av talutrymmet, att en kvinna med klackar och visst smink inte är smart, att specialister är män. Att mäns ord står över kvinnors.

Vet ni hur ofta jag som kvinna får helt självklara saker berättat och förklarat för mig? Ofta om man säger så. Vad tror ni- ska man skicka vidare?

Det jag vill komma till är att jag tycker att det är SÅ viktigt att fortsätta orka ifrågasätta skev representation. Att det inte alls är en struntsak som inte gör någon nytta. Jag tror det gör stor skillnad att andra än män syns. Och att andra än män syns med rätt andel och som dom är, inte bara som en smal norm hävdar att man ska vara. Nu när jag kommit tillbaka till jobbet och följt nyheterna på vårt intranät dagligen så har jag noterat en förändring faktiskt. Det är inte bara män. Men innan jag ställer till med stort firande av minskad skevhet ska jag följa ett av mina egna favvoråd jag brukar dra till med när jag ska läxa upp folk i att BLI mer jämställda, nämligen att räkna. Alltid börja med det, då har man fakta, inte åsikter, man vet HUR skevt det är inte bara ATT det är det. Så jag får väl återkomma med om min nya magkänsla stämde eller inte om några veckor typ.

Tills dess- keep fighting for en helt självklar plats i samhället!

 

 

 

 

 

 

 

 

Harmlöst kvinnofrågande

Vi har nått punkt nummer tre på den konstiga listan om tips på hur kvinnor kan göra på jobbet för att inte tas som hotfulla. För DET hade ju varit fr-uk-tan-svärt. Så, den här listan tar nu upp den rätt så vanliga, i alla fall i min bransch, situationen när man ska maila någon (vi får väl anta att dom här menar en manskollega) och be om något, ni vet det man gör på arbetsplatser där folk har lite olika professioner. Det finns då tydligen ett sätt man kan göra detta utan att trampa på några ömma små manstår, för herreguuud- man kan ju bara inte be om det man behöver ju. Inte om man är kvinna.

Skärmavbild 2016-09-01 kl. 12.10.16.png

Visst att man kan slänga in en socialiseringsmening när man ber om något, men alltså. Kika lite, tusen glada gubbar, massa utropstecken. Föreslår dom att vi ska börja uttrycka oss som om vi vore 12? Är det tillräckligt icke-hotfullt?

Låt oss också titta vidare på vad effekterna av de två nämnda sätten har. Mottagaren, Jake, kommer med stor sannolikhet visualisera hur du som avsändare är när du skriver detta. Vi kan ta en titt och sedan fundera på vilket vi helst vill att Jake visualiserar oss som.

Alternativ ett, det så kallat hotfulla:

Alternativ två, barnversionen, eller jag menar det icke-hotfulla:

Igen undrar jag vad det är för män som förväntas vilja att kvinnor de jobbar med förminskar sig själva och infantiliseras?

Nu kan ju mansrättsaktivisterna komma här och vara missnöjda, dom skulle kanske hävda att det väl är superdupertrevligt att avdramatisera lite på jobb. Men alltså, i så fall undrar jag var trevlighetstipsen för män är? Visa mig det stora antalet listor på hur män kan lära sig att mysa till det på jobbet. Hur män kan uppfattas som lite skojsigare och som vandrande stämningshöjare. Missförstå mig rätt nu, jag är all for trevligheter, men inte som kvinnogöra.

Här kan ni kolla in de två tidigare dåliga tipsen om ni vill:

Del 1

Del 2

Kvinnofälla nummer 58652749?

Hörrni vi måste ta en avstickare i serien om asdåliga tips för kvinnliga ledare och snacka om en grej som min vän påminde mig om här om dagen.

Innan jag gick hem på föräldraledighet så pratade jag med min chef om vad jag vill göra när jag kommer tillbaka, sedan har jag under ledigheten här fått en ny chef som jag också haft den här diskussionen med. Vi verkar ha liknande bilder av vad som kan vara ett bra nästa steg för mig. Men, då till vår spaning. Jag har i båda fallen fått rådet att sitta still i båten ett enligt mig rätt bra tag, detta för att jag ska komma in i det här med att jobba och ha barn samtidigt med allt vad det innebär när min föräldraledighet är över. Lämning, hämtning, vab och sådant antar jag man syftade på. Kanske logistik på hemmaplan med matplanering? Råden förtäljde inte dessa detaljerna, men man kan ju ana och kanske anta att det var detta man syftade på.

Vi undrar om män som blivit pappor också får rådet att lära sig rodda hemmalivet FÖRST, innan man tänker på några utsvävningar i karriären. Prio på rätt sak liksom. Eller kan det vara så att män inte förväntas ta det där ansvaret hemma? Och om de gör det så inkräktar det i alla fall inte på deras jobbåtaganden?

Grejen är att båda dom här personerna som säkert i all välmening värnat om min personliga stressnivå är vad jag skulle bedöma rätt så insatta i jämställdhet och så. Den ena är kvinna och har barn och har jobbat på bra under åren ändå, samma med mannen. Så båda har barn, de har själva lyckats balansera det. Ändå får jag rådet att chilla?

Jag kanske kommer förstå vad de menar när förskoletiden börjar om drygt ett år, och det kanske är jävligt provocerande att säga att alla fruk-tan-svärda grejer jag enligt kreti och pleti kunde förvänta mig av första tiden med bebis inte inträffat, så jag tänker att man kanske inte måste förbereda sig på att det blir hemskt framöver heller. Dessutom tänker jag att om vi hela tiden ska ta höjd för katastrofer så finns det himla massa andra scenarier jag hellre gör anpassningar för än avvaktar med lite utveckling på jobbet.

 

 

Kvinnor och deras idéer

Vi har nu kommit till del två i följetongen skitdåliga-förslag-till-kvinnliga-ledare. Eller som artikeln jag läste hävdar: Icke hotfullt ledarskap för kvinnor. Strategier för hur kvinnor kan leda utan att trampa på stackars ömtåliga manstår när de agerar i sin en-ORM-t okvinnliga roll som chef. Nu kör vi!

Skärmavbild 2016-08-08 kl. 08.03.19.png

Såatteeeh.  Så många fel så lite tid att orka med detta. För det första: Vilken ens halvvettig människa anser att en kvinna som säger att hon har en idé är hotfull? Förutsatt att själva idén då inte är något i stil med ”Jag gick precis en kurs i manskastrering, och jag behöver några att testa på, tänkte att den här lilla gruppen vita medelålders män är toppen”. Men låt oss anta att det inte är det dom menar här. De menar alltså att kvinnor inte ska vara tydliga med att de har ett förslag, man ska istället förminska sig själv och bara tänka lite högt, inget någon behöver ta på allvar man vill bara använda sin lilla pipiga kvinnoröst och säga vad man tänkt ut med sin lilla kvinnohjärna. Sedan om någon vill förbarma sig över det lilla, lilla kvinnotanken och förverkliga det så är det ju en ära.

I artikeln skriver dom också den här moderna meningen: When you share your ideas, overconfidence is a killer. You don´t want your male coworkers to think you´re getting all uppidy. Instead, downplay your ideas.

Sedan för att vara extra tydliga med vad dom menar med att man ska förminska sina ideér har dom lagt in några förslag på hur man gör det på bästa sätt:
”Thinking out loud”
”Throwing something out there”
”Dumb”
”Random”
”Crazy”

Eh. Tack men nej tack till det här sjukt dumma förslaget. Herreguuuud, följ för ditt liv inte det! Det här så kallade icke hotfulla förslaget gör inget annat än förminskar dig. Genom att använda dig av den här typen av retorik förmedlar du bara att det du säger inte är värt att ta på allvar. Du framställer dina förslag som frivilliga att ta i beaktning, istället för att vara tydlig så folk vet att de behöver ta ställning till det du sagt.

Och igen, om vi ska anta att män inte kan hantera kvinnor som säger sina idéer, då kanske det är männen som är problemet och behöver förändras. Ett litet förslag bara.

Vill du läsa del ett så hittar du den här.

Följetong i icke hotfullt ledarskap för kvinnor

Här om dagen råkade jag komma över en artikel som en gammal vän till mig kommenterat på Facebook. Det var en lista på strategier, eller förlåt, en lista på strategier för kvinnor specifikt i hur de kan leda utan att anses hotfulla. Min första reaktion:

Tyvärr hade jag anledning att fortsätta med exakt samma när jag kollade vidare. Det var så absurt att jag faktiskt tror att den är skriven jähävligt ironiskt. Men, man vet aldrig. Folk som hade kommenterat den på fejjan verkade liksom köpa hela paketet och bara Ooooh, vilka super-kämpe-goa-idéer-för-kvinnliga-leeedare!

Mina känslor för listan får omöjligt plats i ett inlägg, så- vi delar upp det lite så har vi även ett sommarnöje att götta ner oss i som ger kraft åt arbetslivets utmaningar när ni ska tillbaka efter semestrarna! Med kraft menar jag en bestämd känsla av att vi måste kämpa vidare för att få till vår feministiska drömvärld där enhörningar går fritt med upplysta kvinnor, män, och alla där emellan och solen skiner och inga sexister finns och alla har lika lön! Själv är jag ju ledig något halvår till, får väl gå tillbaka och fräscha upp minnet när jag ska tillbaka in i gubbröran.

Nu kör vi igång!

Skärmavbild 2016-07-31 kl. 15.31.29.png

Till denna bilden förklaras det i artikeln att det är bättre för kvinnliga chefer att fråga manliga medarbetare vad de tycker om att göra en uppgift till ett visst datum istället för att säga när det ska vara klart. Detta för att det får honom att känna att du undrar vad han tycker mer än att du säger vad han ska göra.

Alltså inget fel i den här ledarstilen, det är väl toppen att involvera sina medarbetare i beslut- på mitt jobb uppmuntrar jag chefer jag hjälper att gå mer åt denna typen av ledarstil. Men att motivera det med att just män känner sig mindre tillsagda av kvinnor, det är bara dumt. Antingen ska chefer, oavsett kön, göra så. Eller så ska de, oavsett kön, inte göra så.

Vidare så finns det också olika typer av uppgifter som har olika strikta datum de behöver bli klara på. Vissa grejer kan vänta, andra inte. Då är det väl himla fiffigt om de med strikt deadline kommuniceras som just det, och inte något fri hopp-och-lek-uppgift för att inte såra det manliga egot.

Dessutom tycker jag att den här typen av tips bidrar till bilden av män som oresonliga grottmänniskor som inte har respekt för människor oavsett kön förstärks. Dom finns, men jag tycker att vi kan börja med att ha högre tankar om folk initialt.

Så nja, halvt underkänt tips säger jag. Såvida det inte korrigeras till att gälla samtliga chefer.

Retorik för kvinnor

Ofta när jag snubblar över kurser riktade mot kvinnor i karriären så har de oförklarligt ofta teman som retorik FÖR KVINNOR, KVINNA- lär dig ta för dig, så löneförhandlar du SOM KVINNA osv osv. Lika ofta kastar jag mig in på diverse läs-mer-länkar för att grotta ner mig i vad de nu hittat på. Och visst, ibland kan innehållet vara bra. Men min uppfattning, utifrån mina erfarenheter och berättelser av vänner är att det ganska så sällan hjälper att vara ett retoriskt geni, ta för sig utav bara helvete och förhandla skiten ur chefen. För är du kvinna så finns det strukturer som sitter i, och upprätthålls av andra till största delen. Och där förväntas vi då bara vänta på att DOM ska ta tag i sig själva?

Dessutom har jag märkt av kursbeskrivningarna som riktar sig specifikt mot kvinnor att det som lärs ut ibland är anpassat för att kvinnor inte ska vara till besvär för män. Det kan vara saker som ”Så tar du plats på ett möte med gapande män utan att de behöver skärpa sig, tips och knep för att inte hota alfahanens ställning och ÄNDÅ få sagt en liten kvinnoåsikt”. Okej kanske inte så uppenbart då men grejen verkar vara att situationen inte behöver ändras alls utan vi kvinnor ska snällt och fint försöka ta lite plats. Före kursen:

tumblr_inline_mwnne2NI8h1snsuem.gif

Jag tror att alla inblandade i den här ickejämställda situationen behöver göra om och rätt. Vissa kvinnor (och män) behöver jobba på sin retorik och träna bort det självförminskande språket de lärt sig att kvinnor ska ha. Men det räcker inte. Män behöver också träna på att inte förminska, att inte bete sig som ouppfostrade tonåringar med noll konsekvenstänk också. De behöver tvätta bort sina överdrivet grandiosa självbilder, inte för de stackars kvinnornas skull, utan för att inget annat är försvarbart professionellt beteende.

Arbetsgivare behöver kräva att vi jobbar inkluderande, för att behålla bra folk och för att allt tyder på att det ger bäst resultat. De behöver också börja rekrytera utifrån kompetens, för idag kvoteras män, yngre kopior av gubbmaffian in. Chefer behöver börja ge kvinnor och män lika lön för lika arbete, inte ”jobba med att rätta till bla bla, långsiktigt arbete jada jada”. Det räcker inte. Idag finns det företag som lyckas med konsten att inte ge penisbidrag och de företagen kommer norpa de allra bästa kvinnorna, det här är så uppe på bordet nu att företag som inte klarar detta inte kommer kunna locka till sig hälften av all bra arbetskraft om de inte agerar.

Så. Det här med oändligt många kurser i retorik och andra lönlösa tips till kvinnor- waste. Kvinnor behöver främst lika möjligheter att framföra sina åsikter och möjlighet att tillämpa sin kunskap på samma villkor som män. Man lär sig med tiden om arenan att träna på finns, precis som för männen.