Ny feministisk termin

Herre min skapare, är kanske en fras som jag skulle yppat om jag varit religiös när jag upptäckte att det var o-tro-ligt länge sedan jag skrev.

Den oinvigde tänker här kanske att allt är i sin ordning då, att jag inte mött några orättvisor eller funnit mig i situationer där feministhjärtat brister. En kunde ju hoppats. Men så är dessvärre inte fallet. Nej jag kom helt enkelt ur skrivandet, för mycket patriarkat att fightas mot i verkliga livet så internet-ditot fick stryka på foten ett tag.

Men nu så! Jag funderar lite på var vi ens ska börja, så många ämnen att sätta oss in i!

Jag kan ju säga att flera även i mossiga bankbranschen har fått lite eld i baken iom #metoo-rörelsen. Eller eld och eld, mer som ni vet när man har liiite för stark rumpvärme i bilstolen. Jag tror att de flesta gör sitt bästa men helt ärligt, vad är grejen med att försöka dämpa och sopa undan och ”inget att se här, bara att gå vidare, vi har koll på läget”. För helt uppenbart är väl ändå att koll saknas.

Jag tränar dagligen på att djupandas och tillämpa allmän zen när jag pratar om dom här frågorna, det finns en utspridd uppfattning om att några minuters artikelläsande och någon diversity-dragning som gav en the chills gör en insatt i ämnet. De flesta på top management nivå kan ju liksom inte ens uttrycka sig och använda termer rätt. Och det skulle väl vara okej ifall det var så att det magiskt sammanföll med någon form av självinsikt, och att en alltså tog in lite hjälp.

Hur som, det har dragit igång något initiativ kring detta som periodvis ger mig hopp om att en bred folkbildningsinsats är på gång, och andra stunder går jag in i ett mentalt rum och vaggar orkeslöst i ett hörn.

Det är så tafatt när det ska jobbas med sånt här. Så himla mycket we shall overcome (googla det om ni inte sett, Carl Bildt och Birgit Friggebo- we shall overcome) över det.

Istället borde gamla traditionella, och ja gubbiga, branscher, företag och institutioner erkänna att man har mycket att göra upp med. Det känns som det enda rimliga steget att börja med. Det räcker inte att skriva om något styrdokument och tillsätta en kommitté för att komma tillrätta med problemet. För har man varit exkluderande utav bara helvete så krävs större insatser. Styrdokumentets effekter behöver synas och höras. Ledningar behöver förändras, bli mindre homogena. Tonen behöver förändras, och det görs genom att ge plats åt människor vars prime time inte var 80-talet. För helt seriöst, vi vet hur det brukar bli när saker ska ”aktualiseras” av folk som inte egentligen är insatta, det blir en lite tillgjord känsla.

Många upplever nog ändå att vi är på väg, men tittar vi på hårda siffror så ser vi att speciellt mycket inte hänt. Löneskillnaderna är kvar, mansdominansen är kvar.

Det känns som att fokus ofta blir att ingen ska bli sexuellt trakasserad, vilket ju är bra, på alla sätt. Vad som också borde göras är att vi pratar om, studerar och analyserar vilka strukturer och normer som råder som liksom möjliggör detta, för det är sällan det går från noll till hundra. På banken som jag jobbar på (antar att det är liknande på flera av storbankerna) så är traditioner högt värderat. Och med traditioner kommer sociala normer, det är på det sättet många traditioner upprätthålls. Och sociala normer i sin tur brukar i princip alltid innebära olika regler att följa för kvinnor och män.

Ta traditionellt gentlemannaskap. ”Ska man inte få hålla upp dörren längre” säger många. På riktigt. Och mitt svar är alltid att vem som helst får hålla upp dörren, det ät väl bara en jättetrevlig gest. Vad jag är emot är att det görs som en del i att upprätthålla könsnormer av karraktären ”män värnar om kvinnor”. För den beteendepoolen kommer sig av en syn på kvinnor som svagare och okapabla, som män skulle beskydda. Och då genom att öppna dörren som en könsrollsgest blottar man en djupare värdering som i sin tur för med sig andra beteenden också, som att kvinnor ska sköta fler administrativa uppgifter, vara lite mindre framåt generellt osv. Och dom förväntningarna förstör möjligheten för kvinnor att ta sig fram på samma villkor i karriären.

Hänger ni med?

Men om en person är allmänt artig och hjälpsam så är det bara trevligt! Artighet behöver således inte alls försvinna iom införandet av likabehandling! Det enda som krävs är att personen som vill utöva artighet helt enkelt utövar det på bred front så att säga. Men där brukar en viss homoerotisk känsla och tillika homofobisk upplevelse följa för de mest traditionella av individer, för skulle de behandla män som de behandlar kvinnor så vet ju inte folk om de raggar? Värsta tänkbara. Om en annan man alltså skulle göra den tolkningen. Ingen fara om en kvinnokollega skulle få samma känsla.. Då har man också DET att göra upp med, tar det aldrig slut undrar de då?

Typ inte, men genom att titta på och ifrågasätta varför vi gör som vi gör kan vi välja nya beteenden som INTE rymmer värderingar som gör skillnad på folk och folk. Vi tränar oss alltså i att vara inkluderande, vilket leder till att fler får bredare möjligheter att vara sig själva. Och det mina vänner, det kan ju inte vara fel.

 

 

 

Annonser