Stackars lilla flicka

Idag tänkte jag att vi skulle fundera lite på det här med könade kläder på barn. Jag har själv inte mött ett så stort motstånd till valet att klä vår dotter könsneutralt, förmodligen för att jag stoppat eventuella ”Ååååh! Lilla prinsessan snutteplutt älskar rooosa reeedan” kommentarer innan de ens kunnat komma ut, och de som känner mig ens lite vet liksom bättre redan, och har liknande åsikter om saken. Några undantag i form av rosapluttiga volanggåvor visserligen.

Any how, att jag inte möter det betyder ju som bekant inte att folk inte är av en annan åsikt, en som vi ska behandla idag mina vänner. Den för mig extremt konstiga åsikten om att flickor berövas något om de från start inte får gå all in på fluff, rosa, tyll, glitter, rosetter och volanger. Som att det liksom skulle vara lite synd om dom för att deras hemska genushäxa till mamma inte LÅTER henne uttrycka sin feminina sida och avkönar henne och stackars barn blir ju TAGEN FÖR ATT VARA EN POJKE! Kommer inte veta att hon är tjej, kommer känna sig ful kanske för att man pga pojkkläderna håller gullkomplimanger på avstånd.

Alla dessa faror jag utsätter henne för finns det folk som på riktigt tycker är reella. Kommentarer om att det är hemskt att feministföräldrar lever genom sina barn och tvingar på dom sin levnadsstil (tillskillnad från andra föräldrar då enligt dom…). Att visst kan man få kämpa för att alla ska gå i neutrala naturfärgade säckar till okönade outfits, men kan man inte hålla barnen utanför detta?

Vad jag inte förstår är vad själva skadan för barnen i det hela skulle vara. Jag menar pojkbarn tycker ju inte vuxna synd om ifall de inte tvingas in i någon ryschig tyllkreation och inte heller har jag hört någon vara förfärad och orolig över hur pojkars självkänsla ens ska kunna bli något om de inte får komplimanger för sitt yttre i parti och minut. Detta är en oro som bara uttrycks när det gäller flickebarn.

Jag tror att folk känner oro för att flickor och kvinnor i stor utsträckning bedöms på sitt utseende. Ju sötare, finare, snyggare (olika beroende på ålder) en flicka/kvinna är, desto bättre. Och om man då tar bort attiraljerna som ofta avslöjar att det är en flickbebis man har framför sig så tar man ju också bort många konversationsöppnare i form av utseendekomplimanger, vissa vet inte vad de ska säga om och till barnet då. När hon sedan blir äldre så kommer hon inte heller för lek ha otympliga kläder. Det kommer göra att hon förhoppningsvis får färre uppmaningar om att ta det lugnt, vara försiktig eller bli bedömd på utseende. Jag vet inte vad som är skadligt med det?

Men, när hon däremot blir medveten om att hon är tjej och börjar se vilka olika förväntningar folk i samhället har på killar och tjejer så kanske hon i sökandet efter tillhörighet till sin grupp upptäcker att utseende är något man kan få uppskattning för, och då inte vilket utseende som helst utan det som anses tjejigt. Då kanske hon kommer börja tänka på det. Tills att den dagen kommer hoppas jag att vi har lyckats bygga upp en grundsjälvkänsla hos henne och satt några grundvärderingar på plats. Jag hoppas att hon då vet att det är saker som att vara en bra kompis, vara hjälpsam och ha kul som är viktigt, inte om hon kan likna en docka. Med det sagt så kommer vi inte förbjuda något som kan anses tjejigt, vi kommer bara tänka på att lyfta fram en enligt mig bättre sida av det.

Vi kommer kanske låta henne leka med smink- som ett sätt att klä ut sig. Inte försköna sig.

Vi kommer kanske låta henne dansa i tyll. För att det är roligt, inte för att tillfredsställa föräldrars behov att att småflickor ska vara gulliga.

Vi kommer kanske köra på rosa kläder, för att det är bra att leka i, inte för att vara gullad med.

Precis som jag hoppas att föräldrar till pojkar låter dom göra med!

 

Annonser

Ordval

b4

Sedan årsskiftet har det gått inflation i gubbar som tillsätts på chefsposter på banken och det kan ju lätt kännas lite omotiverande när man inte råkar vara man. Framtidsutsikterna framstår som lite cloudy så att säga. I allt detta så undrar jag om det inte är så att kvinnor med ledaregenskaper förminskas på grund av retoriken kring detsamma, och att det är en bidragande orsak till att det är så skev könsfördelning. Kvinnor med rätt egenskaper anses inte rätt för tjänsten för att egenskaperna förvrängts med ord som beskriver dem negativt eller förminskat.

Det är så himla viktigt att lära sig att prata på ett sätt som är inkluderande och träna bort fördomar. Vårt språk förmedlar massor av värderingar oavsett om vi själva är medvetna om det eller inte. Vi kanske inte ändrar världen genom att förbättra våra ordval, men vi befäster fördomar i mindre utsträckning förhoppningsvis.

Språk är inte bara en reflektion på verkligheten utan vår bild av verkligheten påverkas också av hur vi använder språket. Kallar vi chefer vi inte känner till kön på för han så kommer vi också föreställa oss en man vilket gör att en man kommer ha ett försprång på posten. Om vi använder olika ord på samma egenskap beroende på om det är en kvinna eller en man som besitter den så kommer det påverka vem vi anser vara lämplig för en viss tjänst beroende på vilka ord som används i annonsen. Är det kvinnokodare ord kommer kvinnor ha ett försprång och vise versa. Ju högre upp i hierarkierna vi kommer desto gubbtätare är det och vad tror ni en manlig chef använder för ord för att beskriva chefsegenskaper i en annons?

Här kommer för en gång skull en positiv grej, på banken jag jobbar på är det i större och större utsträckning HR som skriver jobbannonserna. Detta för att de ska vara utformade på ett bra sätt och alltså mer tillgängliga för alla.

Långsamt blir det bättre. Eller blir och blir, successivt ansluter sig fler och fler till ett fräschare språk och ju mer vi använder det desto fler kommer hänga på och desto mindre fördomar kommer vi upprätthålla. Så himla bra!