Kompetens och kompetens

Träffade en kompis för lunch igår som jobbar i samma bransch som jag och vi kom osökt in på lite jobbsnack. Närmare bestämt rekrytering av tokhöga chefer, de högsta typ. Det hade nyligen skett en sådan på banken han jobbar på och den hade föregåtts av vilda (i bankvärldsmått mätt vilda) spekulationer och vem tronarvingen kunde tänkas vara.

I bankvärlden så är personalomsättningen inte så hög, inte på de mest åtråvärda posterna i alla fall, så när någon väljer att hitta sig själv, pröva sina vingar i annan bransch eller i värsta fall liksom bara trillar av pinn så gäller det att göra en bra rekrytering som tål tidens tand så att säga. För man kommer vara fast med den här personen ett bra tag. Det ställer exceptionellt höga krav på gruppen som tar hand om head huntingen och rekryteringen, man behöver nästan kunna sia om vad framtiden har i sitt sköte (sjukt uttryck för övrigt?) och se till att personen som tar över besitter rätt kompetens för uppgiften nu och 70-80 år framåt.

Men man utvecklas ju i takt med att marknaden gör det tänker ni. Och det stämmer i många fall, men ni vet ju också att det inte direkt är samma profil på högt uppsatta bankchefer som på säg Google eller Spotify, så man kanske mer behöver säkra kompetensen innan.

Hur som helst, de vilda spekulationerna om efterträdare innehöll för mig tre kända personer, samtliga jobbar eller har jobbat på banken jag jobbar på. De var alla vita män i medelåldern och således inte direkt digital natives, eller speciellt bevandrade i området annars heller om man får göra en egen bedömning, vilket jag ju får. De var alla duktiga historiker främst skulle jag säga- superbra på gammelbank men är det verkligen vad man vill fortsätta med?

Det förvånar mig att man inte söker efter den mest aktuella kompetensen när man ska rekrytera någon till en så central roll. Att man inte passar på att uppgradera lite. Det är ju som vilken shopping som helst. När man ska handla en ny pryl pga att den gamla gått sönder så är väl det naturliga att man kollar vad som idag, många år efter senaste inköpet gjordes, är tillgängligt och bra. Man går ju inte in i en butik och ber om samma gamla modell av ens tidigare produkt, speciellt inte om den har krånglat med säg fiffel av något slag. Man kollar vad det bästa i ens prisklass är och tar den istället och hoppas på det bästa. Men inte i finansbranschen, där brukar rekryteringsgruppen gå in i butiken ”Vita medelålders män med uppblåst självbild” och bara plockar en ny. Såpass nöjda är dom.

Nu blev det inte en sån just den här gången vilket är kul, men att alla runtomkring bara kunde komma att tänka på den typen av efterträdare får mig att undra om det inte är dags att se över hur rekrytering egentligen sker och vad omvärldens förväntningar skapar för förutsättningar för andra än vita medelålders män att knipa bra jobb när det enda alla förväntar sig är just en sån.

Annonser

Stackars lilla flicka

Idag tänkte jag att vi skulle fundera lite på det här med könade kläder på barn. Jag har själv inte mött ett så stort motstånd till valet att klä vår dotter könsneutralt, förmodligen för att jag stoppat eventuella ”Ååååh! Lilla prinsessan snutteplutt älskar rooosa reeedan” kommentarer innan de ens kunnat komma ut, och de som känner mig ens lite vet liksom bättre redan, och har liknande åsikter om saken. Några undantag i form av rosapluttiga volanggåvor visserligen.

Any how, att jag inte möter det betyder ju som bekant inte att folk inte är av en annan åsikt, en som vi ska behandla idag mina vänner. Den för mig extremt konstiga åsikten om att flickor berövas något om de från start inte får gå all in på fluff, rosa, tyll, glitter, rosetter och volanger. Som att det liksom skulle vara lite synd om dom för att deras hemska genushäxa till mamma inte LÅTER henne uttrycka sin feminina sida och avkönar henne och stackars barn blir ju TAGEN FÖR ATT VARA EN POJKE! Kommer inte veta att hon är tjej, kommer känna sig ful kanske för att man pga pojkkläderna håller gullkomplimanger på avstånd.

Alla dessa faror jag utsätter henne för finns det folk som på riktigt tycker är reella. Kommentarer om att det är hemskt att feministföräldrar lever genom sina barn och tvingar på dom sin levnadsstil (tillskillnad från andra föräldrar då enligt dom…). Att visst kan man få kämpa för att alla ska gå i neutrala naturfärgade säckar till okönade outfits, men kan man inte hålla barnen utanför detta?

Vad jag inte förstår är vad själva skadan för barnen i det hela skulle vara. Jag menar pojkbarn tycker ju inte vuxna synd om ifall de inte tvingas in i någon ryschig tyllkreation och inte heller har jag hört någon vara förfärad och orolig över hur pojkars självkänsla ens ska kunna bli något om de inte får komplimanger för sitt yttre i parti och minut. Detta är en oro som bara uttrycks när det gäller flickebarn.

Jag tror att folk känner oro för att flickor och kvinnor i stor utsträckning bedöms på sitt utseende. Ju sötare, finare, snyggare (olika beroende på ålder) en flicka/kvinna är, desto bättre. Och om man då tar bort attiraljerna som ofta avslöjar att det är en flickbebis man har framför sig så tar man ju också bort många konversationsöppnare i form av utseendekomplimanger, vissa vet inte vad de ska säga om och till barnet då. När hon sedan blir äldre så kommer hon inte heller för lek ha otympliga kläder. Det kommer göra att hon förhoppningsvis får färre uppmaningar om att ta det lugnt, vara försiktig eller bli bedömd på utseende. Jag vet inte vad som är skadligt med det?

Men, när hon däremot blir medveten om att hon är tjej och börjar se vilka olika förväntningar folk i samhället har på killar och tjejer så kanske hon i sökandet efter tillhörighet till sin grupp upptäcker att utseende är något man kan få uppskattning för, och då inte vilket utseende som helst utan det som anses tjejigt. Då kanske hon kommer börja tänka på det. Tills att den dagen kommer hoppas jag att vi har lyckats bygga upp en grundsjälvkänsla hos henne och satt några grundvärderingar på plats. Jag hoppas att hon då vet att det är saker som att vara en bra kompis, vara hjälpsam och ha kul som är viktigt, inte om hon kan likna en docka. Med det sagt så kommer vi inte förbjuda något som kan anses tjejigt, vi kommer bara tänka på att lyfta fram en enligt mig bättre sida av det.

Vi kommer kanske låta henne leka med smink- som ett sätt att klä ut sig. Inte försköna sig.

Vi kommer kanske låta henne dansa i tyll. För att det är roligt, inte för att tillfredsställa föräldrars behov att att småflickor ska vara gulliga.

Vi kommer kanske köra på rosa kläder, för att det är bra att leka i, inte för att vara gullad med.

Precis som jag hoppas att föräldrar till pojkar låter dom göra med!

 

Grundkurs för att kunna föra en feministisk diskussion like a boss

Jag tror att alla någon gång har upplevt en rädsla för att ge sig in i ett sammanhang eller en diskussion där man inte är familjär med språket. Där det verkar behövas någon grundkunskap i nivå med rymdforskarsfären för att få vara med och för att få ens åsikt accepterad. Ibland kan man nästan få känslan av att vissa grupper vet om det här och nästan kör på ännu hårdare med alla utryck så att andra, lägre stående varelser, ska förstå sin plats.

Jag har inte själv upplevt det, men jag kan tänka mig att det när det snackas feminism kan uppstå problem att hänga med om man inte förstår vissa uttryck och ord. Och så vill vi ju inte ha det! Jag vill att alla ska kunna vara med i diskussionen, det hjälper oss framåt.

”Jaha och varför kan vi inte prata om det här som vanligt folk så att alla förstår då?” Jo det kan man väl men precis som med vilka andra ord som helst så kan förståelsen för dessa spara tid om man känner till dom och allt inte behöver förklaras där och då. Som om vi pratar om miljöförstöring så kan växhuseffekten vara bra att känna till. Eller om vi pratar om företagande så kan det underlätta om alla vet att det råder marknadsekonomi. (Okej inte till hundra procent men nästan). Så om vi förstår hur vi namnger olika företeelser som är delar av förtrycket eller kampen mot det eller olika grenar av teorin så hjälper det oss att vrida och vända på problemen och lösningarna på ett effektivt sätt.

Som den lösningsorienterade människa jag är så tänker jag att det är lika bra att ta tag i saken själv! Jag tänker att vi börjar med en rätt kort titt på några centrala grejer att få koll på och senare kanske djupdyker ner i dessa och riktigt gnider in begreppen som en dyr jävla lotion med extra allt så det verkligen blir den del av oss! Yes! Nu kör vi!

Särartsfeminism
Särartsfeminismen är ett av feminismens två huvudinriktningar. Särartsfeminister anser att eftersom män och kvinnor är biologiskt olika ger det oss olika kvalitéer, vilket leder till att vi är mer lämpade för vissa uppgifter. Samhällets statusskillnader mellan de manliga och kvinnliga rollerna accepteras inte, utan särartsfeministerna vill att värderingen skall vara jämlik. Den hävdar att kvinnor och män har medfödda olikheter och delvis lite kulturella också, och att vi med den feministiska kampen ska kämpa för att ge de olika intressena, yrkesvalen osv lika värde och erkännande. Men man vill behålla och bejaka de påstådda könsskillnaderna eftersom det mesta sägs vara biologiskt betingat. Jag skulle säga att så kallade jämställdister kan köpa att kalla sig särartsfeminister när man beskriver för dom vad det är. Även väldigt konservativa människor brukar gå med på att detta kan vara okej.

Likartsfeminism
Detta är mer min övertygelse som ni vid det här laget säkert redan förstått. Likartsfeminism är en gemensam benämning på de riktningar inom feminismen som anser att skillnaderna mellan könen främst är sociala konstruktioner och alltså kulturberoende. Den sätter miljön i centrum tillskillnad från särartsfeministerna som sätter de biologiska aspekterna i centrum.  Likartsfeminismen är större än särartsfeminismen i sverige idag (tur det tycker jag). Inom likartsfeminismen ryms bland annat  liberalfeminism, socialistisk feminism och radikalfeminism. Dessa kan vi snacka mer om en annan gång om ni vill. Men här tror vi att man kan jobba bort många av skillnaderna det innebär att vara kvinna eller man i samhället eftersom de främst bygger på sociala föreställningar om vad kvinnor och män kan och bör göra.

Patriarkat
Den sociologiska approachen man kan använda för att beskriva detta skulle vara: Ett socialt system där maskulinitet värderas högre än femininitet och män anses dominanta över kvinnor. Definitionsmässigt är det ett samhällssystem där män har den primära makten och de flesta ledande positioner inom politiska-, ekonomiska-, religiösa-, sociala- eller finansiella institutioner. Även inom familjer är det främst mannen som bestämmer över kvinnor och barn. Alla, både kvinnor och män kan anses lida av patriarkala strukturer. Kvinnor (av rätt uppenbara skäl) som att de faller offer för våld, lägre löner, färre rättigheter, mindre makt mm mm. Män pga att manlighetsnormen som underminerar mäns förmåga och rätt att känna och utvecklas som kännande individer med empati. Plus att män ju också faller offer för mäns våld.

Matriarkat
Motsatsen till patriarkat. Det finns ett litet gäng jämställdister som hävdar att vi lever i ett matriarkat och/eller att det förekommer på vissa platser i världen. Det stämmer inte. Inte strukturellt i alla fall, möjligen finns individer som har en privat situation som kan liknas vid detta men det ska vi ju inte blanda ihop med hur det ser ut i stort. Inte om vi ska tro på forskning och statistik i alla fall där antropologer är överens om att samtliga samhällen, befintliga och historiska, har varit patriarkala. Eller inte forskning som inte källhänvisas till diverse rasistiska kvinnohatarsajter i alla fall.

Intersektionalitet
Detta beskriver hur olika förtryck kan överlappa varandra. Ett viktigt verktyg för att feminismen inte ska bli exkluderande och någon elitistisk kamp för vita redan på vissa sätt priviligierade medel- och överklasskvinnor.  En intersektionell syn på saken inkluderar aspekter som kön, ras, klass, etnicitet, sexualitet. Den här bilden har jag visat innan men den tål att spridas mer:

CIS
CIS är ett latinskt ord som betyder ”på samma sida”. En cisperson är en person som har alla perspektiv av kön på samma sida. Man har alltså ett och samma kön i fyra kategorier kan man säga som bygger upp kön: Biologiskt, juridiskt, mentalt och socialt. Alltså till exempel en person som har en kropp som definieras som kvinna, juridiskt anses vara kvinna (alltså har ett personnummer som definierar en som kvinna juridiskt), personen vill passera som och passerar socialt som en kvinna. När man pratar om cispersoner så förutsätter vi att det bara finns två kön, alltså har vi en binär syn på kön i det här sammanhanget. Mer om vad ickebinär är kan du läsa om strax!

Privilegie
Att ha privilegier betyder inte att man är ond och utnyttjar andra medvetet, man kan inneha privilegier ofrivilligt. Ändock- det är en fördel man fått pga tex sitt kön, hudfärg, sexuella läggning mm som man inte riktigt väljer. En oförtjänt fördel typ. Som att spela ett tvspel på enklaste nivån mot folk som spelar samma tvspel på svårare nivå- de utan privilegier. Därför blir det lite dålig stämning om man då (som exempelvis vit straight man) gnäller och säger att alla har samma möjligheter det är ju så enkelt tvspel! Ja ni förstår ju.

Genus
Genus kan man säga är begreppet vi använder när vi pratar om det sociala könet. Inom likartsfeminismen kan man säga att det är det här vi försöker dissekera och förändra. Det här begreppet kan det vara värt att rota mer i för att förstå många konflikter som kan uppstå till följd av missuppfattningar kring att feminister försöker göra alla könlösa. Kön kan som vi lärde oss precis under beskrivningen av CIS delas in i fyra kategorier: Biologiskt, juridiskt, mentalt och socialt. Genus behandlar den delen som är det sociala könet. Så när vi vill uppfostra barn genusmedvetet så handlar det alltså om den socialt konstruerade delen av könet som idag delar upp egenskaper i två högar- en som anses passande för flickor, och den andra för pojkar. Det vill vi sopa ihop till en enda hög och ge barn, och vuxna med för den delen, möjlighet att vara allt oavsett biologiskt, juridiskt eller mentalt kön.

Könsroller (binära)
Enligt könsrollsteorin är kön förknippat med en social roll eller värdering som människor mer eller mindre medvetet lever med. Ett exempel är ”kvinnan ska stå vid spisen och laga mat medan mannen tjänar familjens uppehälle”, ett annat att ”flickor ska tycka om rosa, pojkar ljusblått”. Könsrollerna uppfattas som stereotypa mallar vilka respektive kön mer eller mindre tvingas in i. Enligt könsrollsteorin finns en tanke om att män och kvinnor har egenskaper och behov som bara går att finna i endera könsrollen, och föreställningen om att ”män skall vara manliga” och ”kvinnor ska vara kvinnliga” kan bli problematisk att hålla fast vid, när en egenskap som kan finnas hos samtliga kön, blir begränsat till ett enda. Kritiker menar att de värderingar, egenskaper och behov som formar begreppen ”manligt” eller ”kvinnligt” snarare är att betrakta som mänskliga, snarare än könsreglerade. Det är detta som vi feminister jobbar på att få till så vi pga kön inte begränsas.

Ickebinär
Ickebinär kan den person kalla sig som identifierar sig som mellan eller bortom kvinna–man-uppdelningen av kön. Ibland används ”ickebinär” som ett paraplybegrepp för olika könsidentiteter som inte följer tvåkönsnormen. Ickebinär betyder inte samma sak för alla som definierar sig som det. En del känner sig som både tjej och kille. Andra känner att de befinner sig mellan de kategorierna. Många ickebinära känner sig inte som något kön alls.

Våldtäktskultur
Våldtäktskultur innebär inom feminismen en sammankoppling mellan sexuellt våld och kulturen i ett samhälle. Begreppet implicerar att vi lever i ett samhälle där sexuella trakasserier och våldtäkter förekommer ofta. Det innebär även att våld mot kvinnor normaliseras samt överses med i media.  Våldtäktskultur är inom den feministiska ideologin, teorin om att ifall en kvinna inte lever upp till det rådande samhällets krav på hur hon ska reagera, skydda sig, och förebygga övergrepp, så är det är hon själv som skuldbeläggs. Våldtäktskulturen tros vara uppbyggd på den rådande synen av vad som anses vara manligt, respektive kvinnligt. Även män påverkas, och kan samtliga börja ses som potentiella våldtäktsmän, där deras sexualitet anses vara okontrollerbar och inte något de själva bestämmer över. Inom detta pratar man om victim blaming, slut shaming och normalisering av sexuellt våld, det är bara att ta en titt på reklamvärlden för att hitta rätt problematiskt bildspråk som man när man tänker efter borde reagera starkt på, men pga att vi är så vana vid det så reagerar vi inte. Att vi lever i en våltäktskultur ger bland annat konsekvensen att kvinnor inte kan dra nytta av rättsliga åtgärder när de utsätts för brott som tex en våldtäkt om de inte vidtagit försiktighetsåtgärder som vid andra brott inte avkrävs offret.

Sexism
Det innebär fördomsladdad diskriminering, förtryck eller utnyttjande av människor enbart på grund av könstillhörighet. Begreppet myntades av kvinnorörelsen i USA på 1960-talet som en parallellbildning till racism (rasism). Det har sedan dess varit vanligt inom olika grenar av feminismen och är även föremål för lagstiftning och används inom socialforskning. Grunden till sexism ligger i den ideologiska eller religiösa föreställningen att naturgivna skillnader mellan könen ger dem skilda uppgifter i samhället. Förespråkare av termen sexism menar att detta i praktiken alltid leder till att ett kön underordnas, medan det andra får en förtur till maktpositioner och bättre levnadsförhållanden.

Internaliserad sexism
Ah, så jävla sorgligt att detta ens förekommer och inte bara det, det är dessutom väldigt vanligt. Därför är det viktigt att vi börjar prata mer om detta men inte nu, nu ska vi bara beskriva vad det är. Internaliserad sexism kan man kort beskriva som att kvinnor har gjort samhällets sexistiska kvinnonorm med allt vad det innebär (utseendekrav, beteendeförväntningar mm) till måttstocken de mäter sig själva och andra kvinnor med, detta för att fungera bra i samhället. Om man som kvinna inte utövar någon form av internaliserad sexism blir man vad som i folkmun kan kallas för allt från besvärlig till feminatzi. Det är också den internaliserade sexismen som gör att det finns kvinnor som inte upplever att sexism förekommer, det är för dom normaliserat. Tänk lite som en relation med våld, efter ett tag så tror offret att det är så relationer är i största allmänhet och att det nog är hens fel att det blir så ändå. En form av patriarkal hjärntvätt kan man säga.

Kroppslig autonomi
Rätten att bestämma över sin egna kropp. Kan vara rätten till preventivmedel, abort, vård (som exempelvis rätten att välja att föda med kejsarsnitt) mm. En viktig kamp idag när vi har starka konservativa värderingar som återuppstår och för med sig gubbgäng som försöker reglera kvinnors rätt till att bestämma över sina kroppar. Som av en händelse är det inte så många som vill reglera mäns rättigheter att göra vad de vill med sina kroppar, man kan tänka sig att det har med patriarkala strukturer att göra.

Så. Jag har garanterat missat något ord jag definitivt borde haft med i den här första grovbeskrivningen, men då får ni säga till så fyller vi bara på helt enkelt!

Hoppas detta kan hjälpa några av er att våga hoppa in i och förstå mer av era feministiska samtal och känna er som superhjältar när ni tar er fram helt obehindrat i dessa!

Män lär sig prata med kvinnor

Männen som inte vet hur man pratar med kvinnor är många. Jag pratar inte om de blyga killarna i mellanstadieålder som rodnar när tjejer tilltalar dom, inte heller om stereotypen teknikkillar som dricker Joltcola och egentligen har sin enda interaktion med kvinnor i World of warcraft (tips: googla ”world of warcraft women”) som får panikattacker om en livs levande kvinna gör ett närmande. Nej jag syftar på männen som jobbat länge med nästan bara andra män inser att de behöver, inte bara tilltala med någon form av artighetsfras om typ utseende, utan JOBBA MED kvinnor. YNGRE sådana dessutom förihelvete.

Jag har haft det stora nöjet att vara, vad jag tror att de tycker, giftinjektionen i några av dessa gubbgäng. I och med detta har jag lyckats observera på nära håll, hur detta hanteras och då kunnat utröna vad som kan liknas vid ett mönster de allra flesta följer. Detta mönster kan vara en tröst för alla er som kämpar på med dessa samarbetsovilliga gråa männen, det kan finnas en ljusning! Genom att förtydliga utvecklingsstegen de tar sig igenom kan man finna tröst i att det bara är en fas.

Steg 1 som kan försiggå förvånansvärt länge pga en övertro på den egna strategin: ”Ignorerar-jag-så-kommer-hon-snart-avlägsna-sig-själv”

Steg 2 (ni kommer gilla denna, brukar vara väldigt underhållande) som kommer när ett ljus gått upp för mannen ifråga, han kommer inte bli av med dig, han måste ta tjuren vid hornen och det kan ju vara lättare sagt än gjort om vi säger så, därför är detta ett vanligt förekommande försök: ”Töntiga-pappan-som-ska-bonda-med-tonåringens-kompisgäng.”

Steg 3 kommer när ni kommit förbi och repat er från steget innan. Med repat er menar jag att han kommit över hur pinsamt det har varit på sistone och du genom att du nu slutat flina av hans blotta uppsyn: ”Det-funkar-ju-rätt-bra-det-här-och-var-sjukt-nog-lite-kul-men-det-skulle-ju-vara-för-täääskigt-om-hon-förstod-det.”

Steg 4, detta kommer när han kommit över det faktum att du är kvinna och yngre och nu börjat se vad ni kan åstadkomma och att du tillskillnad från många av hans gelikar jobbar på i rätt bra tempo: ”Allt-du-säger-och-gör-är-fan-tas-tiskt”

Bonusnivå: Kvinnorättskämpe-som-insett-att-han-inte-kommer-vara-mycket-för-världen-om-han-inte-anses-duga-för-den-nya-generationen.

Så ser du något av följande beteenden kan du vara säker på att du just nu bevittnar en man under utveckling!

De unga tjejerna 

Nu har min dotter kommit! (OMG vilken skum känsla att skriva det)

Detta i kombination med att bloggen Vardagsrasismen tog upp att äldre feminister ofta hånar yngre sådana för deras bristande kunskap i ämnet och val av fokusområden som t.ex utseenderelaterade saker eller ämnet mens och att kunna prata öppet om det osv.

Som snart 32 årig feminist och relativt påläst så känner jag ett ansvar för att ge yngre personer ett bra välkomnande in i rörelsen. Jag har själv inte upplevt det där hånandet från de mer belästa feministerna, men det betyder ju inte att det inte förekommer, och oavsett vad jag själv haft för erfarenheter så finns det helt uppenbart en hel del yngre tjejer som vittnar om detta vilket jag tycker att vi ska ta på allvar. Jag menar vi som varit med i gänget länge vill väl inte riskera att bli som dom vita gamla gubbarna i styrelser och rökrum och endast hålla på med inbördes beundran heller? Well jag kan bara tala för mig själv och man kan ju se det som ett facit för andra som också vill göra rätt här i världen. Därför har jag satt ihop, den milt skrytsamma:

Feministdelegationens 3 budord för nya och gamla feministvänner!
Vulture.com kpop fire screaming cl

Låt inte enstaka individer eller subgrupper äga ordets definition och tolkning.
Det är inte antalet böcker du läst som ger dig mer eller mindre rätt att praktisera det som du vill. Inte heller är det mängd smink, antal hårstrån på din kropp eller klasstillhörighet som bestämmer hur mycket eller lite feminist du är.
cat book reading cat hump dar

Du skall icke rädas att få dina sanningar prövade.
Vi som hängt runt ett tag i de feministiska diskussionskretsarna kan behöva testa våra sanningar genom nya frågeställningar. Alla får ut något av diskussionen om vi kan prata om våra olika vinklingar. Som nyare fisk i feministvattnet är det också ett ypperligt tillfälle att bygga på sitt resonemangsbibliotek, att lyssna på hur gammelgäddorna tänker betyder bara att du fyller på olika tankesätt, inte att du måste köpa det helt. Så prata, prata, prata och lyssna, lyssna, lyssna. Oavsett om du vet massor eller lite så kan detta bara leda till att vi blir mer skillade i allt från retoriska killer-moves till uppdatering av våra argument.
truth oprah tell the truth

Den enas val av kamp behöver inte utesluta den andres val av en annan, vi får tycka olika fast vi identifierar oss med samma -ism.
Är det feministisk fulländning att få vara totalt orakad och osminkad, eller att få fet lön och makt med traditionella kvinnoattributen klackar, smink och volanger på plats? Båda två givetvis! Vi måste inte bestämma oss för det ena eller andra sättet. Vi får tycka olika och praktisera olika, sedan kan det motverka olika kamper inom samma feministiska paraply, men andra feminister är inte vårt främsta problem förmodligen. Så låt oss hylla olikheter även inom samma rörelse. Lite som att någons kamp för förnybar energi inte stoppar någon annan att jobba mot förorenande av haven, båda inom miljörörelsen. Samma tänk kan vi ha inom vår feministiska.
truth lady gaga be yourself be orginal

Så. Sedan ägnar vi hatet åt de riktiga skurkarna som förtrycker kvinnor istället. Där är den här approachen helt okej:

truth fail photography text humorous

När ska vi fråga de som ger kvinnor sämre löner varför?

Läste precis om en kvinna som hade kontaktat tio killar från hennes mellanstadietid som tafsat. Detta för att vi dagligen hör om kvinnor som blir utsatta för sexuella övergrepp i olika grader från mycket ung ålder. Media rapporterar om det dagligen nästan. Det borde innebära att det är en lika stor del av mäns vardag, fast som förövare. Men det är sällan om ens någonsin dessa historier syns. ”Jag säger sexistiska saker till kvinnor”, ”Jag brukar tafsa”, ”Jag lägger droger i kvinnors drinkar”. Ingen igenkänning på den rubriksättningen här inte.

Den vinklingen får mig att tänka på min arbetsplats och bransch, eller egentligen alla arbetsplatser och branscher. Aldrig har jag sett ett chefsporträtt där det pratas om när hen satte olika löner på personer med samma arbetsuppgifter men olika kön. Vi känner till dom, men de behöver aldrig stå till svars, de tar mig veterligen aldrig själva upp det heller. Alltid är det slumpen som gör att saker blir fel, som av en händelse följer det en struktur som inte är direkt fördelaktig för kvinnor. Vi pratar om lösningar som att lära kvinnor förhandla osv, sällan hörs det röster om att granska utförarna av felets värderingar och handlingar.

Varför godtar vi, den stora massan, kvinnor och män, att företagsledare inte agerar? Varför viftar vi bort det när samma historia återupprepar sig med en manstät ny ledningsgrupp, löneskillnader, sexuella trakasserier?

Vissa säger att feminister hatar män, men faktum är att vi är dom enda som verkar tycka att mäns hjärnor är bra nog att ta på allvar, att män kan anses vara vuxna nog att stå tillsvars för sina handlingar. Inga omedvetna puckon som inte fattar bättre trots att det under årtionden pratats om strukturella problem med ojämställdhet mellan könen. Varför skulle de inte kunna ta in den informationen?

Nu är det inte bara män som agerar ojämställt på arbetsplatser, kvinnliga chefer gör det med. Dom är bara absolut inte ens i närheten av lika många och normer är vi alla slavar under där kvinnors prestationer och potential ständigt värderas lägre.

När man pratar om kvinnor och män så tenderar språket att vara aktivt för män och passivt för kvinnor. OBS! Ej egen åsikt här bara utan så ter det sig ofta. Som kvinna BLIR man gift, som man gifter man sig. Osv. Men när det kommer till våldtäkt så är det konstigt nog så att rapporteringen ofta låter som så här ”Kvinna BLEV våldtagen”. Jättekonstigt, det är ju inte så värst aktiv handling. En kvinna som har sämre lön än en man rapporteras sällan som ”Chef GAV kvinna lägre lön än man” utan snarare ”Kvinna FICK lägre lön än man”.

Min poäng med det hela är att utövaren av handlingen borde vara centrum för utredning snarare än den som drabbas av det helt enkelt, då tittar vi med större sannolikhet på den som kan påverka att det blir förändring tror jag.

Bara det enklaste säljer.

Varje gång när traditionell svennebananmedia fläskar till det med någon rubrik inom mitt favoritintresseområde så ber jag en snabb ateistisk bön om att det kanske DEN HÄR gången är en artikel fylld med smartheter som nu gemene hen ska få vältra sig i som om det inte fanns en morgondag och alla som läser den förstår att det här med könsmaktsordningen är riktigt dumt och blir inspirerade till att bara göra om sina små liv så de i alla fall inte upprätthåller skadliga beteenden och normer längre. Men sällan får jag anledning att säga att det uppstod ljuv musik i mitt huvud när jag läser vidare.

Igår hade jag två eminenta kvinnor på besök och vi kom in på det här med nivån på nyhetsrapportering. Sverige är lite mellanmjölk på området kom vi fram till, det finns bara något för en liten del av befolkningen, snabba lösningar typ. Inget som inte kan manifesteras som en klickmonsterosande rubrik faller bort i gallringen, vilket leder till att t.ex politik och andra viktiga frågor av lite mer komplex karaktär aldrig når mellanmjölks-mediakonsumenterna. Och det är för mig en av all kamper för rättvisas största problem i vår tid. Komplexa problem som kräver annat än enkla sloganvänliga svar förkastas av Paradise Hotell-publiken. Debatter som förs mellan meningsmotståndare i ett programformat som kräver rappa svar med 2-4 ord. En populär sak att säga idag är ”Det är invandrarnas fel”. 4 ord. Eller ”Låt marknaden styra”. 3 ord. De här meningarna om de ens kan kallas det är populära lösningsförslag för att var och en kan lägga sin egen innebörd i det. Alla kan ”förstå” det, samtidigt som en så bred och otydlig lösning ger politikerna utrymme att egentligen agera lite hur som helst sedan bara det passar slogan. Men, baksidan är att de flesta inte har en aning om vad de röstar på, för det man valt utifrån är i själva verket bara baserat på retoriska preferenser. Det blir en ond cirkel. Och detta gäller allt. Inga komplexa problem får lösningar för att svaret inte kan förenklas.

Jag kan ibland förfäras av hur fan det har blivit, jag tycker att vi i sverige, trots klassillnader och så har ett ansvar att sätta oss in i saker som påverkar oss och andra, vi har rätt så jävla dåliga ursäkter att ta till för att tillåta oss vara obildade i några kärnämnen. Samtidigt har media ett ansvar att göra komplexa frågor förståliga istället för att förenkla så till den grad att det bara blir skit som ingen kan använda sig av. När Lars Ohlys pung här om somras blev en större politisk händelse än ja, vilken annan handling som helst utförd av en sittande person i riksdagen så säger det rätt mycket om hur fördummade vi är.

Förra året var det fler som sökte till Paradise Hotell än till lärarlinjen. Vet inte vad man ska säga om det mer än att trenden jag pratar om kan ses i många delar av samtiden.

En av gårdagens gäster hade just kommit hem från en semester där hon tittat på Fox news, en mix av nyheter och underhållning. Först tänker man ju att det ännu mer fördummar folk, men vid närmare eftertanke kom vi fram till att det nog snarare når ut till en grupp människor som annars inte skulle intressera sig för nyheter alls. Kan vara något för Sverige kanske? Lika mycket behövs det ett forum där man kan få aktuella nyheter i ett djupare format, som tar mer hänsyn till komplexiteten i sin rapportering. Bredda utbudet helt enkelt.

Kunskap och bildning behöver bli viktigare igen. För vem fan vill se mer av vad sorterna Åkessons, Trumps och Putins gör när de blir tillräckligt många på makttopparna? ”Gör deras respektive länder bra igen?” Wouldn´t think so.