Harmlöst kvinnofrågande

Vi har nått punkt nummer tre på den konstiga listan om tips på hur kvinnor kan göra på jobbet för att inte tas som hotfulla. För DET hade ju varit fr-uk-tan-svärt. Så, den här listan tar nu upp den rätt så vanliga, i alla fall i min bransch, situationen när man ska maila någon (vi får väl anta att dom här menar en manskollega) och be om något, ni vet det man gör på arbetsplatser där folk har lite olika professioner. Det finns då tydligen ett sätt man kan göra detta utan att trampa på några ömma små manstår, för herreguuud- man kan ju bara inte be om det man behöver ju. Inte om man är kvinna.

Skärmavbild 2016-09-01 kl. 12.10.16.png

Visst att man kan slänga in en socialiseringsmening när man ber om något, men alltså. Kika lite, tusen glada gubbar, massa utropstecken. Föreslår dom att vi ska börja uttrycka oss som om vi vore 12? Är det tillräckligt icke-hotfullt?

Låt oss också titta vidare på vad effekterna av de två nämnda sätten har. Mottagaren, Jake, kommer med stor sannolikhet visualisera hur du som avsändare är när du skriver detta. Vi kan ta en titt och sedan fundera på vilket vi helst vill att Jake visualiserar oss som.

Alternativ ett, det så kallat hotfulla:

Alternativ två, barnversionen, eller jag menar det icke-hotfulla:

Igen undrar jag vad det är för män som förväntas vilja att kvinnor de jobbar med förminskar sig själva och infantiliseras?

Nu kan ju mansrättsaktivisterna komma här och vara missnöjda, dom skulle kanske hävda att det väl är superdupertrevligt att avdramatisera lite på jobb. Men alltså, i så fall undrar jag var trevlighetstipsen för män är? Visa mig det stora antalet listor på hur män kan lära sig att mysa till det på jobbet. Hur män kan uppfattas som lite skojsigare och som vandrande stämningshöjare. Missförstå mig rätt nu, jag är all for trevligheter, men inte som kvinnogöra.

Här kan ni kolla in de två tidigare dåliga tipsen om ni vill:

Del 1

Del 2

Annonser

Kvinnor och deras idéer

Vi har nu kommit till del två i följetongen skitdåliga-förslag-till-kvinnliga-ledare. Eller som artikeln jag läste hävdar: Icke hotfullt ledarskap för kvinnor. Strategier för hur kvinnor kan leda utan att trampa på stackars ömtåliga manstår när de agerar i sin en-ORM-t okvinnliga roll som chef. Nu kör vi!

Skärmavbild 2016-08-08 kl. 08.03.19.png

Såatteeeh.  Så många fel så lite tid att orka med detta. För det första: Vilken ens halvvettig människa anser att en kvinna som säger att hon har en idé är hotfull? Förutsatt att själva idén då inte är något i stil med ”Jag gick precis en kurs i manskastrering, och jag behöver några att testa på, tänkte att den här lilla gruppen vita medelålders män är toppen”. Men låt oss anta att det inte är det dom menar här. De menar alltså att kvinnor inte ska vara tydliga med att de har ett förslag, man ska istället förminska sig själv och bara tänka lite högt, inget någon behöver ta på allvar man vill bara använda sin lilla pipiga kvinnoröst och säga vad man tänkt ut med sin lilla kvinnohjärna. Sedan om någon vill förbarma sig över det lilla, lilla kvinnotanken och förverkliga det så är det ju en ära.

I artikeln skriver dom också den här moderna meningen: When you share your ideas, overconfidence is a killer. You don´t want your male coworkers to think you´re getting all uppidy. Instead, downplay your ideas.

Sedan för att vara extra tydliga med vad dom menar med att man ska förminska sina ideér har dom lagt in några förslag på hur man gör det på bästa sätt:
”Thinking out loud”
”Throwing something out there”
”Dumb”
”Random”
”Crazy”

Eh. Tack men nej tack till det här sjukt dumma förslaget. Herreguuuud, följ för ditt liv inte det! Det här så kallade icke hotfulla förslaget gör inget annat än förminskar dig. Genom att använda dig av den här typen av retorik förmedlar du bara att det du säger inte är värt att ta på allvar. Du framställer dina förslag som frivilliga att ta i beaktning, istället för att vara tydlig så folk vet att de behöver ta ställning till det du sagt.

Och igen, om vi ska anta att män inte kan hantera kvinnor som säger sina idéer, då kanske det är männen som är problemet och behöver förändras. Ett litet förslag bara.

Vill du läsa del ett så hittar du den här.

Retorik för kvinnor

Ofta när jag snubblar över kurser riktade mot kvinnor i karriären så har de oförklarligt ofta teman som retorik FÖR KVINNOR, KVINNA- lär dig ta för dig, så löneförhandlar du SOM KVINNA osv osv. Lika ofta kastar jag mig in på diverse läs-mer-länkar för att grotta ner mig i vad de nu hittat på. Och visst, ibland kan innehållet vara bra. Men min uppfattning, utifrån mina erfarenheter och berättelser av vänner är att det ganska så sällan hjälper att vara ett retoriskt geni, ta för sig utav bara helvete och förhandla skiten ur chefen. För är du kvinna så finns det strukturer som sitter i, och upprätthålls av andra till största delen. Och där förväntas vi då bara vänta på att DOM ska ta tag i sig själva?

Dessutom har jag märkt av kursbeskrivningarna som riktar sig specifikt mot kvinnor att det som lärs ut ibland är anpassat för att kvinnor inte ska vara till besvär för män. Det kan vara saker som ”Så tar du plats på ett möte med gapande män utan att de behöver skärpa sig, tips och knep för att inte hota alfahanens ställning och ÄNDÅ få sagt en liten kvinnoåsikt”. Okej kanske inte så uppenbart då men grejen verkar vara att situationen inte behöver ändras alls utan vi kvinnor ska snällt och fint försöka ta lite plats. Före kursen:

tumblr_inline_mwnne2NI8h1snsuem.gif

Jag tror att alla inblandade i den här ickejämställda situationen behöver göra om och rätt. Vissa kvinnor (och män) behöver jobba på sin retorik och träna bort det självförminskande språket de lärt sig att kvinnor ska ha. Men det räcker inte. Män behöver också träna på att inte förminska, att inte bete sig som ouppfostrade tonåringar med noll konsekvenstänk också. De behöver tvätta bort sina överdrivet grandiosa självbilder, inte för de stackars kvinnornas skull, utan för att inget annat är försvarbart professionellt beteende.

Arbetsgivare behöver kräva att vi jobbar inkluderande, för att behålla bra folk och för att allt tyder på att det ger bäst resultat. De behöver också börja rekrytera utifrån kompetens, för idag kvoteras män, yngre kopior av gubbmaffian in. Chefer behöver börja ge kvinnor och män lika lön för lika arbete, inte ”jobba med att rätta till bla bla, långsiktigt arbete jada jada”. Det räcker inte. Idag finns det företag som lyckas med konsten att inte ge penisbidrag och de företagen kommer norpa de allra bästa kvinnorna, det här är så uppe på bordet nu att företag som inte klarar detta inte kommer kunna locka till sig hälften av all bra arbetskraft om de inte agerar.

Så. Det här med oändligt många kurser i retorik och andra lönlösa tips till kvinnor- waste. Kvinnor behöver främst lika möjligheter att framföra sina åsikter och möjlighet att tillämpa sin kunskap på samma villkor som män. Man lär sig med tiden om arenan att träna på finns, precis som för männen.

 

Kacklar kvinnor?

Alltså det finns en person i mitt kontaktnät på facebook som när hon träffar sina kompisar, kvinnor då, kallar pratandet för skvaller. Nu är inte hon den enda som skriver så och enligt mig då förminskar. Jag har haft kollegor som refererat sitt diskuterande, kvinnor emellan, som kackel. Vad.Är.Grejen?! Jag kan för mitt liv inte förstå varför man gör såhär mot sig själv, och då även i förlängningen andra kvinnor. Att kalla kvinnoprat för skvaller och kackel är man ju en del av problemet med att det som kvinnor säger inte tas på lika stort allvar som män. Dessutom kan det bli så att män tycker att det legitimerar att även de anävnder den beskrivningen för kvinnor som pratar.

Rent intellektuellt kan jag förstå att detta är ett fall av internaliserat kvinnohat, att man ser på sig själv med en patriarkal blick och alltså beskriver sina handlingar som kvinna på ett förminskande sätt som en bullrig man skulle gjort, men. Just det här fenomenet är så tydligt dåligt att jag tycker att alla, kvinnor som män och alla där emellan borde skämmas av bara tanken på att rubricera det på det här sättet. HUR kan man INTE tycka att det känns fel? Okej om man de facto skvallrar, eller kackar som kanske är lite mer ovanligt. Men de här orden används till alla möjliga situationer när kvinnor pratar med varandra.

Nej, skärpning alla. Så här vill vi ju inte ses:

 

Arg i onödan?

Ni som ibland opponerar er mot orättvisor, kanske i synnerhet ojämställdhet mellan kvinnor och män har garanterat fått höra att man överreagerar och att man missar andra viktiga poänger när man hela tiden ser verkligheten ur det perspektivet med de fetaste feministbrillorna man kan hitta.

Och jo visst kanske det resulterar i att man ser saker som man blir upprörd över i större utsträckning än andra, men alltså jag VILL ju se det. Det är ju bara då som man kan göra något åt det. Bara ”hej hej, det är jag som är här igen och sprider dålig stämning i gubbröran”. Och då brukar jag försöka vara go å glad (skoja, pragmatisk i alla fall) när jag konfronterar i ”olyckliga” situationer. Herre-jävla-gud, om de bara visste vad jag tänkte skulle de alla skaka som asplöv.

Jag tycker alltså själv inte att jag blir arg i onödan som det så fint brukar beskrivas. Ofta är det dessutom folk som inte drabbas lika tydligt av patriarkala problem som tycker att jag överreagerar. Alltså män om det inte var tydligt nog. Det kan ju finnas en och annan kvinna också som är så insnärjd i det att hon inte ser hur det skadar henne, att hennes så kallade ”kvinnliga list” bara är en strategi för att som kvinna ta sig fram i ett patriarkalt samhälle utan konfrontation och risk för att anses vara arg, att hon egentligen också skulle må bra av lite mindre mansstyre.

Hur som helst, det här med att man på något sätt skulle ta skada av att ifrågasätta och ta diskussioner och konfrontera när orättvisor syns är i alla fall tusen gånger mindre jobbigt än konsekvenserna jag och andra kvinnor lever med dagligen när inget görs. Lite pest eller kolera situation som man säger, och inget som någon annan än en själv har rätt att bedöma som oviktigt.

 

Hej hej

Eller inte? Det har varit en hel del skriverier om miljöpartisten som inte ville ta kvinnor i hand pga sin religiösa övertygelse och folk har fullkomligt rasat över detta. Jag har inte helt bestämt mig för vad jag tycker om detta, det är inte det jag ska skriva om utan jag tänkte granska kritiken mot detta och ge en lite bredare bild att tänka till kring innan vi (främst äldre herrar i finansbranschen) pekar på andra och skriker kvinnoförtryckare.

Stor del av kritiken har varit att det är ett muslimskt påhitt. ”Sverigevänner” har gapat sig hesa om islamifiering. Vad ingen verkar fundera på (vad jag sett) är om det uteslutande är muslimska män som gör så här? Jag kan berätta att det inte är det. Under mina år på banken kan jag meddela att jag otroligt många gånger blivit ignorerad i en hälsnings-ta-i-hand-presentera-sig-för-varandra-runda. Männen har hälsat på varandra genom att ta i hand och säga vad de heter och lyssna på vad mannen de hälsar på heter också. När turen kommit till mig har jag ofta bara fått ett hej. Ingen handskakning, inget presenterande av sitt namn, inget intresse av vem jag är.

Varför då undrar ni? För att jag är kvinna.

I många av sammanhangen har jag varit minst lika kompetent som de manliga kollegorna, och jag har inte haft någon assistentroll någonsin. Det enda som skiljt mig från kollegorna har varit mitt kön.

I början var jag så paff och trodde att det bara var en tillfällighet, ett misstag av något slag. Men när jag började skönja ett mönster i detta så var det ju bara att utforma en strategi för hur problemet skulle hanteras, för alternativet att bli totalt osynliggjord och förminskad var inte aktuellt. Så antingen gick jag fram efter att presentationen verkade anses klar till mannen som missat mig…

… och sa att ”vi missade nog att hälsa på varandra”, om jag bara ville få det överstökat. Om man vill spexa till det och göra en poäng när man ändå är igång så kan man gå upp bakifrån, lägga en tung hand på axeln, och lugnt förklara att han nog behöver veta vem du är. För ännu mer effekt: ”Du verkade veta vem jag var redan eftersom du inte presenterade dig, jag måste ha glömt att vi träffats! Kan du inte påminna mig?” Han bara:

Problem solved.

Såatteh, det här med att män inte hälsat på kvinnor genom att ta i hand kanske vi kan börja behandla för vad det är, ett patriarkalt snedsteg och kanske inte enbart religiöst.

Framtidens kvinnliga ledare

En kompis till mig hamnade på listan Framtidens kvinnliga ledare 2016 i år. Det är ju givetvis helt sjukt kul. Men det är inte henne vi ska prata om här utan den lite bittra eftersmaken i utnämningens titel. Vad menar dom med framtidens? När jag ögnar igenom listan så är det dagens, inte framtidens, grymma ledare jag ser. För mig är benämningen ”framtidens” förminskande i sammanhanget eftersom det antyder, säkert omedvetet, att de här ledarna inte riktigt är där än, men snart så.

Jag tänker sedan att det kanske bara är jag som överreagerar och tolkar illvilligt, letar problem kanske. Sedan googlar jag ”framtidens manliga ledare”. Hittar inget. Det mesta på förstasidan av sökningen leder till utnämningen för kvinnor. Jag undrar hur det kommer sig. Kanske är det så att män inte främst är sitt kön utan de får lov att bara vara ledare. När en kvinna är ledare så är hon i första hand kvinna, och dessuuuuutom ledare. Lite idag, kanske om hon kämpar på felfritt så får hon vara med imorgon med.

Jag blir inspirerad av listan på framtidens kvinnliga ledare, men för mig är det en lista på dagens ledare som visar framtidens ledare hur saker ska göras. Den behöver varken vara könsseparatistisk eller framtida enligt mig.