Pappor som imponerar

Lite semesterfeeling sista tiden och då har jag på något fantastiskt sätt lyckats undvika diverse icke-jämställdhetsdramor, vilket innebär att jag inte direkt haft något att yttra mig om. Mycket ovanligt för att vara jag om man frågar mig och mina närmast sörjande.

MEN! Patriarkatet och dess hjärntvättade små anhängare dyker upp när man minst anar det! Eller det var väl en överdrift kanske, vanligt folk är en bättre benämning men som i blindo agerar medsjälpare så att säga.

Jag vill ta upp det här med att våra medmänniskor verkar ha lite olika förväntningar på mig och min kille i det här med med barnaskötsel. Tror inte att det är riktat mot oss specifikt egentligen utan mer att samhället har lite olika syn på vad som är normala mamma-/ pappauppgifter här i världen.

Exempelvis var jag ute för några veckor sedan och mötte då upp ett gäng bekanta. Den första frågan jag får från en i sällskapet är var jag har mitt barn, och om pappan är hemma och passar henne. Jag bara:

Man passar inte sitt egna barn direkt. Frågade min kille när jag kom hem om han får frågan var barnet är när han inte har med sig henne. Icke. Aldrig hänt.

Så, en förälder med barn som inte har det fastklistrat på sig dygnet runt är tydligen lite konstigt om man är kvinna. Men det är inte konstigt om man är man. Nu skulle en person som definierar sig som typ humanist eller jämställdist kanske höja ett finger och hävda att det har med amning att göra, att barn bioloooogiskt behöver den som har maten på kroppen. Men då vill jag bara förklara att det finns massor av lösningar för den delen, barn behöver inte svälta för att papporna är själva med dom en stund.

Andra grejen jag vill ta upp inträffade igår. Låt mig måla upp scenen:

Jag, min kille, hans kompis (en kille) och dennes tjej är ute och går. Killarna bär var sin bebis.

En helt okonstig bild säger ni? Tycker jag med! Men inte damen som kom på sin cykel, men ser detta fantastiska. Så fantastiskt att hon känner att hon är tvungen att stanna, påkalla vår uppmärksamhet för att säga att det är FANTASTISKT att se att KILLAR bära barn och sedan något mer om att det är fint att se pappor göra sånt typ!

Min känsla när detta händer:

Hur jag istället reagerade:

Vänner av positivitetsklubben skakar väl på huvudet. Det är ju jätteroligt att en kvinna som är äldre och sett vilken utveckling vi ändå haft säger något uppmuntrande. Och det håller jag med om, jag älskar att det är sån självklar grej för många killar att de ska ta hand om sina barn. Det konstiga är väl att det inte alltid varit så. Det är inte det jag blir upprörd över. Problemet är att beroende på om du är kille eller tjej så anses samma agerande ha olika värde. Let me visa min poäng genom ett quiz! Du ska nu gissa vilket av reaktion a och b som möter mamma eller pappan i några exempel. Hämta papper och penna, nu kör vi!

1. ”Jag bytte hälften av alla blöjor idag”
a) Får mamman eller pappan den här reaktionen?

b) Får mamman eller pappan den här reaktionen?

2. ”Jag tar halva föräldraledigheten”
a) Får mamman eller pappan den här reaktionen?

b) Får mamman eller pappan den här reaktionen?

3. ”Jag vet vad mitt barn har för klädstorlek”
a) Får mamman eller pappan den här reaktionen?

b) Får mamman eller pappan den här reaktionen?

Facit längst ner i inlägget!

Jag älskar att saker är bättre nu än dom var förut, men de här väldigt olika typerna av bemötanden man får visar ju rätt tydligt att vi har en bit kvar innan kvinnor och män har lika förväntningar på sig i föräldrarollen.

Världens mest onödiga facit:
1a) Mamman
1b) Pappan
2a) Pappan
2b) Mamman
3a) Pappan
3b) Mamman

 

 

Annonser

Arg i onödan?

Ni som ibland opponerar er mot orättvisor, kanske i synnerhet ojämställdhet mellan kvinnor och män har garanterat fått höra att man överreagerar och att man missar andra viktiga poänger när man hela tiden ser verkligheten ur det perspektivet med de fetaste feministbrillorna man kan hitta.

Och jo visst kanske det resulterar i att man ser saker som man blir upprörd över i större utsträckning än andra, men alltså jag VILL ju se det. Det är ju bara då som man kan göra något åt det. Bara ”hej hej, det är jag som är här igen och sprider dålig stämning i gubbröran”. Och då brukar jag försöka vara go å glad (skoja, pragmatisk i alla fall) när jag konfronterar i ”olyckliga” situationer. Herre-jävla-gud, om de bara visste vad jag tänkte skulle de alla skaka som asplöv.

Jag tycker alltså själv inte att jag blir arg i onödan som det så fint brukar beskrivas. Ofta är det dessutom folk som inte drabbas lika tydligt av patriarkala problem som tycker att jag överreagerar. Alltså män om det inte var tydligt nog. Det kan ju finnas en och annan kvinna också som är så insnärjd i det att hon inte ser hur det skadar henne, att hennes så kallade ”kvinnliga list” bara är en strategi för att som kvinna ta sig fram i ett patriarkalt samhälle utan konfrontation och risk för att anses vara arg, att hon egentligen också skulle må bra av lite mindre mansstyre.

Hur som helst, det här med att man på något sätt skulle ta skada av att ifrågasätta och ta diskussioner och konfrontera när orättvisor syns är i alla fall tusen gånger mindre jobbigt än konsekvenserna jag och andra kvinnor lever med dagligen när inget görs. Lite pest eller kolera situation som man säger, och inget som någon annan än en själv har rätt att bedöma som oviktigt.

 

Det osynliga efterarbetet som stressar

Jag har vänner, bekanta och bloggare jag följer som senaste tiden pratat om stress. Inte bara den sorten där du kanske prioriterar bort ett träningspass i veckan (haha- as if jag ens hade det i planen från början). Nej utan den mycket mer allvarliga sortens stress som oundvikligen tillslut leder en till den berömda väggen.

Grejen är att det till största delen är kvinnor som uttrycker detta. Riktigt jävla grymma sådana. De som ofta fått frågan hur de egentligen hinner med allt. Man kan ju snabbt räkna ut själv att det har ett pris och att det inte är så att de har ett gäng extratimmar varje dag. Nej de prioriterar bort annat helt enkelt till förmån för jobbet och andra prestationssysslor.

Detta fick mig att fundera på vilka män i min omgivning som sitter i samma sits. Inte många kan jag säga. Det finns några och det är en himla skitsits att hamna i för dom också, men jag tror att orsaken till att de hamnat där kan skilja sig en aning från varför kvinnorna hamnar där. Så det kommer jag inte gå in på idag.

Under mina år som både student och working woman är det ju inte direkt vid enstaka tillfällen jag fått det eminenta uppdraget att sy ihop snack till verkstad så att säga. Det ter sig som att män i högpresterande kvinnors omgivning liksom tvångsmässigt nästan lägger upp fötterna på bordet och lutar sig tillbaka och låter kvinnorna göra jobbet. De är ju där och förgyller tillvaron med sin karisma och man-brain, no need for större insatser lyder mantrat verkar det som. (Jämställdisterna i kör- ”INTE ALLA MÄÄÄN!”)

Jag tror inte att det är illvilligt alls, jag tror bara att det är en ful ovana, lite som att ogenerat klia sig i skrevet i tid och otid. Tillslut är själva verkställandet av olika jobbgrejer en osynlig syssla som bara händer, för alla inblandade. Man måste aktivt lyfta den sista pusselbiten och peka på den och påminna om att den är kvar att göra när mötet lider mot sitt slut och känslan av en fint dagsverke sprider sig i rummet helt utan anledning. Och för guds skull- gå inte på det enkla smickertricket:

Vi bara:

Det är allt det där osynliga arbetet överallt som är en av de stora orsakerna till att kvinnor stressas ihjäl idag tror jag. Visst kommer vi idag kanske i större utsträckning in på de högre posterna, även fast vi har mycket kvar att lösa, men väl där får man jobba röven av sig rent ut sagt för att få vara kvar. Jag säger inte att alla män är lata och alla kvinnor är högpresterande supermänniskor. Men mer ofta än sällan landar efterarbete från brainstormingmöten på kvinnor, kanske för att de oftare får sekreterarrollen på mötena och att det då ”faller sig naturligt” (läs: strukturer i samhället gör att personer beroende på vilket kön de har förväntas göra olika saker).

Sedan finns det ju ungefär tusen andra anledningar till att väggen snabbare närmar sig kvinnor än män i min omgivning, men just detta kan man kanske se upp med och själv agera på med relativt enkla medel som att synliggöra och delegera.

Alltid någon annans ansvar att stå upp för rättvisan

När någon i ett sällskap säger något fördomsfullt eller förminskande om kvinnor, eller rasifierade eller någon annan utsatt grupp för den delen så tenderar blickar att riktas mot mig, ibland ackompanjerat av en hö-höig kommentar om att ”nu reagerar hon snart” eller ”stackars den som vad dum i huvudet för här kommer snart en uppläxning”.

En liten del av mig blir lite nöjd över att jag med min blotta uppsyn kan påminna folk om att inte göra bort sig genom att säga dumma saker, även fast det också är ett bevis på att folk i grund och botten vet att det de säger är fel, annars hade de ju inte kunnat urskilja det puckade från det bra utan en tillsägelse från mig. En annan sida av mig vill fråga personen som tittar på mig när någon gjort bort sig varför hen själv inte säger något. JAG är inte ensamt ansvarig för att allas sätt att uttrycka sig inte förtrycker andra. Jag upprepar: JAG är inte ensamt ansvarig för att allas sätt att uttrycka sig inte förtrycker andra. Det är ett gemensamt ansvar, och att vara tyst i ett sådant sammanhang är samma sak som att ge ett tyst godkännande. Detta är inte att rekommendera:

Kundens approach when you skriver specifika frågor about the text to the kund and all you get for svar is “ok, återkommer” for ALL ETERNITY.

Jag har ibland kollat hur det kommer sig att personer med, enligt mig, vettiga värderingar inte säger något, och väldigt ofta är förklaringen att de vet att den som uttrycker sig förtryckande inte menar illa. Men jag köper inte det. Att inte ta hänsyn till andra människors känslor bara för att till exempel få använda vissa ord ”som man alltid gjort” är att välja att göra någon ledsen för att man anser att ens egna rätt att inte ändra sig trots info om konsekvenserna är viktigare. Så jag tycker att vi kan komma överens om att ”hen menar inte illa” är en jävligt lam ursäkt som inte bör vara accepterad längre.

Så, ni som höhöar till någon annan att säga ifrån vill jag ovänligt och bestämt kasta tillbaka bollen till och säga gör det själv någon gång. Var en del av lösningen istället för problemet. Tack på förhand. Tills dess:

En smygrasist på jobbet?

I mitt jobb så är en stor del av min vardag coachning av personer, främst chefer i någon form. Nu är det så att jag har hamnat i en situation som är lite märklig och som jag inte vet hur jag ska förhålla mig till. Det är nämligen så att jag fått indikationer på att en av de jag coachar är sverigedemokrat. Det är alltså inte fakta utan bara en hint, en rätt rak sådan men ändå, inte fakta.

Jag hade mitt första samtal med den här personen innan jag fick höra detta. Personen har en ganska arrogant attityd och skuttade väl inte in i rummet där vi sågs med ett leende och nyfikenhet som första egenskap som lyser igenom. Nej snarare mer så här:

Ni förstår ju hur enkelt det var att få en sån här att få förtroende för en.

Till vissas förvåning lyckades jag i alla fall på mindre än en halvtimme få människan att vilja jobba med sig själv och sitt ledarskap med min eminenta coachinghjälp framöver. Trots att hans syn på sitt ledarskap är något i den här stilen:

Sen nås jag av ryktet att han kanske är sverigedemokrat. Jag känner instinktivt att jag vill fråga hur det ligger till med hans politiska färg och människosyn, och om mina farhågor skulle visa sig stämma vill jag bara ge fingret och eventuellt sprida ordet och hoppas på social utfrysning och dålig karma för all evighet.

Men sedan tänker jag att jag kanske ska använda min position som hobbypsykolog och kanske hjälpa honom (och kanske främst hela hans omgivning och världen i stort) genom att ändra honom!

Nu kanske varningsklockorna hos några av er ringer och signalerar ”kvinnofälla alert” på att ”fixa” någon. Jag förstår det, och upplever det ju själv också. Men jag tänker att sverigedemokrater (om det är en sådan jag har att göra med) blir ännu mer kränkta än vad de redan är och att det kanske befäster deras ställning ytterligare. Och eftersom jag inte med säkerhet vet så kan jag ju inte bemöta det riktigt heller, utan bara tålmodigt få honom på rätt väg istället.

Dock ska jag tillägga här, om det nu skulle finnas tvivel, att han kommer få ångra sig ordentligt om han skulle ge uttryck för minsta lilla unkna åsikt. Jag skiter högaktningsfullt i att det är på jobbet och att vi nog inte förväntas hamna i politiska diskussioner eller kommentera varandras åsikter. Om någon uttrycker åsikter som är förtryckande så kommer jag opponera mig mot det, på ett professionellt sätt då givetvis.

What you want to say when you’ve been uppsagd and the bemanningsföretag ringer and asks if you can hoppa in och jobba.

Så, det här har potential att bli någon slags följetong om det vill sig illa. Vi märker helt enkelt.

Den förstörda stämningen när en orättvisa påtalas

Jag har märkt att folk som träffar mig på regelbunden basis, typ nära kollegor, ibland uppvisar trötthetssymptom och miner som säger ”gud-måste-du-alltid-förstöra-stämningen-med-fakta-det-är-inte-kul-och-nu-känner-jag-mig-dum-och-du-är-förmodligen-en-hårig-feminist-som-säkert-alltid-är-arg-och-kanske-hatar-män-och-äter-barn-och-dödar-valpar”.

with animated GIF

(Okej det sista är väl kanske en mild överdrift, om än till viss del trolig…)

Folk verkar hata att få sina föreställningar söndertrasade. Många försöker allt vad de kan att få mig att ta tillbaka min tråkfakta. Jag bara:

image

Jag undrar vad det beror på att gemene hen är så emot att ta in ny fakta och omvärdera sin världsbild. Det borde enligt mig vara en helt självklar företeelse, det är väl det som är att utvecklas som människa? Att genom nya intryck, fakta, erfarenheter och liknande få en bättre bild av hur saker ligger till och kunna anta en mer komplex bild av ett problem eller en situation?

Men alla är väl bara inte intresserade av det. Alternativt har inget att vinna på att den allmänna uppfattningen ändras. (Läs: Profiterar på en ojämställd situation där någon annan än en själv får betala priset för ett privilegie man har.)

When you find texter you wrote before språkkonsultprogrammet and thought were good.

Då är det inte alltid så kul att vara rättvisekämpe. Det som håller lågan vid liv är att det är värre med skitstrukturer än att någon tycker att man är lite jobbig.

Dessutom är det ju inte den som påtalar en orättvisa som gör fel, utan den som upprätthåller den tycker jag. Helt objektivt då såklart.

De nya inte alls engagerade företagsmännen

Nu mina statistik-och-fakta-loving-feminist-hjältar, nu är det äntligen dags för lite siffror igen! Denna gången ur 2015 års Allbrightrapport.

Så. Vi brukar ju prata om gubbarna, och jag kan ju inte säga att det bara är en gång jag hört att jämställdheten kommer av sig själv när de äldre männen successivt byts ut mot yngre förmågor. Att jag hör detta ofta, från främst män, betyder inte på något sätt att det är sant. Även fast vissa behandlar mansåsikter som ren fakta. Nä, istället tänkte jag att vi skulle se vad studenter tycker är viktigt när de ska välja arbetsgivare i framtiden!

Jämställd arbetsplats

Ja men det är väl okej siffror kanske. JAG hade önskat att samtliga tillfrågade hade svarat att de ville ha det. Men en mindre andel puckade människor får man kanske räkna med. Livets störiga statister.

Vidare till nästa fråga:

Mångfald

Såatteh, hälften av kronprinsarna som företagen rekryterar tycker alltså inte att mångfald är viktigt (även fast det är bevisat att det är positivt för businessen). Vad hände med ”den nya generationen kommer lösa våra problem som gubbarna inte vill ta i”? Här har vi alltså trott att de unga killarna och tjejerna var näringslivets räddare i nöden! Tjejerna verkar visserligen vara det lite mer, men hallå killar- vad hände?

24

Igen inte så muntert. Men är det kanske så att dom tänker att dom SJÄLVA ska ta tag i problemen och att det oimponerande resultatet på föregående fråga kommer lösas genom att de kavlar upp ärmarna när de kommer in och jobbar ett tag och tar sig till toppen (ni hör ju hur snabbt det här kommer gå), för att göra detta till företagens prio ett?

Aktivt

Så männen som sitter på makten tar inte tag i det, och män rekryterar män vet vi sen gammalt, och dom nya tror att det händer automatiskt. Inte så glädjande om man frågar mig. Och så undrar ändå folk varför jag är för kvotering.

Drabbas av den akuta partriarkala tröttman.

Men har man ett kompetensorgan mellan benen är förmodligen reaktionen snarare:

When you have garantilön and has been hemma, tillgänglig för arbete, for a week.

Men vi kämpar vidare.