Återkomsten

Då har man gjort sin första jobbvecka, nästan två, på ett år. Känns ju tidvis konstigt att vara separerad från den korta personen som jag suttit ihop med ett bra tag nu, men rätt skönt att hänga i en miljö bland vuxna människor. Jag tror att banklivet kommer föda den här bloggen med intressanta historier i alla fall, även fast jag givetvis hoppas att den under året jag varit borta genomgått en radikal feministisering. Men av allt att döma så nej, inga radikala svängningar vad jag kan se.

Än så länge har jag inga drastiska saker att berätta, men under veckan har jag noterat en liten svårighet i förståelse hos vissa. Jag vet inte hur den här temporära lilla hjärnvurpan liksom ens händer, men icke desto mindre har jag fått erfara den. Folk, som ändå vet att jag skaffat barn med en person jag liksom lever ihop med, undrar vad jag har gjort av barnet nu när jag jobbar. Jag bara:

All-t-sååå, hon är 11 månader, inte så fasligt vanligt att börja förskolan så tidigt och att frågan, som jag ändå fått från runt fem olika personer inte ens löd ”Är barnet hemma med sin pappa?” utan ”Var är barnet när du jobbar? Förskolan?”. Händer det killar? Får dom frågan när de vistas utanför hemmet utan barn vad de i hela fridens namn GJORT AAAV SITT STACKARS BAAARN? Let me guess? Nej. Dock möts ju pappan i min lilla familj av allmän misstänksamhet och får oombedda ”goda råd” från främlingar på bussar och liknande. Tanter som ska tantsplaina hur han ska ta hand om sitt barn. Typiskt ohärligt beteende om man frågar mig då. Jag vet inte hur man ska hantera detta- med humor? Spela sjukt förvånad.

Ja och en bubblare från banken. Här om dagen satt jag i godan ro och jobbade och överhörde en diskussion. En person beklagade sig över sin ekonomi och undrade när den årliga bonusen skulle betalas ut. Hans kollega undrade varför han behövde en extrasumma, och jo förstår ni, hans vinkyl hade nämligen gått sönder och det var ju en smärre katastrof. Han oroade sig speciellt mycket för ett parti champagne som han hade köpt loss av någon vän. Ni hör ju nivån på livsproblemet för den här stackars kraken till människa behöver genomlida. Där satt jag och fnissade för mig själv och tänkte att det eventuellt kommer bli ett stående inslag här, en bankers hårda liv.

Annonser

Tre personlighetsförändringar som kommer med barn

Sedan jag för typ två och en halv månad sedan fick barn har jag lärt mig lite nya saker jag tänkte att jag ville dela med mig av, varför vet jag inte riktigt, men det kanske kan förbereda något preggo för vad som komma skall när ungen väl är ute. Häng med!

Du drabbas av dokumentationshets.
1800 bilder senaste månaderna har jag lyckats knäppa, och det bara med min telefon. Lägg till två ytterligare kameror och min killes telefon också. Man drabbas av näst intill maniskt dokumentationsbehov. Och ändå känns det som att det är massor vi missat. Man vill få med varje liten min! Och det värsta av allt, man vill visa upp varje bild. En rekommendation här är att lokalisera vilka som är närmast sörjande och bomba endast dessa med bilder, i sociala medier gäller less-is-more-principen.

Konstant rörelse alternativt däckning. 
Jag kom på mig själv i badrummet när jag borstade tänderna att jag gungade lite upp och ner. Tilläggas bör att barnet som på något sätt hade gagnats av detta inte var i närheten för att kunna tillgodogöra sig det härliga gunget. Samma tema kan appliceras på kundvagnar. Och skulle man inte ha ett svagt gung så ligger man med 99 % sannolikhet i sängen stilla. Inte för att barnet kräver det utan för att man blivit konstig.

Du finner dig själv i situationer som ger svettattacker.
Mahghaaad, ovan nämnda konstanta rörelse kan bidra till ett dåligt utgångsläge kanske, men man har närmare till att bli den där svettiga personen bland andra helt osvettiga i princip hela tiden. Kan bara nämna några anledningar: Bärsjal förvandlas snabbt till en tvångströja i inomhusmiljö när den innehåller ett mänskligt element som av egen erfarenhet kan uppnå omänskliga värmenivåer, denna tvångströja med element i bör man inte försöka storhandla i. Tvångssjalen som den nu heter är dessutom svår att få av när paniken är ett faktum. Sedan är all typ av kollektivtrafik med vaken bebis ett spänningsmoment av rang som i kombination med diverse högljudda medresenärer och utebliven AC skickar en svettattack som ett brev på posten.

Från detta:

Till detta:

Oklart hur man kan göra något åt ovan ”problem”, mer än att kanske förbereda sig. Tur att man inte skäms över något i alla fall.

Den uppoffrande modern

En av mina bästa vänner var på besök för några dagar sedan. Hon berättade att en jag jobbat med hade blivit förvånad när informationen om att jag valt att föda med kejsarsnitt kommit upp, av reaktionen att döma så hade det med att det inte matchade hennes bild av mig som någon som brutalt liksom bara trycker ut ungen utan någon som helst smärtlindring till vilket pris som helst. Lite oklart hur hon fått den bilden av mig, men jag antar att det är tätt sammankopplat med att kvinnor, riktiga kvinnor, ska vara uppoffrande. Man ska när det vankas barn liksom helt släppa allt vad fåfänga, sjävbevarelsedrift och modernitet heter. Man ska gladeligen bli inkontinent, få bestående underlivsskador som är att jämföra med någon massaker från en highschoolskräckfilm som utspelar sig i ett öde hus i obygden. Och då har vi bara pratat om hur barnet äntrar världen. Det verkar som att förväntningen på nyblivna mammor fortsätter på samma tema olyckligt nog.

Nästa steg i den ultimata uppoffringsrollen som moder som jag har förstått det är amningen. Allt och alla ska tycka till om detta. Själv har jag satt som princip för mig själv att om detaljfrågor om ämnet kommer så kontrar jag med liknande dito tillbaka. Hittills har det varit rätt lugnt på den fronten för min del men jag har förstått av andra att den här lugna tillvaron kan skakas om av amningsmaffian (som kan bestå av egentligen vem som helst som har en åsikt) när man börjar träffa mer folk igen. Den ultimata modersprestationen lyckas man tydligen med om man helammar barnet, utan att dölja det (man ska få amma fritt), fast också utan att flasha brösten (andra tycker att det värsta som kan hända är att ett bröst som inte syftar till att tillfredsställa den manliga blicken syns i offentligheten), du inte känna efter så mycket själv hur länge det känns rätt utan du ska amma lagom länge tills barnet är lagom gammalt. Att veta hur länge det är ska du överlåta till andra. I allt detta ska du inte bry dig om hur det känns för dig egentligen, barnet ska ammas till vilket bröstblödande pris som helt helt enkelt.

Sömnen. Den beryktade frånvaron av den kanske är mer rätt benämning på området. Ju mindre du sover desto mer uppoffring= duktig mamma. Fast du ska också klara av alla andra bestyr runtomkring, annars är du lat, som mamma. På detta ska du ju inte se ut som att du inte sovit, utan du ska helst se ungefär 10 år yngre ut än vad du är, fast lagom sminkad- för mycket passar inte en god mor.

Alkohol. Du ska inte dricka alls fast det knappt går över någonting alls i mjölken. Att pappor som dricker alkohol är en procentuellt typ tre gånger så stor risk för barnet spelar ingen roll, det är mamman som ska göra uppoffringen att inte ens lukta på något alkoholhaltigt så länge hon har barn. Egentligen oavsett om hon ammar eller inte eller om barnet ens är i närheten. Alkohol ska den uppoffrande modern avstå helt. Pappor ska inte det för då är dom hunsade.

Reglerna är många och snåriga men temat att kvinnor som får barn ska anta rollen av den uppoffrande i relationen är genomgående. Det är klart att man får offra vissa saker till förmån för den nya lilla personen som äntrat ens liv, men det vore ju toppen om förväntningarna på graden av uppoffring inte hängde på vilket kön vi har.  Annars kan man ju alltid förklara följande:

 

 

Bekännelsen

Hej bloggen. Jag har blivit en arg feminist. Pft fnyser några nu, det har hon varit redan innan hon upptäckte ordet och uppfann en lek redan på mellanstadiet där hon med en pinne från den närliggande skogen delade upp killarna i klassen till ett par tjejers undersåtar som de på rasterna tränade i allt från armhävningar till att springa runt i cirklar snabbt och synkroniserat med en ledarstil inspirerad av valfri diktator.

Okej okej, helt ny på den fronten är jag alltså inte men jag har i och med den kommande föräldrarollen börjat utveckla en ny, aningen mer aggressivt tonad sida av mig själv. Så till den milda grad att jag ligger sömlös om nätterna och plågar mig mig själv med olika scenarier som kan tänkas uppkomma så fort det lilla livet flyttat ut ur min kropp.

Inatt till exempel så riktades min vilda fantasi mot den första tiden efter hemkomst. En tid jag av andra förstått mest består av förvirring, gull, förundran och en smula panik. Samtidigt som man känner sig nykär i den lilla. Det är väl så långt jag kan se i dagsläget så det är således ditåt mina katastroftankar riktas. Fokus är alla påhälsare, som vi ju givetvis vill ha, herregud man vill ju visa upp underbarnet som garanterat kommer vara något av det i särklass bästa lilla barn som någonsin äntrat jordens yta. Men glädjen liksom svärtas ner av mina farhågor som föga förvånande har en könsrollsaspekt.

Nog flummat, till problemen, eller problemen och problemen, skräcken för vilka problem som kan uppstå. Utan inbördes ordning:

Par som hälsar på intar stereotypa hjälparroller.
Kvinnorna fixar fika och plockar undan och stoppar in i diskmaskinen osv. Männen umgås och ”hjälper till” genom att ”inte störa och vara i vägen” för de pysslande kvinnorna. Den här tanken tar kål på mig. Om detta beteendet uppstår kommer det uppstå en mindre kris alltså.

Personer intresserar sig för mycket (läs över huvud taget) av min kropp.
Detta har jag märkt av redan som gravid, att folks uppfattning om vad som är socialt accepterat att prata om vad gäller andras kroppar helt försvinner om en annan människa huserar i magen. Får jag en enda fråga om huruvida livmodern drar ihop sig, hur brösten funkar eller liknande kommer jag skamlöst be om att få en redogörelse tillbaka om frågarens könsorgan och andra intima delar och deras funktioner, form och upplevelser. Så ser vi hur bekväm stämningen blir då.

Barnet flickifieras, inte för att hon uppvisat några flickkodade egenskaper utan för att andra bara ”måste” få applicera sina fördomar på henne.
”Åh, sån sööööt liten tjeeej”, gulli gulli gulli”, ”Jag var tvuuungen att köpa en liten rosa obekväm prinsess gulli gullklänning så hon blir fiiin liten flickaaaa”. Jag kräks. Bebisar är by nature gulliga, men forskning visar att vi pratar olika om och till flickor och pojkar redan när de kommer ut. Och jag vill inte ha det så, men frågan är om andra kan respektera det och ägna sig åt lite självransakan på den fronten. Förmodligen inte. Lösningen kanske får bli att vi beställer hem ett lager av ”Ge ditt barn 100 möjligheter istället för 2” i utbildningssyfte och som läxa om det här problemet skulle uppstå. Fattar inte folk att det är hitåt det drivs:

Barnfrågor riktas till mig, andra till min kille.
Alltså att män generellt i samhället ses som mindre begåvade i föräldrarollen är ett problem, om just min kille blir bemött som en sidofigur kommer igen helvetet braka loss. Ingen säger det väl rakt ut men om han inte får precis lika många frågor om barnets skötsel och varande så kommer vederbörande att få utstå en lektion av den ogemytliga sorten i upprätthållande av skadliga könsroller.

Att folk kommer kleta SINA förväntningar på MITT mående på mig som om det inte fanns en morgondag.
Redan startat kan man väl lugnt säga. ”Ååååh, du mår iiiiiilla”. Nope. ”Ååååh, det är tungt!” Nej inte i vecka 18. ”Åååh, du är hormoneeeeell.” Har inte gråtit mer än vanligt, vilket inte är mycket med andra ord. ”Ååååh, du har graviiidcraaaaaaaaavingssssss”. Nej jag åt många clementiner vintertid när jag inte var gravid med. Alltså när man är gravid så tror folk i största allmänhet att man förvandlas till bara gravid och att varenda spår av individen försvinner, man blir liksom bara en stereotyp i andras ögon. Jag misstänker starkt att det här beteendet kommer fortsätta när barnet kommit. Folk säger liksom redan saker som ”vänta bara så ska du se att du kommer tycka/göra/känna si och så”. Kanske det, men enklast vore väl kanske om vi som med andra personer FÖRST kollade vad personen ifråga tycker/gör/känner innan vi antar massa saker? Hatar att bli berättad för hur jag är eller mår. Så alla ”Ååååååh” undanbedes inte vänligt bara bestämt.

Så. Det var väl det om det. Eventuellt får man väl skriva ut detta och sätta upp på dörren som förhållningsregler eller någon mindre variant av vanligt hyffs-utbildning om jag märker att utvecklingen inte kommit längre än såhär.