Pappor som imponerar

Lite semesterfeeling sista tiden och då har jag på något fantastiskt sätt lyckats undvika diverse icke-jämställdhetsdramor, vilket innebär att jag inte direkt haft något att yttra mig om. Mycket ovanligt för att vara jag om man frågar mig och mina närmast sörjande.

MEN! Patriarkatet och dess hjärntvättade små anhängare dyker upp när man minst anar det! Eller det var väl en överdrift kanske, vanligt folk är en bättre benämning men som i blindo agerar medsjälpare så att säga.

Jag vill ta upp det här med att våra medmänniskor verkar ha lite olika förväntningar på mig och min kille i det här med med barnaskötsel. Tror inte att det är riktat mot oss specifikt egentligen utan mer att samhället har lite olika syn på vad som är normala mamma-/ pappauppgifter här i världen.

Exempelvis var jag ute för några veckor sedan och mötte då upp ett gäng bekanta. Den första frågan jag får från en i sällskapet är var jag har mitt barn, och om pappan är hemma och passar henne. Jag bara:

Man passar inte sitt egna barn direkt. Frågade min kille när jag kom hem om han får frågan var barnet är när han inte har med sig henne. Icke. Aldrig hänt.

Så, en förälder med barn som inte har det fastklistrat på sig dygnet runt är tydligen lite konstigt om man är kvinna. Men det är inte konstigt om man är man. Nu skulle en person som definierar sig som typ humanist eller jämställdist kanske höja ett finger och hävda att det har med amning att göra, att barn bioloooogiskt behöver den som har maten på kroppen. Men då vill jag bara förklara att det finns massor av lösningar för den delen, barn behöver inte svälta för att papporna är själva med dom en stund.

Andra grejen jag vill ta upp inträffade igår. Låt mig måla upp scenen:

Jag, min kille, hans kompis (en kille) och dennes tjej är ute och går. Killarna bär var sin bebis.

En helt okonstig bild säger ni? Tycker jag med! Men inte damen som kom på sin cykel, men ser detta fantastiska. Så fantastiskt att hon känner att hon är tvungen att stanna, påkalla vår uppmärksamhet för att säga att det är FANTASTISKT att se att KILLAR bära barn och sedan något mer om att det är fint att se pappor göra sånt typ!

Min känsla när detta händer:

Hur jag istället reagerade:

Vänner av positivitetsklubben skakar väl på huvudet. Det är ju jätteroligt att en kvinna som är äldre och sett vilken utveckling vi ändå haft säger något uppmuntrande. Och det håller jag med om, jag älskar att det är sån självklar grej för många killar att de ska ta hand om sina barn. Det konstiga är väl att det inte alltid varit så. Det är inte det jag blir upprörd över. Problemet är att beroende på om du är kille eller tjej så anses samma agerande ha olika värde. Let me visa min poäng genom ett quiz! Du ska nu gissa vilket av reaktion a och b som möter mamma eller pappan i några exempel. Hämta papper och penna, nu kör vi!

1. ”Jag bytte hälften av alla blöjor idag”
a) Får mamman eller pappan den här reaktionen?

b) Får mamman eller pappan den här reaktionen?

2. ”Jag tar halva föräldraledigheten”
a) Får mamman eller pappan den här reaktionen?

b) Får mamman eller pappan den här reaktionen?

3. ”Jag vet vad mitt barn har för klädstorlek”
a) Får mamman eller pappan den här reaktionen?

b) Får mamman eller pappan den här reaktionen?

Facit längst ner i inlägget!

Jag älskar att saker är bättre nu än dom var förut, men de här väldigt olika typerna av bemötanden man får visar ju rätt tydligt att vi har en bit kvar innan kvinnor och män har lika förväntningar på sig i föräldrarollen.

Världens mest onödiga facit:
1a) Mamman
1b) Pappan
2a) Pappan
2b) Mamman
3a) Pappan
3b) Mamman

 

 

Annonser

Bekännelsen

Hej bloggen. Jag har blivit en arg feminist. Pft fnyser några nu, det har hon varit redan innan hon upptäckte ordet och uppfann en lek redan på mellanstadiet där hon med en pinne från den närliggande skogen delade upp killarna i klassen till ett par tjejers undersåtar som de på rasterna tränade i allt från armhävningar till att springa runt i cirklar snabbt och synkroniserat med en ledarstil inspirerad av valfri diktator.

Okej okej, helt ny på den fronten är jag alltså inte men jag har i och med den kommande föräldrarollen börjat utveckla en ny, aningen mer aggressivt tonad sida av mig själv. Så till den milda grad att jag ligger sömlös om nätterna och plågar mig mig själv med olika scenarier som kan tänkas uppkomma så fort det lilla livet flyttat ut ur min kropp.

Inatt till exempel så riktades min vilda fantasi mot den första tiden efter hemkomst. En tid jag av andra förstått mest består av förvirring, gull, förundran och en smula panik. Samtidigt som man känner sig nykär i den lilla. Det är väl så långt jag kan se i dagsläget så det är således ditåt mina katastroftankar riktas. Fokus är alla påhälsare, som vi ju givetvis vill ha, herregud man vill ju visa upp underbarnet som garanterat kommer vara något av det i särklass bästa lilla barn som någonsin äntrat jordens yta. Men glädjen liksom svärtas ner av mina farhågor som föga förvånande har en könsrollsaspekt.

Nog flummat, till problemen, eller problemen och problemen, skräcken för vilka problem som kan uppstå. Utan inbördes ordning:

Par som hälsar på intar stereotypa hjälparroller.
Kvinnorna fixar fika och plockar undan och stoppar in i diskmaskinen osv. Männen umgås och ”hjälper till” genom att ”inte störa och vara i vägen” för de pysslande kvinnorna. Den här tanken tar kål på mig. Om detta beteendet uppstår kommer det uppstå en mindre kris alltså.

Personer intresserar sig för mycket (läs över huvud taget) av min kropp.
Detta har jag märkt av redan som gravid, att folks uppfattning om vad som är socialt accepterat att prata om vad gäller andras kroppar helt försvinner om en annan människa huserar i magen. Får jag en enda fråga om huruvida livmodern drar ihop sig, hur brösten funkar eller liknande kommer jag skamlöst be om att få en redogörelse tillbaka om frågarens könsorgan och andra intima delar och deras funktioner, form och upplevelser. Så ser vi hur bekväm stämningen blir då.

Barnet flickifieras, inte för att hon uppvisat några flickkodade egenskaper utan för att andra bara ”måste” få applicera sina fördomar på henne.
”Åh, sån sööööt liten tjeeej”, gulli gulli gulli”, ”Jag var tvuuungen att köpa en liten rosa obekväm prinsess gulli gullklänning så hon blir fiiin liten flickaaaa”. Jag kräks. Bebisar är by nature gulliga, men forskning visar att vi pratar olika om och till flickor och pojkar redan när de kommer ut. Och jag vill inte ha det så, men frågan är om andra kan respektera det och ägna sig åt lite självransakan på den fronten. Förmodligen inte. Lösningen kanske får bli att vi beställer hem ett lager av ”Ge ditt barn 100 möjligheter istället för 2” i utbildningssyfte och som läxa om det här problemet skulle uppstå. Fattar inte folk att det är hitåt det drivs:

Barnfrågor riktas till mig, andra till min kille.
Alltså att män generellt i samhället ses som mindre begåvade i föräldrarollen är ett problem, om just min kille blir bemött som en sidofigur kommer igen helvetet braka loss. Ingen säger det väl rakt ut men om han inte får precis lika många frågor om barnets skötsel och varande så kommer vederbörande att få utstå en lektion av den ogemytliga sorten i upprätthållande av skadliga könsroller.

Att folk kommer kleta SINA förväntningar på MITT mående på mig som om det inte fanns en morgondag.
Redan startat kan man väl lugnt säga. ”Ååååh, du mår iiiiiilla”. Nope. ”Ååååh, det är tungt!” Nej inte i vecka 18. ”Åååh, du är hormoneeeeell.” Har inte gråtit mer än vanligt, vilket inte är mycket med andra ord. ”Ååååh, du har graviiidcraaaaaaaaavingssssss”. Nej jag åt många clementiner vintertid när jag inte var gravid med. Alltså när man är gravid så tror folk i största allmänhet att man förvandlas till bara gravid och att varenda spår av individen försvinner, man blir liksom bara en stereotyp i andras ögon. Jag misstänker starkt att det här beteendet kommer fortsätta när barnet kommit. Folk säger liksom redan saker som ”vänta bara så ska du se att du kommer tycka/göra/känna si och så”. Kanske det, men enklast vore väl kanske om vi som med andra personer FÖRST kollade vad personen ifråga tycker/gör/känner innan vi antar massa saker? Hatar att bli berättad för hur jag är eller mår. Så alla ”Ååååååh” undanbedes inte vänligt bara bestämt.

Så. Det var väl det om det. Eventuellt får man väl skriva ut detta och sätta upp på dörren som förhållningsregler eller någon mindre variant av vanligt hyffs-utbildning om jag märker att utvecklingen inte kommit längre än såhär.