Stackars lilla flicka

Idag tänkte jag att vi skulle fundera lite på det här med könade kläder på barn. Jag har själv inte mött ett så stort motstånd till valet att klä vår dotter könsneutralt, förmodligen för att jag stoppat eventuella ”Ååååh! Lilla prinsessan snutteplutt älskar rooosa reeedan” kommentarer innan de ens kunnat komma ut, och de som känner mig ens lite vet liksom bättre redan, och har liknande åsikter om saken. Några undantag i form av rosapluttiga volanggåvor visserligen.

Any how, att jag inte möter det betyder ju som bekant inte att folk inte är av en annan åsikt, en som vi ska behandla idag mina vänner. Den för mig extremt konstiga åsikten om att flickor berövas något om de från start inte får gå all in på fluff, rosa, tyll, glitter, rosetter och volanger. Som att det liksom skulle vara lite synd om dom för att deras hemska genushäxa till mamma inte LÅTER henne uttrycka sin feminina sida och avkönar henne och stackars barn blir ju TAGEN FÖR ATT VARA EN POJKE! Kommer inte veta att hon är tjej, kommer känna sig ful kanske för att man pga pojkkläderna håller gullkomplimanger på avstånd.

Alla dessa faror jag utsätter henne för finns det folk som på riktigt tycker är reella. Kommentarer om att det är hemskt att feministföräldrar lever genom sina barn och tvingar på dom sin levnadsstil (tillskillnad från andra föräldrar då enligt dom…). Att visst kan man få kämpa för att alla ska gå i neutrala naturfärgade säckar till okönade outfits, men kan man inte hålla barnen utanför detta?

Vad jag inte förstår är vad själva skadan för barnen i det hela skulle vara. Jag menar pojkbarn tycker ju inte vuxna synd om ifall de inte tvingas in i någon ryschig tyllkreation och inte heller har jag hört någon vara förfärad och orolig över hur pojkars självkänsla ens ska kunna bli något om de inte får komplimanger för sitt yttre i parti och minut. Detta är en oro som bara uttrycks när det gäller flickebarn.

Jag tror att folk känner oro för att flickor och kvinnor i stor utsträckning bedöms på sitt utseende. Ju sötare, finare, snyggare (olika beroende på ålder) en flicka/kvinna är, desto bättre. Och om man då tar bort attiraljerna som ofta avslöjar att det är en flickbebis man har framför sig så tar man ju också bort många konversationsöppnare i form av utseendekomplimanger, vissa vet inte vad de ska säga om och till barnet då. När hon sedan blir äldre så kommer hon inte heller för lek ha otympliga kläder. Det kommer göra att hon förhoppningsvis får färre uppmaningar om att ta det lugnt, vara försiktig eller bli bedömd på utseende. Jag vet inte vad som är skadligt med det?

Men, när hon däremot blir medveten om att hon är tjej och börjar se vilka olika förväntningar folk i samhället har på killar och tjejer så kanske hon i sökandet efter tillhörighet till sin grupp upptäcker att utseende är något man kan få uppskattning för, och då inte vilket utseende som helst utan det som anses tjejigt. Då kanske hon kommer börja tänka på det. Tills att den dagen kommer hoppas jag att vi har lyckats bygga upp en grundsjälvkänsla hos henne och satt några grundvärderingar på plats. Jag hoppas att hon då vet att det är saker som att vara en bra kompis, vara hjälpsam och ha kul som är viktigt, inte om hon kan likna en docka. Med det sagt så kommer vi inte förbjuda något som kan anses tjejigt, vi kommer bara tänka på att lyfta fram en enligt mig bättre sida av det.

Vi kommer kanske låta henne leka med smink- som ett sätt att klä ut sig. Inte försköna sig.

Vi kommer kanske låta henne dansa i tyll. För att det är roligt, inte för att tillfredsställa föräldrars behov att att småflickor ska vara gulliga.

Vi kommer kanske köra på rosa kläder, för att det är bra att leka i, inte för att vara gullad med.

Precis som jag hoppas att föräldrar till pojkar låter dom göra med!

 

Annonser

Flickigt och kvinnligt är extremt olika saker

Det händer att jag får frågan varför jag inte har lite mer färg på mig (eh, svart, grått och vitt ÄR färger, thank you very much). Vidare kan det komma exempel på lämpliga färger som påhopparen anser att jag skulle klä i. Inte sällan kommer förslaget från kvinnor som har en lite mer, enligt mig, flickig klädstil. Enligt dom själva kallar dom den kvinnlig. Men för mig är skillnaden enorm.

I den sjuka lilla patriarkala världen vi lever i så finns det ett ideal som innefattar ungdom, eller barndom till och med. Detta idealet appliceras föga förvånande på främst kvinnor, inte män. Infantilisering är ett ord man kan använda för att beskriva det. Det är bara att titta på valfri reklambild/film. Kvinnor förväntas eftersträva normer som är naturliga för barn. Rynkfri, hårfri, kurvfri, tyst, snäll, väluppfostrad, naiv och fnittrig. Varför tror ni att vi inte ser så mycket volangdetaljer på kläder för män? Varför tror ni att produkter som marknadsförs mot kvinnor ofta får namn som ”Baby lips” ”Young again” och ”Bubble gum smelly”? Jag har då aldrig sett liknande produktbeskrivningar för män- för att de inte förväntas vara barn for life.

Jag känner att flickighet på mig som vuxen kvinna är jävligt motbjudande. Jag vill uppfattas som vuxen, inte som ett förvuxet barn. Jag känner själv att jag skulle legitimera ett förminskande beteende mot mig från andra om jag själv skulle signalera  att jag är att likställa med ett barn genom hur jag väljer att se ut.

Om man inte har tänkt på detta innan så kan det vara svårt att komma på hur det visar sig, det är så vanligt att det nästan uppfattas som normalt, det är som en det av bildspråket vi är vana att se. Här är några exempel:

Bildresultat för infantilisering

Bildresultat för infantilisering

Det är inte ofta jag kollar i modemagasin av dels den här anledningen, jag vill inte besudla mitt omdöme med sjuka ideal. Men ibland ligger det ju i väntrum och liknande och då brukar jag kolla. Det är samma skit varje gång faktiskt. Modellerna framställs som barn, jag brukar bli helt matt och undra hur det är möjligt att detta kan gå så många obemärkt förbi. Men vi är så exponerade för det här att vi inte ens reagerar på det.

Hur som helst, det här är anledningen till att jag inte vill ha på mig lite ”roligare” kläder med volanger eller smink som låter som att det är för barn heller för den delen.

Från flicka till kvinna

Lois P. Frankel skriver i sitt första kapitel av boken ”Nice girls still don´t get the corner office” om hur man börjar förvandlingen från flicka till kvinna.

Hon börjar med att ta upp att många kvinnor hon coachat säger att de gör alla misstag som finns, och då brukar Lois försöka rota i vad beteendena kommer från, det blir enklare att agera på det då. För väldigt sällan handlar det om att personen i fråga är dum, även fast andra kan vilja få det att verka så. I allmänhet agerar kvinnor bara på vad som är socialt och kulturellt förväntat av dem. I många kulturer, så även våran, är det inte helt tydligt hur kvinnor förväntas agera annorlunda från flickor, det kan ibland även motarbetas. Infantilisering är för övrigt ett ämne vi kan prata mer om vid senare tillfälle, men ni känner säkert igen konceptet att porträttera kvinnor som flickor (skolattiraljer, söta tofsar, typ alltid fotat uppifrån för en förminskande effekt tillskillnad från männens powerosande grodperspektiv.)

tumblr_m5xeu07ZB31rqf7ly

Det här flickiga påminner ju inte riktigt om pondus och beslutsfattande, som ju är lite mer vad som förknippas med karriärister. Så hur kommer det sig att kvinnor som vill göra karriär gör alla dom här misstagen? Enligt Lois ligger det till så här:

”From early childhood, girls are taught that their well-being and ultimate success are contingent upon acting in certain stereotypical ways, such as being polite, soft-spoken, compliant and relationship-oriented.

Throughout their lifetimes this is reinforced through media, family and social messages. It´s not that women consciously act in self-sabotaging ways; they simply act in ways consistent with their learning experiences.”

Det får mig att tänka på några vanligt förekommande situationer i jobbsammanhang där man reduceras till sitt kön och som man inte riktigt får något val huruvida man vill spela det spelet. Som när det vankas middag. Då väcks plötsligt det sociala vanorna till liv och männen öppnar dörrar, drar ut stolar, häller upp åt kvinnorna och så vidare. Vissa särartsfeminister skulle hävda att det bara är men being men och man ska inte försöka avköna allt, allt, allt. Jag hävdar att dom här sociala, tillsynes oskyldiga, artighetsbeteendena gör att kvinnor förminskas. Om männen hoppar in i sina artiga middagsroller, vad tror ni kvinnorna förväntas göra då? Jo, precis detsamma. Fast kvinnorollen. Vi ska tacka, tas omhand, osv osv. Tänk nu fram situationen ett par timmar. Middagen är klar, kaffet nersvalt och festciggen rökt. Nu är det dags för whiskey. För männen. Just whiskeysituationen var jag med om för några år sedan när jag precis hade börjat på mitt jobb, jag hade jobbat i två veckor bara och vi var på ett av företagets konferensställen. Så vad gör man åt det här då? Jag tror att man måste prata om det i förebyggande syfte, speciellt med männen.

Det är så himla enkelt att tänka att det väl bara är att följa med på den där whiskeystunden och så är homogeniteten bruten, men när den typen av möten män emellan sker så är det sällan en öppen inbjudan som alla kommer åt. Senast jag hörde om det var bara några månader sedan när ett gäng män som jobbar inom samma område hade åkt iväg för någon form av planeringsmöte blandat med pleasure, kvinnan som jobbar inom samma område visste inte ens om att detta skulle ske. Jag tror inte att män alltid gör så här med flit eller för att såra någon, jag tror helt enkelt att det också är offer för sociala konstruktioner fast med andra typer av konsekvenser som inte påverkar deras arbetssituation.

maura_i_m_ignoring_you

Nu är det som det är och om inte de som förväntas leda och coacha tar ansvar för att allas kompetens kommer till användning, vem ska då göra det? De som sitter på toppen är ofta män, vita och inte sällan medelålders. Tror vi att de självmant kommer börja se strukturer och agera för att motverka dessa? Jag tror inte det. Jag tror att kvotering är enda sättet att komma tillrätta med problemet och att fortsätta ifrågasätta mansklubbarna. Män på toppen håller varandra om ryggen och det kommer de fortsätta göra. Inte för att de är män, utan för att det ligger i människans natur att försöka bibehålla makt.

Jag är övertygad om att jag inte hade fått en kommentar om vad jag har på mig som första mening när jag ska presentera ett resultat av ett arbete för en divisionsledning i somras om det hade funnits mer än en kvinna bland de 10-12 männen. Kvinnor på arbetsplatser behandlas oftare än vi vill erkänna som flickor, och det är fan helt jävla oacceptabelt.