Hej hej

Eller inte? Det har varit en hel del skriverier om miljöpartisten som inte ville ta kvinnor i hand pga sin religiösa övertygelse och folk har fullkomligt rasat över detta. Jag har inte helt bestämt mig för vad jag tycker om detta, det är inte det jag ska skriva om utan jag tänkte granska kritiken mot detta och ge en lite bredare bild att tänka till kring innan vi (främst äldre herrar i finansbranschen) pekar på andra och skriker kvinnoförtryckare.

Stor del av kritiken har varit att det är ett muslimskt påhitt. ”Sverigevänner” har gapat sig hesa om islamifiering. Vad ingen verkar fundera på (vad jag sett) är om det uteslutande är muslimska män som gör så här? Jag kan berätta att det inte är det. Under mina år på banken kan jag meddela att jag otroligt många gånger blivit ignorerad i en hälsnings-ta-i-hand-presentera-sig-för-varandra-runda. Männen har hälsat på varandra genom att ta i hand och säga vad de heter och lyssna på vad mannen de hälsar på heter också. När turen kommit till mig har jag ofta bara fått ett hej. Ingen handskakning, inget presenterande av sitt namn, inget intresse av vem jag är.

Varför då undrar ni? För att jag är kvinna.

I många av sammanhangen har jag varit minst lika kompetent som de manliga kollegorna, och jag har inte haft någon assistentroll någonsin. Det enda som skiljt mig från kollegorna har varit mitt kön.

I början var jag så paff och trodde att det bara var en tillfällighet, ett misstag av något slag. Men när jag började skönja ett mönster i detta så var det ju bara att utforma en strategi för hur problemet skulle hanteras, för alternativet att bli totalt osynliggjord och förminskad var inte aktuellt. Så antingen gick jag fram efter att presentationen verkade anses klar till mannen som missat mig…

… och sa att ”vi missade nog att hälsa på varandra”, om jag bara ville få det överstökat. Om man vill spexa till det och göra en poäng när man ändå är igång så kan man gå upp bakifrån, lägga en tung hand på axeln, och lugnt förklara att han nog behöver veta vem du är. För ännu mer effekt: ”Du verkade veta vem jag var redan eftersom du inte presenterade dig, jag måste ha glömt att vi träffats! Kan du inte påminna mig?” Han bara:

Problem solved.

Såatteh, det här med att män inte hälsat på kvinnor genom att ta i hand kanske vi kan börja behandla för vad det är, ett patriarkalt snedsteg och kanske inte enbart religiöst.

Annonser

Det osynliga efterarbetet som stressar

Jag har vänner, bekanta och bloggare jag följer som senaste tiden pratat om stress. Inte bara den sorten där du kanske prioriterar bort ett träningspass i veckan (haha- as if jag ens hade det i planen från början). Nej utan den mycket mer allvarliga sortens stress som oundvikligen tillslut leder en till den berömda väggen.

Grejen är att det till största delen är kvinnor som uttrycker detta. Riktigt jävla grymma sådana. De som ofta fått frågan hur de egentligen hinner med allt. Man kan ju snabbt räkna ut själv att det har ett pris och att det inte är så att de har ett gäng extratimmar varje dag. Nej de prioriterar bort annat helt enkelt till förmån för jobbet och andra prestationssysslor.

Detta fick mig att fundera på vilka män i min omgivning som sitter i samma sits. Inte många kan jag säga. Det finns några och det är en himla skitsits att hamna i för dom också, men jag tror att orsaken till att de hamnat där kan skilja sig en aning från varför kvinnorna hamnar där. Så det kommer jag inte gå in på idag.

Under mina år som både student och working woman är det ju inte direkt vid enstaka tillfällen jag fått det eminenta uppdraget att sy ihop snack till verkstad så att säga. Det ter sig som att män i högpresterande kvinnors omgivning liksom tvångsmässigt nästan lägger upp fötterna på bordet och lutar sig tillbaka och låter kvinnorna göra jobbet. De är ju där och förgyller tillvaron med sin karisma och man-brain, no need for större insatser lyder mantrat verkar det som. (Jämställdisterna i kör- ”INTE ALLA MÄÄÄN!”)

Jag tror inte att det är illvilligt alls, jag tror bara att det är en ful ovana, lite som att ogenerat klia sig i skrevet i tid och otid. Tillslut är själva verkställandet av olika jobbgrejer en osynlig syssla som bara händer, för alla inblandade. Man måste aktivt lyfta den sista pusselbiten och peka på den och påminna om att den är kvar att göra när mötet lider mot sitt slut och känslan av en fint dagsverke sprider sig i rummet helt utan anledning. Och för guds skull- gå inte på det enkla smickertricket:

Vi bara:

Det är allt det där osynliga arbetet överallt som är en av de stora orsakerna till att kvinnor stressas ihjäl idag tror jag. Visst kommer vi idag kanske i större utsträckning in på de högre posterna, även fast vi har mycket kvar att lösa, men väl där får man jobba röven av sig rent ut sagt för att få vara kvar. Jag säger inte att alla män är lata och alla kvinnor är högpresterande supermänniskor. Men mer ofta än sällan landar efterarbete från brainstormingmöten på kvinnor, kanske för att de oftare får sekreterarrollen på mötena och att det då ”faller sig naturligt” (läs: strukturer i samhället gör att personer beroende på vilket kön de har förväntas göra olika saker).

Sedan finns det ju ungefär tusen andra anledningar till att väggen snabbare närmar sig kvinnor än män i min omgivning, men just detta kan man kanske se upp med och själv agera på med relativt enkla medel som att synliggöra och delegera.

Killen som hade otur när han tänkte, och talade

Jag upphör aldrig förvånas över människors dumhet. Här om dagen, i ytterligare en workshop så kommer ett uttalande från en kille som liksom ger mig känslan av att det finns en hel del att göra.

Så, en grupp om fem personer ska utföra en uppgift där det ingår skrivande av lappar. Tre män, två kvinnor. Oddsen borde vara bra att män utför det sekreterarbetonade sysslan också, men nope. Jag låter en, kanske till och med två uppgifter fortgå där kvinnorna gör uppgifterna (okej okej, jag bortser här från att en av männen ritade en hög med mynt, ett träd och två streckgubbar.) När jag inte kan ana några som helst tecken på att männen kraftsamlar eller något liknande för att hjälpa till så frågar jag om det inte är så att någon av killarna ska skriva lite en stund. Då yttrar sig en kille, samtidigt som han lägger högen med lappar som ska fyllas i framför den äldsta kvinnan, att kvinnor skriver finare. Jag bara oh mah fakkin gaaaaahd. Vad är det för fel på folk?!?!?!

Jag frågar vad han baserar det uttalandet på, någon form av fakta kanske han vill delge oss andra. Då svarar han att han själv tycker det. Och sedan, av någon outgrundlig anledning känner han att han behöver lägga till att han står för det också. Mitt hobbypsykolog-alterego bestämmer sig snabbt för att det måste bero på att killen någonstans i den lilla ärthjärnan vet att det inte är en heeelt rumsren kommentar. Eller så är det önsketänkande från min sida. Det är ju skan-dal om han på riktigt tror att hans ynkliga lilla skitåsikt är någon form av allmän sanning. Det hade visserligen inte varit helt otänkbart att det skulle vara så, men mitt feministhjärta blir så himla trött.

Eftersom några i gruppen känner mig och kunde känna lukten av råfeministiskt piskning av den värre sorten i luften var det en av killarna som tog lapphögen. Han har för övrigt bra åsikter, så jag nöjde mig där för då.

Nu tror kanske nyanlända läsare att historien stannar här och ärthjärnan kunde leva lycklig i alla sina dagar och aldrig behöva möta en enda motgång TROTS fördomarna han bar på.

Fel.

Mina likar fick ju snabbt som vinden reda på del lilla olyckan som inträffat och såg genast till att ärthjärnan fick skämmas vidare på sin ordinarie avdelning också.

(Alltså var tvungen att ta den här gifen även fast det är urusel kvalitet)

Potentialpenisen som tar män till toppen

Jag har pratat med en supersenior person som jobbar med HR-frågor nu. Hon berättade att hon genomfört en undersökning där hon samlat chefer och ställt två enkla frågor (ej ordagrant men något i den här stilen):

  1. Om du plötsligt skulle bryta benet och behöva vara hemma i tre månader, vem skulle kunna hoppa in för dig omgående och göra ditt jobb?
  2. Vem ser du på lite längre sikt skulle passa att ta över din roll efter dig?

Cheferna svarade individuellt men fick se det samlade resultat ihop.

Extrem överrepresentation av kvinnor som på sekunder skulle kunna göra deras jobb, som alltså presterat fantastiskt. Sedan var det extrem överrepresentation av män som ansågs ha potential att bli fantastiska efterträdare. Ni förstår ju, inte sol i sinne direkt. Mer som en pjäs av Lars Norén om jag får säga det själv.

Patriarkatet bara ”tack för en bra insats men du har ju ingen penis”:

Det fina i kråksången (gud vad är det ens för uttryck) är att samtliga chefer fick en chock och insåg att de har lite jobb att göra med sig själva och hur de tänker kring kompetens och potential.

Sen återstår ju bara en sak:

Experimentet- den manliga assistenten

Idag har jag lyckats utöva min makt och genomföra ett litet experiment på jobbet.

Jag höll i en workshop där två grupper vid tre olika tillfällen skulle problemlösa tillsammans. Jag iakttog vem som tog på sig assistentrollen och skrev ner vad grupperna sa i första av tre ronder. Föga förvånande var det två kvinnor som av en slump tog sig an uppgiften.

I rond två utövade jag min makt som facilitator och sa att det nu var männens tur att ta den rollen. Vilda protester och i vanlig ordning kom ett och annat sakligt argument. Som att forskning (av kommentaren att döma missuppfattad sådan) visar att män inte kan göra två saker samtidigt. Killen som sa detta hade läst det i en bok. Samma kille jobbar också som IT-utvecklare. Inte bara en vanlig utan som senior sådan trots sin unga ålder så nog kan han skriva. I andra gruppen tog en tjej uppgiften efter att två killar nobbat förslaget. Ingen fara på taket tänkte jag- det gäller bara att få de två sista av de totalt sex tillfällena att bli enbart killar så har vi uppnått lika fördelning i alla fall.

Sista ronden. Nu är det bara en kille, samma som hävdade att han inte kan göra två saker samtidigt i ena gruppen, och han hade ju redan skrivit! Bu-fucking-hu, jag gav honom pappret igen. I andra gruppen protesterades det, jag förklarade att tjejer inte per automatik är assistenter och sekreterare, då fick jag som svar att killar inte heller är det, sant- därför delar vi lika sa jag.

Alltså ni skulle sett blickarna som utbyttes mellan de stackars killarna när de hade förnedrats på detta sätt.

Men- tjejerna. Man kunde typ höra hur deras ton ändrades, det var någon som behandlade dom likvärdigt och tog deras fight och inte förutsatte att de utöver sn huvudsakliga proffesion också skulle göra det gamla kvinnogörat.

Jag tänker använda varenda tillfälle att fördela uppgifter lika. Det är så otroligt tillfredsställande med instant feedback på vissa saker ibland. När man kämpar för jämställdhet så kommer ofta resultaten av slitet så otroligt långt senare, visa saker kommer jag förmodligen inte ens få se hända under min livstid. Så jag rekommenderar varmt att mixa upp den gamla hederliga kampen med lite aktioner med omedelbar effekt.

Vill ni veta vad genusdualism är?

Ni vet ju att egenskaper, saker, färger, ja allt egentligen könas som kvinnligt eller manligt. Notera ”eller” här, det är dessutom så att det alltid råkar te sig som motsatser. Det som är kvinnligt är ABSOLUT INTE MANLIGT HERREJÄVLAGUD, DET ÄR JU MOTSATSEN! Dessutom är detta, surprise surprise, en ypperlig grej att använda om man vill sälja dubbla uppsättningar prylar till hushåll med både kvinnor och män. Hej Blekk har skrivit om detta innan och det var där jag hittade filmen med. Den här filmen tycker jag illustrerar det på ett fantastiskt enkelt och bra sätt. Låt oss titta på den och sedan snacka vidare om hur detta syns i arbetslivet, för det är inte bara ett fenomen som visar sig i shoppingsammanhang.

Varför detta är skit för oss i arbetslivet är för att det som är manligt ÄR vad kvinnligt INTE ÄR, och kvinnligt ÄR sådant som manligt INTE ÄR. Tittar vi på toppen av hierarkierna, i alla fall i min bransch, så hittar vi män, främst. Vissa helt inkompetenta, andra superduktiga med himla fina egenskaper som i yrkessammanhang ofta könas som manliga. Detta leder till att kvinnor inte anses kunna ha samma egenskaper, utan man letar efter ANDRA egenskaper som visserligen också kan vara bra och lämpliga, men det tycks vara helt orimligt att kvinnor och män skulle kunna besitta liknande uppsättningar egenskaper. Vilket leder till att kvinnor inte får tjänster för att man bara tittar på egenskaperna som män på plats redan claimat som sina. Som kanske är helt avgörande för att klara jobbet. Så kvinnor möter det berömda glastaket.

Jag upplever ofta att jag får egenskaper kletat på mig i taffliga försök att försöka etikettera vem jag är. Ord jag inte alls kan identifiera mig med dyker upp, och det gäller inte bara mig utan jag hör också kvinnliga kollegor beskrivas med helt andra ord än män. Titta bara på allas vår kära Dalai Lamas senaste utspel, han säger att han till och med kan se fördelar med en kvinnlig Dalai Lama eftersom kvinnor ”biologiskt” har en fallenhet för att ”visa ömhet och medkänsla”, vilket enligt honom skulle vara bra i en orolig värld. Nog för att det sista kan stämma, men att det skulle vara biologiskt det vet jag inte. Det är nästan som ett tvångsbeteende hos både kvinnor och män att trycka in personer i könsroller. Man vill bara:

För att kvinnor ska få samma möjligheter att avancera på sina arbetsplatser (och i samhället givetvis) så krävs det att vi slutar se kvinnor och män som varandras motsatser, därför är det viktigt att vi lär ut allt vi kan om genusdualism så fler förstår att det vi idag anser vara kvinnligt och manligt kanske inte behöver vara det och att det inte behöver vara motsatser.

Man bara:

Chocka bort kvinnoförväntningarna

Ni ver hur barn kan testa var folks gränser går? Eller det är väl inte bara barn, men ni förstår. EXAKT det händer när du hamnar i en ny konstellation människor. Det bröstas upp, ben breddas för att, vad jag antar, antyda att man har ett stort ”kompetensorgan”?, avslappnade poser i stolar når nya höjder för att visa att man är så viktig att man inte behöver uppföra sig, osv. Om du är kvinna i den här situationen kommer kvinnokodade egenskaper försöka provoceras fram från dig för att undanröja ett potentiellt hot. Tror inte ens vi behöver prata om varför det anses vara ett fail att visa egenskaper som anses vara kvinnliga, ni vet ju hur de värderas.

Men misströsta icke! Här öppnas alltså ett GULDLÄGE att utbilda lite i fördomslära genom gammal vanlig hederlig aktivism som ni vid det här laget kanske vet att jag vurmar för! Konceptet är enkelt- du uppvisar den förväntade reaktionen, för att sedan iskallt korrigera till vad de borde förvänta sig! Som en amerikansk bruksanvisning som visar upp alla felaktiga sätt att använda en pryl med ett fett rött kryss över och sedan rätt sätt på ett pedagogiskt sätt.

1. När du förväntas tycka det är o-ut-härd-ligt med en intensiv diskussion för att ditt arma kvinnosinne inte klarar av annat än gull.

Ditt förväntade beteende:

Tätt följt av:
kill bill animated GIF

2. Du förväntas bli lite generad pga manligt språk som de inte brukar använda med kvinnor i närheten

Förväntat beteende:

Tätt följt av:

3. Ett beslut behöver fattas omgående och det kanske blir så himla jobbigt för ett litet kvinnohjärta för någon kanske blir ledsen.

Ditt förväntade beteende:
9

Tätt följt av:b4

Så enkla grejer att göra som ser till att normer inte befästs mer än nödvändigt! Om någon inte uppskattar att du inte håller dig inom kvinnoramen är det bara att hantera det så här:

200 (1)