Vill feminister verkligen att alla ska se könsneutrala ut?

Alla är olika, så även feminister. Därför kan det vara svårt att veta vad som liksom är feministiskt och inte. Och för att inte falla offer för patriarkala krafter som säger att feminism inte behövs så kan det vara en toppengrej att reda ut var man står i olika frågor. Därför tänkte jag att vi idag skulle ägna oss åt att reda ut det här med kvinnligt kodat utseende och feminister.

Jag möter ofta människor som har fått uppfattningen att feminister:
1. Vill att kvinnor och män ska se exakt likadana ut, samma frisyrer (tänk en könsneutral variant av nordkoreas frisyrkarta med några olika alternativ), kläder med raka linjer i neutrala färger. Helst naturmaterial och lokalproducerat. Antifeministerna bara:

2.  Att allt som anses kvinnligt, tänk långt hår, pastellfärger, klackar, smink, nagellack, torrschampo (eller som jag kallar det- högre makters gåva till tidsoptimister such as my self). Kvinnor ska bara dricka öl, absolut inte någon tjejig drink, speciellt inte om den är söt och kombineras med fruktkonst.Bildresultat för cocktail gif

Låt oss grotta ner oss.

Jag förstår var den här föreställning kan komma från, jag själv är i viss mån med och reproducerar den i och med att jag typ vägrar rosa med volanger och pastelliga lösnaglar. Detta för att det inte är min stil. Stil kommer ju inte från ingenstans- man kan säga att man är ointresserad men likförbannat gör vi alla val när vi handlar kläder. Då brukar de flesta välja något man trivs i och känner sig som sig själv i. Och vad är det då som gör att man känner sig som sig själv? I samhället har olika kläder olika signaler i sig, en kostym exempelvis signalerar makt och framgång. Nitar signalerar annat, en 50-talsklänning något tredje. Med vad vi sätter på oss visar vi lite vad vi gillar/ gör/ har för intressen. För mig som ägnat många timmar åt könsrollsanalyserande och liknande finns det en så stark koppling mellan vissa kläder som gjorts för kvinnor och barnkläder. Och med infantiliseringen av kvinnor så känns det för mig helt sjukt att förbarnsliga mig själv, jag tror att det kan vara en bidragande orsak till att jag väljer bort vissa kvinnostilar.

Bildresultat för woman posing with teddy bear

Många stilar har kopplingar till saker jag, pga min kunskap i ämnet, inte kan identifiera mig med längre. Generellt kan man väl säga att jag stilmässigt undviker kläder som ofta sexualiseras, för att jag inte vill bli sexualiserad och med det objektifierad. Viljan att bli bemött som individ med innehåll är så stark att jag genom åren hittat strategier, som att undvika att se ut på ett sätt som lockar fram skitbeteenden. Felet ligger ju liksom inte på något sätt i kläderna, utan i främst mäns referenser och handlingar utifrån det. Ta pennkjol och en blus och höga klackar, lägg till ett par glasögon och du kommer garanterat möta minst en man som bara ”sexy secretary!” Jag slutade med den kombon när jag började se ett mönster hos männen på jobbet och den outfiten.

Man tänkte att man såg ut så här ungefär:

Bildresultat för sexy secretary look office

Men pga skeva associationer i mäns hjärnor såg dom mer detta av reaktionerna att döma:

Bildresultat för sexy secretary look office

Så jag är alltså en feminist med kommersiellt osexiga kläder. Skulle kunna användas som bevis för första tesen ovan av meningsmotståndare, men ni ser skillnaden på att vilja avköna allas kläder och själv bara göra sitt bästa för att få en så dräglig tillvaro som möjligt och jobba för att det inte ska vara så strikta normer kring kläder beroende på kön?

Angående andra punkten, att feminister skulle vilja avveckla allt som anses kvinnligt. Nej- det vi vill avveckla är tvånget för kvinnor. Vi vill att alla, män, kvinnor och alla andra ska kunna välja precis hur man ser ut, vilka produkter man använder för att uttrycka sig, utan att det leder till konstiga reaktioner. En kvinna som inte sminkar sig får ofta bemötandet att hon ”inte tar hand om sig åh gud vad slappt”, medan en kvinna som älskar smink och kör en entimmesgrej varje morgon blir uppmanad att bli mer naturlig (men inte helt). En man som sminkar sig blir nog inte heller jättebra bemött generellt. Det handlar helt enkelt om att avveckla tvånget, inte produkterna i sig. Var det inte Julia Roberts som gick barfota på någon gala tidigare i år för att protestera mot klacktvånget? Kan tyckas vara en banal protest när det ”Finns värre problem att lösa” (för att citera några antifeminister). Men när man tänker efter så är det ju sjukt att en galafixare kan kräva att personer med ett visst kön använder en viss typ av sko? Klacktvånget, eller vanligare- klacknormen för kvinnor är ju bara en av många smala normer att passa in i. Och innan någon kommer här och skriker ”MÄN MÅSTE HA FINSKOR BUHU” Så vill jag bara att ni kollar på den här filmen och tackar er lyckliga stjärna för att finskor inte är synonymt med klack i alla lägen.

Så- för att sammanfatta lite gällande missuppfattningen att feminism är synonymt med könlöst. Fel. Det vi vill är att normerna för vad kvinnor och män får se ut som breddas, man kan alltså fortsätta se ut precis som man vill om man är nöjd idag, bara att folk som inte är nöjda skulle få ett lite enklare liv om de kunde se ut som de själva ville. Se det som en lösgodishylla, idag får män plocka från ena sidan, kvinnor från andra, vissa sorter är sådana som andra inte godkänner (mycket smink kanske är som gelégrodor), men de finns där. Feminism är lite som att öppna grinden mellan de olika halvorna och skrika ”Ni är friiiia!”

Bra va?

 

 

Flickigt och kvinnligt är extremt olika saker

Det händer att jag får frågan varför jag inte har lite mer färg på mig (eh, svart, grått och vitt ÄR färger, thank you very much). Vidare kan det komma exempel på lämpliga färger som påhopparen anser att jag skulle klä i. Inte sällan kommer förslaget från kvinnor som har en lite mer, enligt mig, flickig klädstil. Enligt dom själva kallar dom den kvinnlig. Men för mig är skillnaden enorm.

I den sjuka lilla patriarkala världen vi lever i så finns det ett ideal som innefattar ungdom, eller barndom till och med. Detta idealet appliceras föga förvånande på främst kvinnor, inte män. Infantilisering är ett ord man kan använda för att beskriva det. Det är bara att titta på valfri reklambild/film. Kvinnor förväntas eftersträva normer som är naturliga för barn. Rynkfri, hårfri, kurvfri, tyst, snäll, väluppfostrad, naiv och fnittrig. Varför tror ni att vi inte ser så mycket volangdetaljer på kläder för män? Varför tror ni att produkter som marknadsförs mot kvinnor ofta får namn som ”Baby lips” ”Young again” och ”Bubble gum smelly”? Jag har då aldrig sett liknande produktbeskrivningar för män- för att de inte förväntas vara barn for life.

Jag känner att flickighet på mig som vuxen kvinna är jävligt motbjudande. Jag vill uppfattas som vuxen, inte som ett förvuxet barn. Jag känner själv att jag skulle legitimera ett förminskande beteende mot mig från andra om jag själv skulle signalera  att jag är att likställa med ett barn genom hur jag väljer att se ut.

Om man inte har tänkt på detta innan så kan det vara svårt att komma på hur det visar sig, det är så vanligt att det nästan uppfattas som normalt, det är som en det av bildspråket vi är vana att se. Här är några exempel:

Bildresultat för infantilisering

Bildresultat för infantilisering

Det är inte ofta jag kollar i modemagasin av dels den här anledningen, jag vill inte besudla mitt omdöme med sjuka ideal. Men ibland ligger det ju i väntrum och liknande och då brukar jag kolla. Det är samma skit varje gång faktiskt. Modellerna framställs som barn, jag brukar bli helt matt och undra hur det är möjligt att detta kan gå så många obemärkt förbi. Men vi är så exponerade för det här att vi inte ens reagerar på det.

Hur som helst, det här är anledningen till att jag inte vill ha på mig lite ”roligare” kläder med volanger eller smink som låter som att det är för barn heller för den delen.