Det osynliga efterarbetet som stressar

Jag har vänner, bekanta och bloggare jag följer som senaste tiden pratat om stress. Inte bara den sorten där du kanske prioriterar bort ett träningspass i veckan (haha- as if jag ens hade det i planen från början). Nej utan den mycket mer allvarliga sortens stress som oundvikligen tillslut leder en till den berömda väggen.

Grejen är att det till största delen är kvinnor som uttrycker detta. Riktigt jävla grymma sådana. De som ofta fått frågan hur de egentligen hinner med allt. Man kan ju snabbt räkna ut själv att det har ett pris och att det inte är så att de har ett gäng extratimmar varje dag. Nej de prioriterar bort annat helt enkelt till förmån för jobbet och andra prestationssysslor.

Detta fick mig att fundera på vilka män i min omgivning som sitter i samma sits. Inte många kan jag säga. Det finns några och det är en himla skitsits att hamna i för dom också, men jag tror att orsaken till att de hamnat där kan skilja sig en aning från varför kvinnorna hamnar där. Så det kommer jag inte gå in på idag.

Under mina år som både student och working woman är det ju inte direkt vid enstaka tillfällen jag fått det eminenta uppdraget att sy ihop snack till verkstad så att säga. Det ter sig som att män i högpresterande kvinnors omgivning liksom tvångsmässigt nästan lägger upp fötterna på bordet och lutar sig tillbaka och låter kvinnorna göra jobbet. De är ju där och förgyller tillvaron med sin karisma och man-brain, no need for större insatser lyder mantrat verkar det som. (Jämställdisterna i kör- ”INTE ALLA MÄÄÄN!”)

Jag tror inte att det är illvilligt alls, jag tror bara att det är en ful ovana, lite som att ogenerat klia sig i skrevet i tid och otid. Tillslut är själva verkställandet av olika jobbgrejer en osynlig syssla som bara händer, för alla inblandade. Man måste aktivt lyfta den sista pusselbiten och peka på den och påminna om att den är kvar att göra när mötet lider mot sitt slut och känslan av en fint dagsverke sprider sig i rummet helt utan anledning. Och för guds skull- gå inte på det enkla smickertricket:

Vi bara:

Det är allt det där osynliga arbetet överallt som är en av de stora orsakerna till att kvinnor stressas ihjäl idag tror jag. Visst kommer vi idag kanske i större utsträckning in på de högre posterna, även fast vi har mycket kvar att lösa, men väl där får man jobba röven av sig rent ut sagt för att få vara kvar. Jag säger inte att alla män är lata och alla kvinnor är högpresterande supermänniskor. Men mer ofta än sällan landar efterarbete från brainstormingmöten på kvinnor, kanske för att de oftare får sekreterarrollen på mötena och att det då ”faller sig naturligt” (läs: strukturer i samhället gör att personer beroende på vilket kön de har förväntas göra olika saker).

Sedan finns det ju ungefär tusen andra anledningar till att väggen snabbare närmar sig kvinnor än män i min omgivning, men just detta kan man kanske se upp med och själv agera på med relativt enkla medel som att synliggöra och delegera.

Annonser

Alltid någon annans ansvar att stå upp för rättvisan

När någon i ett sällskap säger något fördomsfullt eller förminskande om kvinnor, eller rasifierade eller någon annan utsatt grupp för den delen så tenderar blickar att riktas mot mig, ibland ackompanjerat av en hö-höig kommentar om att ”nu reagerar hon snart” eller ”stackars den som vad dum i huvudet för här kommer snart en uppläxning”.

En liten del av mig blir lite nöjd över att jag med min blotta uppsyn kan påminna folk om att inte göra bort sig genom att säga dumma saker, även fast det också är ett bevis på att folk i grund och botten vet att det de säger är fel, annars hade de ju inte kunnat urskilja det puckade från det bra utan en tillsägelse från mig. En annan sida av mig vill fråga personen som tittar på mig när någon gjort bort sig varför hen själv inte säger något. JAG är inte ensamt ansvarig för att allas sätt att uttrycka sig inte förtrycker andra. Jag upprepar: JAG är inte ensamt ansvarig för att allas sätt att uttrycka sig inte förtrycker andra. Det är ett gemensamt ansvar, och att vara tyst i ett sådant sammanhang är samma sak som att ge ett tyst godkännande. Detta är inte att rekommendera:

Kundens approach when you skriver specifika frågor about the text to the kund and all you get for svar is “ok, återkommer” for ALL ETERNITY.

Jag har ibland kollat hur det kommer sig att personer med, enligt mig, vettiga värderingar inte säger något, och väldigt ofta är förklaringen att de vet att den som uttrycker sig förtryckande inte menar illa. Men jag köper inte det. Att inte ta hänsyn till andra människors känslor bara för att till exempel få använda vissa ord ”som man alltid gjort” är att välja att göra någon ledsen för att man anser att ens egna rätt att inte ändra sig trots info om konsekvenserna är viktigare. Så jag tycker att vi kan komma överens om att ”hen menar inte illa” är en jävligt lam ursäkt som inte bör vara accepterad längre.

Så, ni som höhöar till någon annan att säga ifrån vill jag ovänligt och bestämt kasta tillbaka bollen till och säga gör det själv någon gång. Var en del av lösningen istället för problemet. Tack på förhand. Tills dess:

Det ska vara obekvämt att vara fördomsfull.

Jag får relativt ofta kommentarer som att jag är rak, säger obekväma sanningar, lyfter problem som i sin tur kan skapa lite jobbig stämning, främst brand män. Mitt svar har länge varit att det inte gör mig något. Jag besväras inte det minsta av det.

Över min döda kropp att jag skulle tillåta en fortsatt normalisering av förtryck i någon form. Att peka på felbeteenden är mycket viktigare än vad många tror. Titta bara på hur normaliserat rasism blivit på bara 5 år. Nu skäms ju fan inte folk längre när de yppar sina unkna rasistiska åsikter. Och nej det är inte ett brott mot yttrandefriheten att kapa en diskussion som är förtryckande. Det är sjukt att antirasism ses som vänsterextremism, och högerextremism (läs: rasism) ses som en demokratisk rättighet. Då är det något fel.

Men lika lön för lika arbete är väl en självklarhet att vi alla kämpar tillsammans för va? Det tycker ju till och med dom vita kränkta mä… eh jag menar jämställdisterna med? Weeeell, i USA, som vi ändå när man tänker efter rätt ofta försöker efterlikna och inspireras mycket av så hände detta precis:

Nu ska jag inte låtsas som att jag är överdrivet förvånad, republikanerna just har ju kanske inte gett mig intrycket av att de kämpar för sådant som ligger mig nära om hjärtat. Och Trump är inte en av mina favoritpersoner heller. Alls faktiskt. Så jag anser att det går att utläsa ganska mycket om republikanerna genom att ta en titt på vem de hejar på och vars värderingar de älskar.

Hur kom vi in på Trump? Jo- idag verkar sjukt läskiga åsikter lätt kunna motiveras av rätten till yttrandefrihet, sällan hör man samma entusiasm för säg, mänskliga rättigheter, från dessa. Men precis som med alla andra onda krafter brukar de goda vara rätt mycket starkare, bara att de ligger latent i oss. Det är när vi väcker den där sidan som vi överröstar förtryckarna, oavsett vilken form de kommer i.

Därför ska du vid varje tillfälle du får göra det jobbigt att förtrycka, hur subtilt det än är. Det är inte DU som skapar jobbig stämning. Du pekar bara på orsaken till den redan jobbiga stämningen, don´t shoot the messenger liksom.

För att underlätta starten för er som kanske ska testa detta för första gången (OBS! Jag är typ avundsjuk, ni kommer få uppleva en kick som heter duga av att vara rättvise-super-heroes), så kommer här lite exempel så ni är förberedda till max och inte blir chockade över hur o-fant-ligt dumma reaktioner man kan få. Håll i hatten:

Utgångsläget
De arma små mansliven (OBS! Inte-alla-män™) lever ofta i total ovetskap om att deras vanliga jargong är fullspäckad av fördomar och subtila förtryckande tendenser som kan komma ur dom när de minst anar det, därför kan man känna att det tar emot att förstöra deras happy-känsla, så här ses de vanligen innan ditt bidrag:

Det dåliga skämtet
Som en del i deras inövade sociala mönster återfinns en av grundpelarna- det dåliga skämtet. De har under decennier fått ett skratt (pga att kvinnor i deras omgivning fått lära sig att man skrattar åt mäns skämt oavsett kvalitet), så de VET INTE att det är ett dåligt skämt! Ni förstår ju, det kan inte vara lätt. Så här är mellantipset- om man inte vill trampa till för hårt på en gång, så kan man skratta lite, ska vi säga, lite överdrivet? Det brukar ge en hint om att det kan vara dags att öva in en ny repetoar på utfyllnadsskämt vid obekväma tystnader eller vid behov av bonding.

Överlämningsförsöket
Här ni, det här skulle jag säga att jag ser exempel på varje dag. Män som i sin förtrollade lilla värld känner sig berättade till enbart ägna sin dyrbara tid åt roliga saker, och således lämpa över det mindre roliga på andra. Kvinnor oftast, eftersom andra män inte vill ta i dom tråkiga sakerna. Här är det bara att säga som det är:

Var bara beredd på det här (se det som underhållande):

Det uppstår bromance och kvinnoföraktande kommentarer kommer fram
Saker som ”man up”, ”är du en sötnos och hämtar en kaffe” (som att den manliga kollegan skulle vara, ve och fasa, KVINNA!), ni förstår vad jag menar. Då ska du:

Dom bara:

Du bara:

There you go! Ut och kör feministisk aktivism när det är som bäst!

Den ofrivillige assistenten

Jag har varit på ett antal arbetsplatser efter att jag pluggade, den senaste och tillika nuvarande har jag varit på senaste fyra åren. Vi har relativt ofta sociala tillställningar, firande av födelsedagar, leveranser eller avtackningar. Det är ju hur trevligt som helst, men varje gång blir det smärtsamt påtagligt hur både kvinnor och män liksom förprogrammerat glider in i sina privata sociala roller vid förberedelserna och under själva tillställningen, för att inte tala om städningen efter att strålkastarna släckts.

Det börjar med att det ska planeras och en present kanske ska inhandlas. I över nittio procent av fallen så faller uppgiften på en kvinnas bord. Fråga mig inte hur det går till, men det händer jämt nästan. Tilläggas bör att uppgiften kommer från både kvinnliga och manliga chefer så jag hävdar inte på något sätt att det är något som är könsspecifikt. Till och med när objektet för firandet är en man och han har manliga kollegor som står honom närmare så är det tydligen uppgifter som helt klart uppfattas som kvinnogöra. En vild gissning är att den uppfattningen kommer från att det i majoriteten av hemmen är kvinnan som är projektledare. Som håller koll på vad som behöver förberedas osv. Mannen hjälper eventuellt till men det är kvinnan som har att göra listan i huvudet. Den här föreställningen hänger då naturligt med till arbetsplatsen, det skulle vara naivt att tro annat. Visserligen syns det kanske inte för ett otränat öga att tendenser finns i vardagliga situationer som materialsammanställning eller att ta mötesanteckningar (hint- kvinnogöra), och knappt märkbart ens med extrauppgifterna kvinnor får så fort det vankas socialisering. Men jag upprepar mitt mantra som det nu börjar bli. Att bara luta sig tillbaka och studera fenomenet, sanningen kommer innan du hunnit sätta dig tillrätta att utkristalliseras. Finns energin kan man till och med räkna lite på det, jag kan rekommendera det faktiskt, för vill man vid ett senare tillfälle ta upp detta som ett problem eller bara ta upp det för diskussion i största allmänhet så kan det vara bra med riktiga siffror, så kallad fakta så man inte hamnar i en riktigt pinsam situation där man bara kan ta till räkneexempel, som SD har en tendens att göra, och det är ju som bekant inte vad man i folkmun kallar en hit.

Any how, framme vid tillställningen. Det är kvinnorna som ser till att det finns påfyllda glas att plocka av, de tar undan efter sig och andra, dukar fram mer tilltugg/tårta/annat ätbart så att tillställningen flyter på utan några irritationsmoment.

När tillställningen börjar lida mot sitt slut och städningen/undanplockningen börjar göra sig påmind, gissa vilka som hugger i? Här är det verkligen extremt tydligt. Kvinnorna.

Jag tycker att det är så himla tråkigt, och när man ser det så känns det så himla hopplöst. Jag undrar hur vi ska komma till en punkt där kvinnors och mäns prestationer värderas lika om kvinnor ständigt gör det obetalda, okvalificerade arbetet både hemma och på jobbet. Det är inget fel på att rodda en social tillställning, att se till att det är snyggt och fräscht på jobbet. Absolut inte. Problemet är att det inte verkar vara allas uppgift.

Det fina är att det inte behöver vara så. Beroende på om du är kvinna eller man så kan du göra lite olika saker för att rätta till den här skeva uppdelningen.

Är du kvinna?

  • I chefsposition? Delegera uppgiften varannan gång till en kvinna, varannan gång till en man. Ojämn könsfördelning på arbetsplatsen? Upprätta ett roterande schema. När du ändå är igång, upplys dina kollegor och varför inte anställda när du ändå är igång.
  • Fundera på ifall du är gäst eller arrangör. Är du gäst, bete dig som en. Gör inte mer än dina manliga kollegor. Är något slut? Uppmärksamma någon som verkar arrangera det hela på det.
  • Dags att återgå till arbetet. Se dig omkring, är det jämnt antal kvinnor/män som plockar undan? Om inte, säg till.

Är du man?

  • I chefsposition? Här gäller samma som ovan för ifall du är kvinna och chef.
  • Fundera på ifall du är gäst eller arrangör. Är du arrangör, se till att du gör lika mycket som dina kvinnliga kollegor. Är du gäst, så ser du dig omkring- finns det något du kan göra? Ser du andra kollegor hjälpa till på något sätt (aka ser du ingen personal med detta som uppgift)? Gör det du med.
  • Varje gång såvida det inte är cateringpersonal på plats, stanna kvar och plocka undan.

Visst skulle jag kunna ge samma tips till kvinnor och män egentligen, men med anledning av den skeva fördelningen i dagsläget och eftersom kvinnor och män har fått lära sig helt olika beteenden för den här typen av situationer så behöver man hålla utkik efter lite olika saker för att ställa saker tillrätta.

Ser man någon som skiter i tipsen efter att ha blivit upplyst så går det absolut bra att göra så här, bara för att markera.

bild 3