En smygrasist på jobbet?

I mitt jobb så är en stor del av min vardag coachning av personer, främst chefer i någon form. Nu är det så att jag har hamnat i en situation som är lite märklig och som jag inte vet hur jag ska förhålla mig till. Det är nämligen så att jag fått indikationer på att en av de jag coachar är sverigedemokrat. Det är alltså inte fakta utan bara en hint, en rätt rak sådan men ändå, inte fakta.

Jag hade mitt första samtal med den här personen innan jag fick höra detta. Personen har en ganska arrogant attityd och skuttade väl inte in i rummet där vi sågs med ett leende och nyfikenhet som första egenskap som lyser igenom. Nej snarare mer så här:

Ni förstår ju hur enkelt det var att få en sån här att få förtroende för en.

Till vissas förvåning lyckades jag i alla fall på mindre än en halvtimme få människan att vilja jobba med sig själv och sitt ledarskap med min eminenta coachinghjälp framöver. Trots att hans syn på sitt ledarskap är något i den här stilen:

Sen nås jag av ryktet att han kanske är sverigedemokrat. Jag känner instinktivt att jag vill fråga hur det ligger till med hans politiska färg och människosyn, och om mina farhågor skulle visa sig stämma vill jag bara ge fingret och eventuellt sprida ordet och hoppas på social utfrysning och dålig karma för all evighet.

Men sedan tänker jag att jag kanske ska använda min position som hobbypsykolog och kanske hjälpa honom (och kanske främst hela hans omgivning och världen i stort) genom att ändra honom!

Nu kanske varningsklockorna hos några av er ringer och signalerar ”kvinnofälla alert” på att ”fixa” någon. Jag förstår det, och upplever det ju själv också. Men jag tänker att sverigedemokrater (om det är en sådan jag har att göra med) blir ännu mer kränkta än vad de redan är och att det kanske befäster deras ställning ytterligare. Och eftersom jag inte med säkerhet vet så kan jag ju inte bemöta det riktigt heller, utan bara tålmodigt få honom på rätt väg istället.

Dock ska jag tillägga här, om det nu skulle finnas tvivel, att han kommer få ångra sig ordentligt om han skulle ge uttryck för minsta lilla unkna åsikt. Jag skiter högaktningsfullt i att det är på jobbet och att vi nog inte förväntas hamna i politiska diskussioner eller kommentera varandras åsikter. Om någon uttrycker åsikter som är förtryckande så kommer jag opponera mig mot det, på ett professionellt sätt då givetvis.

What you want to say when you’ve been uppsagd and the bemanningsföretag ringer and asks if you can hoppa in och jobba.

Så, det här har potential att bli någon slags följetong om det vill sig illa. Vi märker helt enkelt.

Annonser

Killen som hade otur när han tänkte, och talade

Jag upphör aldrig förvånas över människors dumhet. Här om dagen, i ytterligare en workshop så kommer ett uttalande från en kille som liksom ger mig känslan av att det finns en hel del att göra.

Så, en grupp om fem personer ska utföra en uppgift där det ingår skrivande av lappar. Tre män, två kvinnor. Oddsen borde vara bra att män utför det sekreterarbetonade sysslan också, men nope. Jag låter en, kanske till och med två uppgifter fortgå där kvinnorna gör uppgifterna (okej okej, jag bortser här från att en av männen ritade en hög med mynt, ett träd och två streckgubbar.) När jag inte kan ana några som helst tecken på att männen kraftsamlar eller något liknande för att hjälpa till så frågar jag om det inte är så att någon av killarna ska skriva lite en stund. Då yttrar sig en kille, samtidigt som han lägger högen med lappar som ska fyllas i framför den äldsta kvinnan, att kvinnor skriver finare. Jag bara oh mah fakkin gaaaaahd. Vad är det för fel på folk?!?!?!

Jag frågar vad han baserar det uttalandet på, någon form av fakta kanske han vill delge oss andra. Då svarar han att han själv tycker det. Och sedan, av någon outgrundlig anledning känner han att han behöver lägga till att han står för det också. Mitt hobbypsykolog-alterego bestämmer sig snabbt för att det måste bero på att killen någonstans i den lilla ärthjärnan vet att det inte är en heeelt rumsren kommentar. Eller så är det önsketänkande från min sida. Det är ju skan-dal om han på riktigt tror att hans ynkliga lilla skitåsikt är någon form av allmän sanning. Det hade visserligen inte varit helt otänkbart att det skulle vara så, men mitt feministhjärta blir så himla trött.

Eftersom några i gruppen känner mig och kunde känna lukten av råfeministiskt piskning av den värre sorten i luften var det en av killarna som tog lapphögen. Han har för övrigt bra åsikter, så jag nöjde mig där för då.

Nu tror kanske nyanlända läsare att historien stannar här och ärthjärnan kunde leva lycklig i alla sina dagar och aldrig behöva möta en enda motgång TROTS fördomarna han bar på.

Fel.

Mina likar fick ju snabbt som vinden reda på del lilla olyckan som inträffat och såg genast till att ärthjärnan fick skämmas vidare på sin ordinarie avdelning också.

(Alltså var tvungen att ta den här gifen även fast det är urusel kvalitet)

Varför kan kvinnor bara vara förebilder för andra kvinnor?

Jag läste Passion for Business och hittade en notis om en kvinna som heter Agnes World som utnämnts till Årets Yrkeskvinna 2015 för sina insatser i forskarvärlden.

Helt klart förebildsmaterial delux! För yrkeskvinnor skriver dom. Inget fel i det påståendet alls, men jag undrar ju lite varför det måste stanna där egentligen. Varför skulle hon inte kunna vara en grym förebild för män också tänker jag?

Ju mer jag funderar på det desto mer undrar jag varför jag sällan, eller egentligen aldrig, hört eller läst om män som har kvinnliga förebilder. Visst, en del slänger in att de beundrar sin mamma när frågan kommer, men jag antar att det är förädrarskills de då syftar på och kanske inte karriärslivet. Hur som helst- jag tänker vidare och vill nog påstå att jag vid flera tillfällen läst och hört om kvinnor som har både kvinnliga och manliga förebilder.

Jag tror att en bidragande orsak till detta är män inte avses syssla med kvinnosaker. Kvinnosaker anses nämligen vara lite sämre. Såvida vi inte pratar om de stereotypa old fashion grenarna moderskap, omvårdnad och kosmetik. Det är liksom som att om en man skulle vilja efterlikna en kvinna i något avseende så stämplas han som svag. Ungefär som att en man förväntas ta det som en förolämpning om han kallas gay.

movie animated GIF

När jag googlar frågan om män med kvinnliga förebilder hittar jag ingenting. Det som kommer upp är ett gäng träffar som handlar om kvinnors kvinnliga förebilder, och huruvida barn behöver kvinnliga och manliga förebilder, och hur kvinnor behöver fler kvinnliga förebilder. Inte en enda träff på en man som har eller behöver en kvinnlig förebild.

Jag kan tycka att det nog skulle behövas mest hos gubbarna med makt faktiskt. Det är ju dom (OBS! Inte-alla-män™) som behöver montera ner förlegade tankar om vad kompetens är, vad kvinnor kan och är lämpade för osv. Problemet är ju inte att kvinnor inte vet vad de vill och kan.

Ett sidospår i detta med förebilder i jobbsammanhang- jag bildgooglade just förebild och fick upp i princip bara kvinnor. Astrid Lindgren, Robyn, Isabella Löwengrip, Mia Skäringer, Sandra Beijer m.fl. Nelson Mandela hade slunkit in rätt högt också.

En sida av mig blir glad av detta, men sen känns det ju lite you go girl över det hela. Kan det aldrig vara lika? Eller är det så att män generellt inte har så många förebilder för de anser sig vara fulländade gudagåvor som det är? Vem vet.

Jag funderar på att börja fråga män på jobbet vilka de har som förebilder inom olika områden. 

In case of usla resultat har jag upprättat en plan B, jag kommer anordna ett bootcamp där de får träna på att se bortom kön och samtidigt coacha dom i jakten på minst en kvinnlig förebild var.

 

Hur kan män vara bra feminister?

En sak som jag återkommande hör män ta upp är frågan om hur de kan vara bra feminister. Så många olika direktiv!

Nu sitter ju inte jag på något allsmäktigt svar kanske men jag har funderat och luskat i frågan och kommit fram till en vinkel som för mig känns som ett vettigt sätt att se på och agera utefter om en är man och feminist. Nämligen att ha inställningen att man är allierad feminist.

Kan man inte bara säga att man är feminist då? Jo absolut. Men i praktiken finns det en överhängande risk att man tar sig tolkningsföreträde och liksom mansplainar hela grejen. Som man kan du inte, hur mycket du än vill, förstå hur det är att vara kvinna. Tusentals upplevelser vi har kommer du aldrig ha. Du kanske kan läsa dig till, lyssna dig till och analysera dig till en bild. Men genom att se på sig själv som man som en allierad feminist så låter du kvinnor representera sig själva, samtidigt som du visar ditt stöd och enklare kan agera utan att riskera att ta över.

Det är just genom agerandet vi kan göra stor skillnad. När män pratar om att de är feminister tenderar samtalet ibland att glida in på varför de själva behöver det. Att feminismen vill råda bot på en väldigt ohälsosam och till och med farlig mansnorm. Frågan är superviktig, och jag vill prata om den. Jag tror att det är en nyckelfråga att jobba med för att förbättra världen faktiskt. Men alla samtal om feminism där män är med kan ju inte sluta med att de handlar om mansnormen, det blir ju tråkigt och oproduktivt för alla inblandade. Det är här alternativet kommer in! Genom att vara en allierad feminist kan du med din blotta närvaro, din av många mer respekterade röst, tack vare dina privilegier belysa frågor som annars inte skulle få många sekunder i rampljuset.

Så om man har levlat sig förbi det uppenbara som att inte använda förminskande språk om kvinnor, trakassera, avbryta, exkludera, betala lägre lön till mm. så kanske man känner sig redo att avancera till nästa steg. Låt oss titta närmare på hur män kan alliera sig.

Läs på och dela med dig till andra mänreaction animated GIF

Reagera tydligt när någon säger något sexistiskt

Rådge när män på jobbet ber kvinnor serva dem

Fall inte för grupptrycket när diskussioner om kvinnor urartar, stå upp för saker.

Ifrågasätt när män bara väljer in män i grupper.

Avslutningsvis, du hittar män som behöver lite extra stödundervisning när du hör ”inte alla män” inkluderas i valfri mening. Det är personerna som ändå inte lyssnar på kvinnofeminister.

Det prövade tålamodet.

Okej okej. Jag har nu alltså genomfört ett försök till försoningsmöte med kollegan from hell. Det var ju inte så himla lyckat förra veckan, det tyckte inte varken min chef eller uppdragsgivare heller. Så i ett försök att rätta till saker har chefen snackat med mr Bitsk och kommit fram till att han kan tänka sig att prata om vårt samarbete OM jag då tar initiativ till det. Absolut tänkte jag, det är ju egentligen bara att säga vad jag sa förra veckan, fast nu skulle skillnaden vara att han skulle behöva svara ja på frågan om vi ska försöka komma tillrätta med vissa saker.

Så, jag komponerar ihop ett mail där jag föreslår att vi ska ses och prata om två av fyra punkter som han kommit överens om med min chef, alltså sakerna han och jag skulle kunna hitta svar på om samarbetshumöret höjdes aningen. Jag låter chefen titta igenom det så att mina underliggande känslor av avsky för vad han gjort hittills inte lyser igenom.

Vad han svarade? Jo att han kanske kommer. Ja, och inte bara det, han stryker en sak, och omformulerar den andra grejen vi skulle prata om.

Såatteh. Jag förbereder vad jag vill ha sagt på mitt allra mest pedagogiska sätt. Detta har för mig nu mest börjat likna en studie i sociala utmaningar och narcissism än att det skulle vara något personligt. Inte för att jag är felfri, men alltså ni förstår ju att detta är i en helt annan liga.

Vi ses utanför rummet vi ska ha mötet i, jag gör ett helhjärtat försök att småsnacka lite. Vi kan väl säga att han inte var så himla road, eller inte så det syntes i alla fall.

Rummet blir ledigt, vi börjar snacka om punkten jag ville ta upp men som han ville stryka. Jag väljer att totalt ignorera detta och pratar på och tänker att det väl inte skadar.

När vi liksom inte kommit till själva beteendesnacket efter en halvtimme frågar jag om vi inte ska ta och gå in på det vi skulle ses för att prata om, och han tittar skeptiskt på mig men håller väl med, något som verkar vara rätt smärtsamt i hans värld. För detta verkar vara lite vad han ser när han tittar på mig.

Jag har lagt upp det som att vi går igenom de tre tillfällena vi haft problem under och så får han berätta vad som gjort honom frustrerad och vad jag kunde gjort annorlunda, och sedan berättar jag vad han kunde gjort annorlunda, (och vad som inte under några jävla omständigheter får hända igen för helvete).

Jag säger att jag verkligen vill hitta ett sätt att samarbeta, frågar om han också vill det, han svarar först inte, sedan säger att att framtiden får utvisa det.

Så, vi börjar med första mötet, ni vet när han kastade pennor och höjde rösten och sa till mig att jag inte fick snacka med min sponsor? Jag frågade vad jag kunde gjort annorlunda för att det inte skulle blivit ett så kasst resultat som det blev. Mr Bitsk kan inte jobbat mycket med konstruktiv feedback tidigare, för hans kommentar på den frågan var att han 1) Inte gillar att bli ifrågasatt. 2) Att jag ska vara mindre provocerande. Som ni ser är det ju väldigt tydligt. Not. 

Jag förstod visserligen att han tyckte vi kunde sparat vissa av mina undringar till senare tillfälle och att vi ska lyssna klart på varandra. Fast eftersom han planerar en monolog för alla tillfällen så blir det liksom svårt att ha en dialog eftersom tiden inte räcker till då, men men, han har säkert någon mästerlig plan för hur det ska funka. Som man då inte får ifrågasätta.

Sedan förklarar jag att det är bra om han svarar på mina frågor, inte kastar saker, pratar i vanlig samtalston och att det inte går att förvänta sig att jag inte pratar med vem jag vill när jag vill.

Tillfälle två, när han ”råkade” ta på mig. Där förklarar jag att det inte får hända någonsin igen, varpå han flikar in en ursäkt och säger att det inte var meningen och att han bara ville ta pennan (?) från min hand. (Ursäkta?) Jag tittar på honom en stund för jag vet liksom inte riktigt vad jag ska säga till en så himla puckad kommentar. Tillslut klämmer jag fram att det inte är någon idé att försöka bortförklara så, han ler, kanske för att det blev en så uppenbart dålig lögn. Sedan förklarar jag igen att oavsett anledning så kan det aldrig hända igen. Vidare förklarar jag att han inte heller kommer tala om för mig att passa mig igen. Varpå han väl säger okej men tillägger att han vill ha respekt. Jag ber honom utveckla och det går väl sådär för det är inte så konkret mer än att han vill bestämma vad jag tar upp på möten med andra, vilket ju så klart är ett helt orimligt önskemål, och jag säger att jag absolut inte går med på någon munkavel. Däremot kan vi innan gemensamma möten prata igenom vad vi kommer ta upp så det inte blir några överraskningar. Men det funkar inte tydligen. Han förklarar att vårt samarbete kommer termineras. Japp, det ordvalet. Jag testar att lirka vidare och se om vi kan hitta en lösning vi kan enas om men det verkar svårt, näst intill omöjligt. Han kontrar med förslaget att jag driver mina grejer, han sina och sen ser vi vem som vinner. Vi jobbar alltså på samma företag. Han säger också att om jag tar upp saker som han sagt att han inte vill, så kommer det med ett pris, och konsekvenser. Att vårt samarbete naggas i kanten om jag kör över honom (aka säger vad jag själv tycker).

Han kan liksom inte komma fram till om han vill att jag ska prata med folk själv, eller inte, och när de olika alternativen är att föredra. Hans min under stora delar av mötet:

Vi går vidare till mötet med vår sponsor där allt förtydligades. Han berättar att inget av det som sades där gäller längre, det var bara inte läge att ta upp det då. Ni märker ju hur enkelt det är att veta vad som gäller här.

Han känner att det inte finns någon substans i vårt samarbete utan respekt (läs: utan att han kan styra vad jag säger). Jag frågar om det inte går att snacka om vad det innebär, nej. Då säger jag att det känns som att det är hans sätt eller inget sätt, han säger svar ja.

Jag får en liten stund till att gå igenom vad som inte får häda. Saker som att kasta grejer, att tala om för mig vem jag får prata med, ta på mig, tala om för mig att jag skulle passa mig, låta bli att bjuda in mig till möten vi bestämt att jag skulle vara på.

Det hela avslutades med att han inte vill samarbeta, men väl går med på ett möte till om vad vi menar med respekt bara för att det inte ska se ut som att han har svårigheter att samarbeta. Se ut som, alltså inte intressant att ha ett bra samarbete.

Jag blir så trött. Han sa i alla fall ha en trevlig kväll.

Från flicka till kvinna

Lois P. Frankel skriver i sitt första kapitel av boken ”Nice girls still don´t get the corner office” om hur man börjar förvandlingen från flicka till kvinna.

Hon börjar med att ta upp att många kvinnor hon coachat säger att de gör alla misstag som finns, och då brukar Lois försöka rota i vad beteendena kommer från, det blir enklare att agera på det då. För väldigt sällan handlar det om att personen i fråga är dum, även fast andra kan vilja få det att verka så. I allmänhet agerar kvinnor bara på vad som är socialt och kulturellt förväntat av dem. I många kulturer, så även våran, är det inte helt tydligt hur kvinnor förväntas agera annorlunda från flickor, det kan ibland även motarbetas. Infantilisering är för övrigt ett ämne vi kan prata mer om vid senare tillfälle, men ni känner säkert igen konceptet att porträttera kvinnor som flickor (skolattiraljer, söta tofsar, typ alltid fotat uppifrån för en förminskande effekt tillskillnad från männens powerosande grodperspektiv.)

tumblr_m5xeu07ZB31rqf7ly

Det här flickiga påminner ju inte riktigt om pondus och beslutsfattande, som ju är lite mer vad som förknippas med karriärister. Så hur kommer det sig att kvinnor som vill göra karriär gör alla dom här misstagen? Enligt Lois ligger det till så här:

”From early childhood, girls are taught that their well-being and ultimate success are contingent upon acting in certain stereotypical ways, such as being polite, soft-spoken, compliant and relationship-oriented.

Throughout their lifetimes this is reinforced through media, family and social messages. It´s not that women consciously act in self-sabotaging ways; they simply act in ways consistent with their learning experiences.”

Det får mig att tänka på några vanligt förekommande situationer i jobbsammanhang där man reduceras till sitt kön och som man inte riktigt får något val huruvida man vill spela det spelet. Som när det vankas middag. Då väcks plötsligt det sociala vanorna till liv och männen öppnar dörrar, drar ut stolar, häller upp åt kvinnorna och så vidare. Vissa särartsfeminister skulle hävda att det bara är men being men och man ska inte försöka avköna allt, allt, allt. Jag hävdar att dom här sociala, tillsynes oskyldiga, artighetsbeteendena gör att kvinnor förminskas. Om männen hoppar in i sina artiga middagsroller, vad tror ni kvinnorna förväntas göra då? Jo, precis detsamma. Fast kvinnorollen. Vi ska tacka, tas omhand, osv osv. Tänk nu fram situationen ett par timmar. Middagen är klar, kaffet nersvalt och festciggen rökt. Nu är det dags för whiskey. För männen. Just whiskeysituationen var jag med om för några år sedan när jag precis hade börjat på mitt jobb, jag hade jobbat i två veckor bara och vi var på ett av företagets konferensställen. Så vad gör man åt det här då? Jag tror att man måste prata om det i förebyggande syfte, speciellt med männen.

Det är så himla enkelt att tänka att det väl bara är att följa med på den där whiskeystunden och så är homogeniteten bruten, men när den typen av möten män emellan sker så är det sällan en öppen inbjudan som alla kommer åt. Senast jag hörde om det var bara några månader sedan när ett gäng män som jobbar inom samma område hade åkt iväg för någon form av planeringsmöte blandat med pleasure, kvinnan som jobbar inom samma område visste inte ens om att detta skulle ske. Jag tror inte att män alltid gör så här med flit eller för att såra någon, jag tror helt enkelt att det också är offer för sociala konstruktioner fast med andra typer av konsekvenser som inte påverkar deras arbetssituation.

maura_i_m_ignoring_you

Nu är det som det är och om inte de som förväntas leda och coacha tar ansvar för att allas kompetens kommer till användning, vem ska då göra det? De som sitter på toppen är ofta män, vita och inte sällan medelålders. Tror vi att de självmant kommer börja se strukturer och agera för att motverka dessa? Jag tror inte det. Jag tror att kvotering är enda sättet att komma tillrätta med problemet och att fortsätta ifrågasätta mansklubbarna. Män på toppen håller varandra om ryggen och det kommer de fortsätta göra. Inte för att de är män, utan för att det ligger i människans natur att försöka bibehålla makt.

Jag är övertygad om att jag inte hade fått en kommentar om vad jag har på mig som första mening när jag ska presentera ett resultat av ett arbete för en divisionsledning i somras om det hade funnits mer än en kvinna bland de 10-12 männen. Kvinnor på arbetsplatser behandlas oftare än vi vill erkänna som flickor, och det är fan helt jävla oacceptabelt.