Harmlöst kvinnofrågande

Vi har nått punkt nummer tre på den konstiga listan om tips på hur kvinnor kan göra på jobbet för att inte tas som hotfulla. För DET hade ju varit fr-uk-tan-svärt. Så, den här listan tar nu upp den rätt så vanliga, i alla fall i min bransch, situationen när man ska maila någon (vi får väl anta att dom här menar en manskollega) och be om något, ni vet det man gör på arbetsplatser där folk har lite olika professioner. Det finns då tydligen ett sätt man kan göra detta utan att trampa på några ömma små manstår, för herreguuud- man kan ju bara inte be om det man behöver ju. Inte om man är kvinna.

Skärmavbild 2016-09-01 kl. 12.10.16.png

Visst att man kan slänga in en socialiseringsmening när man ber om något, men alltså. Kika lite, tusen glada gubbar, massa utropstecken. Föreslår dom att vi ska börja uttrycka oss som om vi vore 12? Är det tillräckligt icke-hotfullt?

Låt oss också titta vidare på vad effekterna av de två nämnda sätten har. Mottagaren, Jake, kommer med stor sannolikhet visualisera hur du som avsändare är när du skriver detta. Vi kan ta en titt och sedan fundera på vilket vi helst vill att Jake visualiserar oss som.

Alternativ ett, det så kallat hotfulla:

Alternativ två, barnversionen, eller jag menar det icke-hotfulla:

Igen undrar jag vad det är för män som förväntas vilja att kvinnor de jobbar med förminskar sig själva och infantiliseras?

Nu kan ju mansrättsaktivisterna komma här och vara missnöjda, dom skulle kanske hävda att det väl är superdupertrevligt att avdramatisera lite på jobb. Men alltså, i så fall undrar jag var trevlighetstipsen för män är? Visa mig det stora antalet listor på hur män kan lära sig att mysa till det på jobbet. Hur män kan uppfattas som lite skojsigare och som vandrande stämningshöjare. Missförstå mig rätt nu, jag är all for trevligheter, men inte som kvinnogöra.

Här kan ni kolla in de två tidigare dåliga tipsen om ni vill:

Del 1

Del 2

Annonser

Kvinnofälla nummer 58652749?

Hörrni vi måste ta en avstickare i serien om asdåliga tips för kvinnliga ledare och snacka om en grej som min vän påminde mig om här om dagen.

Innan jag gick hem på föräldraledighet så pratade jag med min chef om vad jag vill göra när jag kommer tillbaka, sedan har jag under ledigheten här fått en ny chef som jag också haft den här diskussionen med. Vi verkar ha liknande bilder av vad som kan vara ett bra nästa steg för mig. Men, då till vår spaning. Jag har i båda fallen fått rådet att sitta still i båten ett enligt mig rätt bra tag, detta för att jag ska komma in i det här med att jobba och ha barn samtidigt med allt vad det innebär när min föräldraledighet är över. Lämning, hämtning, vab och sådant antar jag man syftade på. Kanske logistik på hemmaplan med matplanering? Råden förtäljde inte dessa detaljerna, men man kan ju ana och kanske anta att det var detta man syftade på.

Vi undrar om män som blivit pappor också får rådet att lära sig rodda hemmalivet FÖRST, innan man tänker på några utsvävningar i karriären. Prio på rätt sak liksom. Eller kan det vara så att män inte förväntas ta det där ansvaret hemma? Och om de gör det så inkräktar det i alla fall inte på deras jobbåtaganden?

Grejen är att båda dom här personerna som säkert i all välmening värnat om min personliga stressnivå är vad jag skulle bedöma rätt så insatta i jämställdhet och så. Den ena är kvinna och har barn och har jobbat på bra under åren ändå, samma med mannen. Så båda har barn, de har själva lyckats balansera det. Ändå får jag rådet att chilla?

Jag kanske kommer förstå vad de menar när förskoletiden börjar om drygt ett år, och det kanske är jävligt provocerande att säga att alla fruk-tan-svärda grejer jag enligt kreti och pleti kunde förvänta mig av första tiden med bebis inte inträffat, så jag tänker att man kanske inte måste förbereda sig på att det blir hemskt framöver heller. Dessutom tänker jag att om vi hela tiden ska ta höjd för katastrofer så finns det himla massa andra scenarier jag hellre gör anpassningar för än avvaktar med lite utveckling på jobbet.

 

 

Kvinnor och deras idéer

Vi har nu kommit till del två i följetongen skitdåliga-förslag-till-kvinnliga-ledare. Eller som artikeln jag läste hävdar: Icke hotfullt ledarskap för kvinnor. Strategier för hur kvinnor kan leda utan att trampa på stackars ömtåliga manstår när de agerar i sin en-ORM-t okvinnliga roll som chef. Nu kör vi!

Skärmavbild 2016-08-08 kl. 08.03.19.png

Såatteeeh.  Så många fel så lite tid att orka med detta. För det första: Vilken ens halvvettig människa anser att en kvinna som säger att hon har en idé är hotfull? Förutsatt att själva idén då inte är något i stil med ”Jag gick precis en kurs i manskastrering, och jag behöver några att testa på, tänkte att den här lilla gruppen vita medelålders män är toppen”. Men låt oss anta att det inte är det dom menar här. De menar alltså att kvinnor inte ska vara tydliga med att de har ett förslag, man ska istället förminska sig själv och bara tänka lite högt, inget någon behöver ta på allvar man vill bara använda sin lilla pipiga kvinnoröst och säga vad man tänkt ut med sin lilla kvinnohjärna. Sedan om någon vill förbarma sig över det lilla, lilla kvinnotanken och förverkliga det så är det ju en ära.

I artikeln skriver dom också den här moderna meningen: When you share your ideas, overconfidence is a killer. You don´t want your male coworkers to think you´re getting all uppidy. Instead, downplay your ideas.

Sedan för att vara extra tydliga med vad dom menar med att man ska förminska sina ideér har dom lagt in några förslag på hur man gör det på bästa sätt:
”Thinking out loud”
”Throwing something out there”
”Dumb”
”Random”
”Crazy”

Eh. Tack men nej tack till det här sjukt dumma förslaget. Herreguuuud, följ för ditt liv inte det! Det här så kallade icke hotfulla förslaget gör inget annat än förminskar dig. Genom att använda dig av den här typen av retorik förmedlar du bara att det du säger inte är värt att ta på allvar. Du framställer dina förslag som frivilliga att ta i beaktning, istället för att vara tydlig så folk vet att de behöver ta ställning till det du sagt.

Och igen, om vi ska anta att män inte kan hantera kvinnor som säger sina idéer, då kanske det är männen som är problemet och behöver förändras. Ett litet förslag bara.

Vill du läsa del ett så hittar du den här.

Följetong i icke hotfullt ledarskap för kvinnor

Här om dagen råkade jag komma över en artikel som en gammal vän till mig kommenterat på Facebook. Det var en lista på strategier, eller förlåt, en lista på strategier för kvinnor specifikt i hur de kan leda utan att anses hotfulla. Min första reaktion:

Tyvärr hade jag anledning att fortsätta med exakt samma när jag kollade vidare. Det var så absurt att jag faktiskt tror att den är skriven jähävligt ironiskt. Men, man vet aldrig. Folk som hade kommenterat den på fejjan verkade liksom köpa hela paketet och bara Ooooh, vilka super-kämpe-goa-idéer-för-kvinnliga-leeedare!

Mina känslor för listan får omöjligt plats i ett inlägg, så- vi delar upp det lite så har vi även ett sommarnöje att götta ner oss i som ger kraft åt arbetslivets utmaningar när ni ska tillbaka efter semestrarna! Med kraft menar jag en bestämd känsla av att vi måste kämpa vidare för att få till vår feministiska drömvärld där enhörningar går fritt med upplysta kvinnor, män, och alla där emellan och solen skiner och inga sexister finns och alla har lika lön! Själv är jag ju ledig något halvår till, får väl gå tillbaka och fräscha upp minnet när jag ska tillbaka in i gubbröran.

Nu kör vi igång!

Skärmavbild 2016-07-31 kl. 15.31.29.png

Till denna bilden förklaras det i artikeln att det är bättre för kvinnliga chefer att fråga manliga medarbetare vad de tycker om att göra en uppgift till ett visst datum istället för att säga när det ska vara klart. Detta för att det får honom att känna att du undrar vad han tycker mer än att du säger vad han ska göra.

Alltså inget fel i den här ledarstilen, det är väl toppen att involvera sina medarbetare i beslut- på mitt jobb uppmuntrar jag chefer jag hjälper att gå mer åt denna typen av ledarstil. Men att motivera det med att just män känner sig mindre tillsagda av kvinnor, det är bara dumt. Antingen ska chefer, oavsett kön, göra så. Eller så ska de, oavsett kön, inte göra så.

Vidare så finns det också olika typer av uppgifter som har olika strikta datum de behöver bli klara på. Vissa grejer kan vänta, andra inte. Då är det väl himla fiffigt om de med strikt deadline kommuniceras som just det, och inte något fri hopp-och-lek-uppgift för att inte såra det manliga egot.

Dessutom tycker jag att den här typen av tips bidrar till bilden av män som oresonliga grottmänniskor som inte har respekt för människor oavsett kön förstärks. Dom finns, men jag tycker att vi kan börja med att ha högre tankar om folk initialt.

Så nja, halvt underkänt tips säger jag. Såvida det inte korrigeras till att gälla samtliga chefer.

Retorik för kvinnor

Ofta när jag snubblar över kurser riktade mot kvinnor i karriären så har de oförklarligt ofta teman som retorik FÖR KVINNOR, KVINNA- lär dig ta för dig, så löneförhandlar du SOM KVINNA osv osv. Lika ofta kastar jag mig in på diverse läs-mer-länkar för att grotta ner mig i vad de nu hittat på. Och visst, ibland kan innehållet vara bra. Men min uppfattning, utifrån mina erfarenheter och berättelser av vänner är att det ganska så sällan hjälper att vara ett retoriskt geni, ta för sig utav bara helvete och förhandla skiten ur chefen. För är du kvinna så finns det strukturer som sitter i, och upprätthålls av andra till största delen. Och där förväntas vi då bara vänta på att DOM ska ta tag i sig själva?

Dessutom har jag märkt av kursbeskrivningarna som riktar sig specifikt mot kvinnor att det som lärs ut ibland är anpassat för att kvinnor inte ska vara till besvär för män. Det kan vara saker som ”Så tar du plats på ett möte med gapande män utan att de behöver skärpa sig, tips och knep för att inte hota alfahanens ställning och ÄNDÅ få sagt en liten kvinnoåsikt”. Okej kanske inte så uppenbart då men grejen verkar vara att situationen inte behöver ändras alls utan vi kvinnor ska snällt och fint försöka ta lite plats. Före kursen:

tumblr_inline_mwnne2NI8h1snsuem.gif

Jag tror att alla inblandade i den här ickejämställda situationen behöver göra om och rätt. Vissa kvinnor (och män) behöver jobba på sin retorik och träna bort det självförminskande språket de lärt sig att kvinnor ska ha. Men det räcker inte. Män behöver också träna på att inte förminska, att inte bete sig som ouppfostrade tonåringar med noll konsekvenstänk också. De behöver tvätta bort sina överdrivet grandiosa självbilder, inte för de stackars kvinnornas skull, utan för att inget annat är försvarbart professionellt beteende.

Arbetsgivare behöver kräva att vi jobbar inkluderande, för att behålla bra folk och för att allt tyder på att det ger bäst resultat. De behöver också börja rekrytera utifrån kompetens, för idag kvoteras män, yngre kopior av gubbmaffian in. Chefer behöver börja ge kvinnor och män lika lön för lika arbete, inte ”jobba med att rätta till bla bla, långsiktigt arbete jada jada”. Det räcker inte. Idag finns det företag som lyckas med konsten att inte ge penisbidrag och de företagen kommer norpa de allra bästa kvinnorna, det här är så uppe på bordet nu att företag som inte klarar detta inte kommer kunna locka till sig hälften av all bra arbetskraft om de inte agerar.

Så. Det här med oändligt många kurser i retorik och andra lönlösa tips till kvinnor- waste. Kvinnor behöver främst lika möjligheter att framföra sina åsikter och möjlighet att tillämpa sin kunskap på samma villkor som män. Man lär sig med tiden om arenan att träna på finns, precis som för männen.

 

Potentialpenisen som tar män till toppen

Jag har pratat med en supersenior person som jobbar med HR-frågor nu. Hon berättade att hon genomfört en undersökning där hon samlat chefer och ställt två enkla frågor (ej ordagrant men något i den här stilen):

  1. Om du plötsligt skulle bryta benet och behöva vara hemma i tre månader, vem skulle kunna hoppa in för dig omgående och göra ditt jobb?
  2. Vem ser du på lite längre sikt skulle passa att ta över din roll efter dig?

Cheferna svarade individuellt men fick se det samlade resultat ihop.

Extrem överrepresentation av kvinnor som på sekunder skulle kunna göra deras jobb, som alltså presterat fantastiskt. Sedan var det extrem överrepresentation av män som ansågs ha potential att bli fantastiska efterträdare. Ni förstår ju, inte sol i sinne direkt. Mer som en pjäs av Lars Norén om jag får säga det själv.

Patriarkatet bara ”tack för en bra insats men du har ju ingen penis”:

Det fina i kråksången (gud vad är det ens för uttryck) är att samtliga chefer fick en chock och insåg att de har lite jobb att göra med sig själva och hur de tänker kring kompetens och potential.

Sen återstår ju bara en sak:

Varför kan kvinnor bara vara förebilder för andra kvinnor?

Jag läste Passion for Business och hittade en notis om en kvinna som heter Agnes World som utnämnts till Årets Yrkeskvinna 2015 för sina insatser i forskarvärlden.

Helt klart förebildsmaterial delux! För yrkeskvinnor skriver dom. Inget fel i det påståendet alls, men jag undrar ju lite varför det måste stanna där egentligen. Varför skulle hon inte kunna vara en grym förebild för män också tänker jag?

Ju mer jag funderar på det desto mer undrar jag varför jag sällan, eller egentligen aldrig, hört eller läst om män som har kvinnliga förebilder. Visst, en del slänger in att de beundrar sin mamma när frågan kommer, men jag antar att det är förädrarskills de då syftar på och kanske inte karriärslivet. Hur som helst- jag tänker vidare och vill nog påstå att jag vid flera tillfällen läst och hört om kvinnor som har både kvinnliga och manliga förebilder.

Jag tror att en bidragande orsak till detta är män inte avses syssla med kvinnosaker. Kvinnosaker anses nämligen vara lite sämre. Såvida vi inte pratar om de stereotypa old fashion grenarna moderskap, omvårdnad och kosmetik. Det är liksom som att om en man skulle vilja efterlikna en kvinna i något avseende så stämplas han som svag. Ungefär som att en man förväntas ta det som en förolämpning om han kallas gay.

movie animated GIF

När jag googlar frågan om män med kvinnliga förebilder hittar jag ingenting. Det som kommer upp är ett gäng träffar som handlar om kvinnors kvinnliga förebilder, och huruvida barn behöver kvinnliga och manliga förebilder, och hur kvinnor behöver fler kvinnliga förebilder. Inte en enda träff på en man som har eller behöver en kvinnlig förebild.

Jag kan tycka att det nog skulle behövas mest hos gubbarna med makt faktiskt. Det är ju dom (OBS! Inte-alla-män™) som behöver montera ner förlegade tankar om vad kompetens är, vad kvinnor kan och är lämpade för osv. Problemet är ju inte att kvinnor inte vet vad de vill och kan.

Ett sidospår i detta med förebilder i jobbsammanhang- jag bildgooglade just förebild och fick upp i princip bara kvinnor. Astrid Lindgren, Robyn, Isabella Löwengrip, Mia Skäringer, Sandra Beijer m.fl. Nelson Mandela hade slunkit in rätt högt också.

En sida av mig blir glad av detta, men sen känns det ju lite you go girl över det hela. Kan det aldrig vara lika? Eller är det så att män generellt inte har så många förebilder för de anser sig vara fulländade gudagåvor som det är? Vem vet.

Jag funderar på att börja fråga män på jobbet vilka de har som förebilder inom olika områden. 

In case of usla resultat har jag upprättat en plan B, jag kommer anordna ett bootcamp där de får träna på att se bortom kön och samtidigt coacha dom i jakten på minst en kvinnlig förebild var.