Harmlöst kvinnofrågande

Vi har nått punkt nummer tre på den konstiga listan om tips på hur kvinnor kan göra på jobbet för att inte tas som hotfulla. För DET hade ju varit fr-uk-tan-svärt. Så, den här listan tar nu upp den rätt så vanliga, i alla fall i min bransch, situationen när man ska maila någon (vi får väl anta att dom här menar en manskollega) och be om något, ni vet det man gör på arbetsplatser där folk har lite olika professioner. Det finns då tydligen ett sätt man kan göra detta utan att trampa på några ömma små manstår, för herreguuud- man kan ju bara inte be om det man behöver ju. Inte om man är kvinna.

Skärmavbild 2016-09-01 kl. 12.10.16.png

Visst att man kan slänga in en socialiseringsmening när man ber om något, men alltså. Kika lite, tusen glada gubbar, massa utropstecken. Föreslår dom att vi ska börja uttrycka oss som om vi vore 12? Är det tillräckligt icke-hotfullt?

Låt oss också titta vidare på vad effekterna av de två nämnda sätten har. Mottagaren, Jake, kommer med stor sannolikhet visualisera hur du som avsändare är när du skriver detta. Vi kan ta en titt och sedan fundera på vilket vi helst vill att Jake visualiserar oss som.

Alternativ ett, det så kallat hotfulla:

Alternativ två, barnversionen, eller jag menar det icke-hotfulla:

Igen undrar jag vad det är för män som förväntas vilja att kvinnor de jobbar med förminskar sig själva och infantiliseras?

Nu kan ju mansrättsaktivisterna komma här och vara missnöjda, dom skulle kanske hävda att det väl är superdupertrevligt att avdramatisera lite på jobb. Men alltså, i så fall undrar jag var trevlighetstipsen för män är? Visa mig det stora antalet listor på hur män kan lära sig att mysa till det på jobbet. Hur män kan uppfattas som lite skojsigare och som vandrande stämningshöjare. Missförstå mig rätt nu, jag är all for trevligheter, men inte som kvinnogöra.

Här kan ni kolla in de två tidigare dåliga tipsen om ni vill:

Del 1

Del 2

Annonser

Kvinnofälla nummer 58652749?

Hörrni vi måste ta en avstickare i serien om asdåliga tips för kvinnliga ledare och snacka om en grej som min vän påminde mig om här om dagen.

Innan jag gick hem på föräldraledighet så pratade jag med min chef om vad jag vill göra när jag kommer tillbaka, sedan har jag under ledigheten här fått en ny chef som jag också haft den här diskussionen med. Vi verkar ha liknande bilder av vad som kan vara ett bra nästa steg för mig. Men, då till vår spaning. Jag har i båda fallen fått rådet att sitta still i båten ett enligt mig rätt bra tag, detta för att jag ska komma in i det här med att jobba och ha barn samtidigt med allt vad det innebär när min föräldraledighet är över. Lämning, hämtning, vab och sådant antar jag man syftade på. Kanske logistik på hemmaplan med matplanering? Råden förtäljde inte dessa detaljerna, men man kan ju ana och kanske anta att det var detta man syftade på.

Vi undrar om män som blivit pappor också får rådet att lära sig rodda hemmalivet FÖRST, innan man tänker på några utsvävningar i karriären. Prio på rätt sak liksom. Eller kan det vara så att män inte förväntas ta det där ansvaret hemma? Och om de gör det så inkräktar det i alla fall inte på deras jobbåtaganden?

Grejen är att båda dom här personerna som säkert i all välmening värnat om min personliga stressnivå är vad jag skulle bedöma rätt så insatta i jämställdhet och så. Den ena är kvinna och har barn och har jobbat på bra under åren ändå, samma med mannen. Så båda har barn, de har själva lyckats balansera det. Ändå får jag rådet att chilla?

Jag kanske kommer förstå vad de menar när förskoletiden börjar om drygt ett år, och det kanske är jävligt provocerande att säga att alla fruk-tan-svärda grejer jag enligt kreti och pleti kunde förvänta mig av första tiden med bebis inte inträffat, så jag tänker att man kanske inte måste förbereda sig på att det blir hemskt framöver heller. Dessutom tänker jag att om vi hela tiden ska ta höjd för katastrofer så finns det himla massa andra scenarier jag hellre gör anpassningar för än avvaktar med lite utveckling på jobbet.

 

 

Pappor som imponerar

Lite semesterfeeling sista tiden och då har jag på något fantastiskt sätt lyckats undvika diverse icke-jämställdhetsdramor, vilket innebär att jag inte direkt haft något att yttra mig om. Mycket ovanligt för att vara jag om man frågar mig och mina närmast sörjande.

MEN! Patriarkatet och dess hjärntvättade små anhängare dyker upp när man minst anar det! Eller det var väl en överdrift kanske, vanligt folk är en bättre benämning men som i blindo agerar medsjälpare så att säga.

Jag vill ta upp det här med att våra medmänniskor verkar ha lite olika förväntningar på mig och min kille i det här med med barnaskötsel. Tror inte att det är riktat mot oss specifikt egentligen utan mer att samhället har lite olika syn på vad som är normala mamma-/ pappauppgifter här i världen.

Exempelvis var jag ute för några veckor sedan och mötte då upp ett gäng bekanta. Den första frågan jag får från en i sällskapet är var jag har mitt barn, och om pappan är hemma och passar henne. Jag bara:

Man passar inte sitt egna barn direkt. Frågade min kille när jag kom hem om han får frågan var barnet är när han inte har med sig henne. Icke. Aldrig hänt.

Så, en förälder med barn som inte har det fastklistrat på sig dygnet runt är tydligen lite konstigt om man är kvinna. Men det är inte konstigt om man är man. Nu skulle en person som definierar sig som typ humanist eller jämställdist kanske höja ett finger och hävda att det har med amning att göra, att barn bioloooogiskt behöver den som har maten på kroppen. Men då vill jag bara förklara att det finns massor av lösningar för den delen, barn behöver inte svälta för att papporna är själva med dom en stund.

Andra grejen jag vill ta upp inträffade igår. Låt mig måla upp scenen:

Jag, min kille, hans kompis (en kille) och dennes tjej är ute och går. Killarna bär var sin bebis.

En helt okonstig bild säger ni? Tycker jag med! Men inte damen som kom på sin cykel, men ser detta fantastiska. Så fantastiskt att hon känner att hon är tvungen att stanna, påkalla vår uppmärksamhet för att säga att det är FANTASTISKT att se att KILLAR bära barn och sedan något mer om att det är fint att se pappor göra sånt typ!

Min känsla när detta händer:

Hur jag istället reagerade:

Vänner av positivitetsklubben skakar väl på huvudet. Det är ju jätteroligt att en kvinna som är äldre och sett vilken utveckling vi ändå haft säger något uppmuntrande. Och det håller jag med om, jag älskar att det är sån självklar grej för många killar att de ska ta hand om sina barn. Det konstiga är väl att det inte alltid varit så. Det är inte det jag blir upprörd över. Problemet är att beroende på om du är kille eller tjej så anses samma agerande ha olika värde. Let me visa min poäng genom ett quiz! Du ska nu gissa vilket av reaktion a och b som möter mamma eller pappan i några exempel. Hämta papper och penna, nu kör vi!

1. ”Jag bytte hälften av alla blöjor idag”
a) Får mamman eller pappan den här reaktionen?

b) Får mamman eller pappan den här reaktionen?

2. ”Jag tar halva föräldraledigheten”
a) Får mamman eller pappan den här reaktionen?

b) Får mamman eller pappan den här reaktionen?

3. ”Jag vet vad mitt barn har för klädstorlek”
a) Får mamman eller pappan den här reaktionen?

b) Får mamman eller pappan den här reaktionen?

Facit längst ner i inlägget!

Jag älskar att saker är bättre nu än dom var förut, men de här väldigt olika typerna av bemötanden man får visar ju rätt tydligt att vi har en bit kvar innan kvinnor och män har lika förväntningar på sig i föräldrarollen.

Världens mest onödiga facit:
1a) Mamman
1b) Pappan
2a) Pappan
2b) Mamman
3a) Pappan
3b) Mamman

 

 

Retorik för kvinnor

Ofta när jag snubblar över kurser riktade mot kvinnor i karriären så har de oförklarligt ofta teman som retorik FÖR KVINNOR, KVINNA- lär dig ta för dig, så löneförhandlar du SOM KVINNA osv osv. Lika ofta kastar jag mig in på diverse läs-mer-länkar för att grotta ner mig i vad de nu hittat på. Och visst, ibland kan innehållet vara bra. Men min uppfattning, utifrån mina erfarenheter och berättelser av vänner är att det ganska så sällan hjälper att vara ett retoriskt geni, ta för sig utav bara helvete och förhandla skiten ur chefen. För är du kvinna så finns det strukturer som sitter i, och upprätthålls av andra till största delen. Och där förväntas vi då bara vänta på att DOM ska ta tag i sig själva?

Dessutom har jag märkt av kursbeskrivningarna som riktar sig specifikt mot kvinnor att det som lärs ut ibland är anpassat för att kvinnor inte ska vara till besvär för män. Det kan vara saker som ”Så tar du plats på ett möte med gapande män utan att de behöver skärpa sig, tips och knep för att inte hota alfahanens ställning och ÄNDÅ få sagt en liten kvinnoåsikt”. Okej kanske inte så uppenbart då men grejen verkar vara att situationen inte behöver ändras alls utan vi kvinnor ska snällt och fint försöka ta lite plats. Före kursen:

tumblr_inline_mwnne2NI8h1snsuem.gif

Jag tror att alla inblandade i den här ickejämställda situationen behöver göra om och rätt. Vissa kvinnor (och män) behöver jobba på sin retorik och träna bort det självförminskande språket de lärt sig att kvinnor ska ha. Men det räcker inte. Män behöver också träna på att inte förminska, att inte bete sig som ouppfostrade tonåringar med noll konsekvenstänk också. De behöver tvätta bort sina överdrivet grandiosa självbilder, inte för de stackars kvinnornas skull, utan för att inget annat är försvarbart professionellt beteende.

Arbetsgivare behöver kräva att vi jobbar inkluderande, för att behålla bra folk och för att allt tyder på att det ger bäst resultat. De behöver också börja rekrytera utifrån kompetens, för idag kvoteras män, yngre kopior av gubbmaffian in. Chefer behöver börja ge kvinnor och män lika lön för lika arbete, inte ”jobba med att rätta till bla bla, långsiktigt arbete jada jada”. Det räcker inte. Idag finns det företag som lyckas med konsten att inte ge penisbidrag och de företagen kommer norpa de allra bästa kvinnorna, det här är så uppe på bordet nu att företag som inte klarar detta inte kommer kunna locka till sig hälften av all bra arbetskraft om de inte agerar.

Så. Det här med oändligt många kurser i retorik och andra lönlösa tips till kvinnor- waste. Kvinnor behöver främst lika möjligheter att framföra sina åsikter och möjlighet att tillämpa sin kunskap på samma villkor som män. Man lär sig med tiden om arenan att träna på finns, precis som för männen.

 

Hantera en diskussionsivrare artigt!

Ibland när folk får reda på vilken himla radikalfeminist jag är så får de för sig att de vill diskutera ämnet med mig. Vilket väl är okej. Om man har någon som helst kunskap i ämnet själv, annars är det lite våghalsigt att börja slänga sig med uttryck till höger och vänster på fel sätt.

Alltså don´t get me wrong here, jag älskar när folk vill prata feminism, genus, jämställdhet, you name it. Men lite ödmjuk framtoning kanske skulle vara på sin plats om man är ny på ämnet och vill veta mer, då går man kanske inte in och hävdar något uppenbart idiotiskt och sen står på sig fast man fått varenda åsikt motbevisad med fakta. Vissa delar inte den åsikten med mig. Hur som helst, i jobbsammanhang så finns en förväntan på att man ska vara lite lagom mild och mysig (om man är kvinna i alla fall) och inte såra folk, så jag har funderat ut några bra tips och trix för alla er där ute som möter de här besserwissrarna!

Metod 1: Kill it with sarcasm!
Gå sarkastiskt in i diskussionen! Men för att inte förvirra folk, ha med dig en person som kan förtydliga när du är sarkastisk så du inte riskerar att det ser ut som att du fördummar dig själv.

Metod 2: Var överdrivet tacksam
Att tacka för mansplainingen brukar ge god stämning nästan jämt. Är det en person med någon som helst självinsikt brukar detta sätta stopp för otrevligheterna och i bästa fall förbättra samtalsklimatet så till den grad att ni kan inleda samtal på riktigt.

Metod 3: Säg något generellt…
…som kanske uppfattas personligt?

tumblr_inline_mw6z7i2O6Y1snsuem.gif

Så, tre sätt att hantera diskussionsivrare när man själv måste vara artig!

Arg i onödan?

Ni som ibland opponerar er mot orättvisor, kanske i synnerhet ojämställdhet mellan kvinnor och män har garanterat fått höra att man överreagerar och att man missar andra viktiga poänger när man hela tiden ser verkligheten ur det perspektivet med de fetaste feministbrillorna man kan hitta.

Och jo visst kanske det resulterar i att man ser saker som man blir upprörd över i större utsträckning än andra, men alltså jag VILL ju se det. Det är ju bara då som man kan göra något åt det. Bara ”hej hej, det är jag som är här igen och sprider dålig stämning i gubbröran”. Och då brukar jag försöka vara go å glad (skoja, pragmatisk i alla fall) när jag konfronterar i ”olyckliga” situationer. Herre-jävla-gud, om de bara visste vad jag tänkte skulle de alla skaka som asplöv.

Jag tycker alltså själv inte att jag blir arg i onödan som det så fint brukar beskrivas. Ofta är det dessutom folk som inte drabbas lika tydligt av patriarkala problem som tycker att jag överreagerar. Alltså män om det inte var tydligt nog. Det kan ju finnas en och annan kvinna också som är så insnärjd i det att hon inte ser hur det skadar henne, att hennes så kallade ”kvinnliga list” bara är en strategi för att som kvinna ta sig fram i ett patriarkalt samhälle utan konfrontation och risk för att anses vara arg, att hon egentligen också skulle må bra av lite mindre mansstyre.

Hur som helst, det här med att man på något sätt skulle ta skada av att ifrågasätta och ta diskussioner och konfrontera när orättvisor syns är i alla fall tusen gånger mindre jobbigt än konsekvenserna jag och andra kvinnor lever med dagligen när inget görs. Lite pest eller kolera situation som man säger, och inget som någon annan än en själv har rätt att bedöma som oviktigt.

 

Ni duger som ni är killar!

Inför sommaren fylls media med tips till oss kvinnor om hur vi ska ändra våra utseenden, hur andra lyckats och blivit riktiga lyckoglitterspridare av det. Det är artiklar där någon som inte passar in i mallen totalsågas ihop med ett gäng bilder på ”felet” (typ celluliter eller kroppshår). Så nu gäller det att stålsätta sig och komma ihåg att detta är ett patriarkalt påhitt, där vår osäkerhet går att kapitalisera på. Om vi inte mår dåligt över oss själva så går det ju inte att sälja på oss massa mirakelprodukter. Ett sätt att ge media mindre påverkan är att titta på det totalt orimliga i innehållet genom att byta ut kvinnor mot män.

10419991_983512185033756_6706360921813263692_n

Lady Dahmer hade delat den här bilden på facebook med frågan om det ser bekant ut. Nej är väl tyvärr svaret. Det skrivs inte såhär om män. Eller tyvärr ska man väl inte säga, det är kanske bra för det är ju rätt objektifierande. Jag önskar bara att det inte skrevs så om kvinnor heller då. Och ska kvinnor prompt framställas som de gör idag av media så tycker jag att vi mixar upp det med lite män på samma tema.

Bilden ovan är ju ett montage som ni säkert redan förstått, och det är lätt för besserwi… eh jag menar vita krä.. nej alltså trevliga killar att säga att de inte hade haft något emot att män framställdes så här. Brudar är så himla känsliga för allt, herreguuud, det är väl bara att köra på ändå och strunta i det om man inte gillart så att säga?

För att förtydliga det absurda, även för män, i att bli objektifierad i tid och otid så ska vi titta på när manliga sportstjärnor får samma frågor som kvinnliga sådana.

Va? Inte okej? Konstigt.

Det finns få sätt som så tydligt visar det absurda i behandlingen av vissa grupper som att byta ut offren mot mer privilegierade personer. Så nu kan vi förhoppningsvis enklare avfärda all skit media matar oss med och fokusera på annat betydligt viktigare som att götta oss i att det är sommar! (snart igen i alla fall när höstvädret gjorde en återkomst)