Hej hej

Eller inte? Det har varit en hel del skriverier om miljöpartisten som inte ville ta kvinnor i hand pga sin religiösa övertygelse och folk har fullkomligt rasat över detta. Jag har inte helt bestämt mig för vad jag tycker om detta, det är inte det jag ska skriva om utan jag tänkte granska kritiken mot detta och ge en lite bredare bild att tänka till kring innan vi (främst äldre herrar i finansbranschen) pekar på andra och skriker kvinnoförtryckare.

Stor del av kritiken har varit att det är ett muslimskt påhitt. ”Sverigevänner” har gapat sig hesa om islamifiering. Vad ingen verkar fundera på (vad jag sett) är om det uteslutande är muslimska män som gör så här? Jag kan berätta att det inte är det. Under mina år på banken kan jag meddela att jag otroligt många gånger blivit ignorerad i en hälsnings-ta-i-hand-presentera-sig-för-varandra-runda. Männen har hälsat på varandra genom att ta i hand och säga vad de heter och lyssna på vad mannen de hälsar på heter också. När turen kommit till mig har jag ofta bara fått ett hej. Ingen handskakning, inget presenterande av sitt namn, inget intresse av vem jag är.

Varför då undrar ni? För att jag är kvinna.

I många av sammanhangen har jag varit minst lika kompetent som de manliga kollegorna, och jag har inte haft någon assistentroll någonsin. Det enda som skiljt mig från kollegorna har varit mitt kön.

I början var jag så paff och trodde att det bara var en tillfällighet, ett misstag av något slag. Men när jag började skönja ett mönster i detta så var det ju bara att utforma en strategi för hur problemet skulle hanteras, för alternativet att bli totalt osynliggjord och förminskad var inte aktuellt. Så antingen gick jag fram efter att presentationen verkade anses klar till mannen som missat mig…

… och sa att ”vi missade nog att hälsa på varandra”, om jag bara ville få det överstökat. Om man vill spexa till det och göra en poäng när man ändå är igång så kan man gå upp bakifrån, lägga en tung hand på axeln, och lugnt förklara att han nog behöver veta vem du är. För ännu mer effekt: ”Du verkade veta vem jag var redan eftersom du inte presenterade dig, jag måste ha glömt att vi träffats! Kan du inte påminna mig?” Han bara:

Problem solved.

Såatteh, det här med att män inte hälsat på kvinnor genom att ta i hand kanske vi kan börja behandla för vad det är, ett patriarkalt snedsteg och kanske inte enbart religiöst.

Annonser

Kompetens och kompetens

Träffade en kompis för lunch igår som jobbar i samma bransch som jag och vi kom osökt in på lite jobbsnack. Närmare bestämt rekrytering av tokhöga chefer, de högsta typ. Det hade nyligen skett en sådan på banken han jobbar på och den hade föregåtts av vilda (i bankvärldsmått mätt vilda) spekulationer och vem tronarvingen kunde tänkas vara.

I bankvärlden så är personalomsättningen inte så hög, inte på de mest åtråvärda posterna i alla fall, så när någon väljer att hitta sig själv, pröva sina vingar i annan bransch eller i värsta fall liksom bara trillar av pinn så gäller det att göra en bra rekrytering som tål tidens tand så att säga. För man kommer vara fast med den här personen ett bra tag. Det ställer exceptionellt höga krav på gruppen som tar hand om head huntingen och rekryteringen, man behöver nästan kunna sia om vad framtiden har i sitt sköte (sjukt uttryck för övrigt?) och se till att personen som tar över besitter rätt kompetens för uppgiften nu och 70-80 år framåt.

Men man utvecklas ju i takt med att marknaden gör det tänker ni. Och det stämmer i många fall, men ni vet ju också att det inte direkt är samma profil på högt uppsatta bankchefer som på säg Google eller Spotify, så man kanske mer behöver säkra kompetensen innan.

Hur som helst, de vilda spekulationerna om efterträdare innehöll för mig tre kända personer, samtliga jobbar eller har jobbat på banken jag jobbar på. De var alla vita män i medelåldern och således inte direkt digital natives, eller speciellt bevandrade i området annars heller om man får göra en egen bedömning, vilket jag ju får. De var alla duktiga historiker främst skulle jag säga- superbra på gammelbank men är det verkligen vad man vill fortsätta med?

Det förvånar mig att man inte söker efter den mest aktuella kompetensen när man ska rekrytera någon till en så central roll. Att man inte passar på att uppgradera lite. Det är ju som vilken shopping som helst. När man ska handla en ny pryl pga att den gamla gått sönder så är väl det naturliga att man kollar vad som idag, många år efter senaste inköpet gjordes, är tillgängligt och bra. Man går ju inte in i en butik och ber om samma gamla modell av ens tidigare produkt, speciellt inte om den har krånglat med säg fiffel av något slag. Man kollar vad det bästa i ens prisklass är och tar den istället och hoppas på det bästa. Men inte i finansbranschen, där brukar rekryteringsgruppen gå in i butiken ”Vita medelålders män med uppblåst självbild” och bara plockar en ny. Såpass nöjda är dom.

Nu blev det inte en sån just den här gången vilket är kul, men att alla runtomkring bara kunde komma att tänka på den typen av efterträdare får mig att undra om det inte är dags att se över hur rekrytering egentligen sker och vad omvärldens förväntningar skapar för förutsättningar för andra än vita medelålders män att knipa bra jobb när det enda alla förväntar sig är just en sån.

De stackars bankmännen.

Jag jobbar ju inte för tillfället på mitt ordinarie jobb pga den korta personen som flyttat hem till oss och ju behöver heldygnsservice i form av mig- allt-i-allo-mat-städ-spa-massör-allmän-till-hennes-tjänst-figuren-som-dagligdags-benämns-som-förälder.

Men, detta lilla faktum hindrar ju inte mig från att logga in och kolla läget på företagets interna sida lite då och då.

Idag var en sådan dag, och tänk er att man på förstasidan möts av ett litet utbud av artiklar man sedan efter tycke och smak kan klicka sig in på för att läsa vidare. Idag på andra plats ser jag den här lockande rubriken ”Lönesamtalen 2016, jämställdhet och kvalitet i fokus”. Ni förstår ju att jag i dessa tider när det råder torka på jämställdhetsfiaskon på jobbfronten eftersom jag inte jobbar, som den här bloggen ju till stor del avhandlar, hoppar till bara jack-fucking-pott!

Innan jag klickar in på den hinner jag tänka att det ju antingen är toppennyheter eller så får man i vanlig ordning plocka fram skämskudden och sedan en stor klyschig bunke med glass man sedan får gråt-äta. Tyvärr var det det sistnämnda. Personalchefen uttalar sig om nyss nämna tema för årets lönesamtal. Flosklerna duggar tätt. ”Har blivit bättre, men finns mer att göra”, ”Vi har arbetat bra med detta och utfallen de senaste åren bla bla bla”. Sen. Sen ni mina vänner känner personen som blir intervjuad i ämnet att en liten försäkran till de potentiellt kränkta nästintill oavlönade bankmännen (det vet ju alla att bankanställda- speciellt männen, knappt får någon lön alls och de får vända på varenda krona varje dag och bo i små egenbyggda kojjor och leta mat i soptunnor) är på sin plats. Låt mig citera:

Det innebär inte att vi ska missgynna män, men vi ska säkerställa att vi stänger de lönegap som byggts upp under många år.”

För den oinvigde kanske meningen ter sig rätt oskyldig och nästan snäll, men alltså helt ärligt- detta säger man ju inte om man inte tror att det finns en rädsla för att någon ska tro att detta ska hända och då reagera negativt på den risken. Man säger ju inte ”Det innebär inte att vi kommer börja betala lön i form av den oerhört moderna rikskupongen”, detta för att ingen förmodligen tror att det fins en överhängande risk för det. Man väljer också att lugna männen (för jag kan lova och betta min vänstra arm på att det inte är mina kvinnokollegor som oroar sig nätterna långa för att männen som tjänar mer ska missgynnas) istället för gruppen som sedan urminnes tider faktiskt missgynnats, på riktigt. Fattar ni det sjuka i det? Vidare kan vi ta en titt på ordvalet- missgynna. En snabb googling och jag hittar dessa förslag på synonymer: Behandla orättvist, diskriminera, försumma, åsidosätta.

Alltså, pardon my french- men vad i helvete? Det är ju inte ord som jag skulle koppla ihop med bankmän först och främst. Det är nog inte så många andra som heller ser att det är ett samhällsproblem att bankmän just behandlas orättvist och diskrimineras i varken lönefrågor eller annat heller för den delen.

Ändå ska denna försäkran lämnas. Jag har skrivit om det tidigare men det tål att sägas igen: Att inte längre vara privilegierad är inte att diskrimineras. Och nu är det inte ens så att deras manstillägg slutar landa på lönekontot, nej det man säger sig försöka åstadkomma är att manstillägget ges till alla. Så att det bara blir lön liksom, lika oavsett kön.

Sen var det massa bra i artikeln också, som att man ska se över om grupper på banken där kvinnor är överrepresenterade får lägre lön, så det inte bara är lika lön för lika arbete- finns inte män på en avdelning så syns ju inte den orättvisa lönen ju. Det är ju toppen, om man inte bara tittar då utan agerar på det.

Sedan måste jag bara dela med mig av ett sista citat från artikeln: ”Men även medarbetaren har ett ansvar för att ha realistiska förväntningar och komma med relevanta förklaringar till sina önskemål”. Man bara den här känslan all over again för kvinnor:

tumblr_inline_mvlxp5rI9c1snsuem.gif

Men när dom ändå frågar så är väl det korta svaret: Manslön och diffen sedan anställningsstarten retroaktivt tack.

Och arbetsgivaren bara:

tumblr_inline_mtg5f4TdrY1snsuem.gif

 

 

När ska vi fråga de som ger kvinnor sämre löner varför?

Läste precis om en kvinna som hade kontaktat tio killar från hennes mellanstadietid som tafsat. Detta för att vi dagligen hör om kvinnor som blir utsatta för sexuella övergrepp i olika grader från mycket ung ålder. Media rapporterar om det dagligen nästan. Det borde innebära att det är en lika stor del av mäns vardag, fast som förövare. Men det är sällan om ens någonsin dessa historier syns. ”Jag säger sexistiska saker till kvinnor”, ”Jag brukar tafsa”, ”Jag lägger droger i kvinnors drinkar”. Ingen igenkänning på den rubriksättningen här inte.

Den vinklingen får mig att tänka på min arbetsplats och bransch, eller egentligen alla arbetsplatser och branscher. Aldrig har jag sett ett chefsporträtt där det pratas om när hen satte olika löner på personer med samma arbetsuppgifter men olika kön. Vi känner till dom, men de behöver aldrig stå till svars, de tar mig veterligen aldrig själva upp det heller. Alltid är det slumpen som gör att saker blir fel, som av en händelse följer det en struktur som inte är direkt fördelaktig för kvinnor. Vi pratar om lösningar som att lära kvinnor förhandla osv, sällan hörs det röster om att granska utförarna av felets värderingar och handlingar.

Varför godtar vi, den stora massan, kvinnor och män, att företagsledare inte agerar? Varför viftar vi bort det när samma historia återupprepar sig med en manstät ny ledningsgrupp, löneskillnader, sexuella trakasserier?

Vissa säger att feminister hatar män, men faktum är att vi är dom enda som verkar tycka att mäns hjärnor är bra nog att ta på allvar, att män kan anses vara vuxna nog att stå tillsvars för sina handlingar. Inga omedvetna puckon som inte fattar bättre trots att det under årtionden pratats om strukturella problem med ojämställdhet mellan könen. Varför skulle de inte kunna ta in den informationen?

Nu är det inte bara män som agerar ojämställt på arbetsplatser, kvinnliga chefer gör det med. Dom är bara absolut inte ens i närheten av lika många och normer är vi alla slavar under där kvinnors prestationer och potential ständigt värderas lägre.

När man pratar om kvinnor och män så tenderar språket att vara aktivt för män och passivt för kvinnor. OBS! Ej egen åsikt här bara utan så ter det sig ofta. Som kvinna BLIR man gift, som man gifter man sig. Osv. Men när det kommer till våldtäkt så är det konstigt nog så att rapporteringen ofta låter som så här ”Kvinna BLEV våldtagen”. Jättekonstigt, det är ju inte så värst aktiv handling. En kvinna som har sämre lön än en man rapporteras sällan som ”Chef GAV kvinna lägre lön än man” utan snarare ”Kvinna FICK lägre lön än man”.

Min poäng med det hela är att utövaren av handlingen borde vara centrum för utredning snarare än den som drabbas av det helt enkelt, då tittar vi med större sannolikhet på den som kan påverka att det blir förändring tror jag.

Det lönsamma snoppfolket?

Ibland ser man artiklar dyka upp med att företag som har lite mixande könsorgan i sina ledningsgrupper och/eller styrelser är mer lönsamma än företag som, bara för att ta ett exempel, bara rekryterat personer med snopp.

Min första spontana reaktion är ”obviously är det så”

Min andra, mindre spontana reaktion är att jag lite tappar hoppet om mänskligheten. Igen.

Ska vi verkligen starta diskussionen om människor och deras lönsamhet? Okej då, JAG VET ATT NI DÖÖÖR AV UNDRAN ÖVER VAD JAG TYCKER! Svar: Ja och nej. Ja- det är väl lite så företag mest sätter löner. Funkar sådär om jag får säga det själv (och har givetvis fakta som backar upp det) iom att det inte finns många yrken där just snoppar är en högre-lönsamhets-faktor, och ändå brukar samma attiralj resultera i ett lite fetare lönekuvert. Inte bullet proof med andra ord.

Men ska man argumentera för nej-sidan av det så är det ju så att det bara verkar vara när det finns kvinnor i bilden vi börjar gasta om detta. Själv undrar jag om någon verkligen kollat att en av de näst högsta tupparna på mitt jobb verkligen är 25-miljoner-om-året-lönsam. Han är trevlig och kan bank, traditionell sådan då, och så, men helt ärligt, han som är i medelåldern och kanske inte skulle titulera sig som digital native idag eller down with the kids kanske skulle ha hamnat lite längre ner på listan av oumbärliga personer att ha på banken om man skulle göra en genomlysning. Men ingen har ju, mig veterligen i alla fall, kollat just exakt hur lönsam han är. Tilläggas bör att det finns en handfull av liknande profiler med liknande löner, en så kallad homogen grupp som utgör det styrande organet på banken jag jobbar på. Vilket brukar ge snabba beslut men mer oklart om de tagit alla nödvändiga aspekter i beaktande och alltså kanske tar snabba men inte så smarta beslut kanske. Who knows. För så länge inte kvinnoantalet börjar närma sig 40 % så är det ingen som kollar om just de här är lönsammaste sammansättningen. De är lönsamma kan jag säga, men är de så lönsamma som de skulle kunna vara? Och kanske ännu viktigare, är det genom hållbara beslut vi är lönsamma? Jag menar att man springer snabbt är inte nödvändigtvis bra om det är mot ett stup om man säger så. Men vad vet jag om det?

Så jag tänker att vi i fortsättningen kanske skulle kunna då antingen kolla hur lönsamma alla är och om man liksom gör sig förtjänt av sin lön, eller ingen. Tack på förhand. Eller så tar vi och ser till fler aspekter än de kortsiktiga och gör bedömningen utifrån dessa. För att undvika alla typer av missförstånd som kan uppstå så kan vi utesluta dessa kriterier som förutsatta lönsamhetshöjare:

  • Illasittande kostym
  • Kort gråmelerad frisyr
  • Avslappnad överklass (eller likagärna wannabe-överklass) överläpp
  • Tourettesliknande åsiktssprutande som dialogform ala Trump

Då tror jag att vi på ett bättre sätt kan bedöma olika personers lämplighet att tas in i styrelser och ledningsgrupper, och ja egentligen alla möjliga jobb om man ska vara sån.

 

 

 

Hur kan man bli kränkt av fakta egentligen?

I princip varje gång som fakta och statistik som kan upplevas ogynnsam för män kommer på tal IRL i grupp så är det någon (gissa vilket kön oftast) som blir lite kränkt och berättar om undantaget i form av någon individ (fast vi snackar strukturer thank you very much) som faktan inte kan appliceras på. Det kan vara denne själv eller en vän. Men någon form av dementering kommer, och det är sällsynt att reaktionen på osmickrande statistik är upp-till-kamp-mot-orättvisan-nu-tar-vi-och-agerar-en-gång-för-alla.

Det verkar viktigare att häva just sin egen oskuld. Ibland helt utan att någon som helst självransakan skett. Men hörrni! INGEN FARA, jag tänkte hjälpa till genom att exemplifiera några vanliga missar att undvika om man inte vill framstå som en sån här trevlig vit man i övre medelåldern, kränkt är han också:

Sooo, inget att vänta vidare på, låt oss sätta igång! VAD ska man alltså INTE göra när följande fakta dyker upp i en diskussion.

”Var åttonde svens man har köpt sex, det luktar dubbelmoral eftersom många säger sig ha bra kvinnosyn. Undra vad det säger om hur patriarkal vår kultur egentligen är.”
Fel reaktion: Ta ner den strukturella frågan till individnivå och förvänta dig applåder, dagens ros, medalj, en guldbiljett till en strippklubb och ett gäng oskulder,

”Män får oftare högre lön än kvinnor för att utföra samma jobb.”
Fel reaktion: Ta det personligt och börja prata om hur du som man upplever detta påhopp.

”Ungefär en femtedel, närmare bestämt 18 %, av alla sexualbrott sker på arbetsplatsen. Det talar ju för att det även sker på vår arbetsplats. Det är ju lite obehagligt eftersom att det inte direkt sker öppet, alltså måste det ske i det dolda. Vi borde jobba preventivt med det för att kvinnor ska kunna känna sig trygga på vår arbetsplats.”
Fel reaktion: Förminska problemet med ”jag (vit man i övre medelåldern som inte tillhör den mest framträdande demografiska offergrupperingen men tänker ändå utgå ifrån MIN upplevelse som måste vara universell) har då rakt inte sett något och då finns det inte, det måste vara alla arbetsplatser utom våran”

Eftersom förbud och liknande inte brukar ha en beteendeförändrande effekt riktigt så kräver alltså denna lista att man själv ägnar sig åt någon form av kontemplerande på kammarn för att komma fram till vad som rimligtvis borde vara en mer lämplig reaktion på fakta än ovan uppvisade beteenden. Sedan är det bara att öva. En hint om du ser någon annan uppvisa något av felbeteendena är att göra något i den här stilen:

Och sedan engagera dig och vara en del av lösningen, inte problemet.

 

Inbjuden till en bal på slo… eh jag menar facket!

När man är hemma och är förkyld och med lite topping på det, foglossning (för er som inte upplevt detta härliga preggofenomen kan jag meddela att det är oskönt. Låt oss bara säga så.) Men, MEN, då kommer ljuset i den gråa februaritunneln, en möteskallelse, från inga mindre än Finansförbundet. Okej här kanske inte alla hoppar av glädje men jag gör det, in spirit, pga nämnda krämpor. Facket är i min värld en av de få krafter kvar som verkligen har möjlighet att påverka vilka diskussioner som förs angående företags ansvar att se till att det är en rättvis arbetsplats i toppskiktet hos företag. Eller i alla skikt men deras plattform är stor. Det kanske inte alltid är vad vissa förväntar sig, en aktör som fixar fram den absolut bästa löneökningen, men det är kanske inte deras enda uppgift längre? Deras arbete är enligt mig något som sätter förutsättningarna för vilket klimat vi har att göra med på jobbet. Vid det här laget har ni listat ut att jag gillar dom. Och då när JAG får en kallelse till ett möte för att få berätta för DOM, hur man kan jobba med jämställdhetsaktiviteter i praktiken ramlar man nästan av stolen.

Så vad är det jag ska prata med dom om då? Jo- hur jag föreslog att vårt intranätsgäng skulle kunna jobba bort obalansen på hur mycket och på vilket sätt kvinnor och män representeras för att minska risken att befästa massa onödiga fördomar.

Jag inser också i skrivande stund att vissa kommer tänka att detta är lite av my idea of fun:

Men alltså you´ve got the wrong idea about facket. Det krävs väldigt mycket engagemang och rättvisetänk för att orka driva fackliga frågor och förhandlingar. Därför känns det så jävla kul att kunna bidra till detta!

Att operera i grupp ger alltid bäst effekt! Vad exakt jag ska missionera om får jag återkomma med när jag filat på det lite till och träffat dom. Jag skulle ljuga om jag sa att jag inte kände lite prestationsångest. Man vill ju få med allt som de kan ha användning för utan att för den delen pracka på dom saker. Vi ser vad det utvecklas till så får jag uppdatera er här när jag är klar!