Den dåliga stämningen

Ni vet när man hamnar i en diskussion om jämställdhet (oh allt för ofta säger ni) och personen, jähävligt ofta en man, som inte kanske upplevt det hela som så illa som du hävdar att det är ställer dig mot väggen med vad han tänker kommer bli end of discussion, nämligen att be dig backa upp det du säger med fakta?

Du bara ”My pleasure!” *tänker stackars människa vet inte vad han gett sig in på och lycka till*

Då uppstår den dåliga stämningen. Inte bara vilken dålig stämning som helst, utan den feministiska dåliga stämningen om ni frågar de VKM (vita kränkta männen). Den kan beskrivas som motsatsen till den dåliga stämningen som uppkommer när någon till exempel deklarerar att hen är lite rasist, ni vet när andra i rummet börjar utbyta blickar och den här minen förekommer oftare än innan bomben släpptes pga att det är så sjukt att vara det:

Nej den feministiska dåliga stämningen kan nästan beskrivas som motsatsen faktiskt, anledningen är enkel- för att fakta slår upplevelse när det kommer till sånt här. Och i 99,9 % av fallen när man snackar jämställdhet och feministen langar fram siffrorna så dör liksom skeptikerns argument ett efter ett. Dom går ett grymt öde till mötes där pinsamheten över deras ignoranta naiva världsbild om att alla är likabehandlade och det bara är att kämpa för alla HAR FAKTISKT samma förutsättningar…

… ja då blir det helt enkelt lite obekvämt.

Men är det någonting som jag har kommit fram till så är det att jag inte tänker försöka undvika dålig stämning som upprätthåller förtryck. För om man tänker efter så tror jag att många kvinnor lärt sig att prioritera mäns välbehag framför sitt eget. Tex om någon säger något sexistiskt så viftar vissa bort det för att inte just dålig stämning ska uppstå. Vi får höra att det inte är värt det och nu går vi vidare bara se så! Men vad man då glömmer här är att den dåliga stämningen redan äntrat rummet. Bara att det var du som upplevde den pga kommentaren. Så i fall som detta kan man liksom inte välja bort dålig stämning, man kan bara välja vem som främst ska uppleva den, och jag tänker att det väl är bäst om den vars beteende behöver ändras ges tillfälle att ändra sig med hjälp av lite motiverande pinsam konfrontation.

Så. Facts my darlings, kan din fakta! Världen är full av tyckare utan underlag för sina argument och om vi ska övertyga fler om att vi behöver jobba vidare för att få till jämställdhet så behöver vi kunna visa att ojämställdhet fortfarande råder.

 

 

Annonser

Allt fantastiskt med att leva som aktivt utövande feminist!

Alltså jag har kommit på att man lätt kan få uppfattningen att det är rätt miserabelt att leva som aktivt utövande feminist här. Må så vara ibland, men alltså the greatness av det, det slår alla små dispyter man oundvikligen hamnar i vilken dag som helst! Så om du står i valet och kvalet huruvida du ska gå all in och bejaka din inre feminist och bli aktivist så kommer här ljuspunkterna som förklarar allt fantastiskt som händer när du börjar ge zero fucks about att pleasa det patriarkala systemet:

Andras åsikter om dig? Never again a problem, du definierar dig själv.

Någon försöker förolämpa dig genom att säga något negativt kopplat till att du är kvinna, du bara går inte på den enkla.

Du kan dina strukturer och din fakta i sömnen så jämställdisterna will forever be a non-issue för dig.

Du får gjort det du ska för jävla bra för att du inte assisterar andra pga ditt kön längre.

Du vet att du ska ha manslön och hur du lägger fram att du vet vad skillnaden är.

Du kommer aldrig känna behovet av att skratta åt dåliga skämt för att ”inte förstöra stämningen” och fördumma dig själv.

Du låter inte längre könsnormer begränsa dig själv, det försöker patriarkatet med så bra ändå. 

Du låter dig inte begränsas i samtal pga ditt kön.

Åh! SÅ mycket bra!

En smygrasist på jobbet?

I mitt jobb så är en stor del av min vardag coachning av personer, främst chefer i någon form. Nu är det så att jag har hamnat i en situation som är lite märklig och som jag inte vet hur jag ska förhålla mig till. Det är nämligen så att jag fått indikationer på att en av de jag coachar är sverigedemokrat. Det är alltså inte fakta utan bara en hint, en rätt rak sådan men ändå, inte fakta.

Jag hade mitt första samtal med den här personen innan jag fick höra detta. Personen har en ganska arrogant attityd och skuttade väl inte in i rummet där vi sågs med ett leende och nyfikenhet som första egenskap som lyser igenom. Nej snarare mer så här:

Ni förstår ju hur enkelt det var att få en sån här att få förtroende för en.

Till vissas förvåning lyckades jag i alla fall på mindre än en halvtimme få människan att vilja jobba med sig själv och sitt ledarskap med min eminenta coachinghjälp framöver. Trots att hans syn på sitt ledarskap är något i den här stilen:

Sen nås jag av ryktet att han kanske är sverigedemokrat. Jag känner instinktivt att jag vill fråga hur det ligger till med hans politiska färg och människosyn, och om mina farhågor skulle visa sig stämma vill jag bara ge fingret och eventuellt sprida ordet och hoppas på social utfrysning och dålig karma för all evighet.

Men sedan tänker jag att jag kanske ska använda min position som hobbypsykolog och kanske hjälpa honom (och kanske främst hela hans omgivning och världen i stort) genom att ändra honom!

Nu kanske varningsklockorna hos några av er ringer och signalerar ”kvinnofälla alert” på att ”fixa” någon. Jag förstår det, och upplever det ju själv också. Men jag tänker att sverigedemokrater (om det är en sådan jag har att göra med) blir ännu mer kränkta än vad de redan är och att det kanske befäster deras ställning ytterligare. Och eftersom jag inte med säkerhet vet så kan jag ju inte bemöta det riktigt heller, utan bara tålmodigt få honom på rätt väg istället.

Dock ska jag tillägga här, om det nu skulle finnas tvivel, att han kommer få ångra sig ordentligt om han skulle ge uttryck för minsta lilla unkna åsikt. Jag skiter högaktningsfullt i att det är på jobbet och att vi nog inte förväntas hamna i politiska diskussioner eller kommentera varandras åsikter. Om någon uttrycker åsikter som är förtryckande så kommer jag opponera mig mot det, på ett professionellt sätt då givetvis.

What you want to say when you’ve been uppsagd and the bemanningsföretag ringer and asks if you can hoppa in och jobba.

Så, det här har potential att bli någon slags följetong om det vill sig illa. Vi märker helt enkelt.

Den förstörda stämningen när en orättvisa påtalas

Jag har märkt att folk som träffar mig på regelbunden basis, typ nära kollegor, ibland uppvisar trötthetssymptom och miner som säger ”gud-måste-du-alltid-förstöra-stämningen-med-fakta-det-är-inte-kul-och-nu-känner-jag-mig-dum-och-du-är-förmodligen-en-hårig-feminist-som-säkert-alltid-är-arg-och-kanske-hatar-män-och-äter-barn-och-dödar-valpar”.

with animated GIF

(Okej det sista är väl kanske en mild överdrift, om än till viss del trolig…)

Folk verkar hata att få sina föreställningar söndertrasade. Många försöker allt vad de kan att få mig att ta tillbaka min tråkfakta. Jag bara:

image

Jag undrar vad det beror på att gemene hen är så emot att ta in ny fakta och omvärdera sin världsbild. Det borde enligt mig vara en helt självklar företeelse, det är väl det som är att utvecklas som människa? Att genom nya intryck, fakta, erfarenheter och liknande få en bättre bild av hur saker ligger till och kunna anta en mer komplex bild av ett problem eller en situation?

Men alla är väl bara inte intresserade av det. Alternativt har inget att vinna på att den allmänna uppfattningen ändras. (Läs: Profiterar på en ojämställd situation där någon annan än en själv får betala priset för ett privilegie man har.)

When you find texter you wrote before språkkonsultprogrammet and thought were good.

Då är det inte alltid så kul att vara rättvisekämpe. Det som håller lågan vid liv är att det är värre med skitstrukturer än att någon tycker att man är lite jobbig.

Dessutom är det ju inte den som påtalar en orättvisa som gör fel, utan den som upprätthåller den tycker jag. Helt objektivt då såklart.

Killen som hade otur när han tänkte, och talade

Jag upphör aldrig förvånas över människors dumhet. Här om dagen, i ytterligare en workshop så kommer ett uttalande från en kille som liksom ger mig känslan av att det finns en hel del att göra.

Så, en grupp om fem personer ska utföra en uppgift där det ingår skrivande av lappar. Tre män, två kvinnor. Oddsen borde vara bra att män utför det sekreterarbetonade sysslan också, men nope. Jag låter en, kanske till och med två uppgifter fortgå där kvinnorna gör uppgifterna (okej okej, jag bortser här från att en av männen ritade en hög med mynt, ett träd och två streckgubbar.) När jag inte kan ana några som helst tecken på att männen kraftsamlar eller något liknande för att hjälpa till så frågar jag om det inte är så att någon av killarna ska skriva lite en stund. Då yttrar sig en kille, samtidigt som han lägger högen med lappar som ska fyllas i framför den äldsta kvinnan, att kvinnor skriver finare. Jag bara oh mah fakkin gaaaaahd. Vad är det för fel på folk?!?!?!

Jag frågar vad han baserar det uttalandet på, någon form av fakta kanske han vill delge oss andra. Då svarar han att han själv tycker det. Och sedan, av någon outgrundlig anledning känner han att han behöver lägga till att han står för det också. Mitt hobbypsykolog-alterego bestämmer sig snabbt för att det måste bero på att killen någonstans i den lilla ärthjärnan vet att det inte är en heeelt rumsren kommentar. Eller så är det önsketänkande från min sida. Det är ju skan-dal om han på riktigt tror att hans ynkliga lilla skitåsikt är någon form av allmän sanning. Det hade visserligen inte varit helt otänkbart att det skulle vara så, men mitt feministhjärta blir så himla trött.

Eftersom några i gruppen känner mig och kunde känna lukten av råfeministiskt piskning av den värre sorten i luften var det en av killarna som tog lapphögen. Han har för övrigt bra åsikter, så jag nöjde mig där för då.

Nu tror kanske nyanlända läsare att historien stannar här och ärthjärnan kunde leva lycklig i alla sina dagar och aldrig behöva möta en enda motgång TROTS fördomarna han bar på.

Fel.

Mina likar fick ju snabbt som vinden reda på del lilla olyckan som inträffat och såg genast till att ärthjärnan fick skämmas vidare på sin ordinarie avdelning också.

(Alltså var tvungen att ta den här gifen även fast det är urusel kvalitet)

Experimentet- den manliga assistenten

Idag har jag lyckats utöva min makt och genomföra ett litet experiment på jobbet.

Jag höll i en workshop där två grupper vid tre olika tillfällen skulle problemlösa tillsammans. Jag iakttog vem som tog på sig assistentrollen och skrev ner vad grupperna sa i första av tre ronder. Föga förvånande var det två kvinnor som av en slump tog sig an uppgiften.

I rond två utövade jag min makt som facilitator och sa att det nu var männens tur att ta den rollen. Vilda protester och i vanlig ordning kom ett och annat sakligt argument. Som att forskning (av kommentaren att döma missuppfattad sådan) visar att män inte kan göra två saker samtidigt. Killen som sa detta hade läst det i en bok. Samma kille jobbar också som IT-utvecklare. Inte bara en vanlig utan som senior sådan trots sin unga ålder så nog kan han skriva. I andra gruppen tog en tjej uppgiften efter att två killar nobbat förslaget. Ingen fara på taket tänkte jag- det gäller bara att få de två sista av de totalt sex tillfällena att bli enbart killar så har vi uppnått lika fördelning i alla fall.

Sista ronden. Nu är det bara en kille, samma som hävdade att han inte kan göra två saker samtidigt i ena gruppen, och han hade ju redan skrivit! Bu-fucking-hu, jag gav honom pappret igen. I andra gruppen protesterades det, jag förklarade att tjejer inte per automatik är assistenter och sekreterare, då fick jag som svar att killar inte heller är det, sant- därför delar vi lika sa jag.

Alltså ni skulle sett blickarna som utbyttes mellan de stackars killarna när de hade förnedrats på detta sätt.

Men- tjejerna. Man kunde typ höra hur deras ton ändrades, det var någon som behandlade dom likvärdigt och tog deras fight och inte förutsatte att de utöver sn huvudsakliga proffesion också skulle göra det gamla kvinnogörat.

Jag tänker använda varenda tillfälle att fördela uppgifter lika. Det är så otroligt tillfredsställande med instant feedback på vissa saker ibland. När man kämpar för jämställdhet så kommer ofta resultaten av slitet så otroligt långt senare, visa saker kommer jag förmodligen inte ens få se hända under min livstid. Så jag rekommenderar varmt att mixa upp den gamla hederliga kampen med lite aktioner med omedelbar effekt.

Vem får vara jobbig feminist?

Jag är en relativt normativ person. Jag som ljushyad, sminkar mig lite, inga funktionshinder, ingen övervikt, får säga massa feministiska saker för att jag på många plan ändå passar in i mallen. Jag jobbar på bank, tjänar okej, bor i Stockholms innerstad, är i en heterorelation. Jag är inte en allt för udda fågel, jag har inte hoppat i galentunnan enligt samhällets rådande normer.

Jag ser ändå hur mina åsikter uttrycks av andra och jag ser hur olika mottagandet blir. Är det t.ex en man som precis fått barn, då en dotter, och tycker att hon borde ha samma rättigheter och skyldigheter som killarna så kan man betta en ansenlig summa pengar på att folk applåderar och fäller en tår för herrejävlagud vad fint sagt och ohmyghaaad vad rätt han har. Är det en tjej som inte direkt hämtat stilinspiration från någon europeisk prinsessa som jobbar på ICA som tar upp att hon får mindre betalt än killarna på hennes jobb som gör exakt samma sak, eller berättar att hon blir tafsad på på lagret så är det bara att bita ihop och det var nog ändå bara en ung kille som bara ville visa att han gillade henne och chefen hade inte mer pengar just i år och vänta bara så ska du se att allt ordnar sig.

Vem som yttrar en åsikt bestämmer hur andra kommer att ta emot den. Det beror delvis på redan befintliga hierarkier, om en privilegierad person säger något kommer fler hurra, om en mindre privilegierad person säger något så kommer färre notera det och kanske till och med avfärda det. Ett praktexempel som jag snabbt nämnde ovan var det om feministiska idéer, när kvinnor, som strukturellt är underordnade män pekar på orättvisor får de samtliga näthatare efter sig som bevisar underordningen genom att framföra sina hot om våld, ofta sexuellt våld. När en man, gärna vit och med en ansenlig summa på banken, säger exakt samma sak så blir det en likeraket av rang.

Jag skulle vilja säga att feministiska åsikter, aka den helt tokiga idén om att kvinnor och män ska behandlas likvärdigt, fortfarande idag anses vara något radikalt i alldeles för många grupper. Det finns fortfarande människor som tycker att det blir superobekvämt när man pratar om detta, även fast det borde vara världens mest naturliga grej.

Detta fenomenet märks inte bara när vi snackar jämställdhet utan även t.ex rasism, om en vit privilegierad person pratar ut i media om rasism så är det toppen och revolutionerande. Om en rasifierad person gör samma sak så är det sverigehat och kommentarer som ”åk hem” kommer som ett brev på posten.

white-privilege

Kontentan är att det nog inte är åsikterna i sig egentligen som är så himla provocerande, utan att en grupp som på något sätt är strukturellt underordnad klagar på en grupp som är strukturellt överordnad, det blir som ett hot mot ordningen, rädslan för att bli av med privilegier dyker upp och den rädslan kan driva folk till vansinne om det vill sig illa.

Av den här anledningen är det viktigt att alliera sig och aktivt visa sitt stöd för olika rättvisefrågor, inte ta över tolkningsföreträdet, utan lyfta de utsattas historier. Jag har skrivit om detta tidigare här.

Nu ska vi inte tro att detta bara gäller vita män. Det häller oss alla, jag antar kallt att man i något avseende är mer privilegierad än andra, så alla kan göra något. För att förenkla kan man bara ta en titt här.

Avslutningsvis, I couldn´t care less ifall någon tycker det är jobbigt att jag uttalar mig om diverse orättvisor. Det är lika bra att dom vänjer sig. Och om någon gör det oerhört korkade valet att dessutom yttra sitt enorma lidande så kan hen förvänta sig följande.

Ha en riktigt bra fredag!