Body monitoring

Har ni hört talas om begreppet body monitoring?

Det är kort beskrivet beteendet att ständigt hålla koll på hur man ser ut. Hur man sitter eller står, hur håret ligger, att man syns i rätt vinkel för den man pratar med, hur kläderna sitter, and so on. De flesta ägnar nog en tanke åt detta med jämna mellanrum, men hos kvinnor ser man detta mer.

I jobbsammanhang har jag lagt märke till detta vid många tillfällen, det liksom tar all min uppmärksamhet att följa hur kvinnan med bara sekunders paus mellan gångerna rättar till sitt hår, kragen, sjalen, ändrar sittställning på ett tillsynes onaturligt sätt. Ute i fria världen ser jag det hela tiden. Det ständiga tillrättaläggandet.

Och nu kan det låta anklagande, det är det inte. Detta är ett beteende som sker utan att personen ifråga är medveten om det. Det sägs vara den internaliserade varianten av the male gaze, alltså att kvinnor ser sig själva utifrån, och då utifrån mannens perspektiv. Vi blir matade med mansperspektivet som norm, de flesta filmerna som görs är mansvinkel på, kvinnor finns med som sidofigurer till män oftast. Läs gärna om Bechdeltestet för mer info om detta. Reklam matar oss med en bild av att kvinnor finns för män att titta på, till och med reklam för produkter som riktar sig till kvinnor får ett bildspråk som syftar till att tilltala män.

Allt detta leder till att vi internaliserar den manliga blicken för att den är norm, och det leder till att vi börjar monitorera oss själva. Vilket leder till att vi börjar korrigera oss själva för att passa in i normen. I längden är detta skadligt för vi baserar tillslut vår självbild på andras förmodade bild och gillande av oss, inte vilka vi är. Det är lätt att säga att man bara ska sluta, men för många är det år av vana som behöver tränas bort, men det går.

Jag tror att vi i ett så utseendefixerat samhälle behöver hitta forum där man inte bedöms på sitt utseende, där kroppen inte kan bedömas. Jag personligen tror att kvinnoseparatistiska forum kan vara ett bra sätt. Det kan låta krångligt att hitta men alltså det behöver inte vara svårare än att man träffar sina kvinnliga vänner bara. Och eftersom vi alla (typ alla) lider av det här samhällsfenomenet i någon grad så kan det vara bra att prata om det. Att bestämma sig för att noll utseendefokus får förekomma, för att mixa upp det lite. Nu säger jag inte att det alltid är kuddkrig och sminksnack när kvinnor ses, utan att vi när det bara är kvinnor som ses kan behöva göra det till en paus från hur vi ses på i det offentliga rummet.

Man kan också tänka på hur man själv bidrar till utseendefokuset. Jag försöker verkligen tänka på hur jag strösslar utseendekommentarer omkring mig. Om jag träffar en grupp med kvinnor och män och någon kvinna får en utseendekommentar (händer alltid) så ger jag mannen i gruppen en också, inte ironiskt, utan för att väga upp. Balans is the shit. Det brukar belysa just hur passande eller opassande en utseendekommentar är i sammanhanget.

Det finns säkert massa andra saker man kan göra för att öva bort det här också. Det handlar inte om att man är utseendefixerad, det är ett resultat av att man rör sig i ett samhälle där man förväntas följa normer som för kvinnor inte är naturliga. Det går inte att värja sig men man kan lära sig att känna igen beteendet och hitta strategier för en själv hur man får rätt fokus igen. Att lära sig varför man gör det är också en del, för att det förväntas av oss, vi har fått det intutat i oss under lång tid, tänk på hur många bilder på kvinnor du passerar varje dag, hur kvinnor framställs i TV, film, serier, det skapar normer, det är inte för att man är extremt fixerad vid sin lugg eller hur kläderna sitter egentligen. Det är för att undvika problem, vilket kvinnor som frångår normen möter. Herregud se bara på kvinnan i publiken som på melodifestivalen för några år sedan vara glad och höjde armen och, ve och jävla fasa- HADE KROPPSHÅR! Att.Hon.Vågade! Listan på grejer kan göras lång. Titta i tidningshyllan nästa gång du är i mataffären på skvallertidningarna. Se hur kvinnor som kan med att befinna sig på stranden TROTS ATT MAGEN ÄR SVULLEN (den kanske inte ens är svullen utan magar putar för det mesta). Det är så dom ser ut i naturligt tillstånd. Men det visas upp som look at this freak of nature woman!

Jo, räkna brukar ju förse en med massa bra information. Nästa gång du sitter på ett möte (antar att de flesta gör det ibland), välj ut en man och en kvinna och räkna hur många gånger de rör sitt hår eller rättar till sina kläder. Svårt att göra på sig själv, men man kan ju testa, eller be någon du umgås mycket med räkna åt dig vid ett för dig okänt tillfälle. Kan ge en bra indikation på hur mycket jobb du har framför dig!

 

 

Den dåliga stämningen

Ni vet när man hamnar i en diskussion om jämställdhet (oh allt för ofta säger ni) och personen, jähävligt ofta en man, som inte kanske upplevt det hela som så illa som du hävdar att det är ställer dig mot väggen med vad han tänker kommer bli end of discussion, nämligen att be dig backa upp det du säger med fakta?

Du bara ”My pleasure!” *tänker stackars människa vet inte vad han gett sig in på och lycka till*

Då uppstår den dåliga stämningen. Inte bara vilken dålig stämning som helst, utan den feministiska dåliga stämningen om ni frågar de VKM (vita kränkta männen). Den kan beskrivas som motsatsen till den dåliga stämningen som uppkommer när någon till exempel deklarerar att hen är lite rasist, ni vet när andra i rummet börjar utbyta blickar och den här minen förekommer oftare än innan bomben släpptes pga att det är så sjukt att vara det:

Nej den feministiska dåliga stämningen kan nästan beskrivas som motsatsen faktiskt, anledningen är enkel- för att fakta slår upplevelse när det kommer till sånt här. Och i 99,9 % av fallen när man snackar jämställdhet och feministen langar fram siffrorna så dör liksom skeptikerns argument ett efter ett. Dom går ett grymt öde till mötes där pinsamheten över deras ignoranta naiva världsbild om att alla är likabehandlade och det bara är att kämpa för alla HAR FAKTISKT samma förutsättningar…

… ja då blir det helt enkelt lite obekvämt.

Men är det någonting som jag har kommit fram till så är det att jag inte tänker försöka undvika dålig stämning som upprätthåller förtryck. För om man tänker efter så tror jag att många kvinnor lärt sig att prioritera mäns välbehag framför sitt eget. Tex om någon säger något sexistiskt så viftar vissa bort det för att inte just dålig stämning ska uppstå. Vi får höra att det inte är värt det och nu går vi vidare bara se så! Men vad man då glömmer här är att den dåliga stämningen redan äntrat rummet. Bara att det var du som upplevde den pga kommentaren. Så i fall som detta kan man liksom inte välja bort dålig stämning, man kan bara välja vem som främst ska uppleva den, och jag tänker att det väl är bäst om den vars beteende behöver ändras ges tillfälle att ändra sig med hjälp av lite motiverande pinsam konfrontation.

Så. Facts my darlings, kan din fakta! Världen är full av tyckare utan underlag för sina argument och om vi ska övertyga fler om att vi behöver jobba vidare för att få till jämställdhet så behöver vi kunna visa att ojämställdhet fortfarande råder.

 

 

Följetong i icke hotfullt ledarskap för kvinnor

Här om dagen råkade jag komma över en artikel som en gammal vän till mig kommenterat på Facebook. Det var en lista på strategier, eller förlåt, en lista på strategier för kvinnor specifikt i hur de kan leda utan att anses hotfulla. Min första reaktion:

Tyvärr hade jag anledning att fortsätta med exakt samma när jag kollade vidare. Det var så absurt att jag faktiskt tror att den är skriven jähävligt ironiskt. Men, man vet aldrig. Folk som hade kommenterat den på fejjan verkade liksom köpa hela paketet och bara Ooooh, vilka super-kämpe-goa-idéer-för-kvinnliga-leeedare!

Mina känslor för listan får omöjligt plats i ett inlägg, så- vi delar upp det lite så har vi även ett sommarnöje att götta ner oss i som ger kraft åt arbetslivets utmaningar när ni ska tillbaka efter semestrarna! Med kraft menar jag en bestämd känsla av att vi måste kämpa vidare för att få till vår feministiska drömvärld där enhörningar går fritt med upplysta kvinnor, män, och alla där emellan och solen skiner och inga sexister finns och alla har lika lön! Själv är jag ju ledig något halvår till, får väl gå tillbaka och fräscha upp minnet när jag ska tillbaka in i gubbröran.

Nu kör vi igång!

Skärmavbild 2016-07-31 kl. 15.31.29.png

Till denna bilden förklaras det i artikeln att det är bättre för kvinnliga chefer att fråga manliga medarbetare vad de tycker om att göra en uppgift till ett visst datum istället för att säga när det ska vara klart. Detta för att det får honom att känna att du undrar vad han tycker mer än att du säger vad han ska göra.

Alltså inget fel i den här ledarstilen, det är väl toppen att involvera sina medarbetare i beslut- på mitt jobb uppmuntrar jag chefer jag hjälper att gå mer åt denna typen av ledarstil. Men att motivera det med att just män känner sig mindre tillsagda av kvinnor, det är bara dumt. Antingen ska chefer, oavsett kön, göra så. Eller så ska de, oavsett kön, inte göra så.

Vidare så finns det också olika typer av uppgifter som har olika strikta datum de behöver bli klara på. Vissa grejer kan vänta, andra inte. Då är det väl himla fiffigt om de med strikt deadline kommuniceras som just det, och inte något fri hopp-och-lek-uppgift för att inte såra det manliga egot.

Dessutom tycker jag att den här typen av tips bidrar till bilden av män som oresonliga grottmänniskor som inte har respekt för människor oavsett kön förstärks. Dom finns, men jag tycker att vi kan börja med att ha högre tankar om folk initialt.

Så nja, halvt underkänt tips säger jag. Såvida det inte korrigeras till att gälla samtliga chefer.

Retorik för kvinnor

Ofta när jag snubblar över kurser riktade mot kvinnor i karriären så har de oförklarligt ofta teman som retorik FÖR KVINNOR, KVINNA- lär dig ta för dig, så löneförhandlar du SOM KVINNA osv osv. Lika ofta kastar jag mig in på diverse läs-mer-länkar för att grotta ner mig i vad de nu hittat på. Och visst, ibland kan innehållet vara bra. Men min uppfattning, utifrån mina erfarenheter och berättelser av vänner är att det ganska så sällan hjälper att vara ett retoriskt geni, ta för sig utav bara helvete och förhandla skiten ur chefen. För är du kvinna så finns det strukturer som sitter i, och upprätthålls av andra till största delen. Och där förväntas vi då bara vänta på att DOM ska ta tag i sig själva?

Dessutom har jag märkt av kursbeskrivningarna som riktar sig specifikt mot kvinnor att det som lärs ut ibland är anpassat för att kvinnor inte ska vara till besvär för män. Det kan vara saker som ”Så tar du plats på ett möte med gapande män utan att de behöver skärpa sig, tips och knep för att inte hota alfahanens ställning och ÄNDÅ få sagt en liten kvinnoåsikt”. Okej kanske inte så uppenbart då men grejen verkar vara att situationen inte behöver ändras alls utan vi kvinnor ska snällt och fint försöka ta lite plats. Före kursen:

tumblr_inline_mwnne2NI8h1snsuem.gif

Jag tror att alla inblandade i den här ickejämställda situationen behöver göra om och rätt. Vissa kvinnor (och män) behöver jobba på sin retorik och träna bort det självförminskande språket de lärt sig att kvinnor ska ha. Men det räcker inte. Män behöver också träna på att inte förminska, att inte bete sig som ouppfostrade tonåringar med noll konsekvenstänk också. De behöver tvätta bort sina överdrivet grandiosa självbilder, inte för de stackars kvinnornas skull, utan för att inget annat är försvarbart professionellt beteende.

Arbetsgivare behöver kräva att vi jobbar inkluderande, för att behålla bra folk och för att allt tyder på att det ger bäst resultat. De behöver också börja rekrytera utifrån kompetens, för idag kvoteras män, yngre kopior av gubbmaffian in. Chefer behöver börja ge kvinnor och män lika lön för lika arbete, inte ”jobba med att rätta till bla bla, långsiktigt arbete jada jada”. Det räcker inte. Idag finns det företag som lyckas med konsten att inte ge penisbidrag och de företagen kommer norpa de allra bästa kvinnorna, det här är så uppe på bordet nu att företag som inte klarar detta inte kommer kunna locka till sig hälften av all bra arbetskraft om de inte agerar.

Så. Det här med oändligt många kurser i retorik och andra lönlösa tips till kvinnor- waste. Kvinnor behöver främst lika möjligheter att framföra sina åsikter och möjlighet att tillämpa sin kunskap på samma villkor som män. Man lär sig med tiden om arenan att träna på finns, precis som för männen.

 

Ni duger som ni är killar!

Inför sommaren fylls media med tips till oss kvinnor om hur vi ska ändra våra utseenden, hur andra lyckats och blivit riktiga lyckoglitterspridare av det. Det är artiklar där någon som inte passar in i mallen totalsågas ihop med ett gäng bilder på ”felet” (typ celluliter eller kroppshår). Så nu gäller det att stålsätta sig och komma ihåg att detta är ett patriarkalt påhitt, där vår osäkerhet går att kapitalisera på. Om vi inte mår dåligt över oss själva så går det ju inte att sälja på oss massa mirakelprodukter. Ett sätt att ge media mindre påverkan är att titta på det totalt orimliga i innehållet genom att byta ut kvinnor mot män.

10419991_983512185033756_6706360921813263692_n

Lady Dahmer hade delat den här bilden på facebook med frågan om det ser bekant ut. Nej är väl tyvärr svaret. Det skrivs inte såhär om män. Eller tyvärr ska man väl inte säga, det är kanske bra för det är ju rätt objektifierande. Jag önskar bara att det inte skrevs så om kvinnor heller då. Och ska kvinnor prompt framställas som de gör idag av media så tycker jag att vi mixar upp det med lite män på samma tema.

Bilden ovan är ju ett montage som ni säkert redan förstått, och det är lätt för besserwi… eh jag menar vita krä.. nej alltså trevliga killar att säga att de inte hade haft något emot att män framställdes så här. Brudar är så himla känsliga för allt, herreguuud, det är väl bara att köra på ändå och strunta i det om man inte gillart så att säga?

För att förtydliga det absurda, även för män, i att bli objektifierad i tid och otid så ska vi titta på när manliga sportstjärnor får samma frågor som kvinnliga sådana.

Va? Inte okej? Konstigt.

Det finns få sätt som så tydligt visar det absurda i behandlingen av vissa grupper som att byta ut offren mot mer privilegierade personer. Så nu kan vi förhoppningsvis enklare avfärda all skit media matar oss med och fokusera på annat betydligt viktigare som att götta oss i att det är sommar! (snart igen i alla fall när höstvädret gjorde en återkomst)

 

 

Stackars lilla flicka

Idag tänkte jag att vi skulle fundera lite på det här med könade kläder på barn. Jag har själv inte mött ett så stort motstånd till valet att klä vår dotter könsneutralt, förmodligen för att jag stoppat eventuella ”Ååååh! Lilla prinsessan snutteplutt älskar rooosa reeedan” kommentarer innan de ens kunnat komma ut, och de som känner mig ens lite vet liksom bättre redan, och har liknande åsikter om saken. Några undantag i form av rosapluttiga volanggåvor visserligen.

Any how, att jag inte möter det betyder ju som bekant inte att folk inte är av en annan åsikt, en som vi ska behandla idag mina vänner. Den för mig extremt konstiga åsikten om att flickor berövas något om de från start inte får gå all in på fluff, rosa, tyll, glitter, rosetter och volanger. Som att det liksom skulle vara lite synd om dom för att deras hemska genushäxa till mamma inte LÅTER henne uttrycka sin feminina sida och avkönar henne och stackars barn blir ju TAGEN FÖR ATT VARA EN POJKE! Kommer inte veta att hon är tjej, kommer känna sig ful kanske för att man pga pojkkläderna håller gullkomplimanger på avstånd.

Alla dessa faror jag utsätter henne för finns det folk som på riktigt tycker är reella. Kommentarer om att det är hemskt att feministföräldrar lever genom sina barn och tvingar på dom sin levnadsstil (tillskillnad från andra föräldrar då enligt dom…). Att visst kan man få kämpa för att alla ska gå i neutrala naturfärgade säckar till okönade outfits, men kan man inte hålla barnen utanför detta?

Vad jag inte förstår är vad själva skadan för barnen i det hela skulle vara. Jag menar pojkbarn tycker ju inte vuxna synd om ifall de inte tvingas in i någon ryschig tyllkreation och inte heller har jag hört någon vara förfärad och orolig över hur pojkars självkänsla ens ska kunna bli något om de inte får komplimanger för sitt yttre i parti och minut. Detta är en oro som bara uttrycks när det gäller flickebarn.

Jag tror att folk känner oro för att flickor och kvinnor i stor utsträckning bedöms på sitt utseende. Ju sötare, finare, snyggare (olika beroende på ålder) en flicka/kvinna är, desto bättre. Och om man då tar bort attiraljerna som ofta avslöjar att det är en flickbebis man har framför sig så tar man ju också bort många konversationsöppnare i form av utseendekomplimanger, vissa vet inte vad de ska säga om och till barnet då. När hon sedan blir äldre så kommer hon inte heller för lek ha otympliga kläder. Det kommer göra att hon förhoppningsvis får färre uppmaningar om att ta det lugnt, vara försiktig eller bli bedömd på utseende. Jag vet inte vad som är skadligt med det?

Men, när hon däremot blir medveten om att hon är tjej och börjar se vilka olika förväntningar folk i samhället har på killar och tjejer så kanske hon i sökandet efter tillhörighet till sin grupp upptäcker att utseende är något man kan få uppskattning för, och då inte vilket utseende som helst utan det som anses tjejigt. Då kanske hon kommer börja tänka på det. Tills att den dagen kommer hoppas jag att vi har lyckats bygga upp en grundsjälvkänsla hos henne och satt några grundvärderingar på plats. Jag hoppas att hon då vet att det är saker som att vara en bra kompis, vara hjälpsam och ha kul som är viktigt, inte om hon kan likna en docka. Med det sagt så kommer vi inte förbjuda något som kan anses tjejigt, vi kommer bara tänka på att lyfta fram en enligt mig bättre sida av det.

Vi kommer kanske låta henne leka med smink- som ett sätt att klä ut sig. Inte försköna sig.

Vi kommer kanske låta henne dansa i tyll. För att det är roligt, inte för att tillfredsställa föräldrars behov att att småflickor ska vara gulliga.

Vi kommer kanske köra på rosa kläder, för att det är bra att leka i, inte för att vara gullad med.

Precis som jag hoppas att föräldrar till pojkar låter dom göra med!

 

Vad tycker du?

Några som läst här från tidernas begynnelse (ok inte så långt tillbaka men ett tag) vet att jag läste en bok som heter ”Nice girls still don´t get the corner office (unconscious mistakes women make that sabotage their careers)” av Lois P. Frankel. En helt okej bok som på ett aningen amerikanskt lite konservativt vis går igenom i typ ett listformat vad kvinnor själva gör fel som sätter käppar i hjulet när det kommer till att få till en karriär.

Jag tänkte när jag läste den för nästan ett och ett halvt år sedan att det fanns rätt mycket jag hade att säga om det hon nämner i den men boken föll i glömska till förmån för annat. Men här om dagen såg jag den i bokhyllan och nu har jag suttit och bläddrat lite och blev inspirerad och tänkte att jag skulle prata lite om en grej som tjejer får lära sig att göra när de är små för att undvika att någon hamnar utanför (tjejer har ju ett rykte om sig att vilja leka två och två bara, mest är det vuxna som tjatar om risken med detta tills det liksom blir en självuppfyllande profetia). Nämligen att inkludera andras åsikter i tid och otid. Nu är det inte bara kvinnor som gör detta men de blir hårdare drillade i konsten som barn, men beteendet oavsett kön har en tendens att signalera doormat. Vilket är mindre positivt om man vill ha mer ansvar och liknande som ”att göra karriär” ofta innebär. Så nu går vi igenom hur vi kan göra oss av med beteendet lika effektivt som den här lilla tvättbjörnen skurkar bort den här hemska dörrmattan!

Beteendet kan visa sig som att du i ett möte ställer massa kontrollfrågor om det du själv sagt och det kan, inte alltid men ofta då ge sken av att du dels inte tror dig vara säker på giltigheten i det du själv sagt och när du ber om specifika personers åsikter i frågan så är det ett sätt att peka ut vem du tycker är mer senior inom området. Och det kan ju vara så att du faktiskt ber om en mer senior persons åsikt, men det är ju inte det jag kritiserar, utan när man frågar random utpekad, inte nödvändigtvis mer skillad tjomme. Dessutom är det väldigt ineffektivt om allt och alla ska yttra sig om varenda grej man pratar om, det hör ju inte direkt till vanligheterna att folk utan fakta bara håller tyst utan uppkommer tillfälle att orera fritt om något ja då tar folk tillfället i akt!

Istället för ”Thomas vad tycker du om det jag just föreslog, kan du pretty please ge din mansbedömning på det?” så kan man ställa en öppen fråga utan någon mottagare, då öppnar man för att det kan finnas någon som vill säga något men man underminerar inte vad man själv sagt med det beteendet och förmodligen blir det bara de lite mer kvalificerade åsikterna som kommer upp.

Ett bra sätt att bygga upp andra med det här beteendet är att referera till det de sa och inte till vad de tillfrågade referenspersonerna tyckte om det.

Att lägga av med detta betyder inte att vi ska bli otrevliga och helt egocentrerade och tro att våra egna tankar och åsikter alltid är de bästa.

Men vi ska balansera det lite så att kvinnor inte alltid ber om mäns godkännande. Vi behöver avlära oss det som samhället i (mitt fall och många andras) lärt oss i decennier, en sak i taget.