Slöjor och patriarkat

Jag fick en fråga på gårdagens inlägg om hur jag ställer mig till slöja, och jag tänkte att det kan vara en intressant grej sätta sig in i.

Jag måste börja med att säga att jag inte är tillräckligt påläst för att kunna ge ett svar på hur jag ställer mig till slöja. Det finns många olika aspekter att ta hänsyn till och jag tror att frågan vad ens ställning till det är egentligen bör delas upp i flera underfrågor kanske, som huruvida det bör vara tillåtet, om det är förtryckande mm.

Men några tankar kring det kan jag dela med mig av.

Jag tycker inte att någon har rätt att reglera vad en annan individ har på sig (såvida plagget inte är en kränkning mot andra, tänk typ hakkorstryck), inte med lagar eller hot om våld/skam/eller något annat. Det ställningstagandet kan appliceras på fler plagg än slöja. Generellt när det kommer till reglering av plagg så skulle jag säga att det finns en patriarkal vinkel, det är sjuuukt mycket oftare så att män (individer och grupper) försöker reglera vad kvinnor (individer och grupper) får göra/vara/se ut som mm. Den problematiken är ju inte avgränsad på något sätt till muslimer och den religionens och kulturens olika klädkoder, även fast den givetvis förekommer där med. Folk som vill förbjuda slöja inbillar jag mig menar att muslimska kvinnor ska förbjudas bära slöja, eller inkluderas nunnor och cancerpatienter också av förbudet? Skulle sjal få bäras, bara inte med en viss knytteknik? Skulle visserligen vara rätt intressant att läsa hur ett slöjförbud skulle utformas. Jag har mina aningar om att det skulle kunna framstå som lika effektfullt som ett visst partis förslag om att förbjuda tiggeri, som om det skulle ta bort anledningen som är fattigdom. Jag bara ”remind me again hur ni själva fick ihop cash till valkampanjerna???”

Sedan har vi det här med att det fria valet kanske inte är så fritt alltid. I likhet med ovan punkt så är det här resonemanget inte begränsat till plagget slöja, men kan också appliceras på det. Att en individ VÄLJER av ”fri vilja” att ta på sig ett plagg (eller att avstå ett plagg) betyder inte att det inte är problematiskt. Det kan finnas underliggande strukturer som manar fram det ”fria valet” genom att olika val leder till olika konsekvenser för individen. Om vi tar slöjan som exempel, det kan vara så att en person själv gör valet att bära slöja, tillsynes frivilligt, för att hon inte vill få problem, det kan finnas någon i hennes närhet som i andra sammanhang sagt vad hen tycker om kvinnor som inte bär slöja, eller hur de bör behandlas. Sedan kan det finnas personer som tycker det är jättehärligt med slöja, jag som inte är slöjbärare ska inte ge mig på att försöka beskriva anledningarna, men vill man veta vad det kan finnas för olika anledningar så man nog lätt googla fram det. Så, skulle vi lösa något genom att förbjuda slöjor? Garanterat för vissa, garanterat inte för andra. Det skulle kunna leda till isolering av många kvinnor, så jag tror att jobba med orsakerna till att kvinnors liv begränsas ger nog enligt min mening mer, som att jobba med kvinnors självständighet (som ju förbättras avsevärt genom t.ex. jämlika löner). Att jobba med matchokulturen som lär män att bete sig kontrollerande. Listan kan göras lång.

Sen har vi frågan om slöja på barn. Någonting med det känns inte bra för min del. Å andra sidan tycker jag ju inte att det känns så jävla pepp när folk klär sina barn i tuffa krigsinspirerade kläder (pojkar) eller oskuldsfulla fiiina passiva prinsessor (flickor) heller. Alla applicerar väl sina kulturella normer och vanor på sina barn? Att prata om detta som en muslimsk företeelse blir för snävt enligt min mening. Det ligger ett  kvinnoförtryck i slöjan för att det finns konsekvenser av att inte bära det på många ställen. Det ligger ett kvinnoförtryck i de västerländska flicknormerna också. Det ligger en skadlig mansnorm i hur pojkar drillas in i att gilla våld och ignorera känslor, sina egna och andras.

Slutord: Kvinnor världen över är inte fria, kvinnors autonomi begränsas av strukturer, män, kulturer, lagar, regler mm. Att någon på olika sätt tvingas till att bära slöja kan vara ett sätt att kontrollera, precis som andra plagg kan tvingas på eller förbjudas.

Annonser

Let´s talk about homosocialitet

Vi behöver gå igenom fenomenet homosocialitet. Jag har länge vetat vad det betyder och några exempel på hur det ter sig IRL så att säga men inte mer än så. Men med anledning av ett antal diskussioner som innehållit meningar som ”jaaa, men det är att naturligt att kvinnor och män är olika på *insert vad som helst*”, och även snack om att kvinnor blir som män när de når toppen, så vill jag djupdyka lite i begreppet.

I mitt stilla sinne, med en inre berättarröst som närmast skulle kunna liknas vid bebisen i family guy fast på svenska, sätter en inre monolog igång. Den om att kvinnor som lyckas komma åt en maktposition liksom inte har samma fria handlingsutrymme för hennes deltagande är lite på nåder. Hon måste vara bättre, aldrig någonsin ta upp strukturella issues kopplat till den i övrigt mansdominerade skaran närmast henne und so weiter. Börjar hon hota manseliten ryker hon. Hon får vara där om hon spelar med i det homosociala normbeteendet.

Och jag har funderat på orsakerna till att det är så. När man väl känner varandra så borde vi väl börja bortse från kön och föreställningarna om varandra kopplat till det? Men nej, så fungerar tydligen inte människan. I sökandet efter svar på varför det blir som det blir (eller rättare sagt varför VI VÄLJER att GÖRA som VI GÖR, viktigt att poängtera ändå, att trots att de flesta av våra beteenden är vanemässiga så har vi ansvar för dom) så hittade jag ett delsvar i fenomenet homosocialitet.

Skulle jag beskriva det själv så är det i princip synonymt med epidemisk bromance. Män som föredrar att all form av oromantiskt socialt umgänge sker män emellan, de konsumerar kultur (fin som ful) gjord av och för män. (Testa det själva, välj ut ett antal män och be dom lista sina topp tre musiker, poddar, författare, journalister, förebilder) Sådant som är gjort av kvinnor intresserar dom inte, detta skulle man kunna säga är en form av indirekt homosocialitet. Vi konsumerar till och med olika kultur och medier. Du kan om du vill ha en jämförelse fråga ett gäng kvinnor också, du kommer med hundraprocentig sannolikhet upptäcka att könsrepresentationen bland kvinnornas kultur- och medieval har en jämnare könsbalans.

Det jag vill illustrera är att män är mer homosociala än kvinnor. Och det är liksom inte mansindividernas fel, de får ju lära sig tidigt att förakta sånt som är tjejigt, och än så länge finns ingen motsocialiseringsrit i samhället vad jag vet där unga män ”avlärs” att ogilla sådant som klassas som kvinnligt. Så, beteendet fortgår. Det måste nämnas att den här känslan som folk har att det känns intuitivt (pga att hjärnan gillar sådant den känner igen) ofta förväxlas med att det skulle vara något genetiskt… Kommer inte ens gå in på det.

Homosocialitet kan tänkas bero på många saker. Dels lever vi ju i ett polariserat samhälle där kvinnor och män ofta anses vara, och beskrivs som varandras motsatser, det blir alltså normer, som styr hur vår socialiseringsprocess under uppväxten lär oss hur hur vi ska bete oss för att passa in. De olika normerna styr vad vi ägnar oss åt och alltså vad vi får tillfälle att träna på och alltså förbättras i och med tiden upplever som naturligt. Vi lär känna andra inom samma sociala sfär och inte sällan anpassar vi övriga intressen till att passa in. Vi blir om man ska raljera lite kloner. När en tänker efter så kan vi se detta i både tonårsgäng och finansfolk.

Relaterad bild

Bildresultat för bankers

Skadliga strukturer utövas ofta rätt omedvetet i det individuella (även fast jag själv kan tycka att det finns ett personligt ansvar i att sätta sig in i det så man inte är med och reproducerar varenda en). Jag vet inte hur ni har haft det, men jag har i alla fall aldrig stött på kommentarer som ”gubbs, kom så går vi och homosocialiserar lite”. Eller ”Eva nej du kan tyvärr inte hänga med för det är en homosocial sammankomst där vi ska låtsas att vi bara umgås men i själva verket tar vi massa informella beslut som sedan av en slump blir formella”. Inte ni heller? Nej.  Det beror som sagt på omedvetenheten. Men vill ni ändå ha exempel på hur det syns så kommer Feministdelegationens empiriska topplista på tillfällen där homosociala sammankomster sker:

  1. En runda golf på helgen med grabbarna från jobbet
  2. Bastu på konferensen
  3. Valfritt omklädningsrum
  4. Friviktsavdelningen på gym
  5. Stunden efter att middagen är uppäten

Helt enkelt tillfällen där män träffas i avskildhet med sociala förtecken. Detta är sjukt vanligt inte bara i yrkessammanhang, jag menar ta många parmiddagar, jag kan tänka mig att många män sätter sig med avecen i soffan när middagen är klar och kvinnorna plockar undan. Inte alla män™ givetvis, men jag tror mer ofta än sällan i många kretsar.

En till intressant aspekt av mitt påstående om att män utövar detta mer än kvinnor kan ses när en grupp kvinnor eller män socialiserar och en person av ett annat  kön kommer in. När en kvinna äntrar mansklungan så får hon hålla sig lugn och anpassa sig till deras diskussion. När en man äntrar kvinnoklungan så avbryts samtalet och det börjar handla om mannen. Gi-vet-VIS inte alltid, och olika sociala kretsar fungerar olika. Empiriska studier som sagt. Men jag kan uppmana er att studera hur kvinnor och män beter sig, ta på de så kallade genusglasögonen.

Det är inte konstigt att män har svårare att ta till sig ”kvinnosaker”, de har ju hela sina liv fått veta på olika sätt att det är sämre, att de inte ska sporta som tejer, gråta som tjejer, inte gilla tjejfilmer mm. Medans kvinnor som gör könsöverskridande saker anses lite bättre, inte så fjompiga. Kvinnor som kör ”the boyfriend style”, pluggar killgrejer, gillar sport mm. Det anses vara fint som tjej att få höra att man inte är som andra tejer. Att man är en an grabbarna.

SISTA iakttagelsen på fenomenet nu. Är det inte intressant att män som är väldigt homosociala OCKSÅ är jävligt homofoba? Ni vet (om vi nu ska måla upp en stereotyp) grabben som gymmar med gympolarn och dricker proteinshakes, gillar actionfilm, lyssnar på manspoddar och dricker bärs med grabbgänget, han skulle ju typ dö om han misstogs för att vara gay.

Slut på meddelande.

Ny feministisk termin

Herre min skapare, är kanske en fras som jag skulle yppat om jag varit religiös när jag upptäckte att det var o-tro-ligt länge sedan jag skrev.

Den oinvigde tänker här kanske att allt är i sin ordning då, att jag inte mött några orättvisor eller funnit mig i situationer där feministhjärtat brister. En kunde ju hoppats. Men så är dessvärre inte fallet. Nej jag kom helt enkelt ur skrivandet, för mycket patriarkat att fightas mot i verkliga livet så internet-ditot fick stryka på foten ett tag.

Men nu så! Jag funderar lite på var vi ens ska börja, så många ämnen att sätta oss in i!

Jag kan ju säga att flera även i mossiga bankbranschen har fått lite eld i baken iom #metoo-rörelsen. Eller eld och eld, mer som ni vet när man har liiite för stark rumpvärme i bilstolen. Jag tror att de flesta gör sitt bästa men helt ärligt, vad är grejen med att försöka dämpa och sopa undan och ”inget att se här, bara att gå vidare, vi har koll på läget”. För helt uppenbart är väl ändå att koll saknas.

Jag tränar dagligen på att djupandas och tillämpa allmän zen när jag pratar om dom här frågorna, det finns en utspridd uppfattning om att några minuters artikelläsande och någon diversity-dragning som gav en the chills gör en insatt i ämnet. De flesta på top management nivå kan ju liksom inte ens uttrycka sig och använda termer rätt. Och det skulle väl vara okej ifall det var så att det magiskt sammanföll med någon form av självinsikt, och att en alltså tog in lite hjälp.

Hur som, det har dragit igång något initiativ kring detta som periodvis ger mig hopp om att en bred folkbildningsinsats är på gång, och andra stunder går jag in i ett mentalt rum och vaggar orkeslöst i ett hörn.

Det är så tafatt när det ska jobbas med sånt här. Så himla mycket we shall overcome (googla det om ni inte sett, Carl Bildt och Birgit Friggebo- we shall overcome) över det.

Istället borde gamla traditionella, och ja gubbiga, branscher, företag och institutioner erkänna att man har mycket att göra upp med. Det känns som det enda rimliga steget att börja med. Det räcker inte att skriva om något styrdokument och tillsätta en kommitté för att komma tillrätta med problemet. För har man varit exkluderande utav bara helvete så krävs större insatser. Styrdokumentets effekter behöver synas och höras. Ledningar behöver förändras, bli mindre homogena. Tonen behöver förändras, och det görs genom att ge plats åt människor vars prime time inte var 80-talet. För helt seriöst, vi vet hur det brukar bli när saker ska ”aktualiseras” av folk som inte egentligen är insatta, det blir en lite tillgjord känsla.

Många upplever nog ändå att vi är på väg, men tittar vi på hårda siffror så ser vi att speciellt mycket inte hänt. Löneskillnaderna är kvar, mansdominansen är kvar.

Det känns som att fokus ofta blir att ingen ska bli sexuellt trakasserad, vilket ju är bra, på alla sätt. Vad som också borde göras är att vi pratar om, studerar och analyserar vilka strukturer och normer som råder som liksom möjliggör detta, för det är sällan det går från noll till hundra. På banken som jag jobbar på (antar att det är liknande på flera av storbankerna) så är traditioner högt värderat. Och med traditioner kommer sociala normer, det är på det sättet många traditioner upprätthålls. Och sociala normer i sin tur brukar i princip alltid innebära olika regler att följa för kvinnor och män.

Ta traditionellt gentlemannaskap. ”Ska man inte få hålla upp dörren längre” säger många. På riktigt. Och mitt svar är alltid att vem som helst får hålla upp dörren, det ät väl bara en jättetrevlig gest. Vad jag är emot är att det görs som en del i att upprätthålla könsnormer av karraktären ”män värnar om kvinnor”. För den beteendepoolen kommer sig av en syn på kvinnor som svagare och okapabla, som män skulle beskydda. Och då genom att öppna dörren som en könsrollsgest blottar man en djupare värdering som i sin tur för med sig andra beteenden också, som att kvinnor ska sköta fler administrativa uppgifter, vara lite mindre framåt generellt osv. Och dom förväntningarna förstör möjligheten för kvinnor att ta sig fram på samma villkor i karriären.

Hänger ni med?

Men om en person är allmänt artig och hjälpsam så är det bara trevligt! Artighet behöver således inte alls försvinna iom införandet av likabehandling! Det enda som krävs är att personen som vill utöva artighet helt enkelt utövar det på bred front så att säga. Men där brukar en viss homoerotisk känsla och tillika homofobisk upplevelse följa för de mest traditionella av individer, för skulle de behandla män som de behandlar kvinnor så vet ju inte folk om de raggar? Värsta tänkbara. Om en annan man alltså skulle göra den tolkningen. Ingen fara om en kvinnokollega skulle få samma känsla.. Då har man också DET att göra upp med, tar det aldrig slut undrar de då?

Typ inte, men genom att titta på och ifrågasätta varför vi gör som vi gör kan vi välja nya beteenden som INTE rymmer värderingar som gör skillnad på folk och folk. Vi tränar oss alltså i att vara inkluderande, vilket leder till att fler får bredare möjligheter att vara sig själva. Och det mina vänner, det kan ju inte vara fel.

 

 

 

Millennials och jämställdhet

Idag har jag läst Maria Svelands Bitterfittan på tunnelbanan till jobbet. Det är ju som vissa av er kanske känner till inte direkt enhörningar, livsglädje och framtidshopp om man säger så. Den handlar om en 30ish kvinna som lessnar på hela familjeskiten och drar till tönt-Teneriffa för att vila upp sig och få en paus i en vecka. Nu har jag inte läst mer än något kapitel men redan nu känner jag att boken liksom sakta drar av ett skynke och under visar sig de patriarkala strukturerna och vanliga beteendena som upprätthåller detta. Fy fan alltså. Läs den. Varning (eller hopp om livet enligt mig) är väl att OM du är kvinna och lever med en inte så jämställd man så kan boken ge bränsle åt en skilsmässa till exempel. Med det sagt så hoppar vi direkt in i ett stycke jag fastnade vid imorse. Tjejen som boken handlar om hade vid något tillfälle intervjuat en klassmässigt privilegierad människa som på alla sätt försökt förneka klassens egentliga existens, och då kommit fram till följande:

”Världen verkar vara uppdelad i två olika slags människor: de som tycker världen är rättvis och de som tycker den är orättvis.

Och som av en händelse råkar det oftast vara människor som fötts in i privilegierade familjer som förnekar att det finns några klasskillnader.

Och som av en händelse råkar det oftast vara män som förnekar att det finns orättvisa könsskillnader mellan män och kvinnor.”

 wine more wine GIF

Tröttman.

Sedan kommer jag till jobbet och kommer av en händelse in på Ledarnas sida och hittar (igen sånt sammanträffande), Ledarnas jämställdhetsrapport. Om jag var trött innan så ska ni veta vad man blir av den här läsningen. Låt mig lotsa er genom några av höjdpunkterna frustrationsmässigt.

Millennials riskerar att återskapa föråldrade normer och stereotyper för att de tror att arbetslivet är mer jämställt än vad det är.

Stat.png
– 81% av männen tror att kvinnor och män har samma möjligheter att göra karriär på den egna arbetsplatsen, medan 72% av kvinnorna trodde det.
– 72% av männen tror att diskriminering inte förekommer på den egna arbetsplatsen, medan samma siffra för kvinnorna är 63%
– 69% av männen tror att kvinnor och män får lika lön för lika arbete redan, siffran för kvinnorna var här 50%

Notera att siffrorna bara visar vad de så kallade millennianerna TROR.

Den faktiska löneskillnaden mellan chefer som är män och chefer som är kvinnor är 6500 kr i månaden, EFTER att man tagit hänsyn till olika saker som chefsnivå, utbildning, yrkesval och ålder som kan påverka siffran. Det här är alltså den oförklarliga löneskillnaden, eller penisbonusen som jag brukar kalla den. Det är ändå 78 000 kr per år. En ganska betydande siffra om du frågar mig. Vissa (läs: vissa män) kanske viftar bort siffran när det vankar jämställdhetsdiskussion, men jag skulle tro att intresse minsann skulle börja gro om vi helt sonika tog hälften och rättade till löneskillnaden. Det skulle man ju kunna göra. Jag tänker att det ju redan sker i andra sammanhang, om t.ex banken sätter in för mycket lön på mitt konto mot vad de avsåg sätta in så är det ju inte fri hopp och lek med dom pengarna för min del, jag behöver ju snällt betala tillbaka. Inte heller skatteverket ser på det hela med blida ögon det här med att runda av. Så varför egentligen ska vi ignorera detta?

Bildresultat för problem solved gif

Hur som helst. Varför vad folk tror att verkligheten ser ut som är viktigt, och i detta fallet ett problem är för att det styr hur viktig de tycker att frågan är. Och i sin tur hur mycket de tror behöver jobbas på. Om man tror att det inte finns ett problem så tror man ju med största sannolikhet också att det inte behöver ageras på.

Paniken alltså, snart har vi både de ignoranta äldre varianterna OCH de yngre kopiorna!!! Nej, vi får organisera oss.

 

 

Män som ska tänka ut idéer för kvinnor

Ibland inträffar saker som får mig att tänka ”Det här är fan inte sant. Enda, ENDA, fördelen är att det blir tillfälle att exemplifiera ett problem här.” Igår var ett sådant tillfälle.

Jag var på ett möte med 5 män, varav en av dom jobbar jag med i vanliga fall. Tre av dom var från ett annat företag och vi skulle prata om samarbete. Ni vet ju att jag jobbar inom bank och vi kom in på det här med hur vi kan säkra en jämn könsfördelning på en grej vi ska jobba med. Föga förvånande kan tyckas att jag av alla människor leder in diskussionen på det.

Dok är det inte detta som är den stora grejer jag skriver om. Utan det som följde. En av killarna i rummet känner att han fick en idé. En idé som inte bara var en dum, helt sjukt jävla puckad liten tanke som kanske skulle gjort sig bäst i det tysta, som han borde låtit falla i glömska för all framtid. Inte en sådan, utan en briljant kul spexkillig mästeridé faktiskt som han kände att vi andra inte kunde leva utan. Han bara:

”Ah men ni vet det finns ju en app som heter Tink som visar en samlad bild av ens ekonomi- SKULLE VI INTE KUNNA TILLTALA KVINNOR GENOM ATT KALLA DEN PINK ISTÄLLET. Så att dom känner att det är för dom också.”

Det måste vara ett skämt tänker ni. Nej det är det inte. This can´t be made up. Han mumlade lite efter detta och liksom försökte lyfta att det väl visar att vi vill ha med kvinnofolket.

När skrattet uteblev och istället ersattes av ”Menar du att kvinnor lockas av rosa färg och inte det riktiga som funktioner och sådant som män?” Så förbyttes snilleleendet till något mer i den här stilen:

 upset depressed die michael ian black its over GIF

Tätt följt av ett ”Anmäl mig inte.”

Ni kan ju föreställa er hur mycket den här killen kände att han var välkommen att delta i de fortsatta diskussionerna. Måttligt.

Men alltså, om man ska andas och komma vidare från den initiala chocken och börja fundera på vad det beror på så tror jag att det ligger något i den ständiga infantiliseringen av kvinnor. Ni vet när andra och i många fall kvinnor själva förväntas agera lite som barn och se ut som dom också. Så ibland när folk ska fundera på vad kvinnor kan tänkas gilla så kommer barnreferenserramarna snabbt upp. Rosa, fluff, gosigt, gulligt. Inte behov. Bara utseende. Varför tänkte inte killen med den usla idén att man skulle kvinnofiera genom att göra något bättre? Utan bara gulii-mysanpassa namnet och färgen? Jo för en bild av kvinnor är att de gillar ytliga ting bara. Alltså don´t get me wrong, jag tror att alla uppskattar en snygg design och kvinnor och män och alla där emellan har väl individuella smakpreferenser som påverkar huruvida man känner sig lockad till en produkt. Men det generella antagandet killen gjorde känns så fördummande. Jag kan inte INTE reagera.

Bildresultat för smash patriarchy gif

Det påminner mig om ett tillfälle för jävla massa år sedan, innan iPhonens tid, när jag gick in i en butik och skulle köpa en ny mobiltelefon och nämnde vilka funktioner som var viktiga för mig och killen i butiken plockar fram tre mobiler i färgen rosa, UTAN funktionerna jag bad om. Han antog alltså att jag skulle vara mer benägen att köpa en telefon baserat på färg jag inte nämnt än funktioner jag hade nämnt. Så starka är fördomar.

Det blev som sagt jävligt jobbigt för den här killen på mötet och de andra fick kompensera (efter bästa förmåga) genom att de lade till ”eller hon” när de pratade om utvecklarkillar, kodgrabbar med flera. Jag antar att jag företaget vi träffade inte kommer skicka honom igen. Let´s hope.

Jag tror att det kan vara svårt för män att sätta sig in i hur det känns att sitta där som ensam kvinna och höra en så dum generalisering. Jag undrar ju vad den här personen tänker om mig då. Tror han att JAG sitter där och ritar enhörningar och tänker på kattungar och sockervadd och planerar helgen när jag ska ha pyjamasparty men mina bästizar och ha kuddkrig och äta glass direkt ur bunken och fläta varandras hår?

Och sedan undrar folk varför jag har en hård attityd. Jag måste- om jag vill bli tagen på allvar (vilket är en fördel i mitt jobb om jag blir), för om jag inte visar INNAN någon hinner säga eller göra något sexistiskt så möter jag mer sånt än om folk från början förstår att det inte passar sig.

Jag längtar efter att vi ska ha kommit så långt att kvinnor inte behöver agera proaktivt för att undvika sexism. Anyday now, tills dess.

Bildresultat för smash patriarchy gif

 

 

Feminister och feminister

Ett motargument jag ofta möter från, ska vi kalla dom ”meningsmotståndare”, är att ”men ni feminister vet ju inte ens vad ni tycker himla kappvändare” (eller andra lite mer grafiska ordval förekommer ju också). Det här argumentet visar på att det finns en bild av att OM man tycker något, och herregud ens kommer på TANKEN att uttala sig om kvinnoförtryck, patriarkat och ojämlikhet så måste det vara en ren linje. INGA, låt mig upprepa- INGA variationer i åsikt får förekomma för att inte allt man säger ska ogiltigförklaras.

Men får jag förklara då? Skoja, det var en retorisk fråga, klart jag får. Feminism är en samling rörelser och ideologier vars mål är att kvinnor ska ha samma rättigheter, möjligheter, skyldigheter, makt, inflytande osv. Sedan finns shit loads of olika sätt man kan ta sig dit, pre-cis som i politiken! Vissas kunskap om feminism räcker hit- de vet att det finns olika grenar som likarts- och särartsfeminism, liberalfeminism, radikalfeminism mm. Lite som i politiken också- man kan se det som olika partier som vill göra landet till sin version av underbar. Men även här stöter båda rörelserna på patrull ibland. För inom både politiken och feminismen kan man, håll i er nu, BLANDA! Ja! Jag vet- det är helt sinnessjukt! Det går att tänka själv, vi är ändå individer med unika uppsättningar erfarenheter vilket leder till helt unika analyser. Med det sagt kan vissa analyser bli helt galna, andra leder till nya sätt att göra saker bättre.

 bollywood india indian kwk koffee with karan GIF

Jag tycker att det är väldigt mycket mer givande att prata om politik och feminism utanför de redan etablerade gränserna med färdiga åsiktspaket, om man bara ska argumentera utifrån färdiga mallar så kommer vi med mindre sannolikhet fram till något bra, det är redan gjort. Om vi däremot utmanar de här gränserna kommer nya lösningar födas. Men för att kunna göra det måste vi slå oss fria från de trygga åsiktspaketen som finns, och det är inte alltid lätt. Sedan finns det ju sämre varianter också, vissa borde absolut inte försöka sig på nya mixer av åsikter (hej Kinberg-Batra och Åkesson), det blir inte så bra tror jag.

Man behöver inte tycka lika om allt, vi kan ändå supporta våra fellow feminister i vått och torrt.

Män förklarar saker för mig

Måste berätta om en för mig rätt komisk händelse förra veckan. Okej så jag kom till jobbet, varvar mellan två platser/uppdrag för tillfället så jag var på det ena där jag jobbar med två män i ett uppdrag. Alltså båda är kunniga och så, men den ena är SÅ.INTRESSERAD av det vi jobbar med. Tänk er typ en entusiasm som kanske kan liknas vid ett Jehovas vittne som får svaret vid dörren denne plingat på att ”Ja men gärna, kom in, vill du ha kaffe, jag vill höra allt, var skriver jag på så jag blir medlem” (blir man medlem?). I alla fall- den minen så fort anledning att berätta något om detta uppenbaras!

Så, jag kom in på jobbet en dag och vi satt bredvid varandra och jag ställer en kort fråga om ett verktygs funktion. Han svarar, jag tackar och går vidare med mitt liv. Trodde jag. Men här hade en låga tänts, han anade att det kanske fanns en kunskapslucka hos mig som kunde bli hans mission in life att fylla. Tillfället var för magiskt för att missa (antar jag att han tänkte).

Men, jag är ju inte den anonyma sortens feminist. Nej nej. Jag har ju under årens lopp lyckats marknadsföra mig själv som praktiserande feminist också, så himla smidigt att alla liksom vet från början att här är det ingen idé att tabba sig med diverse sexistiska felsägningar, folk vet att med mig i rummet gör man inga slarvfel som att kalla en chef slentrianmässigt för han fast man inte känner till könet. En levande påminnelse om att alla kan bättre skulle jag säga. Åh gud- hybris!

Så, min kollega VET att mansplaining inte är ett socialt accepterat beteende i vår grupp, så han frågar försynt om jag vill att han ska berätta mer om vilka fantastiska livsförändrande superfunktioner verktyget kan erbjuda. Nej sa jag, behövs inte, jag lovar att säga till om och när jag vill ha en genomgång.

Vad gör han då? Jo han ställer sig bredvid mig och börjar berätta ändå. Jag bara:

Nu var det ju liksom ingen som dog av att han tog sig friheten att berätta saker för mig som jag inte hade något behov av att veta. Möjligen slösades några dyrbara minuter av mitt liv bort men det var väl det. Men medan han stod där och berättade ointressanta saker zoonade jag ut, och in till min imaginära tänkarplats och började fundera på var det här oförklarliga självförtroendet hos vissa (läs: vissa män, *inte alla män™*) kommer ifrån. Vad ÄR det som gör att så många liksom är helt oförmögna att bedöma relevansen för mottagaren i det dom säger? Vad får dom att kunna med att liksom kidnappa ens uppmärksamhet, ta den i gisslan?

Jag tror att en bidragande orsak, eller rättare sagt bidragande till att sanningen undanhålls för dessa, är att kvinnor ofta drillats in i att man ska uppmärksamma män, och män har drillats in i att det de säger är viktigt. Alltid. För alla. Vi kan se detta överallt, mäns utrymme är störst. Genom att vi ”låter dom hållas”, ”inte vill skapa konflikter eller dålig stämning” genom att inte säga att ”nej men nu får du allt ta och lyssna också” så upprätthålls snedfördelningen. Ett exempel från senare samma dag, jag satt i möte med 5 män, jag var enda kvinnan. Och alltså my lord, jag blev avbruten hela tiden. Tillslut höjde jag pekfingret och avbröt avbrytandet med ett ”lyssna innan du svarar” och alltså stämningen som spred sig.

Problemet med avbrytande var som bortblåst, så min teori är att folk generellt vet vad man borde och inte borde göra och säga osv. Men det skits i helt enkelt. Vi måste säga till när sånt här sker, hur ska vi annars få till en förändring? Jag tror inte att de menar illa alltid, men det spelar inte så stor roll faktiskt. Det är ju inget nytt och vi har alla möjligheter i världen att göra oss själva insatta i problem. Och jag tänker inte anta att män skulle vara några grottmänniskor som inte är kapabla att få tag i information, därför har jag den förväntningen på dom, inte bara att de ska sätta sig in i världen utan att de också ska agera på informationen.

Men tills att fler levererar på förväntningarna så får vi väl påminna.