Män förklarar saker för mig

Måste berätta om en för mig rätt komisk händelse förra veckan. Okej så jag kom till jobbet, varvar mellan två platser/uppdrag för tillfället så jag var på det ena där jag jobbar med två män i ett uppdrag. Alltså båda är kunniga och så, men den ena är SÅ.INTRESSERAD av det vi jobbar med. Tänk er typ en entusiasm som kanske kan liknas vid ett Jehovas vittne som får svaret vid dörren denne plingat på att ”Ja men gärna, kom in, vill du ha kaffe, jag vill höra allt, var skriver jag på så jag blir medlem” (blir man medlem?). I alla fall- den minen så fort anledning att berätta något om detta uppenbaras!

Så, jag kom in på jobbet en dag och vi satt bredvid varandra och jag ställer en kort fråga om ett verktygs funktion. Han svarar, jag tackar och går vidare med mitt liv. Trodde jag. Men här hade en låga tänts, han anade att det kanske fanns en kunskapslucka hos mig som kunde bli hans mission in life att fylla. Tillfället var för magiskt för att missa (antar jag att han tänkte).

Men, jag är ju inte den anonyma sortens feminist. Nej nej. Jag har ju under årens lopp lyckats marknadsföra mig själv som praktiserande feminist också, så himla smidigt att alla liksom vet från början att här är det ingen idé att tabba sig med diverse sexistiska felsägningar, folk vet att med mig i rummet gör man inga slarvfel som att kalla en chef slentrianmässigt för han fast man inte känner till könet. En levande påminnelse om att alla kan bättre skulle jag säga. Åh gud- hybris!

Så, min kollega VET att mansplaining inte är ett socialt accepterat beteende i vår grupp, så han frågar försynt om jag vill att han ska berätta mer om vilka fantastiska livsförändrande superfunktioner verktyget kan erbjuda. Nej sa jag, behövs inte, jag lovar att säga till om och när jag vill ha en genomgång.

Vad gör han då? Jo han ställer sig bredvid mig och börjar berätta ändå. Jag bara:

Nu var det ju liksom ingen som dog av att han tog sig friheten att berätta saker för mig som jag inte hade något behov av att veta. Möjligen slösades några dyrbara minuter av mitt liv bort men det var väl det. Men medan han stod där och berättade ointressanta saker zoonade jag ut, och in till min imaginära tänkarplats och började fundera på var det här oförklarliga självförtroendet hos vissa (läs: vissa män, *inte alla män™*) kommer ifrån. Vad ÄR det som gör att så många liksom är helt oförmögna att bedöma relevansen för mottagaren i det dom säger? Vad får dom att kunna med att liksom kidnappa ens uppmärksamhet, ta den i gisslan?

Jag tror att en bidragande orsak, eller rättare sagt bidragande till att sanningen undanhålls för dessa, är att kvinnor ofta drillats in i att man ska uppmärksamma män, och män har drillats in i att det de säger är viktigt. Alltid. För alla. Vi kan se detta överallt, mäns utrymme är störst. Genom att vi ”låter dom hållas”, ”inte vill skapa konflikter eller dålig stämning” genom att inte säga att ”nej men nu får du allt ta och lyssna också” så upprätthålls snedfördelningen. Ett exempel från senare samma dag, jag satt i möte med 5 män, jag var enda kvinnan. Och alltså my lord, jag blev avbruten hela tiden. Tillslut höjde jag pekfingret och avbröt avbrytandet med ett ”lyssna innan du svarar” och alltså stämningen som spred sig.

Problemet med avbrytande var som bortblåst, så min teori är att folk generellt vet vad man borde och inte borde göra och säga osv. Men det skits i helt enkelt. Vi måste säga till när sånt här sker, hur ska vi annars få till en förändring? Jag tror inte att de menar illa alltid, men det spelar inte så stor roll faktiskt. Det är ju inget nytt och vi har alla möjligheter i världen att göra oss själva insatta i problem. Och jag tänker inte anta att män skulle vara några grottmänniskor som inte är kapabla att få tag i information, därför har jag den förväntningen på dom, inte bara att de ska sätta sig in i världen utan att de också ska agera på informationen.

Men tills att fler levererar på förväntningarna så får vi väl påminna.

Vi blir som vi representeras eller?

På alla hjärtans-dag fick jag boken En annan historia av min kille. Ni förstår vilket jävla kap jag har gjort. Och jag hade kunnat mala på i en evighet om vilken lyckans ost jag är av alla möjliga anledningar kopplat till den här människan, men idag ska vi istället gå in på en  grej jag läste in inledningen av boken. Där var det en mening om det här med representation. När man granskar vilka som syns och nämns i medier, läroböcker osv så är det ta mig fan alltid män som utgör majoritet. Och i boken sa Lina Thomsgård som gjort boken att den här skevheten, där kvinnor verkar utgöra 5-10 % av det totala utrymmet skapar en felaktig bild av att det ska vara så i verkligheten också.

Det fick mig att tänka på när jag räknade hur många kvinnor och män som syntes på vårt intranät. Det påminde mig om vad vi som åker kollektivt möts av för kvinnonormer och mansnormer i reklamen på väg till jobbet och hur det färgar allas vår syn på vad vi förväntar oss. Tänk också på filmer, vi matas med att kriminella oftare är ickevita, att kvinnor har en liten procent av talutrymmet, att en kvinna med klackar och visst smink inte är smart, att specialister är män. Att mäns ord står över kvinnors.

Vet ni hur ofta jag som kvinna får helt självklara saker berättat och förklarat för mig? Ofta om man säger så. Vad tror ni- ska man skicka vidare?

Det jag vill komma till är att jag tycker att det är SÅ viktigt att fortsätta orka ifrågasätta skev representation. Att det inte alls är en struntsak som inte gör någon nytta. Jag tror det gör stor skillnad att andra än män syns. Och att andra än män syns med rätt andel och som dom är, inte bara som en smal norm hävdar att man ska vara. Nu när jag kommit tillbaka till jobbet och följt nyheterna på vårt intranät dagligen så har jag noterat en förändring faktiskt. Det är inte bara män. Men innan jag ställer till med stort firande av minskad skevhet ska jag följa ett av mina egna favvoråd jag brukar dra till med när jag ska läxa upp folk i att BLI mer jämställda, nämligen att räkna. Alltid börja med det, då har man fakta, inte åsikter, man vet HUR skevt det är inte bara ATT det är det. Så jag får väl återkomma med om min nya magkänsla stämde eller inte om några veckor typ.

Tills dess- keep fighting for en helt självklar plats i samhället!

 

 

 

 

 

 

 

 

Mansplainer to our service!

Nu har en man igen varit så vänlig och hjälpt till att förklara lite om feminism för oss! Det är det bästa med att skriva om saker här att man inte behöver oroa sig för om man skriver fel, eller rättare sagt på ett sätt som inte tilltalar alla världens män, för en mansplainer finns alltid runt hörnet, redo att stå till tjänst. *Känner djup tacksamhet*

Han kanske inte vinner några fina pokaler i trevlig ton direkt, och min blogg- mina regler, så jag tänker att den kommentaren gör sig bäst i papperskorgen, vilket i princip alla hans tidigare kommentarer också borde gjort. Men vi ska inte låta alla visdomsord gå förlorade för det! Därför tänkte jag lyfta upp en favorit så vi gemensamt kan ta varandras händer, ta några djupa andetag och bara:Bildresultat för help me lord gif

Efter en start på kommentaren som innehöll liknelsen feminister- karameller som snoriga sjuåringar slickat på… (jag vet, kreativt) så kommer det här:

Skärmavbild 2016-12-03 kl. 10.38.59.png

Först:

Detta kom som en kommentar på förra inlägget, där jag skrev om att en vanlig businessoutfit sexualiserades. Den här killen antar jag vill försvara sin rätt att sexualisera? Bara han tycker att man anspelat på något som i hans ögon är sexigt så är det fritt fram, han menar att det är en aktiv handling. Med det resonemanget så skulle det innebära att allt från att gå barfota (för fotintresserade människor) till att ha vit t-shirt och jeans (bästa enligt andra) kan vara att anspela på sex, och alltså bör man då kunna förvänta sig en ”motsvarande reaktion”. Med resonemanget att det är upp till betraktaren att bestämma vad som rättfärdigar att ”erhålla en motsvarande reaktion” är det kanske heltäckande outfit som krävs för att kunna gå fritt från ”reaktioner”? Vidare undrar jag om det finns någon manual för vad en ”motsvarande reaktion” är? Om vi bara snabbt funderar på när kvinnor fått vad som av män ansetts vara lämpliga reaktioner kan det variera i magnitud minst sagt. Vissa får detta:Bildresultat för flirting man gif

Andra blir våldtagna och mördade. Jo, det finns män som anser att det är en ”motsvarande reaktion”.

Så det här med att man ska räkna med att få reaktioner i form av sexualiserande handlingar på sina kläder känns lite förlegat. Jag tänker att vi ska satsa på att bete oss civiliserat oavsett klädsel? How about that? Jag menar kvinnor som gillar kvinnor verkar ju i högre utsträckning kunna hålla inne på ”motsvarande reaktioner”, och som feminist tänker jag att män bör kunna hantera sina känslor och ta ansvar för sitt agerande och inte balla ur så fort de ser lite kjolstyg. Eller menar kommenteraren att det kanske är något biologisk som gör att män inte kan det? Och om så är fallet, ska dom verkligen tillåtas gå fritt hur som helst?

Nej, skärpning.

 

 

 

Välkommen tillbaka Krister!

Hörrni, ni kanske minns att en viss Krister för ett tag sedan kommenterade lite vilket ledde till att jag förklarade lite om det här med feminism för honom?

Nu.Har.Han.Varit.I.Farten.Igen. Den där Krister. Välkommen tillbaka! Denna gången hade han läst (får vi väl anta) förra inlägget om ojämställdsblindhet som jag liknade vid Stockholmssyndromet. Han väljer denna gången att, fåordig som vanligt, att bara dela med sig av en länk. Spännande tänker ni! Det tyckte jag med! Till jag klickar då vill säga.

Krister har alltså länkat till en artikel i lokalpressen i Nacka som handlar om en mamma som dömts för barnmisshandel. Av Kristers tidigare bidrag här på Feministdelegationen att döma tror jag detta syftar till att fungera som något motbevis till min tes? Lite oklart, han är ju inte den mest kommunikativa av mina läsare. Trenden med att hans bidrag här inte riktigt kan kopplas till vad jag skriver heller håller också i sig. Vad en kvinna som misshandlat ett barn har med det jag skrev att göra är oklart. Därför får vi väl göra ett försök att spekulera, även fast jag i vanliga fall föredrar siffror och fakta.

Om vi ska gissa på något så tror jag att Krister tycker att det kanske inte är så ojämställt till männens fördel, att kvinnor minsann inte är några helgon heller. Därför vill han ge mig bevis för detta kanske?

Vad Krister verkar ha missat är det här med individ- och strukturperspektivet. Tror han att uppvisande av en individs handling är motbevis för någon struktur? Krister svara gärna här under! Förmodad reaktion hos Krister på den uppmaningen, om vi fortsätter att spekulera lite:

Alltså vi tar det en gång till, saxat från wikipedia:

Strukturell diskriminering
Strukturell diskriminering är diskriminering på strukturell, i motsats till individuell, nivå. Diskrimineringen kan bestå av informella normer eller av formella regler i samhället. Genom diskrimineringen blir en grupp – exempelvis kvinnor, svarta, funktionshindrade eller homosexuella– underordnad en annan. Strukturell diskriminering kan vara helt omedveten och oberoende av enskilda personers preferenser; den existerar bara på samhällsnivå. Strukturell diskriminering kan delas upp i kulturell diskriminering som består av normer och beteenden och institutionell diskriminering som är formella regler och lagar, exempelvis apartheid-systemet. Ibland används dock institutionell diskriminering som synonym till strukturell diskriminering.

Så Krister, att slänga in artikeln som du gjorde är lite som att säga ”Men du har feeel! För Lena tjänar 700 kr mer än Anders på en förskola i Mjölby! Ha! Där fick du så du teg!” när någon säger att män generellt tjänar mer än kvinnor.

Krister bara:

 

 

Lev som du lär och var perfekt

Cissi Wallin skrev nyligen en krönika i Metro om att vi har blivit så hi-mm-el-ans bra på att säga rätt och vara PK och sådär, men att när det väl kommer till kritan så backar vi smygigt, nerhukandes, nervöst tittandes omkring oss för att slippa agera upp på det vi så fint hävdat. Detta beteendet har vi nog alla på någon front om vi ska vara lite självkritiska, men det finns dom som inte bara gör så här, utan i något försök att minsann se till att ALLA ser ut som fega jävlar påpeka varenda brist hos folk som faktiskt gör något. Troligtvis, om man ska göra en hobbypsykologisk analys, för att två sina egna synder. ”Ni är minsann inte några änglar ni heller, HA!” Ni förstår ju vilken charmig typ det här är.

Ofta ser man det här pekandet mot främst offentliga personer, lätta byten och hela internet fullkomligt kryllar av sajter (hint: börjar på flash, slutar på back) där människor skapar forum kring specifika individer för att samla shit man skulle kunna använda mot hen, och med hen menar jag egentligen hon, det här riktas till största delen föga förvånande mot kvinnor.

MEN! Icke misströsta! Man kan definitivt få detta riktat mot en själv. Följ bara den här enkla trestegsmodellen:

  1. Var kvinna
  2. Peka på valfri orättvisa
  3. Hävda att det kan ändras på

Nu är pekarna ett faktum! Jag tänker att det ju är trist att bara kolla på det tråkiga i situationen (typiskt glädjedöderi) så man KAN ju ta tillfället i akt och lära sig något när dom ändå är igång. Det kan ju kännas läskigt att utföra ovan listade agerande om man inte vet vad som följer, så jag tänkte ge några exempel på vad man kan lära sig när man möter en sån här.

Du säger: ”Om vi en gång för alla korrigerade de osakliga löneskillnaderna så skulle jämställdheten ta ett stort kliv åt rätt håll, det kanske krävs att de som får mer bara pga sitt kön får GÅ NER i lön för att åstadkomma detta på företag som inte har råd att höja alla kvinnolöner till manslöne nivå.!
Pekaren hävdar: ”MEN DU SMINKAR DIG! VAD ÄR DU FÖR BLUFF-FEJK-FEMINIIIIIST!?”

Du säger: ”Jag tycker att sexualvåldsbrott mot kvinnor borde ge högre straff, eller gärna straff över huvud taget. Det funkar ju inte att män kan begå brott men gå ostraffade pga att det är riktat mot kvinnor och argument som ”jag visste inte att hon inte ville för hon var avdäckad av drogen jag lagt i hennes glas” borde inte ses med blida ögon på.”
Pekaren hävdar: ”MEN INTE ALLA MÄÄÄ-HÄHÄHÄHÄN. OCH DU HAR VÄL HAFT PÅ DIG KORT KJOL, DÅ FATTAR DU VÄL ATT DET SÄNDER VISSA SIGNALER???”

Du säger: ”Kvinnors kompetens kommer fortsätta värderas lägre om vi lyfter upp kvinnors prestationer i lägre utsträckning, att bara visa upp mansprestationer befäster fördomar.”
Pekaren hävdar: ”MEN DU HATAR JU NÄR DITT UTSEENDE KOMMENTERAS! SKYLL DIG SJÄLV!”
(Vi bara ”Vad har det med något att göra?”)

Ja ni märker ju att man kan dra massa nya lärdomar om varför jämställdheten inte kommer snabbare till oss, det är vårt egna fel! How could we NOT know liksom!

 

Hantera en diskussionsivrare artigt!

Ibland när folk får reda på vilken himla radikalfeminist jag är så får de för sig att de vill diskutera ämnet med mig. Vilket väl är okej. Om man har någon som helst kunskap i ämnet själv, annars är det lite våghalsigt att börja slänga sig med uttryck till höger och vänster på fel sätt.

Alltså don´t get me wrong here, jag älskar när folk vill prata feminism, genus, jämställdhet, you name it. Men lite ödmjuk framtoning kanske skulle vara på sin plats om man är ny på ämnet och vill veta mer, då går man kanske inte in och hävdar något uppenbart idiotiskt och sen står på sig fast man fått varenda åsikt motbevisad med fakta. Vissa delar inte den åsikten med mig. Hur som helst, i jobbsammanhang så finns en förväntan på att man ska vara lite lagom mild och mysig (om man är kvinna i alla fall) och inte såra folk, så jag har funderat ut några bra tips och trix för alla er där ute som möter de här besserwissrarna!

Metod 1: Kill it with sarcasm!
Gå sarkastiskt in i diskussionen! Men för att inte förvirra folk, ha med dig en person som kan förtydliga när du är sarkastisk så du inte riskerar att det ser ut som att du fördummar dig själv.

Metod 2: Var överdrivet tacksam
Att tacka för mansplainingen brukar ge god stämning nästan jämt. Är det en person med någon som helst självinsikt brukar detta sätta stopp för otrevligheterna och i bästa fall förbättra samtalsklimatet så till den grad att ni kan inleda samtal på riktigt.

Metod 3: Säg något generellt…
…som kanske uppfattas personligt?

tumblr_inline_mw6z7i2O6Y1snsuem.gif

Så, tre sätt att hantera diskussionsivrare när man själv måste vara artig!

Arg i onödan?

Ni som ibland opponerar er mot orättvisor, kanske i synnerhet ojämställdhet mellan kvinnor och män har garanterat fått höra att man överreagerar och att man missar andra viktiga poänger när man hela tiden ser verkligheten ur det perspektivet med de fetaste feministbrillorna man kan hitta.

Och jo visst kanske det resulterar i att man ser saker som man blir upprörd över i större utsträckning än andra, men alltså jag VILL ju se det. Det är ju bara då som man kan göra något åt det. Bara ”hej hej, det är jag som är här igen och sprider dålig stämning i gubbröran”. Och då brukar jag försöka vara go å glad (skoja, pragmatisk i alla fall) när jag konfronterar i ”olyckliga” situationer. Herre-jävla-gud, om de bara visste vad jag tänkte skulle de alla skaka som asplöv.

Jag tycker alltså själv inte att jag blir arg i onödan som det så fint brukar beskrivas. Ofta är det dessutom folk som inte drabbas lika tydligt av patriarkala problem som tycker att jag överreagerar. Alltså män om det inte var tydligt nog. Det kan ju finnas en och annan kvinna också som är så insnärjd i det att hon inte ser hur det skadar henne, att hennes så kallade ”kvinnliga list” bara är en strategi för att som kvinna ta sig fram i ett patriarkalt samhälle utan konfrontation och risk för att anses vara arg, att hon egentligen också skulle må bra av lite mindre mansstyre.

Hur som helst, det här med att man på något sätt skulle ta skada av att ifrågasätta och ta diskussioner och konfrontera när orättvisor syns är i alla fall tusen gånger mindre jobbigt än konsekvenserna jag och andra kvinnor lever med dagligen när inget görs. Lite pest eller kolera situation som man säger, och inget som någon annan än en själv har rätt att bedöma som oviktigt.