Millennials och jämställdhet

Idag har jag läst Maria Svelands Bitterfittan på tunnelbanan till jobbet. Det är ju som vissa av er kanske känner till inte direkt enhörningar, livsglädje och framtidshopp om man säger så. Den handlar om en 30ish kvinna som lessnar på hela familjeskiten och drar till tönt-Teneriffa för att vila upp sig och få en paus i en vecka. Nu har jag inte läst mer än något kapitel men redan nu känner jag att boken liksom sakta drar av ett skynke och under visar sig de patriarkala strukturerna och vanliga beteendena som upprätthåller detta. Fy fan alltså. Läs den. Varning (eller hopp om livet enligt mig) är väl att OM du är kvinna och lever med en inte så jämställd man så kan boken ge bränsle åt en skilsmässa till exempel. Med det sagt så hoppar vi direkt in i ett stycke jag fastnade vid imorse. Tjejen som boken handlar om hade vid något tillfälle intervjuat en klassmässigt privilegierad människa som på alla sätt försökt förneka klassens egentliga existens, och då kommit fram till följande:

”Världen verkar vara uppdelad i två olika slags människor: de som tycker världen är rättvis och de som tycker den är orättvis.

Och som av en händelse råkar det oftast vara människor som fötts in i privilegierade familjer som förnekar att det finns några klasskillnader.

Och som av en händelse råkar det oftast vara män som förnekar att det finns orättvisa könsskillnader mellan män och kvinnor.”

 wine more wine GIF

Tröttman.

Sedan kommer jag till jobbet och kommer av en händelse in på Ledarnas sida och hittar (igen sånt sammanträffande), Ledarnas jämställdhetsrapport. Om jag var trött innan så ska ni veta vad man blir av den här läsningen. Låt mig lotsa er genom några av höjdpunkterna frustrationsmässigt.

Millennials riskerar att återskapa föråldrade normer och stereotyper för att de tror att arbetslivet är mer jämställt än vad det är.

Stat.png
– 81% av männen tror att kvinnor och män har samma möjligheter att göra karriär på den egna arbetsplatsen, medan 72% av kvinnorna trodde det.
– 72% av männen tror att diskriminering inte förekommer på den egna arbetsplatsen, medan samma siffra för kvinnorna är 63%
– 69% av männen tror att kvinnor och män får lika lön för lika arbete redan, siffran för kvinnorna var här 50%

Notera att siffrorna bara visar vad de så kallade millennianerna TROR.

Den faktiska löneskillnaden mellan chefer som är män och chefer som är kvinnor är 6500 kr i månaden, EFTER att man tagit hänsyn till olika saker som chefsnivå, utbildning, yrkesval och ålder som kan påverka siffran. Det här är alltså den oförklarliga löneskillnaden, eller penisbonusen som jag brukar kalla den. Det är ändå 78 000 kr per år. En ganska betydande siffra om du frågar mig. Vissa (läs: vissa män) kanske viftar bort siffran när det vankar jämställdhetsdiskussion, men jag skulle tro att intresse minsann skulle börja gro om vi helt sonika tog hälften och rättade till löneskillnaden. Det skulle man ju kunna göra. Jag tänker att det ju redan sker i andra sammanhang, om t.ex banken sätter in för mycket lön på mitt konto mot vad de avsåg sätta in så är det ju inte fri hopp och lek med dom pengarna för min del, jag behöver ju snällt betala tillbaka. Inte heller skatteverket ser på det hela med blida ögon det här med att runda av. Så varför egentligen ska vi ignorera detta?

Bildresultat för problem solved gif

Hur som helst. Varför vad folk tror att verkligheten ser ut som är viktigt, och i detta fallet ett problem är för att det styr hur viktig de tycker att frågan är. Och i sin tur hur mycket de tror behöver jobbas på. Om man tror att det inte finns ett problem så tror man ju med största sannolikhet också att det inte behöver ageras på.

Paniken alltså, snart har vi både de ignoranta äldre varianterna OCH de yngre kopiorna!!! Nej, vi får organisera oss.

 

 

Privilegier och provokation.

Med jämna mellanrum funderar jag på hela grejen med provokation och motstånd till jämlikhet. Jag märker (tack vare några stötta manskommenterare bland annat) att inte bara mina personliga åsikter, utan även den rent faktamässiga informationen man kan ta del av här är jätteprovocerande för somliga. Nu tänker kanske vissa här ”vad bra att dom också tycker att det är provocerande med orättvisorna du skriver om!”. Man kunde ju hoppats. Men nej, de är provocerade av något annat, jag har inte helt och hållet fått grepp om exakt vad- men det verkar som att dom inte håller med om faktan- hur man nu inte kan göra det, det är ju fakta. Jag tror att reaktionen i grund och botten handlar om rädsla. En högst mänsklig sak, och jag tror inte att man alltid kan välja vad man är rädd för, det kan vara högst rimliga, men också helt banala rädslor. I deras fall handlar det nog om en rädsla för att t.ex feministerna har rätt- tänk om de här männen pga sitt kön sitter på massa fördelar? Och med det ökade jämställdhetsfokuset dyker hotet om en nedgradering upp.

Det är lätt att håna den känslan, tro mig när jag säger att jag kämpar här med att inte göra det, men innan man gör det kan man titta på sig själv. Här sitter jag, kvinna, vit, medelklass, på Bali i ett jävligt fint hus med egen pool och personal som lagar mat, städar, håller trädgården fin. Här ska jag vara i några månader. Rätt priviligerad sits inte sant?

Det är inte enkelt att lokalisera sina privilegier, det är inte supersvårt heller, bara att googla så finns det hur mycket som helst man kan förse sig med för att förstå. Det svåra ligger alltså inte att få tag i information, utan om att ta till sig den. Sedan att sätta ett större mål framför sina individuella. Och det är väl här som man börjar bli lite påverkad av att man är barn av sin tid och färgad av hur saker hanteras idag. Kända lösningar ligger alltid närmare tillhands än nytänkande, vi människor är vanedjur. Vi är matade med tron om att jämlikhet är ouppnåligt och att det i bästa fall går himla långsamt. I det här steget av världsförbättring kommer kreativitet in i bilden. Om vi inte kan föreställa oss och brodera ut en fantasi om en bättre värld så kan vi inte heller skapa den. Många har en dröm om en jämställd värld så när det kommer folk och bara ”finns inga problem man måste bara jobba hårdare, fair game liksom” så blir jag trött. Trött för att de här människorna för det första är ignoranta, och för det andra sprider en känsla av att inget går att förändra, när det absolut gör det.

Vi kollade upp här om dagen vad folk här tjänar i snitt. 1500 kr i månaden kom vi fram till. Det är inte mycket pengar, förstår helt ärligt inte hur det ens kan gå runt, var i mataffären här om dagen och det var inte asbilligt direkt. Hade jag i det här läget resonerat som vissa mansrättsaktivister här kanske jag hade sagt till dom som jobbar här att herreguuud- du KAN ju förbättra situationen, bara du VILL det tillräckligt! Det är bara att plugga och sedan söka ett jobb som ger bättre betalt. Enkelt! Se på mig, jag har kämpat också. Du ser ju att det går!

Fattar ni det sjuka i det resonemanget? Samtidigt så förstår jag frustrationen som vissa män kan känna när deras privilegier utpekas, jag upplever nog någonting liknande här, lite vanmakt. Vad ska man göra då? Det blir ju jävligt jobbigt att få det utpekat för sig, säkert extra jobbigt om det är andra som gör det åt en. Man har ju oftast inte avsiktligt försökt skada någon.

Och helt ärligt vet jag inte. Rösta för en politik som hjälper till att utplåna ojämlikhet, som omfördelar städers, länders, världsdelars, hela världens resurser. Jag tror inte att man behöver be om ursäkt för sina privilegier, det tjänar ingenting till, men man kan erkänna dom, man kan utbilda sig i dom. Att skaffa sig en retorik som inte förtrycker. Retorik som förtrycker kan vi för övrigt prata vidare om vid ett annat tillfälle. Man kan låta bli att motarbeta människor som jobbar för att skapa mer jämlika förhållanden. Man kan undvika den här reaktionen:

… när någon pekar på dina privilegier.

 

 

 

96 000 kr för en oanvändbar penis

Jag är mentor åt en tjej som pluggat till en yrke inom samma område jag jobbar inom. Det är grymt! Förstår ni att JAG får hjälpa, förhoppningsvis, eller i alla fall försöka bidra till att en grym person får en bra start på sitt nya arbetsliv genom att ge lite inside information och peppa och rådge med jämna mellanrum? Jag ska säga att jag har haft extrem tur med min adapt- hon är exceptionellt driven och underbar. Kan vara så att jag hade den här så kallade turen tack vare en vän tillika exkollega med god smak som sammanförde oss.

Så till det jag tänkte ta upp idag. Senaste tiden har min adapt varit ute efter nytt jobb, ett ställe där hennes förmågor kommer till användning mer än på den nuvarande platsen. Drivigt säger ni- YES! Och klart hon fått napp. Men. Lönen.  Alltid detta men när det är en kvinna vi har att göra med och att denna kvinna har något med lön att göra. Vilket i dagens samhälle är ganska ofta, fan tack och lov. Hon råkar nämligen ha en kursare anställd på det här företaget som visserligen är lite äldre än henne men inte mer skillnad, inte vad man kan döma av Linkedin i alla fall vilket borde vara överdrifternas mecka snare än modesternas paradis så att säga. Sen är han man. Alltså en area om säg 10-20-30 kvadratcentimeter? (Kan någon räkna ut ungefärlig yta på könsorgan?)  är avvikande från min adapt. Den här lilla ytan är på företaget hon söker sig till 60 000 kr mer värd i grundlön per år, och ytterligare en chans att få provision på 36 000 per år. 96 000 kr, för lite penis. Som (I guess) inte ens används på jobbet? Om vi ska döma av vad han tjänar och vad hon erbjuds.

Vi har mailat frenetiskt under dagen för att komma fram till hur detta kan tas upp utan att förarga. För att peka på detta ÄR enligt många att ställa till med oreda. Vi bara:

Man ska inte vara jobbig, man ska vara tacksam. Och som jag sa till henne, jag som har ett jobb jag trivs med kan ju rätt enkelt säga att det är värt att ta fighten om lika lön för lika arbete, men om man är på väg att få ett uppdrag man verkligen vill ha så är det mycket mer att riska i sammanhanget.

Hon valde att maila och ta upp den osakliga skillnaden och vara öppen för att prata vidare. Ska bli sjukt spännande att se om dom kör på undanflykter eller lever som dom lär enligt sin egenkomponerade policy på hemsidan, där skriver dom om hur de nämns i Allbrightrapporten i positiva ordalag i vissa avseenden kopplat till jämställdhet. Och samtidigt pågår könsdiskriminerande lönesättning. How amusing isn´t it?

Det är säkerligen inte avsiktligt, och jag hoppas att detta ordnar sig rättvist och att de lär sig av detta tack vare min adeps mod att sätta sin egna framgång på spel till förmån för en mer rättvis värld.

Återkommer!

 

Kvinnofälla nummer 58652749?

Hörrni vi måste ta en avstickare i serien om asdåliga tips för kvinnliga ledare och snacka om en grej som min vän påminde mig om här om dagen.

Innan jag gick hem på föräldraledighet så pratade jag med min chef om vad jag vill göra när jag kommer tillbaka, sedan har jag under ledigheten här fått en ny chef som jag också haft den här diskussionen med. Vi verkar ha liknande bilder av vad som kan vara ett bra nästa steg för mig. Men, då till vår spaning. Jag har i båda fallen fått rådet att sitta still i båten ett enligt mig rätt bra tag, detta för att jag ska komma in i det här med att jobba och ha barn samtidigt med allt vad det innebär när min föräldraledighet är över. Lämning, hämtning, vab och sådant antar jag man syftade på. Kanske logistik på hemmaplan med matplanering? Råden förtäljde inte dessa detaljerna, men man kan ju ana och kanske anta att det var detta man syftade på.

Vi undrar om män som blivit pappor också får rådet att lära sig rodda hemmalivet FÖRST, innan man tänker på några utsvävningar i karriären. Prio på rätt sak liksom. Eller kan det vara så att män inte förväntas ta det där ansvaret hemma? Och om de gör det så inkräktar det i alla fall inte på deras jobbåtaganden?

Grejen är att båda dom här personerna som säkert i all välmening värnat om min personliga stressnivå är vad jag skulle bedöma rätt så insatta i jämställdhet och så. Den ena är kvinna och har barn och har jobbat på bra under åren ändå, samma med mannen. Så båda har barn, de har själva lyckats balansera det. Ändå får jag rådet att chilla?

Jag kanske kommer förstå vad de menar när förskoletiden börjar om drygt ett år, och det kanske är jävligt provocerande att säga att alla fruk-tan-svärda grejer jag enligt kreti och pleti kunde förvänta mig av första tiden med bebis inte inträffat, så jag tänker att man kanske inte måste förbereda sig på att det blir hemskt framöver heller. Dessutom tänker jag att om vi hela tiden ska ta höjd för katastrofer så finns det himla massa andra scenarier jag hellre gör anpassningar för än avvaktar med lite utveckling på jobbet.

 

 

Retorik för kvinnor

Ofta när jag snubblar över kurser riktade mot kvinnor i karriären så har de oförklarligt ofta teman som retorik FÖR KVINNOR, KVINNA- lär dig ta för dig, så löneförhandlar du SOM KVINNA osv osv. Lika ofta kastar jag mig in på diverse läs-mer-länkar för att grotta ner mig i vad de nu hittat på. Och visst, ibland kan innehållet vara bra. Men min uppfattning, utifrån mina erfarenheter och berättelser av vänner är att det ganska så sällan hjälper att vara ett retoriskt geni, ta för sig utav bara helvete och förhandla skiten ur chefen. För är du kvinna så finns det strukturer som sitter i, och upprätthålls av andra till största delen. Och där förväntas vi då bara vänta på att DOM ska ta tag i sig själva?

Dessutom har jag märkt av kursbeskrivningarna som riktar sig specifikt mot kvinnor att det som lärs ut ibland är anpassat för att kvinnor inte ska vara till besvär för män. Det kan vara saker som ”Så tar du plats på ett möte med gapande män utan att de behöver skärpa sig, tips och knep för att inte hota alfahanens ställning och ÄNDÅ få sagt en liten kvinnoåsikt”. Okej kanske inte så uppenbart då men grejen verkar vara att situationen inte behöver ändras alls utan vi kvinnor ska snällt och fint försöka ta lite plats. Före kursen:

tumblr_inline_mwnne2NI8h1snsuem.gif

Jag tror att alla inblandade i den här ickejämställda situationen behöver göra om och rätt. Vissa kvinnor (och män) behöver jobba på sin retorik och träna bort det självförminskande språket de lärt sig att kvinnor ska ha. Men det räcker inte. Män behöver också träna på att inte förminska, att inte bete sig som ouppfostrade tonåringar med noll konsekvenstänk också. De behöver tvätta bort sina överdrivet grandiosa självbilder, inte för de stackars kvinnornas skull, utan för att inget annat är försvarbart professionellt beteende.

Arbetsgivare behöver kräva att vi jobbar inkluderande, för att behålla bra folk och för att allt tyder på att det ger bäst resultat. De behöver också börja rekrytera utifrån kompetens, för idag kvoteras män, yngre kopior av gubbmaffian in. Chefer behöver börja ge kvinnor och män lika lön för lika arbete, inte ”jobba med att rätta till bla bla, långsiktigt arbete jada jada”. Det räcker inte. Idag finns det företag som lyckas med konsten att inte ge penisbidrag och de företagen kommer norpa de allra bästa kvinnorna, det här är så uppe på bordet nu att företag som inte klarar detta inte kommer kunna locka till sig hälften av all bra arbetskraft om de inte agerar.

Så. Det här med oändligt många kurser i retorik och andra lönlösa tips till kvinnor- waste. Kvinnor behöver främst lika möjligheter att framföra sina åsikter och möjlighet att tillämpa sin kunskap på samma villkor som män. Man lär sig med tiden om arenan att träna på finns, precis som för männen.

 

310 kr vs 16 ooo kr.

Ni vet ju att jag vurmar för det här med lika lön för lika arbete. Det är liksom inte bara en gång jag kommit in på ämnet. Vanligtvis handlar det om att kvinnor tjänar mindre, hur de kan försöka få mer och dumheter om ”att det tar tid att rätta till felet” som olika personer (ofta män med hög inkomst) hävdar när de får frågan om hur det fortfarande kan skilja på lönerna mellan kvinnor och män, fast det är förbjudet att diskriminera pga kön.

Nu läste jag precis om en företagare som agerat för att dra sitt strå till stacken för att göra lunchen mer jämställd! Han tar 10 kr mindre för kvinnor på hans lunchrestaurang för att de dels äter mindre och dels för att kvinnor generellt tjänar mindre. Men ser ni DETTA kan vara förbjudet och eventuellt behöva ändras för herre-jävla-gud-vi-kan-ju-inte-DISKRIMINERA-MÄN-PÅ-DET-HÄR-VISET!!! Diskrimineringsombudsmannen kan inte riktigt uttala sig om detta mer än att det just kan vara förbjudet.

10 kr. Det blir en artikel om detta och det kan bli åtgärder.

16 000 kr mer I MÅNADEN tjänar män i finansbranschen än kvinnor, mycket för att män sitter på de mest välbetalda posterna. (Det finns olika sätt att prata om jämställdhet på arbetsplatser och när det kommer till pengar kan man kolla på två sätt i stort. Dels lönen för kvinnor och män på likadana roller. Och sedan vilka som får högavlönade vs lågavlönade tjänster.)

10 kr. Om man äter lunch på den här restaurangen varje dag i månaden så blir det 310 kr mer för männen.

310 kr är bara fööör diskriminerande. Stackars män, missgynnade stackare.

16 000 kr. ”Det tar tid tjejer”.

tumblr_inline_mtg4ng1kmT1snsuem.gif

Något i systemet är helt klart trasigt.

De stackars bankmännen.

Jag jobbar ju inte för tillfället på mitt ordinarie jobb pga den korta personen som flyttat hem till oss och ju behöver heldygnsservice i form av mig- allt-i-allo-mat-städ-spa-massör-allmän-till-hennes-tjänst-figuren-som-dagligdags-benämns-som-förälder.

Men, detta lilla faktum hindrar ju inte mig från att logga in och kolla läget på företagets interna sida lite då och då.

Idag var en sådan dag, och tänk er att man på förstasidan möts av ett litet utbud av artiklar man sedan efter tycke och smak kan klicka sig in på för att läsa vidare. Idag på andra plats ser jag den här lockande rubriken ”Lönesamtalen 2016, jämställdhet och kvalitet i fokus”. Ni förstår ju att jag i dessa tider när det råder torka på jämställdhetsfiaskon på jobbfronten eftersom jag inte jobbar, som den här bloggen ju till stor del avhandlar, hoppar till bara jack-fucking-pott!

Innan jag klickar in på den hinner jag tänka att det ju antingen är toppennyheter eller så får man i vanlig ordning plocka fram skämskudden och sedan en stor klyschig bunke med glass man sedan får gråt-äta. Tyvärr var det det sistnämnda. Personalchefen uttalar sig om nyss nämna tema för årets lönesamtal. Flosklerna duggar tätt. ”Har blivit bättre, men finns mer att göra”, ”Vi har arbetat bra med detta och utfallen de senaste åren bla bla bla”. Sen. Sen ni mina vänner känner personen som blir intervjuad i ämnet att en liten försäkran till de potentiellt kränkta nästintill oavlönade bankmännen (det vet ju alla att bankanställda- speciellt männen, knappt får någon lön alls och de får vända på varenda krona varje dag och bo i små egenbyggda kojjor och leta mat i soptunnor) är på sin plats. Låt mig citera:

Det innebär inte att vi ska missgynna män, men vi ska säkerställa att vi stänger de lönegap som byggts upp under många år.”

För den oinvigde kanske meningen ter sig rätt oskyldig och nästan snäll, men alltså helt ärligt- detta säger man ju inte om man inte tror att det finns en rädsla för att någon ska tro att detta ska hända och då reagera negativt på den risken. Man säger ju inte ”Det innebär inte att vi kommer börja betala lön i form av den oerhört moderna rikskupongen”, detta för att ingen förmodligen tror att det fins en överhängande risk för det. Man väljer också att lugna männen (för jag kan lova och betta min vänstra arm på att det inte är mina kvinnokollegor som oroar sig nätterna långa för att männen som tjänar mer ska missgynnas) istället för gruppen som sedan urminnes tider faktiskt missgynnats, på riktigt. Fattar ni det sjuka i det? Vidare kan vi ta en titt på ordvalet- missgynna. En snabb googling och jag hittar dessa förslag på synonymer: Behandla orättvist, diskriminera, försumma, åsidosätta.

Alltså, pardon my french- men vad i helvete? Det är ju inte ord som jag skulle koppla ihop med bankmän först och främst. Det är nog inte så många andra som heller ser att det är ett samhällsproblem att bankmän just behandlas orättvist och diskrimineras i varken lönefrågor eller annat heller för den delen.

Ändå ska denna försäkran lämnas. Jag har skrivit om det tidigare men det tål att sägas igen: Att inte längre vara privilegierad är inte att diskrimineras. Och nu är det inte ens så att deras manstillägg slutar landa på lönekontot, nej det man säger sig försöka åstadkomma är att manstillägget ges till alla. Så att det bara blir lön liksom, lika oavsett kön.

Sen var det massa bra i artikeln också, som att man ska se över om grupper på banken där kvinnor är överrepresenterade får lägre lön, så det inte bara är lika lön för lika arbete- finns inte män på en avdelning så syns ju inte den orättvisa lönen ju. Det är ju toppen, om man inte bara tittar då utan agerar på det.

Sedan måste jag bara dela med mig av ett sista citat från artikeln: ”Men även medarbetaren har ett ansvar för att ha realistiska förväntningar och komma med relevanta förklaringar till sina önskemål”. Man bara den här känslan all over again för kvinnor:

tumblr_inline_mvlxp5rI9c1snsuem.gif

Men när dom ändå frågar så är väl det korta svaret: Manslön och diffen sedan anställningsstarten retroaktivt tack.

Och arbetsgivaren bara:

tumblr_inline_mtg5f4TdrY1snsuem.gif