Halloween, eller ska vi säga sexistween.

Vänner, nu är snart årets kommersiellt mest sexistiska högtid här. Halloween. Högtiden då utklädning sker som aldrig förr. På aningen skilda sätt beroende på om du är kvinna eller man då. Är du man så är det skojiga rätt heltäckande outfits som gäller. Tänk lite amerikansk collegefest. Är du däremot kvinna ska du helst se ut som att du när som helst skulle kunna klampa in i Playboyhuset och obemärkt passera som inventarie där. Sexigt med andra ord. (Här beror det givetvis på vad man anser är sexigt men i detta inlägget använder vi ordet så som det traditionellt används)

Så. Som den undersökande felletaren i genusfrågor jag är gick jag genast in på Buttericks hemsida och började gotta ner mig i utbudet. Jag anade ju att det skulle kunna vara en guldgruva för att bevisa min poäng, men alltså. Jag hittade jävla Narnia sett ur bevissynpunkt! Häng med!

Piloter
Skärmavbild 2016-10-13 kl. 11.19.44.png Skärmavbild 2016-10-13 kl. 11.20.07.png

Domare

Skärmavbild 2016-10-13 kl. 11.22.42.png Skärmavbild 2016-10-13 kl. 11.22.57.png

Och här tycker jag att vi kan titta lite på hur Buttericks valt att beskriva de olika domardräkterna. Vi börjar med killens:
”Är du den som alltid vill att regler ska följas? Sätt på dig denna dräkt när midsommarfestens femkamp ska börja och ingen vågar fuska. Blås i pipan och ha ett gult och rött kort redo om det är någon som spelar fult, vare sig det är fotboll, ishockey, handboll, rugby eller volleyboll.”

Och tjejens dräkt beskrivs så här fräscht:
”Tänk dig att ha kontrollen och makten över alla de stora, tuffa killarna när det är dags för fotbollsmatch. Den korta kjolen vippar när du vickar på baken och ingen som kan koncentrera sig på spelet. Gör de det, kan du visa upp både ett gult och rött kort efter det att du har blåst i visselpipan.”

Superhjälte
Skärmavbild 2016-10-13 kl. 11.28.38.png Skärmavbild 2016-10-13 kl. 11.31.19.png

Nu blir det lite annorlunda faktiskt. Den här texten är också värd att tittas lite närmare på, för här har dom bestämt sig för att den som visas upp av en man nog kan tänkas användas av kvinnor med så de använder sig av ”hen” i beskrivningen. Ett litet plus där i feministboken.
”Maskeraddräkten för hen som är Clark Kent på dagarna och vill agera superhjälte i sann Stålmannen-anda när nöden och festen kräver det. Som superhjälte behöver du enbart komplettera med den klassiska posen och Lois Lane i ett stadigt grepp.”

Dock håller glädjen inte i sig speciellt länge för när kvinnodräkten ska göras copy till så väljer dom att berätta att det är ett litet bihang till mannen. Han är ju tvungen att ha en kvinna liksom.
”Vi på Butterick´s tyckte det var på tiden att Superman skulle få sig en hjältinna! I dräkten ingår: Klänning med tillhörande mantel, guldigt skärp, röda stövelöverdrag med guldetaljer.”

Fånge

Skärmavbild 2016-10-13 kl. 11.35.33.png Skärmavbild 2016-10-13 kl. 11.35.42.png

Namnen på dräkterna. För män: ”Fångdräkt”. För kvinnor: ”Fånge, sexig” Ifall det skulle vara otydligt liksom.

Exemplen är många men här tar liksom lusten att titta vidare slut. Känner man ändå att man vill bättra på tröttman ytterligare och liksom vältra sig i halloweenmisären så kan man gå in på Buttericks hemsida och filtrera fram halloweenkostymer för teens. Det ska börjas i tid serrni! Buttericks:

 

 

Annonser

Välkommen tillbaka Krister!

Hörrni, ni kanske minns att en viss Krister för ett tag sedan kommenterade lite vilket ledde till att jag förklarade lite om det här med feminism för honom?

Nu.Har.Han.Varit.I.Farten.Igen. Den där Krister. Välkommen tillbaka! Denna gången hade han läst (får vi väl anta) förra inlägget om ojämställdsblindhet som jag liknade vid Stockholmssyndromet. Han väljer denna gången att, fåordig som vanligt, att bara dela med sig av en länk. Spännande tänker ni! Det tyckte jag med! Till jag klickar då vill säga.

Krister har alltså länkat till en artikel i lokalpressen i Nacka som handlar om en mamma som dömts för barnmisshandel. Av Kristers tidigare bidrag här på Feministdelegationen att döma tror jag detta syftar till att fungera som något motbevis till min tes? Lite oklart, han är ju inte den mest kommunikativa av mina läsare. Trenden med att hans bidrag här inte riktigt kan kopplas till vad jag skriver heller håller också i sig. Vad en kvinna som misshandlat ett barn har med det jag skrev att göra är oklart. Därför får vi väl göra ett försök att spekulera, även fast jag i vanliga fall föredrar siffror och fakta.

Om vi ska gissa på något så tror jag att Krister tycker att det kanske inte är så ojämställt till männens fördel, att kvinnor minsann inte är några helgon heller. Därför vill han ge mig bevis för detta kanske?

Vad Krister verkar ha missat är det här med individ- och strukturperspektivet. Tror han att uppvisande av en individs handling är motbevis för någon struktur? Krister svara gärna här under! Förmodad reaktion hos Krister på den uppmaningen, om vi fortsätter att spekulera lite:

Alltså vi tar det en gång till, saxat från wikipedia:

Strukturell diskriminering
Strukturell diskriminering är diskriminering på strukturell, i motsats till individuell, nivå. Diskrimineringen kan bestå av informella normer eller av formella regler i samhället. Genom diskrimineringen blir en grupp – exempelvis kvinnor, svarta, funktionshindrade eller homosexuella– underordnad en annan. Strukturell diskriminering kan vara helt omedveten och oberoende av enskilda personers preferenser; den existerar bara på samhällsnivå. Strukturell diskriminering kan delas upp i kulturell diskriminering som består av normer och beteenden och institutionell diskriminering som är formella regler och lagar, exempelvis apartheid-systemet. Ibland används dock institutionell diskriminering som synonym till strukturell diskriminering.

Så Krister, att slänga in artikeln som du gjorde är lite som att säga ”Men du har feeel! För Lena tjänar 700 kr mer än Anders på en förskola i Mjölby! Ha! Där fick du så du teg!” när någon säger att män generellt tjänar mer än kvinnor.

Krister bara:

 

 

Stockholmssyndromet eller kvinnofördelar?

Igår var det lite social sammankomst i vår bostdsrättsförening med städning och grillning. Jag passade på att prata lite med grannar jag inte riktigt träffat tidigare och samtalsämnet gled efter några minuter osökt in på det här med jämställdhet. Big surprise. Skoja. Inte alls förvånande. Vi kom in på det eftersom vi liksom gemene hen började med att kolla av vad alla i gruppen jobbar med. Vi var fyra kvinnor, ingen under 30 år, så man har hunnit jobba ett tag. Vi pratade om mansdominans på arbetsplatser, löneskillnader, Åhlens nya lite normbrytande reklam. Då kläcker läkaren i sällskapet ur sig att hon funderat och liksom aldrig mött ojämställdhet. Och att kvinnor har fördelar dom med med sitt hår och blå ögon som man kan spela med. Jag bara:

Där och då visste jag inte riktigt hur jag skulle reagera och diskussionen avbröts naturligt av att en annan granne kom med mitt barn i famnen som tagit tag i hennes halsband och utbrast ”Typiskt flickor att älska smycken!” Min känsla inombords:

Vi drog oss tillbaka och jag funderade vidare på grannen som ansåg att hon aldrig mött ojämställdhet och ansåg att kvinnor nyttjar fördelar som sitt hår och ögon.

Jag tror, notera- tror, att kvinnor som quite obviously såklart har drabbats av ojämställdhet men inte upplever det inte är ignoranta jävlar utan snarare stängt av. Det blir liksom för jobbigt att se skiten hela tiden för det betyder oftast att man behöver bemöta och hantera det och alla orkar faktiskt inte, inte ens jag som har ämnet som mitt stora intresse i livet orkar hantera varenda grej. Jag tänker att man lite skulle kunna likna det vid Stockholmssyndromet. Ni vet när offer börjar sympatisera med förövaren i kidnappningssammanhang? Offer kan till och med hjälpa kidnapparen att nå sitt mål och motarbeta polis. Forskare som har studerat detta har kommit fram till att syndromet uppstår förmodligen pga rädsla för att råka ännu mer illa ut och fungerar också som en vädjan till den inre godheten hos förövaren. Det finns också en hypotes om att detta kommer sig av ett trauma kring att inte vilja identifiera sig som ett offer, och då istället spelar med förövaren. See where this is going?

Många kvinnor som säger att de inte är feminister uppvisar många sidor som jag skulle likna vid detta. Man pratar om andra kvinnor på samma sätt som män med kvinnoförakt. Till exempel kan meningar som dessa förekomma:

”Jag är hellre kompis med killar, mindre drama”
”Kvinnor VILL inte jobba lika mycket som män det är därför dom inte får höga positioner i arbetslivet”
”Men kvinnor löneförhandlar inte lika aggressivt”
”Tjejer kacklar bara”

Vi andra bara:

Jag ser detta hos kvinnor med höga positioner på jobbet bland annat, ju bättre det går desto mer manstätt blir det och desto mindre pratas det om strukturellt förtryck och man börjar anamma en retorik som inte kan anses hota männen omkring dom. Jag tror inte att det är för att de här kvinnorna egentligen börjar förakta andra kvinnor, utan för att risken att åka ut eftersom man är en udda spelare och snabbt kan röstas ut om man inte klappar männen medhårs, då kommer rädslan för att bli av med sin position. Inom beteendepsykologin pratar man om belöningar och straff och vad som känns bäst och värst. Om vi inte ska dra hela teorin utan fokusera på grader av bestraffning så anses det värsta vara att bli av med ett privilegie man haft, det känns mer illa än att få ett konkret straff. Exempelvis upplevs det värre för folk att inte få hänga med på en lunch man alltid fått vara med på, än att behöva betala för hela sällskapet i en veckas tid även fast det skulle svida i plånboken.

Tillbaka till det här med att inte uppleva förtryck. Det är möjligt att en läkare i Stockholms innerstad kan vara undantaget som bekräftar regeln, även fast jag inte tror det. Jag tror snarare att många kvinnor idag har det såpass bra att offer är en roll man känner noll sug efter att vara, och jag förstår det. Grejen är att man inte behöver börja gråta konstant och ha en offerkofta på sig och vara ynklig bara för att man uppmärksammar ett strukturellt förtryck. Kolla bara på Queen B. Beyonce. Hon osar ju inte direkt offer FAST hon pratar om både kvinnoförtryck och rasism. Gillian Andersson är ju inte heller en svag blöt fläck för att hon tar upp ojämställda löner i Hollywood.

Vi måste kunna uppmärksamma fakta, för det handlar inte enbart om våra individuella upplevelser, om alla uppmärksammar förtryck kommer vi lättare åt det.

 

 

Kvinnobil

Isabella Löwengrip (Blondinbella) och Clara Lindström (Underbara Clara) har nyligen skrivit om kvinnobilen.

Läste först Isabellas inlägg om den  och höll med till 100 % om hur himla dumt det är. Som om bilar generellt är lite jobbiga för kvinnor. Superprovocerande att få något riktat till sig pga sitt kön som inte alls tilltalar mig. Just när det riktas till kvinnor känns det som att egenskaper och intressen liksom kletas på en utan att man bett om det.

Sedan läste jag Claras inlägg om att hon om något är förbannad över att det inte kommit en kvinnoanpassad bil tidigare. Att kvinnors behov alltid kommer i skymundan och att bilar är gjorda utifrån mannen och hans behov som norm. Sedan skriver hon att det är skevt att kvinnor och män har en kass fördelning på hemmajobbet visserligen, men ändå, det blir väl inte bättre av att inget görs för att underlätta för kvinnor då tänker jag. Så jag förstår den här synvinkeln med.

Jag tycker att båda har bra poänger ofta och båda, kanske främst Isabella, och jag har olika synsätt på många saker också. Men det gör inte mig så mycket, alla är olika och det verkar ju som att vi på många sätt vill förbättra världen och ser på det på olika sätt både i hur det är nu och hur vi ska ta oss framåt.

Hur som helst. Jag tycker att dom satte fingret på ett dilemma som uppstår i många sammanhang när det ska pratas om kvinnospecifika sidolinjer av produkter och annat också för den delen. Det kan vara träningspass, gymavdelningar, kurser mm. Å ena sidan blir jag trött och uppgiven när saker som ska passa MÄNNISKOR ska kvinnoanpassas, som en avstickare från ordinarie sortiment som om det inte skulle funka för kvinnor utan att det sätts lite glitter på. Detta för att det inte sällan ”kvinnoanpassas” utifrån stereotypen, ofta definierad av någon marknadstjomme, ofta känns det som samma typ av person som designar t.ex kvinno tv-spelskaraktärer. Om ni förstår vad jag menar. Då uppstår ju direkt en känsla av förminskande när man får något riktat mot sig med motiveringen ”kolla vi har anpassat denna efter diiig!” Och så är skiten liksom både sämre, fulare och extremt stereotyp. Å andra sidan är det ju sjukt att sååå många prylar är anpassade efter män som norm. Att kvinnors behov inte prioriteras och får vara norm. Ta bara krockdockor- inte kvinnoanpassade enligt Clara. Så det handlar inte bara om design utan i allra högsta grad om säkerhet.

Det enda vettiga tänker jag borde väl vara att inte köna saker? Man kan ju skapa produkter med skillnader i alla fall tänker jag. Ta bilar som vi pratar om här. Bilar har (av utbudet i världen att döma) stor potential att anpassas på olika sätt. Istället för att klumpa ihop egenskaper till kvinnligt och manligt kan man väl lansera linjer som är anpassade för större och mindre MÄNNISKOR. För stads/landsbyggds MÄNNISKOR. För MÄNNISKOR med eller utan familj. För MÄNNISKOR som gillar ny design eller mer klassiskt stuk.

Jag menar hur svårt ska det vara att inte använda könsorgan som fanbärare för olika egenskaper och behov?

Bonus här, bilen vi pratar om. Jag kollade in förstasidan av produkten på SEATs hemsida och låt mig snabbt bara peka på några problematiska grejer i marknadsföringen av den.

Här har vi headern. Texten- tjejoooor vill baaaara ha rooooligt! Så.Motiverande. Och bilden, av hur kvinnor har roligt. Kom ihåg, kvinnor över 18 år är väl tanken eftersom det är en bil som säljs, förmodligen äldre för alla 18 åringar har väl kanske inte råd att köpa en ny bil. Hon åker karusell. Wihoooo! Tjejkuuul!

Skärmavbild 2016-09-28 kl. 13.18.32.png

Vi går vidare till copyn:

Skärmavbild 2016-09-28 kl. 13.18.48.png

Här hävdar man att bilen är huvudaccessoaren för de flesta kvinnorna.

Nästa bild:

Skärmavbild 2016-09-28 kl. 13.19.08.png

Den här lilla kvinnoflickan har FÅTT EN KLUBBA PÅ TIVOLIIIIT! Den spexar hon med som kvinnor gör. Snacka om infantalisering, vill du veta mer om detta sjuka kan du läsa här.

Tror ni att samma bildspråk hade använts för att sälja bilar till män?

Nej, inte så

Ibland (läs: typ varje dag nästan) så uppstår en situation där jag känner ett en-or-mt behov att att säga ”Nej, inte så”. Man skulle kanske kunna tro att det är till den korta personen här hemma, men icke. Eller jo ibland när hon använder sina klor (visste inte förr att bebisar faktiskt utvecklade hårda sylvassa kloliknande rivdon på fingrarna som inte ser mycket ut för världen men som i kombination med en vilja av stål och nyfunna små fingermuskler blir det perfekta tortyrredskapet om de skickas in i till exempel näsan när man försöker sova eller varför inte samlar ihop kindens yttersta hudlager för att liksom mos/riva. Jag visste inte att kindens yttre och inre hudlager kunde separeras men det har barnet ifråga visat många gånger att just min kindhud kan. Vilken avstickare det blev. Back to nejsägandet.)

Impulsen att rätta folk uppstår främst när andra människor ska ha med nämnda torterare, eh jag menar barn att göra. Jag ägnar många av dygnets timmar åt att fundera på hur jag på ett så milt och mysigt sätt kan framföra min åsikt, som när det har med mitt barn att göra, bör betraktas som en regel av andra. Tycker jag. Om man vill hålla sig på god fot med mig så att säga.

claire-house-of-cards

Grejen är att de allra flesta omkring oss alltid vill vårt bästa och är finfina människor på alla sätt och vis. Och ett otränat öga skulle inte se några som helst fel i bemötandet. Men jag som spenderat extremt många timmar med att vältra mig i information om hur vuxnas bemötande mot barn påverkar dom ser ju lite mer ett himla minfält när andra ens tilltalar barn. Jag vet inte hur mycket man kan säga åt människor att de ska ändra på sig för att jag har en åsikt om hur just vår dotter bör bemötas. Eller hur mycket man kan förvänta sig att folk sätter sig in i feministiska uppfostringstankar.

Tänkte att jag skulle gå igenom några vanliga grejer som händer och hur jag tänker kring dessa så får väl ni hojta till om något kan ses på något annat sätt än jag ser på det. VKM (vita kränka män), och maskulinisters åsikter undanbedes ovänligt och bestämt.

Fin
ALLT, precis ALLT kommenteras som fint. Fin bebis, fina kläder, fina tänder, fina leksaker, fint leende, tar grejer fint, dreglar fint, viftar fint, ta mig fa-an bajsar fint säkert också. Och fint kan ju betyda väldigt mycket mer än att något ser fint ut, det kan vara en synonym för bra också. Men genom att överösa henne med att allt är fint kommer hon uppfatta att finhet är eftersträvansvärt, att om något inte är fint så är det inte bra. Människor är på vissa sätt enkla varelser- det vi får uppmärksamhet och beröm för- det gör vi mer av. Gäller inte bara barn utan i allra högsta grad även vuxna, jag jobbar egentligen uteslutande med metoden positiv förstärkning när jag coachar människor i hur de ska få till beteendeförändringar hos andra. Så, därför vill jag att folk använder massa andra ord än fin så att vår dotter inte får den felaktiga bilden av att fin är det viktigaste av allt. För fin kommer när hon växer upp innebära massa olika saker beroende på vad fin-normen är för tillfället och jag vill att hon ska få med sig andra värderingar hemifrån än det. Det kommer hon garanterat bli varse tack vare samhället och rådande könsnormer ändå. Och då vill jag att hon ska veta att det är just normer- som inte är till för att bry sig om.

Tjej/ Lilla gumman
Jag har märkt att många, typ alla inklusive jag själv tills jag kom på mig själv benämnde henne som lilla tjejen, lilla gumman osv. Och det är ju inget förminskande i det tänker ni. Det är sant, men. Alltid detta men. Genom att tilltala henne och använda kategoriseringen kön så befäster vi att kön är en viktig del av din identitet. Och genom att fästa vikt vid hennes kön kommer könsnormer kunna få fäste bättre eftersom hon främst kommer identifiera sig som tjej och kanske inte person, och könsnormerna i sig är det dåliga- inte att vara tjej eller kille eller något där emellan. Förskolor som jobbar aktivt med genusfrågor gör så att de låter bli att köna i onödan. Man säger till exempel inte ”kom nu killar och tjejer” utan kallar dom istället för barn, eller vid namn. Det tar bort betydelsen av vilket kön man har och alltså förväntningarna på vilket beteende man ska uppvisa. Vissa fnyser kanske här och tycker att det går till överdrift, men fundera på varför man SKA kategorisera på kön? Jag menar om inte könstillhörigheten är relevant i sammanhanget bör vi ju inte använda kategoriseringen? Vi är så vana vid att benämnas utifrån vårt kön att vi inte ens reagerar på att det är orelevant. Byt ut killar och tjejer mot religion eller vikt eller andra skillnader och se hur himla konstigt det blir.

”Kom nu kristna och muslimer! Nu äter vi.” Said almost no one ever hoppas jag.
”Kom nu tjockisar och smalisar. Nu går vi på bussen här.” Said no one ever hoppas jag.
”Kom nu rikisar och fattisar. Nu går vi till lekparken.” Said no one ever hoppas jag.
”Kom nu svenkar och invandrare. Nu är det samling.” Said no one ever hoppas jag.

Vi lär barn vad som skiljer dom åt genom vilka benämningar och kategoriseringar vi använder. Och jag vill inte att barn ska lära sig att det är skillnad på killar och tjejer. Alla människor är olika men låt oss inte intala de små liven att kön är det som främst skiljer dom åt.

Sedan finns det miljoner andra grejer jag vill rätta folk på men det här var de två vanligaste just nu i alla fall.

 

Den dåliga stämningen

Ni vet när man hamnar i en diskussion om jämställdhet (oh allt för ofta säger ni) och personen, jähävligt ofta en man, som inte kanske upplevt det hela som så illa som du hävdar att det är ställer dig mot väggen med vad han tänker kommer bli end of discussion, nämligen att be dig backa upp det du säger med fakta?

Du bara ”My pleasure!” *tänker stackars människa vet inte vad han gett sig in på och lycka till*

Då uppstår den dåliga stämningen. Inte bara vilken dålig stämning som helst, utan den feministiska dåliga stämningen om ni frågar de VKM (vita kränkta männen). Den kan beskrivas som motsatsen till den dåliga stämningen som uppkommer när någon till exempel deklarerar att hen är lite rasist, ni vet när andra i rummet börjar utbyta blickar och den här minen förekommer oftare än innan bomben släpptes pga att det är så sjukt att vara det:

Nej den feministiska dåliga stämningen kan nästan beskrivas som motsatsen faktiskt, anledningen är enkel- för att fakta slår upplevelse när det kommer till sånt här. Och i 99,9 % av fallen när man snackar jämställdhet och feministen langar fram siffrorna så dör liksom skeptikerns argument ett efter ett. Dom går ett grymt öde till mötes där pinsamheten över deras ignoranta naiva världsbild om att alla är likabehandlade och det bara är att kämpa för alla HAR FAKTISKT samma förutsättningar…

… ja då blir det helt enkelt lite obekvämt.

Men är det någonting som jag har kommit fram till så är det att jag inte tänker försöka undvika dålig stämning som upprätthåller förtryck. För om man tänker efter så tror jag att många kvinnor lärt sig att prioritera mäns välbehag framför sitt eget. Tex om någon säger något sexistiskt så viftar vissa bort det för att inte just dålig stämning ska uppstå. Vi får höra att det inte är värt det och nu går vi vidare bara se så! Men vad man då glömmer här är att den dåliga stämningen redan äntrat rummet. Bara att det var du som upplevde den pga kommentaren. Så i fall som detta kan man liksom inte välja bort dålig stämning, man kan bara välja vem som främst ska uppleva den, och jag tänker att det väl är bäst om den vars beteende behöver ändras ges tillfälle att ändra sig med hjälp av lite motiverande pinsam konfrontation.

Så. Facts my darlings, kan din fakta! Världen är full av tyckare utan underlag för sina argument och om vi ska övertyga fler om att vi behöver jobba vidare för att få till jämställdhet så behöver vi kunna visa att ojämställdhet fortfarande råder.

 

 

Harmlöst kvinnofrågande

Vi har nått punkt nummer tre på den konstiga listan om tips på hur kvinnor kan göra på jobbet för att inte tas som hotfulla. För DET hade ju varit fr-uk-tan-svärt. Så, den här listan tar nu upp den rätt så vanliga, i alla fall i min bransch, situationen när man ska maila någon (vi får väl anta att dom här menar en manskollega) och be om något, ni vet det man gör på arbetsplatser där folk har lite olika professioner. Det finns då tydligen ett sätt man kan göra detta utan att trampa på några ömma små manstår, för herreguuud- man kan ju bara inte be om det man behöver ju. Inte om man är kvinna.

Skärmavbild 2016-09-01 kl. 12.10.16.png

Visst att man kan slänga in en socialiseringsmening när man ber om något, men alltså. Kika lite, tusen glada gubbar, massa utropstecken. Föreslår dom att vi ska börja uttrycka oss som om vi vore 12? Är det tillräckligt icke-hotfullt?

Låt oss också titta vidare på vad effekterna av de två nämnda sätten har. Mottagaren, Jake, kommer med stor sannolikhet visualisera hur du som avsändare är när du skriver detta. Vi kan ta en titt och sedan fundera på vilket vi helst vill att Jake visualiserar oss som.

Alternativ ett, det så kallat hotfulla:

Alternativ två, barnversionen, eller jag menar det icke-hotfulla:

Igen undrar jag vad det är för män som förväntas vilja att kvinnor de jobbar med förminskar sig själva och infantiliseras?

Nu kan ju mansrättsaktivisterna komma här och vara missnöjda, dom skulle kanske hävda att det väl är superdupertrevligt att avdramatisera lite på jobb. Men alltså, i så fall undrar jag var trevlighetstipsen för män är? Visa mig det stora antalet listor på hur män kan lära sig att mysa till det på jobbet. Hur män kan uppfattas som lite skojsigare och som vandrande stämningshöjare. Missförstå mig rätt nu, jag är all for trevligheter, men inte som kvinnogöra.

Här kan ni kolla in de två tidigare dåliga tipsen om ni vill:

Del 1

Del 2