Bekännelsen

Hej bloggen. Jag har blivit en arg feminist. Pft fnyser några nu, det har hon varit redan innan hon upptäckte ordet och uppfann en lek redan på mellanstadiet där hon med en pinne från den närliggande skogen delade upp killarna i klassen till ett par tjejers undersåtar som de på rasterna tränade i allt från armhävningar till att springa runt i cirklar snabbt och synkroniserat med en ledarstil inspirerad av valfri diktator.

Okej okej, helt ny på den fronten är jag alltså inte men jag har i och med den kommande föräldrarollen börjat utveckla en ny, aningen mer aggressivt tonad sida av mig själv. Så till den milda grad att jag ligger sömlös om nätterna och plågar mig mig själv med olika scenarier som kan tänkas uppkomma så fort det lilla livet flyttat ut ur min kropp.

Inatt till exempel så riktades min vilda fantasi mot den första tiden efter hemkomst. En tid jag av andra förstått mest består av förvirring, gull, förundran och en smula panik. Samtidigt som man känner sig nykär i den lilla. Det är väl så långt jag kan se i dagsläget så det är således ditåt mina katastroftankar riktas. Fokus är alla påhälsare, som vi ju givetvis vill ha, herregud man vill ju visa upp underbarnet som garanterat kommer vara något av det i särklass bästa lilla barn som någonsin äntrat jordens yta. Men glädjen liksom svärtas ner av mina farhågor som föga förvånande har en könsrollsaspekt.

Nog flummat, till problemen, eller problemen och problemen, skräcken för vilka problem som kan uppstå. Utan inbördes ordning:

Par som hälsar på intar stereotypa hjälparroller.
Kvinnorna fixar fika och plockar undan och stoppar in i diskmaskinen osv. Männen umgås och ”hjälper till” genom att ”inte störa och vara i vägen” för de pysslande kvinnorna. Den här tanken tar kål på mig. Om detta beteendet uppstår kommer det uppstå en mindre kris alltså.

Personer intresserar sig för mycket (läs över huvud taget) av min kropp.
Detta har jag märkt av redan som gravid, att folks uppfattning om vad som är socialt accepterat att prata om vad gäller andras kroppar helt försvinner om en annan människa huserar i magen. Får jag en enda fråga om huruvida livmodern drar ihop sig, hur brösten funkar eller liknande kommer jag skamlöst be om att få en redogörelse tillbaka om frågarens könsorgan och andra intima delar och deras funktioner, form och upplevelser. Så ser vi hur bekväm stämningen blir då.

Barnet flickifieras, inte för att hon uppvisat några flickkodade egenskaper utan för att andra bara ”måste” få applicera sina fördomar på henne.
”Åh, sån sööööt liten tjeeej”, gulli gulli gulli”, ”Jag var tvuuungen att köpa en liten rosa obekväm prinsess gulli gullklänning så hon blir fiiin liten flickaaaa”. Jag kräks. Bebisar är by nature gulliga, men forskning visar att vi pratar olika om och till flickor och pojkar redan när de kommer ut. Och jag vill inte ha det så, men frågan är om andra kan respektera det och ägna sig åt lite självransakan på den fronten. Förmodligen inte. Lösningen kanske får bli att vi beställer hem ett lager av ”Ge ditt barn 100 möjligheter istället för 2” i utbildningssyfte och som läxa om det här problemet skulle uppstå. Fattar inte folk att det är hitåt det drivs:

Barnfrågor riktas till mig, andra till min kille.
Alltså att män generellt i samhället ses som mindre begåvade i föräldrarollen är ett problem, om just min kille blir bemött som en sidofigur kommer igen helvetet braka loss. Ingen säger det väl rakt ut men om han inte får precis lika många frågor om barnets skötsel och varande så kommer vederbörande att få utstå en lektion av den ogemytliga sorten i upprätthållande av skadliga könsroller.

Att folk kommer kleta SINA förväntningar på MITT mående på mig som om det inte fanns en morgondag.
Redan startat kan man väl lugnt säga. ”Ååååh, du mår iiiiiilla”. Nope. ”Ååååh, det är tungt!” Nej inte i vecka 18. ”Åååh, du är hormoneeeeell.” Har inte gråtit mer än vanligt, vilket inte är mycket med andra ord. ”Ååååh, du har graviiidcraaaaaaaaavingssssss”. Nej jag åt många clementiner vintertid när jag inte var gravid med. Alltså när man är gravid så tror folk i största allmänhet att man förvandlas till bara gravid och att varenda spår av individen försvinner, man blir liksom bara en stereotyp i andras ögon. Jag misstänker starkt att det här beteendet kommer fortsätta när barnet kommit. Folk säger liksom redan saker som ”vänta bara så ska du se att du kommer tycka/göra/känna si och så”. Kanske det, men enklast vore väl kanske om vi som med andra personer FÖRST kollade vad personen ifråga tycker/gör/känner innan vi antar massa saker? Hatar att bli berättad för hur jag är eller mår. Så alla ”Ååååååh” undanbedes inte vänligt bara bestämt.

Så. Det var väl det om det. Eventuellt får man väl skriva ut detta och sätta upp på dörren som förhållningsregler eller någon mindre variant av vanligt hyffs-utbildning om jag märker att utvecklingen inte kommit längre än såhär.

 

 

En oväntad gravidfördel på jobbet

Vänner, jag har ju mest gnällt över vad en graviditet i jobbsammanhang hittills har inneburit. Ovälkomna kroppsbedömningar och tips tills man kräks osv. Inte vad man främst önskar när man vill klämma in en så bra jobbinsats som möjligt när man ska vara borta ett tag.

Men, förra veckan upptäckte jag till min stora förvåning vad mitt numera väldigt runda mittenparti kan ha för effekt på sura män. Let me stilla er längtan efter att få höra!

Jag befann mig på ett möte där jag hamnade bredvid en man, som jag av andra fått höra var något av en bestämd besserwisser som har en tendens att sura. Det tog inte många minuter innan jag började känna att ryktet stämde, och då kan jag tillägga att han inte ens hunnit presentera sig. Jackpot tänkte jag, ett ypperligt tillfälle att snickesnacka lite med vad jag trodde skulle bli min största utmaning kommande veckor vi skulle jobba ihop.

Jag märker att han störs av mina frågor till honom, eller jag vet inte om det var just precis MINA frågor, det verkar vara frågor överlag som stör honom faktiskt.

Hans reaktion:

Jag bara:

Men men, vi klarar första passet av ett superlångt megathron-möte utan några större katastrofer om man bortser från den lilla detaljen att han tog min generella kommentar om hur eventuella konflikter i teamet skulle undvikas genom en (vad jag misstänker att han tyckte) hippie-alla-kramar-varandra-och-lovar-att-behandla-varandra-och-djur-och-växter-med-kärlek-ljus-och-respekt-övning personligt riktad mot honom, men det är ju inte hela världen.

Kisspaus, eller det säger man ju inte på bank, man säger kaffepaus, hur som helst. Vi kommer tillbaka in i mötesrummet och sätter oss. Plötsligt, helt utan förvarning vänder han sig snabbt med ett milt och mysigt kroppsspråk mot mig med ett leende och jag kan fan svära på att det var lite glitter på honom, så här typ:

Detta för att han upptäckt min mage. Nu följde tusen frågor om vilken vecka jag var i, hur jag mådde, om jag visste vad det var för kön, om det var första mm mm. Han.Var.Så.Intresserad. Och berättade ju i samma veva om sina egna barn, det gör dom alltid.

Jag svarade på lite frågor och helt plötsligt blev det ju helt omöjligt för honom att återgå till den tidigare imagen. Eller han försökte men jag fortsatte prata med honom som om han fortfarande var mild och mysig. Och nu, stackare, kan han inte komma undan med sitt surande. Allt pga att han en kort stund behandlade mig som den ömma moder jag skall bliva om några veckor, han måste ångra sig bittert. Och jag har hittat ett nytt alter ego att ta till på sura personer som sagt något om barn eller graviditet. Om jag kommer testa detta grepp igen?

 

Underlivstips i det öppna kontorslandskapet

När man är gravid så ändras de sociala reglerna tydligen som vi tidigare varit inne på, och jag bara måste dela med mig av en händelse från den här veckan.

Jag står och pratar med två kollegor, en man och en kvinna. Frågan om huruvida jag smörjer in magen kommer. Jag svarar att jag gör det, men mest för att det inte ska klia, bristningar är ju hormonella så mot det hjälper nog ingen smörjelserutin alls så jag hetsar inte upp mig över det. Mannen berättar att mamman till hans barn hade gått crazy med insmorningen, och sedan kommer kvinnan med ett tips, det är nämligen så att det är fullt acceptabelt att ge tips till gravida människor utan att de bett om det, hur som, hon frågar om jag smörjer ”underredet” också? Det är himla viktigt nämligen.

Min första reaktion:

Sedan kommer jag på att jag ju ska ha snitt, alltsåååå min nöjdhet då med kommentaren att jag inte behöver preppa för detta:

Nej nu överdriver jag givetvis. Vet att det inte är så här det blir men i min förlossningsfobihjärna så är det i alla fall något som illustreras så. Ändå fortsatte hon en stund med att betona vikten av smörjandet. I mitt huvud:

Oavsett vad så är det ju aningen obekvämt när man börjar få in välmenande tips om att smörja underlivet från kollegor. Jag tänker att ÄVEN fast det kanske är ett asbra tips så skulle man ju kunna tänka sig att hålla det lite för sig själv när man är på jobbet i alla fall, eller? Jag funderar på om man skulle ta och bunkra upp med ett gäng tips i kategorin ”privat” att kontra med i all välmening för att poängtera det lite olämpliga i vissa ämnen på jobbet, i ett öppet kontorslandskap. Så OM någon har en fantastisk kontring på lager så går det bra att dela med sig av den.

Kleta inte era fördomar på mig

”Ååååh! En Tjej! Vad bra, då vet ni vilka kläder ni kan köpa, vad hon kommer att älska, hur ni ska inreda hennes rum, vad hennes fritidsintressen kommer att vara!”

Inte helt ovanliga kommentarer nu för tiden tyvärr. Jag börjar sakta men säkert få mina farhågor besannade. Jag visste att folk som kände till min ståndpunkt höll tillbaka sina värsta sexistiska/fördomsfulla kommentarer gentemot mig, men inte så här mycket som det visar sig nu när de inte anser att barnet i min mage valt annat än att behandlas som traditionellt tjejig. Innan hon ens är född.

Det är skrämmande hur mycket folk anser sig veta om hennes smak och intressen och personlighet och egenskaper innan någon ens träffat henne. Det är ännu mer skrämmande att jag och min kille inte kommer ha en chans att skydda henne från alla andras snäva syn på vad som är lämpligt pga kön. Insikten om att folk kanske börjar förstå vilken jargong som är mer eller mindre modern i arbetslivet gentemot vuxna människor knappt har ändrat något alls när det kommer till deras bemötande mot barn, de är ju omedvetna om vad de blir utsatta för och då kan de ju själva inte föra sin talan för rätten att behandlas som hela individer, inte bara som sitt kön.

När man som vuxen tar upp detta så blir många arga för att de förväxlar det sociala könet, som jag pratar om, med det biologiska.

Vidare är en vanlig missuppfattning att feminister vill göra barn könlösa, eller ja egentligen allt och alla vill dom väl avköna. Så är det ju givetvis inte, däremot vill nog många som satt sig in lite i ämnet att fler alternativ ska erbjudas från början så att ens riktiga personlighet får plats och kan utvecklas, oavsett vilket kön man har. Det handlar snarare om att INTE begränsa, utan utforska alla egenskaper. Detta är extra viktigt i ens bemötande mot barn för att de saknar erfarenheter för att kunna bemöta fördomar kritiskt och alltså är som små himla svampar som suger åt sig allt de upplever, sjukt viktigt att hålla jävligt bra koll på vad andra tutar i dom.

Könsroller är något jag vill skydda mot så långt det går, jag vill inte att barn, mitt eller andras, ska behöva få konstiga förväntningar på sig på vilka beteenden som är passande och inte pga kön, jag vill istället att vi ska prata om beteenden och egenskaper som könlösa. Att vissa beteenden är bra, oavsett kön, och vissa accepteras inte, oavsett kön. Könsroller är inget annat än skadliga, de tvinga in människor i mallar som man sedan snällt får rätta sig efter, går man utanför så kommer kritiken som ett brev på posten, eller näthat som kvinnohatarna ägnar sig åt främst.

Jag börjar bara ana att detta kommer bli en lite mer utmanande historia än vad jag först trodde. Men det är inte riktigt läge att skita i det nu, det blir till att agera skyddssköld mot samtliga fördomar och försök att klämma in i någon trist, skadlig könsroll.

Att vara gravid på jobbet

Om man är gravid och även jobbar på bank så uppstår, för mig i alla fall, helt nya situationer. Det är som att ett rundare mittenparti liksom fungerar som en tyst uppmaning till massa konstiga reaktioner från massa oväntade personer. Jag tänkte att vi skulle gå igenom några väl utvalda för att dels förvarna andra som står inför detta, och för att informera människor som ligger i riskzonen för att bete sig underligt, med förhoppningen om att de ska nå självinsikt och känna skam.

Informationen om att jag var gravid= Kollektiv inbillning om att jag är glowing:

Informationen om att jag var gravid= Kramar från människor jag inte visste jag var på kramstadie med

Rund mage= Tolkas av vissa som ”Snälla berätta allt om din förlossning” Min reaktion:

Rund mage= Tolkas av vissa som ”Snälla berätta vilka gravidåkommor din kvinnliga partner hade, ju mer detaljerade desto bättre, gärna underlivsrelaterat” Jag bara:

Informationen att jag valt kejsarsnitt= Tolkas av vissa som ”Rabbla gärna upp allt du läst på Familjeliv som är dåligt med snitt, utelämna all fakta också tack” Deras reaktion:

Rund mage= Tolkas av vissa som ”Snälla berätta hur du tycker att jag ser ut, gärna specifikt om du tycker att magen är större eller mindre än vad du anser är normalt” Jag under utläggningen:

Rund mage= Menande blickar, väna leenden. 
Dom:
following happy gif smile gif russell brand gif

Jag:
funny cute smile new girl new

Detta är förmodligen inte bankrelaterat på något sätt, men ändå, det förekommer ju helt uppenbart.