Huvudföräldrar och sidofigurer?

Ja alltså nu har jag igen en fundering på temat föräldraskap, jobbar ju inte nu så bankgubbsen får en välbehövlig (haha!) paus från mina kritiska feministgranskarögon. Fast då givetvis kommer jag komma tillbaka till det med tilltagen styrka sen.

Så, till saken, om ett par veckor så ska jag till BVC (barnavårdscentralen, dit man går med jämna mellanrum och besiktigar sin avkomma för er som inte visste) för kontroll av mitt mående tydligen. Det är ju rätt vanligt att kvinnor drabbas av förlossningsdepression, man kan också i den nya rollen som mamma må dåligt av massa olika anledningar och det har staten förstått inte är bra för varken kvinnan, barnet eller resten av familjen. Därför gör man en så kallad screening där alla kvinnor som fött barn får möjlighet att genomgå någon form av test (tydligen ett gäng kontrollfrågor) där eventuella psykiska besvär kan fångas upp och eventuell behandling sättas in. So far so good. Men. Varför kollar man inte av den andra föräldern i det fall det finns en? Att förlossningsdepression kan bero på kroppsliga förändringar är ju en anledning men så kan ju den nya situationen säkerligen utlösa både en och två jobbiga känslor av andra orsaker med och det finns garanterat många medföräldrar som inte varit den som burit och fött barnet som också skulle behöva fångas upp.

Hur har då detta med feminism och jämställdhet att göra? Är det så att jag hoppat i galentunnan och börjat tycka synd om männen? Att det är som vissa mansaktivister sagt JÄMT att det egentligen är männen det är mest synd om och att det är dom som är utsatta för förtryck. Nej. Bara att det finns en koppling mellan män, i synnerhet nyblivna föräldrar, och resten av den nybakade lilla familjens mående.

Som jag tolkar det hela så har ju inte samhället obegränsat med resurser och därför måste man kanske välja ut en högriskgrupp att rikta in insatserna på, mammorna. Men jag tror också att mammor ofta ses som den huvudsakliga föräldern. I många relationer är det säkert så, men idag ska det väl inte behöva vara så tycker jag och alltså borde man säkra att den andra föräldern också är på topp för att sköta den nya lilla familjemedlemmen. Jag menar hur länge ska vi se mammor som enda ansvariga för barn och pappor som någon sidofigur? Snacka om att inte optimera för delat ansvar att bara behandla mammor som viktiga för familjen.

10-15% av nyblivna pappor få en efterförlossningsreaktion tydligen, det kan vara i form av ångest, depression eller tvångstankar. I vissa fall även psykos. Det är rätt många skulle jag säga. Om vi ska försöka sträva efter en lika fördelning av ansvaret för hem och barn så behöver mäns psykiska välmående i sammanhanget tas på allvar. Men som alltid är det en fråga om prioriteringar. Förlossningsvården går på knäna och vi har hur många problem som helst, men detta är ändå värt att ta upp.

Sedan finns det en sida av det hela också som handlar om säkerhet, män står ju som bekant för en majoritet av våldsbrotten och män som mår dåligt är ju kanske inte så bra. Bristen på koll här befäster ju dessutom en skadlig del av mansnormen som är att män ska bita ihop och deras känslor viftas undan i ett läge där de om någonsin borde vårdas.

Det var lite tankar med anledning av den kommande kollen, och insikten efter snart två månaders föräldraskap med en grym person som lyckligtvis mår bra. Tanken på att samhället inte har resurser att hålla koll och värdera den insatsen på samma sätt som min är så jäkla trist.

Annonser

Stackars lilla flicka

Idag tänkte jag att vi skulle fundera lite på det här med könade kläder på barn. Jag har själv inte mött ett så stort motstånd till valet att klä vår dotter könsneutralt, förmodligen för att jag stoppat eventuella ”Ååååh! Lilla prinsessan snutteplutt älskar rooosa reeedan” kommentarer innan de ens kunnat komma ut, och de som känner mig ens lite vet liksom bättre redan, och har liknande åsikter om saken. Några undantag i form av rosapluttiga volanggåvor visserligen.

Any how, att jag inte möter det betyder ju som bekant inte att folk inte är av en annan åsikt, en som vi ska behandla idag mina vänner. Den för mig extremt konstiga åsikten om att flickor berövas något om de från start inte får gå all in på fluff, rosa, tyll, glitter, rosetter och volanger. Som att det liksom skulle vara lite synd om dom för att deras hemska genushäxa till mamma inte LÅTER henne uttrycka sin feminina sida och avkönar henne och stackars barn blir ju TAGEN FÖR ATT VARA EN POJKE! Kommer inte veta att hon är tjej, kommer känna sig ful kanske för att man pga pojkkläderna håller gullkomplimanger på avstånd.

Alla dessa faror jag utsätter henne för finns det folk som på riktigt tycker är reella. Kommentarer om att det är hemskt att feministföräldrar lever genom sina barn och tvingar på dom sin levnadsstil (tillskillnad från andra föräldrar då enligt dom…). Att visst kan man få kämpa för att alla ska gå i neutrala naturfärgade säckar till okönade outfits, men kan man inte hålla barnen utanför detta?

Vad jag inte förstår är vad själva skadan för barnen i det hela skulle vara. Jag menar pojkbarn tycker ju inte vuxna synd om ifall de inte tvingas in i någon ryschig tyllkreation och inte heller har jag hört någon vara förfärad och orolig över hur pojkars självkänsla ens ska kunna bli något om de inte får komplimanger för sitt yttre i parti och minut. Detta är en oro som bara uttrycks när det gäller flickebarn.

Jag tror att folk känner oro för att flickor och kvinnor i stor utsträckning bedöms på sitt utseende. Ju sötare, finare, snyggare (olika beroende på ålder) en flicka/kvinna är, desto bättre. Och om man då tar bort attiraljerna som ofta avslöjar att det är en flickbebis man har framför sig så tar man ju också bort många konversationsöppnare i form av utseendekomplimanger, vissa vet inte vad de ska säga om och till barnet då. När hon sedan blir äldre så kommer hon inte heller för lek ha otympliga kläder. Det kommer göra att hon förhoppningsvis får färre uppmaningar om att ta det lugnt, vara försiktig eller bli bedömd på utseende. Jag vet inte vad som är skadligt med det?

Men, när hon däremot blir medveten om att hon är tjej och börjar se vilka olika förväntningar folk i samhället har på killar och tjejer så kanske hon i sökandet efter tillhörighet till sin grupp upptäcker att utseende är något man kan få uppskattning för, och då inte vilket utseende som helst utan det som anses tjejigt. Då kanske hon kommer börja tänka på det. Tills att den dagen kommer hoppas jag att vi har lyckats bygga upp en grundsjälvkänsla hos henne och satt några grundvärderingar på plats. Jag hoppas att hon då vet att det är saker som att vara en bra kompis, vara hjälpsam och ha kul som är viktigt, inte om hon kan likna en docka. Med det sagt så kommer vi inte förbjuda något som kan anses tjejigt, vi kommer bara tänka på att lyfta fram en enligt mig bättre sida av det.

Vi kommer kanske låta henne leka med smink- som ett sätt att klä ut sig. Inte försköna sig.

Vi kommer kanske låta henne dansa i tyll. För att det är roligt, inte för att tillfredsställa föräldrars behov att att småflickor ska vara gulliga.

Vi kommer kanske köra på rosa kläder, för att det är bra att leka i, inte för att vara gullad med.

Precis som jag hoppas att föräldrar till pojkar låter dom göra med!

 

Den uppoffrande modern

En av mina bästa vänner var på besök för några dagar sedan. Hon berättade att en jag jobbat med hade blivit förvånad när informationen om att jag valt att föda med kejsarsnitt kommit upp, av reaktionen att döma så hade det med att det inte matchade hennes bild av mig som någon som brutalt liksom bara trycker ut ungen utan någon som helst smärtlindring till vilket pris som helst. Lite oklart hur hon fått den bilden av mig, men jag antar att det är tätt sammankopplat med att kvinnor, riktiga kvinnor, ska vara uppoffrande. Man ska när det vankas barn liksom helt släppa allt vad fåfänga, sjävbevarelsedrift och modernitet heter. Man ska gladeligen bli inkontinent, få bestående underlivsskador som är att jämföra med någon massaker från en highschoolskräckfilm som utspelar sig i ett öde hus i obygden. Och då har vi bara pratat om hur barnet äntrar världen. Det verkar som att förväntningen på nyblivna mammor fortsätter på samma tema olyckligt nog.

Nästa steg i den ultimata uppoffringsrollen som moder som jag har förstått det är amningen. Allt och alla ska tycka till om detta. Själv har jag satt som princip för mig själv att om detaljfrågor om ämnet kommer så kontrar jag med liknande dito tillbaka. Hittills har det varit rätt lugnt på den fronten för min del men jag har förstått av andra att den här lugna tillvaron kan skakas om av amningsmaffian (som kan bestå av egentligen vem som helst som har en åsikt) när man börjar träffa mer folk igen. Den ultimata modersprestationen lyckas man tydligen med om man helammar barnet, utan att dölja det (man ska få amma fritt), fast också utan att flasha brösten (andra tycker att det värsta som kan hända är att ett bröst som inte syftar till att tillfredsställa den manliga blicken syns i offentligheten), du inte känna efter så mycket själv hur länge det känns rätt utan du ska amma lagom länge tills barnet är lagom gammalt. Att veta hur länge det är ska du överlåta till andra. I allt detta ska du inte bry dig om hur det känns för dig egentligen, barnet ska ammas till vilket bröstblödande pris som helt helt enkelt.

Sömnen. Den beryktade frånvaron av den kanske är mer rätt benämning på området. Ju mindre du sover desto mer uppoffring= duktig mamma. Fast du ska också klara av alla andra bestyr runtomkring, annars är du lat, som mamma. På detta ska du ju inte se ut som att du inte sovit, utan du ska helst se ungefär 10 år yngre ut än vad du är, fast lagom sminkad- för mycket passar inte en god mor.

Alkohol. Du ska inte dricka alls fast det knappt går över någonting alls i mjölken. Att pappor som dricker alkohol är en procentuellt typ tre gånger så stor risk för barnet spelar ingen roll, det är mamman som ska göra uppoffringen att inte ens lukta på något alkoholhaltigt så länge hon har barn. Egentligen oavsett om hon ammar eller inte eller om barnet ens är i närheten. Alkohol ska den uppoffrande modern avstå helt. Pappor ska inte det för då är dom hunsade.

Reglerna är många och snåriga men temat att kvinnor som får barn ska anta rollen av den uppoffrande i relationen är genomgående. Det är klart att man får offra vissa saker till förmån för den nya lilla personen som äntrat ens liv, men det vore ju toppen om förväntningarna på graden av uppoffring inte hängde på vilket kön vi har.  Annars kan man ju alltid förklara följande:

 

 

Bekännelsen

Hej bloggen. Jag har blivit en arg feminist. Pft fnyser några nu, det har hon varit redan innan hon upptäckte ordet och uppfann en lek redan på mellanstadiet där hon med en pinne från den närliggande skogen delade upp killarna i klassen till ett par tjejers undersåtar som de på rasterna tränade i allt från armhävningar till att springa runt i cirklar snabbt och synkroniserat med en ledarstil inspirerad av valfri diktator.

Okej okej, helt ny på den fronten är jag alltså inte men jag har i och med den kommande föräldrarollen börjat utveckla en ny, aningen mer aggressivt tonad sida av mig själv. Så till den milda grad att jag ligger sömlös om nätterna och plågar mig mig själv med olika scenarier som kan tänkas uppkomma så fort det lilla livet flyttat ut ur min kropp.

Inatt till exempel så riktades min vilda fantasi mot den första tiden efter hemkomst. En tid jag av andra förstått mest består av förvirring, gull, förundran och en smula panik. Samtidigt som man känner sig nykär i den lilla. Det är väl så långt jag kan se i dagsläget så det är således ditåt mina katastroftankar riktas. Fokus är alla påhälsare, som vi ju givetvis vill ha, herregud man vill ju visa upp underbarnet som garanterat kommer vara något av det i särklass bästa lilla barn som någonsin äntrat jordens yta. Men glädjen liksom svärtas ner av mina farhågor som föga förvånande har en könsrollsaspekt.

Nog flummat, till problemen, eller problemen och problemen, skräcken för vilka problem som kan uppstå. Utan inbördes ordning:

Par som hälsar på intar stereotypa hjälparroller.
Kvinnorna fixar fika och plockar undan och stoppar in i diskmaskinen osv. Männen umgås och ”hjälper till” genom att ”inte störa och vara i vägen” för de pysslande kvinnorna. Den här tanken tar kål på mig. Om detta beteendet uppstår kommer det uppstå en mindre kris alltså.

Personer intresserar sig för mycket (läs över huvud taget) av min kropp.
Detta har jag märkt av redan som gravid, att folks uppfattning om vad som är socialt accepterat att prata om vad gäller andras kroppar helt försvinner om en annan människa huserar i magen. Får jag en enda fråga om huruvida livmodern drar ihop sig, hur brösten funkar eller liknande kommer jag skamlöst be om att få en redogörelse tillbaka om frågarens könsorgan och andra intima delar och deras funktioner, form och upplevelser. Så ser vi hur bekväm stämningen blir då.

Barnet flickifieras, inte för att hon uppvisat några flickkodade egenskaper utan för att andra bara ”måste” få applicera sina fördomar på henne.
”Åh, sån sööööt liten tjeeej”, gulli gulli gulli”, ”Jag var tvuuungen att köpa en liten rosa obekväm prinsess gulli gullklänning så hon blir fiiin liten flickaaaa”. Jag kräks. Bebisar är by nature gulliga, men forskning visar att vi pratar olika om och till flickor och pojkar redan när de kommer ut. Och jag vill inte ha det så, men frågan är om andra kan respektera det och ägna sig åt lite självransakan på den fronten. Förmodligen inte. Lösningen kanske får bli att vi beställer hem ett lager av ”Ge ditt barn 100 möjligheter istället för 2” i utbildningssyfte och som läxa om det här problemet skulle uppstå. Fattar inte folk att det är hitåt det drivs:

Barnfrågor riktas till mig, andra till min kille.
Alltså att män generellt i samhället ses som mindre begåvade i föräldrarollen är ett problem, om just min kille blir bemött som en sidofigur kommer igen helvetet braka loss. Ingen säger det väl rakt ut men om han inte får precis lika många frågor om barnets skötsel och varande så kommer vederbörande att få utstå en lektion av den ogemytliga sorten i upprätthållande av skadliga könsroller.

Att folk kommer kleta SINA förväntningar på MITT mående på mig som om det inte fanns en morgondag.
Redan startat kan man väl lugnt säga. ”Ååååh, du mår iiiiiilla”. Nope. ”Ååååh, det är tungt!” Nej inte i vecka 18. ”Åååh, du är hormoneeeeell.” Har inte gråtit mer än vanligt, vilket inte är mycket med andra ord. ”Ååååh, du har graviiidcraaaaaaaaavingssssss”. Nej jag åt många clementiner vintertid när jag inte var gravid med. Alltså när man är gravid så tror folk i största allmänhet att man förvandlas till bara gravid och att varenda spår av individen försvinner, man blir liksom bara en stereotyp i andras ögon. Jag misstänker starkt att det här beteendet kommer fortsätta när barnet kommit. Folk säger liksom redan saker som ”vänta bara så ska du se att du kommer tycka/göra/känna si och så”. Kanske det, men enklast vore väl kanske om vi som med andra personer FÖRST kollade vad personen ifråga tycker/gör/känner innan vi antar massa saker? Hatar att bli berättad för hur jag är eller mår. Så alla ”Ååååååh” undanbedes inte vänligt bara bestämt.

Så. Det var väl det om det. Eventuellt får man väl skriva ut detta och sätta upp på dörren som förhållningsregler eller någon mindre variant av vanligt hyffs-utbildning om jag märker att utvecklingen inte kommit längre än såhär.

 

 

Låt oss tänka om kring några vanliga myter.

Vi människor är lite av vanedjur, och tur är väl det för annars hade det inte blivit mycket gjort. Men, det finns vanor som det kan vara dags att utvärdera lite för att de är aningen förlegade så att säga. Tankar och vanföreställningar som inte tjänar sitt syfte kan må bra av en liten genomlysning. Jag tänkte att jag skulle ge er tre exempel inom olika områden för att få igång er på resten! Håll till godo.

Rekrytering 
”Det finns inga kvinnor som passar för det här superroliga, prestigefyllda, asvälbetalda jobbet” What if… jag menar, det KAN ju vara så att all fakta som finns tyder på att det finns kvinnor som passar som handen i handsken för jobbet, men bara att den rekryterande manschefen och hans undersåtar, bara, inte känner dom? Att det berömda viktiga nätverket verkar ha hål i sig? Skulle vi till och med kunna säga att vi av utvecklingen, eller bristen på den rättare sagt, kan dra slutsatsen att sittande grupper som ansvarar för nyrekrytering (chefer och valberedningar) har fel kompetens nu för tiden? Kanske skulle vi se över vilken kompetens som behövs idag och inte vem som haft jobbet längst för att komma fram till hur vi jobbar vidare?

Våldtäktskultur
”Hon hade kort kjol och verkade ha kul. Jaha- med vem? Ja med sina vänner. Ja och sen visste jag ju inte att hon menade nej när hon sa nej. Nej är ju bara början på ett ja har man ju hört och boys will be boys och vi är lite våldsamma, vi visar att vi tycker om tjejer så. Hon hade kort kjol, sa jag det? Hur skulle jag då veta att hon inte ville bli tagen på av mig, en underbar man.” Oh, en klurig en det här! Man kan undra, hur det kommer sig att kvinnor som gillar kvinnor inte verkar lida av brist på kontroll TROTS att de är i sällskap av andra kvinnor, i korta kjolar exempelvis. KAN det vara så att det inte är kjolen och/eller kvinnan som är problemet… utan att det eventuellt är så att det är mannen ifråga?? Att det kanske skulle kunna vara så att män vet vad de får och inte får göra men helt sonika bara struntar i det? Och att det i så fall kan betyda att vi eventuellt skulle kunna hålla även män ansvariga för deras handlingar istället för att vrida och vända på alla möjliga och omöjliga förklaringsmodeller till deras quite obvious skitbeteenden?

image

Familjeliv/karriär
”Hur balanserar du familj/karriär egentligen?” (OBS! Endast en fråga till kvinnor). Well, kanske är det så att vi inte ska fråga just kvinnor hur det går, för rätt uppenbart gör många detta redan av alla tillgängliga siffror att döma. Männen däremot, not as much balanserande, av siffrorna att döma då. Fler män får inte till balansen just utan struntar helt sonika i huruvida livet på hemmaplan funkar eller ej. Och det kan ju bero på att det inte finns några balansövningsförväntningar på dom heller. Bara att kommentaren ”Har du ingen fru?” kan komma när en man var tvungen att lämna jobbet för vård av sjukt barn säger rätt mycket. Så, vi kan komma överens om nu att vi absolut kan fortsätta ställa frågan, men vi byter från att fråga kvinnor till att fråga män. Okej?

Och för tydlighetens skull, försöker alltså inte likna män vid apor, men alltså kolla rumpan. KOLLA RUMPAN!!!

 

Universalsanningarnas no no’s till nyblivna föräldrar

Okej jag gillar information och fakta. Inför nya situationer vill jag gärna veta så mycket som möjligt för att vara så förberedd som möjligt. Detta gäller även det stundande nya föräldraskapet. Men, jag har upptäckt att i även detta fallet, som så många andra, så verkar folk i min omgivning och på interwebz missta egna upplevelser för statistiskt säkerställd fakta. I know, cho-ck-er-an-de värre att det även gäller här. Samma individer lider även ibland (läs: när de drabbas av informationen att det finns ett preggo framför dom) av den vanliga missuppfattningen att jag vill veta allt om alla deras upplevelser, uttryckt som universalsanningar istället för just individuella erfarenheter.

Det här fenomenet har tilltagit i styrka i takt med att mitt midjemått gjort detsamma, detta i sin tur har lett till att jag sökt förklaringar till det underliga beteendet på diverse bloggar som skrivs av, enligt mig, sunda individer, och då stött på vad jag misstänker kan vara min framtid när avkomman inte längre är i min kropp. DET i sin tur har lett till att jag mentalt utformat en form av shit-list på saker jag kommer hantera på ett mindre milt och mysigt vis om någon skulle ha den dåliga smaken att utsätta mig för dessa.

Var så goda mina vänner- topplista på saker att INTE säga!

”Oj vad bebisen skriker- den är hungrig. Har du provat att amma oftare/mer sällan/ längre stunder/ kortare stunder/ liggandes/ sittandes/ ståendes/ hängandes upp och ner? Det är mycket BÄTTRE.”

”Oj vad bebisen skriker- den har fått för många intryck. Borde du inte hålla den närmare/ vagga/ hoppa upp och ner/ sjunga/ inte sjunga/ jonglera/ krama/ jazzdansa med den. Det får ALLTID barn lugna”

”Jaha, vaknar den på nätterna? Om man gör som VI gjorde så sover dom heeela nätter, det har inget att göra med bebisen utan bara att komma på det här universaltricket som vi är typ ensamma om att veta och som sagt, inget som är slumpmässigt.”

”Oj vad ni ser trötta ut. Man ska sova när bebisen sover.”

”Borde den inte sova nu, den är garanterat trött? Det är bara att läsa upp den uråldriga häxversen så somnar ALLA barn på 10 sekunder.”

”När bebisar gör så där så betyder det alltid att man borde vagga/ lägga/ amma/ byta på/ bära.”

”Men var är bebisen? PASSAR pappa den?”

Dessa saker ger samma utfall på irritationsbarometern som vitaproreklamen med Niklas Wahlgren som avslutas med *kände just av mina kräkreflexer* ”det funkar för mig”. Förträngt den? Ingen fara! It´s your lucky day, här kommer den!

En oväntad gravidfördel på jobbet

Vänner, jag har ju mest gnällt över vad en graviditet i jobbsammanhang hittills har inneburit. Ovälkomna kroppsbedömningar och tips tills man kräks osv. Inte vad man främst önskar när man vill klämma in en så bra jobbinsats som möjligt när man ska vara borta ett tag.

Men, förra veckan upptäckte jag till min stora förvåning vad mitt numera väldigt runda mittenparti kan ha för effekt på sura män. Let me stilla er längtan efter att få höra!

Jag befann mig på ett möte där jag hamnade bredvid en man, som jag av andra fått höra var något av en bestämd besserwisser som har en tendens att sura. Det tog inte många minuter innan jag började känna att ryktet stämde, och då kan jag tillägga att han inte ens hunnit presentera sig. Jackpot tänkte jag, ett ypperligt tillfälle att snickesnacka lite med vad jag trodde skulle bli min största utmaning kommande veckor vi skulle jobba ihop.

Jag märker att han störs av mina frågor till honom, eller jag vet inte om det var just precis MINA frågor, det verkar vara frågor överlag som stör honom faktiskt.

Hans reaktion:

Jag bara:

Men men, vi klarar första passet av ett superlångt megathron-möte utan några större katastrofer om man bortser från den lilla detaljen att han tog min generella kommentar om hur eventuella konflikter i teamet skulle undvikas genom en (vad jag misstänker att han tyckte) hippie-alla-kramar-varandra-och-lovar-att-behandla-varandra-och-djur-och-växter-med-kärlek-ljus-och-respekt-övning personligt riktad mot honom, men det är ju inte hela världen.

Kisspaus, eller det säger man ju inte på bank, man säger kaffepaus, hur som helst. Vi kommer tillbaka in i mötesrummet och sätter oss. Plötsligt, helt utan förvarning vänder han sig snabbt med ett milt och mysigt kroppsspråk mot mig med ett leende och jag kan fan svära på att det var lite glitter på honom, så här typ:

Detta för att han upptäckt min mage. Nu följde tusen frågor om vilken vecka jag var i, hur jag mådde, om jag visste vad det var för kön, om det var första mm mm. Han.Var.Så.Intresserad. Och berättade ju i samma veva om sina egna barn, det gör dom alltid.

Jag svarade på lite frågor och helt plötsligt blev det ju helt omöjligt för honom att återgå till den tidigare imagen. Eller han försökte men jag fortsatte prata med honom som om han fortfarande var mild och mysig. Och nu, stackare, kan han inte komma undan med sitt surande. Allt pga att han en kort stund behandlade mig som den ömma moder jag skall bliva om några veckor, han måste ångra sig bittert. Och jag har hittat ett nytt alter ego att ta till på sura personer som sagt något om barn eller graviditet. Om jag kommer testa detta grepp igen?