Varför ska vi inte hålla på och köna egentligen?

Senaste tiden har jag fått anledning att förklara det här med könande. Detta med anledning av lite protester mot det från min sida då, för ovanlighetens skull. Skoja, ni vet att jag roddar jämställdhetsfrågor på heltid, all day erryday så att säga. Men detta har alltså dykt upp för att barnet i familjen liksom börjar förstå lite nu, hon förstår enstaka ord och vi kan liksom kommunicera mer och mer. Detta har fört med sig en ökad insikt om vad folk säger. Och oh my lord have some mercy, mitt stackars feministhjärta dör en smula dagligen alltså. Detta eviga berömmande och könande.

Vi har ju tidigare snackat om de eviga fin- och sötkommentarerna, men inte lika mycket om könandet. Det eviga. I och med detta har jag märkt att det inte är något som många reflekterat över, men när man förklarar så förstår de flesta ändå, därför tänkte jag att jag skulle sortera lite så att fler kan sprida ordet så att vi kan förändra tillsammans, vad mer kan man göra?

Så. Jag tänker att vi kan dela upp det lite så ni får koll.

”Vad är könande? Kan man få några exempel?”
Själv-klart! Några vanligt förekommande könanden är att man väljer att ange kön när man ska hänvisa till någon.
”Betala till killen i kassan”
”Gå och säg hej till flickan där borta”
”Grabbar- kom in och ät nu”
”Välkomna ombord på tåget mina damer och herrar”

Detta är ju när man antar att personen/personerna är av ett visst kön pga t.ex klädsel som är könsnormativ. Men det könas också utan att det finns en signal som antyder något om kön, då väljer vi att köna utifrån våra personliga fördomar. Leksaker som nallar, tecknade filmkaraktärer, djur antas ex-tre-mt ofta vara av killsort. Jag har fått börja säga till folk vilka av mitt barns gosedjur som är tjejer så det blir en mix. Han han han är det hela tiden. Med undantag för dockan, den antas vara en hon.

Vi könar ju också gärna olika yrkesutövare utifrån våra förutfattade meningar.
Person 1: ”Läkaren är strax här”
Person 2: ”Vet du när han kommer?”

Person 1: ”Du ska maila frågan till min chef istället”
Person 2: ”Jaha, vad har han för mailadress?”

Ni förstår ju, inte helt upplyftande beteende hos människor alltså.

Bildresultat för disappointed gif

Ett annat sätt att köna är att klä barn olika utifrån biologiskt kön. Det är också att köna att ge barn leksaker utifrån vilket kön de har, det i sin tur leder till att barn i och genom leken får olika möjligheter att utveckla olika förmågor och fördomen börjar bli en självuppfyllande profetia. Barn vill ju också passa in och göra rätt, så när man gör som man förväntas göra så får man uppmärksamhet och beröm, vilket förstärker beteendet ytterligare. Man kan läsa på om effekten av positiv förstärkning om man undrar mer. Igen styr vi in dom små liven i snäva mallar enbart på en aspekt, det biologiska könet. På detta sättet SKAPAR vi olikheter som genom livet förstärks ytterligare av det konstanta skiljande på tjejer och killar. Du kommer dessutom finna dig i sammanhang med andra av samma kön för att ni drillats in i samma intressen- där kommer ni som grupp färgas av varandra och ert intresse som kanske är hästar kommer fortsätta uppfattas som tjejigt. Produkter riktade till hästmänniskor kommer således rikta marknadsföringen mot tjejer för att det är det som definierar gruppen nu. Så nästa gång någon hävdar att det skulle vara någon gen eller ett hormon som styr våra intressen så kan du visa det här.

”Varför är det fel att köna? Man ÄR ju killar och tjejer!”
Ja det är ju rätt i de flesta fallen rent biologiskt kanske, inte alla. Problemet är att genom att vi konsekvent delar in människor som har olika intressen, förmågor, personligheter i två grupper utifrån kön så förutsätter vi också vad de ska ha för intressen förmågor och personligheter pga att kön i vår värld är tätt sammankopplat med förväntade beteenden utifrån det. Detta gör att vi hämmar barn från att upptäcka sin egna mix, vilka de är helt enkelt. Det handlar inte om att tvinga in alla i mitten, utan om att skapa utrymme för varje individ att utvecklas till vad den vill utan att bara ha tillgång till halva paletten. Dessutom har vi till stor del kvar en bild av att kvinnligt och manligt ska vara varandras motsatser, om män är modiga är kvinnor svaga. Om män tar plats tar inte kvinnor det. Varför skulle vi skilja oss åt så vansinnigt? Hormoner? Till viss del eventuellt, men rollerna idag är helt klart till största delen en social konstruktion.

Tips: Om man börjar med att bryta ner vad vi menar med killigt/ tjejigt/ manligt/ kvinnligt till beteenden istället för att bara benämna det med kön så tar vi första steget till att prata mindre fördomsfullt. 

För att svara på frågan varför det är fel så kan jag väl bara hänvisa till att jag generellt tycker att det är fel att gruppera människor och ge dessa egenskaper baserat på den. Att dela upp på kön är för mig lika fel som att dela upp på hudfärg, religion, sexuell läggning eller inkomst- OM.DET.INTE.ÄR.RELEVANT.I.SAMMANHANGET. Ibland kan det vara relevant att dela upp människor utifrån kön, eller religion, men fan sjukt långt ifrån lika ofta som det görs. Precis som jag skrev innan så är det bland annat genom uppdelning vi SKAPAR olikheter. Så lägg detta på minnet om något när ni ska fundera på eller diskutera varför man ska köna eller inte- är det relevant? Om ja- go on- köna på bäst du vill. Är det inte relevant, låt bli. Svårare än så ska det inte behöva vara.

”Vad får det för konsekvenser att köna? Alltså inte bara att diverse genusföräldrar blir sura?”
Eftersom massa olika saker i samhället visar hur kvinnor ska göra och hur män ska göra, se ut som, vara intresserade av, bete sig som osv. så förstärker könande av barn och vuxna en bild av att vårt kön är viktigt och är det som främst definierar oss som människor. Hade kön inte varit så tätt sammankopplat med förväntade beteenden så hade könandet i sig inte gett så allvarliga konsekvenser. Men nu är det tyvärr inte så och därför vill jag att vi lägger ner könandet och istället fokuserar på individer och gör uppdelningar när det behövs utifrån relevans i sammanhanget. T.ex kan man byta ut könande på gympan till uppdelning utifrån längd/ snabbhet eller ledarförmåga. Om man bara ska nämna något.

Hade man benämnt alla utifrån hudton i samma utsträckning som vi benämner varandra utifrån kön så hade det skapat grupperingar utifrån just hudfärg. Människan VILL sortera, vi behöver ha vissa förutfattade meningar för att ta oss igenom dagen- t.ex om en person kommer springande mot en med tillhygge och jähähävligt aggressiv uppsyn så SKA man nog lägga benen på ryggen. Men när våra förutfattade meningar inte servar oss utan skapar felaktiga bilder och begränsar oss så tycker jag att vi ska sluta med det. Och kom ihåg, jag säger INTE att vi inte får ha beteenden som är (med dagens definition) manliga och kvinnliga. Jag säger att vi väl istället kan lossa på reglerna och förväntningarna kring vem som uppvisar vad och kalla dom för dess rätta namn istället för en fördom?

Återkomsten

Då har man gjort sin första jobbvecka, nästan två, på ett år. Känns ju tidvis konstigt att vara separerad från den korta personen som jag suttit ihop med ett bra tag nu, men rätt skönt att hänga i en miljö bland vuxna människor. Jag tror att banklivet kommer föda den här bloggen med intressanta historier i alla fall, även fast jag givetvis hoppas att den under året jag varit borta genomgått en radikal feministisering. Men av allt att döma så nej, inga radikala svängningar vad jag kan se.

Än så länge har jag inga drastiska saker att berätta, men under veckan har jag noterat en liten svårighet i förståelse hos vissa. Jag vet inte hur den här temporära lilla hjärnvurpan liksom ens händer, men icke desto mindre har jag fått erfara den. Folk, som ändå vet att jag skaffat barn med en person jag liksom lever ihop med, undrar vad jag har gjort av barnet nu när jag jobbar. Jag bara:

All-t-sååå, hon är 11 månader, inte så fasligt vanligt att börja förskolan så tidigt och att frågan, som jag ändå fått från runt fem olika personer inte ens löd ”Är barnet hemma med sin pappa?” utan ”Var är barnet när du jobbar? Förskolan?”. Händer det killar? Får dom frågan när de vistas utanför hemmet utan barn vad de i hela fridens namn GJORT AAAV SITT STACKARS BAAARN? Let me guess? Nej. Dock möts ju pappan i min lilla familj av allmän misstänksamhet och får oombedda ”goda råd” från främlingar på bussar och liknande. Tanter som ska tantsplaina hur han ska ta hand om sitt barn. Typiskt ohärligt beteende om man frågar mig då. Jag vet inte hur man ska hantera detta- med humor? Spela sjukt förvånad.

Ja och en bubblare från banken. Här om dagen satt jag i godan ro och jobbade och överhörde en diskussion. En person beklagade sig över sin ekonomi och undrade när den årliga bonusen skulle betalas ut. Hans kollega undrade varför han behövde en extrasumma, och jo förstår ni, hans vinkyl hade nämligen gått sönder och det var ju en smärre katastrof. Han oroade sig speciellt mycket för ett parti champagne som han hade köpt loss av någon vän. Ni hör ju nivån på livsproblemet för den här stackars kraken till människa behöver genomlida. Där satt jag och fnissade för mig själv och tänkte att det eventuellt kommer bli ett stående inslag här, en bankers hårda liv.

Lite svensk hederskultur

Fan jag försökte hitta posten på Facebook igen men misslyckades, det var i alla fall en gammal kollega till mig som kommenterat en av hans vänners bild på Facebook. Bilden föreställer fyra 16-18 åriga tjejer i balutstyrsel, med en kommentar om att han nu behöver ladda bössan. Kommentarerna till bilden följde samma tema, det var ”ojojoj, ja det förstår man”, ”höhö, man vet ju hur grabbar i den åldern är”, ”Killarna i deras ålder är precis som vi var då *om du fattar vad jag menar*- bara att ladda den där bössan. Hö.Hö.Hö”

Det här förhållningssättet till tjejer som växer upp och närmar dig vuxenålder är inte ovanligt, den här retoriken är jättevanlig. Den är helt frånvarande när det kommer till killar som börjar bli vuxna. Sällan ser jag mammor skrocka på Facebook om hur deras småpojkar nu får börja akta sig för de helt okontrollerade jämnåriga tjejerna. Man vet ju hur dom är.

Jag funderade länge på om jag skulle skriva något, men på grund av att jag knappt känner den gamla kollegan, ändå tio år sedan vi jobbade på samma ställe, ännu mindre hans vän så skulle en kommentar om företeelsen med största sannolikhet inte landa väl. Att kommentera någons föräldraskap i ett så offentligt forum som Facebook brukar också leda till försvarstal istället för reflektion.

Jag funderade sedan på om reaktionerna från de som kommenterade hade varit likadana om pappan som lagt upp bilden hetat Muhammed, och dottern haft slöja. Hade en bunt svenska män skrattat igenkännande och bara ”oklart om man vågar släppa ut tösabiten, bäst att du som familjefar beskyddar henne”. Jag tror inte det.

Jag vill inte på något sätt rättfärdiga ett ”kvinnobeskydd” (frihetsberövande snarare) pga religion eller kultur, det gör jag inte. Jag vill med jämförelsen visa att vi ser på hederskultur på olika sätt beroende på om utövarna är av svensk eller utländsk härkomst.

Det finns skillnader i utövanden men det är likförbannat hederskultur. En sida av mig kan förstå det ur ett föräldraperspektiv, man vill aldrig att ens barn ska råka ut för något dåligt. Och tyvärr har vi ett kvinnoförtryck, en matchokultur och en mansnorm som i värsta fall kan ha dödlig utkomst. Klart man vill skydda från det. Men retoriken, vi måste tänka på hur vi pratar om saker så vi inte normaliserar och cementerar dåliga mönster, som att tjejer som piffat till sig och eventuellt är alkoholpåverkade blir villebråd per automatik. Skippa hagelbössesnacket. Istället borde vi ge barn och ungdomar (och vuxna också för den delen) rätt verktyg och ord för att beskriva saker, språket styr mycket hur vi ser på saker. Om vi istället pratar om grupptryck, mansnormer, samtycke och våldtäktskultur så synliggör vi strukturer och kan därigenom börja förändra. Att som man ta ansvar för hur man pratar om och med kvinnor är det bästa man kan göra. Att genom sitt eget agerande förändra normen för hur män är mot kvinnor är nog mer effektivt.

Tusen gånger bättre än att ha en himla massa pappor som hasar efter sina döttrar medan folks söner springer runt och tränas in i en sjuk mansnorm som inte är bra för någon.

Nej, inte så

Ibland (läs: typ varje dag nästan) så uppstår en situation där jag känner ett en-or-mt behov att att säga ”Nej, inte så”. Man skulle kanske kunna tro att det är till den korta personen här hemma, men icke. Eller jo ibland när hon använder sina klor (visste inte förr att bebisar faktiskt utvecklade hårda sylvassa kloliknande rivdon på fingrarna som inte ser mycket ut för världen men som i kombination med en vilja av stål och nyfunna små fingermuskler blir det perfekta tortyrredskapet om de skickas in i till exempel näsan när man försöker sova eller varför inte samlar ihop kindens yttersta hudlager för att liksom mos/riva. Jag visste inte att kindens yttre och inre hudlager kunde separeras men det har barnet ifråga visat många gånger att just min kindhud kan. Vilken avstickare det blev. Back to nejsägandet.)

Impulsen att rätta folk uppstår främst när andra människor ska ha med nämnda torterare, eh jag menar barn att göra. Jag ägnar många av dygnets timmar åt att fundera på hur jag på ett så milt och mysigt sätt kan framföra min åsikt, som när det har med mitt barn att göra, bör betraktas som en regel av andra. Tycker jag. Om man vill hålla sig på god fot med mig så att säga.

claire-house-of-cards

Grejen är att de allra flesta omkring oss alltid vill vårt bästa och är finfina människor på alla sätt och vis. Och ett otränat öga skulle inte se några som helst fel i bemötandet. Men jag som spenderat extremt många timmar med att vältra mig i information om hur vuxnas bemötande mot barn påverkar dom ser ju lite mer ett himla minfält när andra ens tilltalar barn. Jag vet inte hur mycket man kan säga åt människor att de ska ändra på sig för att jag har en åsikt om hur just vår dotter bör bemötas. Eller hur mycket man kan förvänta sig att folk sätter sig in i feministiska uppfostringstankar.

Tänkte att jag skulle gå igenom några vanliga grejer som händer och hur jag tänker kring dessa så får väl ni hojta till om något kan ses på något annat sätt än jag ser på det. VKM (vita kränka män), och maskulinisters åsikter undanbedes ovänligt och bestämt.

Fin
ALLT, precis ALLT kommenteras som fint. Fin bebis, fina kläder, fina tänder, fina leksaker, fint leende, tar grejer fint, dreglar fint, viftar fint, ta mig fa-an bajsar fint säkert också. Och fint kan ju betyda väldigt mycket mer än att något ser fint ut, det kan vara en synonym för bra också. Men genom att överösa henne med att allt är fint kommer hon uppfatta att finhet är eftersträvansvärt, att om något inte är fint så är det inte bra. Människor är på vissa sätt enkla varelser- det vi får uppmärksamhet och beröm för- det gör vi mer av. Gäller inte bara barn utan i allra högsta grad även vuxna, jag jobbar egentligen uteslutande med metoden positiv förstärkning när jag coachar människor i hur de ska få till beteendeförändringar hos andra. Så, därför vill jag att folk använder massa andra ord än fin så att vår dotter inte får den felaktiga bilden av att fin är det viktigaste av allt. För fin kommer när hon växer upp innebära massa olika saker beroende på vad fin-normen är för tillfället och jag vill att hon ska få med sig andra värderingar hemifrån än det. Det kommer hon garanterat bli varse tack vare samhället och rådande könsnormer ändå. Och då vill jag att hon ska veta att det är just normer- som inte är till för att bry sig om.

Tjej/ Lilla gumman
Jag har märkt att många, typ alla inklusive jag själv tills jag kom på mig själv benämnde henne som lilla tjejen, lilla gumman osv. Och det är ju inget förminskande i det tänker ni. Det är sant, men. Alltid detta men. Genom att tilltala henne och använda kategoriseringen kön så befäster vi att kön är en viktig del av din identitet. Och genom att fästa vikt vid hennes kön kommer könsnormer kunna få fäste bättre eftersom hon främst kommer identifiera sig som tjej och kanske inte person, och könsnormerna i sig är det dåliga- inte att vara tjej eller kille eller något där emellan. Förskolor som jobbar aktivt med genusfrågor gör så att de låter bli att köna i onödan. Man säger till exempel inte ”kom nu killar och tjejer” utan kallar dom istället för barn, eller vid namn. Det tar bort betydelsen av vilket kön man har och alltså förväntningarna på vilket beteende man ska uppvisa. Vissa fnyser kanske här och tycker att det går till överdrift, men fundera på varför man SKA kategorisera på kön? Jag menar om inte könstillhörigheten är relevant i sammanhanget bör vi ju inte använda kategoriseringen? Vi är så vana vid att benämnas utifrån vårt kön att vi inte ens reagerar på att det är orelevant. Byt ut killar och tjejer mot religion eller vikt eller andra skillnader och se hur himla konstigt det blir.

”Kom nu kristna och muslimer! Nu äter vi.” Said almost no one ever hoppas jag.
”Kom nu tjockisar och smalisar. Nu går vi på bussen här.” Said no one ever hoppas jag.
”Kom nu rikisar och fattisar. Nu går vi till lekparken.” Said no one ever hoppas jag.
”Kom nu svenkar och invandrare. Nu är det samling.” Said no one ever hoppas jag.

Vi lär barn vad som skiljer dom åt genom vilka benämningar och kategoriseringar vi använder. Och jag vill inte att barn ska lära sig att det är skillnad på killar och tjejer. Alla människor är olika men låt oss inte intala de små liven att kön är det som främst skiljer dom åt.

Sedan finns det miljoner andra grejer jag vill rätta folk på men det här var de två vanligaste just nu i alla fall.

 

Kvinnofälla nummer 58652749?

Hörrni vi måste ta en avstickare i serien om asdåliga tips för kvinnliga ledare och snacka om en grej som min vän påminde mig om här om dagen.

Innan jag gick hem på föräldraledighet så pratade jag med min chef om vad jag vill göra när jag kommer tillbaka, sedan har jag under ledigheten här fått en ny chef som jag också haft den här diskussionen med. Vi verkar ha liknande bilder av vad som kan vara ett bra nästa steg för mig. Men, då till vår spaning. Jag har i båda fallen fått rådet att sitta still i båten ett enligt mig rätt bra tag, detta för att jag ska komma in i det här med att jobba och ha barn samtidigt med allt vad det innebär när min föräldraledighet är över. Lämning, hämtning, vab och sådant antar jag man syftade på. Kanske logistik på hemmaplan med matplanering? Råden förtäljde inte dessa detaljerna, men man kan ju ana och kanske anta att det var detta man syftade på.

Vi undrar om män som blivit pappor också får rådet att lära sig rodda hemmalivet FÖRST, innan man tänker på några utsvävningar i karriären. Prio på rätt sak liksom. Eller kan det vara så att män inte förväntas ta det där ansvaret hemma? Och om de gör det så inkräktar det i alla fall inte på deras jobbåtaganden?

Grejen är att båda dom här personerna som säkert i all välmening värnat om min personliga stressnivå är vad jag skulle bedöma rätt så insatta i jämställdhet och så. Den ena är kvinna och har barn och har jobbat på bra under åren ändå, samma med mannen. Så båda har barn, de har själva lyckats balansera det. Ändå får jag rådet att chilla?

Jag kanske kommer förstå vad de menar när förskoletiden börjar om drygt ett år, och det kanske är jävligt provocerande att säga att alla fruk-tan-svärda grejer jag enligt kreti och pleti kunde förvänta mig av första tiden med bebis inte inträffat, så jag tänker att man kanske inte måste förbereda sig på att det blir hemskt framöver heller. Dessutom tänker jag att om vi hela tiden ska ta höjd för katastrofer så finns det himla massa andra scenarier jag hellre gör anpassningar för än avvaktar med lite utveckling på jobbet.

 

 

Pappor som imponerar

Lite semesterfeeling sista tiden och då har jag på något fantastiskt sätt lyckats undvika diverse icke-jämställdhetsdramor, vilket innebär att jag inte direkt haft något att yttra mig om. Mycket ovanligt för att vara jag om man frågar mig och mina närmast sörjande.

MEN! Patriarkatet och dess hjärntvättade små anhängare dyker upp när man minst anar det! Eller det var väl en överdrift kanske, vanligt folk är en bättre benämning men som i blindo agerar medsjälpare så att säga.

Jag vill ta upp det här med att våra medmänniskor verkar ha lite olika förväntningar på mig och min kille i det här med med barnaskötsel. Tror inte att det är riktat mot oss specifikt egentligen utan mer att samhället har lite olika syn på vad som är normala mamma-/ pappauppgifter här i världen.

Exempelvis var jag ute för några veckor sedan och mötte då upp ett gäng bekanta. Den första frågan jag får från en i sällskapet är var jag har mitt barn, och om pappan är hemma och passar henne. Jag bara:

Man passar inte sitt egna barn direkt. Frågade min kille när jag kom hem om han får frågan var barnet är när han inte har med sig henne. Icke. Aldrig hänt.

Så, en förälder med barn som inte har det fastklistrat på sig dygnet runt är tydligen lite konstigt om man är kvinna. Men det är inte konstigt om man är man. Nu skulle en person som definierar sig som typ humanist eller jämställdist kanske höja ett finger och hävda att det har med amning att göra, att barn bioloooogiskt behöver den som har maten på kroppen. Men då vill jag bara förklara att det finns massor av lösningar för den delen, barn behöver inte svälta för att papporna är själva med dom en stund.

Andra grejen jag vill ta upp inträffade igår. Låt mig måla upp scenen:

Jag, min kille, hans kompis (en kille) och dennes tjej är ute och går. Killarna bär var sin bebis.

En helt okonstig bild säger ni? Tycker jag med! Men inte damen som kom på sin cykel, men ser detta fantastiska. Så fantastiskt att hon känner att hon är tvungen att stanna, påkalla vår uppmärksamhet för att säga att det är FANTASTISKT att se att KILLAR bära barn och sedan något mer om att det är fint att se pappor göra sånt typ!

Min känsla när detta händer:

Hur jag istället reagerade:

Vänner av positivitetsklubben skakar väl på huvudet. Det är ju jätteroligt att en kvinna som är äldre och sett vilken utveckling vi ändå haft säger något uppmuntrande. Och det håller jag med om, jag älskar att det är sån självklar grej för många killar att de ska ta hand om sina barn. Det konstiga är väl att det inte alltid varit så. Det är inte det jag blir upprörd över. Problemet är att beroende på om du är kille eller tjej så anses samma agerande ha olika värde. Let me visa min poäng genom ett quiz! Du ska nu gissa vilket av reaktion a och b som möter mamma eller pappan i några exempel. Hämta papper och penna, nu kör vi!

1. ”Jag bytte hälften av alla blöjor idag”
a) Får mamman eller pappan den här reaktionen?

b) Får mamman eller pappan den här reaktionen?

2. ”Jag tar halva föräldraledigheten”
a) Får mamman eller pappan den här reaktionen?

b) Får mamman eller pappan den här reaktionen?

3. ”Jag vet vad mitt barn har för klädstorlek”
a) Får mamman eller pappan den här reaktionen?

b) Får mamman eller pappan den här reaktionen?

Facit längst ner i inlägget!

Jag älskar att saker är bättre nu än dom var förut, men de här väldigt olika typerna av bemötanden man får visar ju rätt tydligt att vi har en bit kvar innan kvinnor och män har lika förväntningar på sig i föräldrarollen.

Världens mest onödiga facit:
1a) Mamman
1b) Pappan
2a) Pappan
2b) Mamman
3a) Pappan
3b) Mamman

 

 

Tre personlighetsförändringar som kommer med barn

Sedan jag för typ två och en halv månad sedan fick barn har jag lärt mig lite nya saker jag tänkte att jag ville dela med mig av, varför vet jag inte riktigt, men det kanske kan förbereda något preggo för vad som komma skall när ungen väl är ute. Häng med!

Du drabbas av dokumentationshets.
1800 bilder senaste månaderna har jag lyckats knäppa, och det bara med min telefon. Lägg till två ytterligare kameror och min killes telefon också. Man drabbas av näst intill maniskt dokumentationsbehov. Och ändå känns det som att det är massor vi missat. Man vill få med varje liten min! Och det värsta av allt, man vill visa upp varje bild. En rekommendation här är att lokalisera vilka som är närmast sörjande och bomba endast dessa med bilder, i sociala medier gäller less-is-more-principen.

Konstant rörelse alternativt däckning. 
Jag kom på mig själv i badrummet när jag borstade tänderna att jag gungade lite upp och ner. Tilläggas bör att barnet som på något sätt hade gagnats av detta inte var i närheten för att kunna tillgodogöra sig det härliga gunget. Samma tema kan appliceras på kundvagnar. Och skulle man inte ha ett svagt gung så ligger man med 99 % sannolikhet i sängen stilla. Inte för att barnet kräver det utan för att man blivit konstig.

Du finner dig själv i situationer som ger svettattacker.
Mahghaaad, ovan nämnda konstanta rörelse kan bidra till ett dåligt utgångsläge kanske, men man har närmare till att bli den där svettiga personen bland andra helt osvettiga i princip hela tiden. Kan bara nämna några anledningar: Bärsjal förvandlas snabbt till en tvångströja i inomhusmiljö när den innehåller ett mänskligt element som av egen erfarenhet kan uppnå omänskliga värmenivåer, denna tvångströja med element i bör man inte försöka storhandla i. Tvångssjalen som den nu heter är dessutom svår att få av när paniken är ett faktum. Sedan är all typ av kollektivtrafik med vaken bebis ett spänningsmoment av rang som i kombination med diverse högljudda medresenärer och utebliven AC skickar en svettattack som ett brev på posten.

Från detta:

Till detta:

Oklart hur man kan göra något åt ovan ”problem”, mer än att kanske förbereda sig. Tur att man inte skäms över något i alla fall.