Återkomsten

Då har man gjort sin första jobbvecka, nästan två, på ett år. Känns ju tidvis konstigt att vara separerad från den korta personen som jag suttit ihop med ett bra tag nu, men rätt skönt att hänga i en miljö bland vuxna människor. Jag tror att banklivet kommer föda den här bloggen med intressanta historier i alla fall, även fast jag givetvis hoppas att den under året jag varit borta genomgått en radikal feministisering. Men av allt att döma så nej, inga radikala svängningar vad jag kan se.

Än så länge har jag inga drastiska saker att berätta, men under veckan har jag noterat en liten svårighet i förståelse hos vissa. Jag vet inte hur den här temporära lilla hjärnvurpan liksom ens händer, men icke desto mindre har jag fått erfara den. Folk, som ändå vet att jag skaffat barn med en person jag liksom lever ihop med, undrar vad jag har gjort av barnet nu när jag jobbar. Jag bara:

All-t-sååå, hon är 11 månader, inte så fasligt vanligt att börja förskolan så tidigt och att frågan, som jag ändå fått från runt fem olika personer inte ens löd ”Är barnet hemma med sin pappa?” utan ”Var är barnet när du jobbar? Förskolan?”. Händer det killar? Får dom frågan när de vistas utanför hemmet utan barn vad de i hela fridens namn GJORT AAAV SITT STACKARS BAAARN? Let me guess? Nej. Dock möts ju pappan i min lilla familj av allmän misstänksamhet och får oombedda ”goda råd” från främlingar på bussar och liknande. Tanter som ska tantsplaina hur han ska ta hand om sitt barn. Typiskt ohärligt beteende om man frågar mig då. Jag vet inte hur man ska hantera detta- med humor? Spela sjukt förvånad.

Ja och en bubblare från banken. Här om dagen satt jag i godan ro och jobbade och överhörde en diskussion. En person beklagade sig över sin ekonomi och undrade när den årliga bonusen skulle betalas ut. Hans kollega undrade varför han behövde en extrasumma, och jo förstår ni, hans vinkyl hade nämligen gått sönder och det var ju en smärre katastrof. Han oroade sig speciellt mycket för ett parti champagne som han hade köpt loss av någon vän. Ni hör ju nivån på livsproblemet för den här stackars kraken till människa behöver genomlida. Där satt jag och fnissade för mig själv och tänkte att det eventuellt kommer bli ett stående inslag här, en bankers hårda liv.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s