Stockholmssyndromet eller kvinnofördelar?

Igår var det lite social sammankomst i vår bostdsrättsförening med städning och grillning. Jag passade på att prata lite med grannar jag inte riktigt träffat tidigare och samtalsämnet gled efter några minuter osökt in på det här med jämställdhet. Big surprise. Skoja. Inte alls förvånande. Vi kom in på det eftersom vi liksom gemene hen började med att kolla av vad alla i gruppen jobbar med. Vi var fyra kvinnor, ingen under 30 år, så man har hunnit jobba ett tag. Vi pratade om mansdominans på arbetsplatser, löneskillnader, Åhlens nya lite normbrytande reklam. Då kläcker läkaren i sällskapet ur sig att hon funderat och liksom aldrig mött ojämställdhet. Och att kvinnor har fördelar dom med med sitt hår och blå ögon som man kan spela med. Jag bara:

Där och då visste jag inte riktigt hur jag skulle reagera och diskussionen avbröts naturligt av att en annan granne kom med mitt barn i famnen som tagit tag i hennes halsband och utbrast ”Typiskt flickor att älska smycken!” Min känsla inombords:

Vi drog oss tillbaka och jag funderade vidare på grannen som ansåg att hon aldrig mött ojämställdhet och ansåg att kvinnor nyttjar fördelar som sitt hår och ögon.

Jag tror, notera- tror, att kvinnor som quite obviously såklart har drabbats av ojämställdhet men inte upplever det inte är ignoranta jävlar utan snarare stängt av. Det blir liksom för jobbigt att se skiten hela tiden för det betyder oftast att man behöver bemöta och hantera det och alla orkar faktiskt inte, inte ens jag som har ämnet som mitt stora intresse i livet orkar hantera varenda grej. Jag tänker att man lite skulle kunna likna det vid Stockholmssyndromet. Ni vet när offer börjar sympatisera med förövaren i kidnappningssammanhang? Offer kan till och med hjälpa kidnapparen att nå sitt mål och motarbeta polis. Forskare som har studerat detta har kommit fram till att syndromet uppstår förmodligen pga rädsla för att råka ännu mer illa ut och fungerar också som en vädjan till den inre godheten hos förövaren. Det finns också en hypotes om att detta kommer sig av ett trauma kring att inte vilja identifiera sig som ett offer, och då istället spelar med förövaren. See where this is going?

Många kvinnor som säger att de inte är feminister uppvisar många sidor som jag skulle likna vid detta. Man pratar om andra kvinnor på samma sätt som män med kvinnoförakt. Till exempel kan meningar som dessa förekomma:

”Jag är hellre kompis med killar, mindre drama”
”Kvinnor VILL inte jobba lika mycket som män det är därför dom inte får höga positioner i arbetslivet”
”Men kvinnor löneförhandlar inte lika aggressivt”
”Tjejer kacklar bara”

Vi andra bara:

Jag ser detta hos kvinnor med höga positioner på jobbet bland annat, ju bättre det går desto mer manstätt blir det och desto mindre pratas det om strukturellt förtryck och man börjar anamma en retorik som inte kan anses hota männen omkring dom. Jag tror inte att det är för att de här kvinnorna egentligen börjar förakta andra kvinnor, utan för att risken att åka ut eftersom man är en udda spelare och snabbt kan röstas ut om man inte klappar männen medhårs, då kommer rädslan för att bli av med sin position. Inom beteendepsykologin pratar man om belöningar och straff och vad som känns bäst och värst. Om vi inte ska dra hela teorin utan fokusera på grader av bestraffning så anses det värsta vara att bli av med ett privilegie man haft, det känns mer illa än att få ett konkret straff. Exempelvis upplevs det värre för folk att inte få hänga med på en lunch man alltid fått vara med på, än att behöva betala för hela sällskapet i en veckas tid även fast det skulle svida i plånboken.

Tillbaka till det här med att inte uppleva förtryck. Det är möjligt att en läkare i Stockholms innerstad kan vara undantaget som bekräftar regeln, även fast jag inte tror det. Jag tror snarare att många kvinnor idag har det såpass bra att offer är en roll man känner noll sug efter att vara, och jag förstår det. Grejen är att man inte behöver börja gråta konstant och ha en offerkofta på sig och vara ynklig bara för att man uppmärksammar ett strukturellt förtryck. Kolla bara på Queen B. Beyonce. Hon osar ju inte direkt offer FAST hon pratar om både kvinnoförtryck och rasism. Gillian Andersson är ju inte heller en svag blöt fläck för att hon tar upp ojämställda löner i Hollywood.

Vi måste kunna uppmärksamma fakta, för det handlar inte enbart om våra individuella upplevelser, om alla uppmärksammar förtryck kommer vi lättare åt det.

 

 

Annonser

2 tankar om “Stockholmssyndromet eller kvinnofördelar?

  1. Ping: Välkommen tillbaka Krister! | Feministdelegationen

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s