Nej, inte så

Ibland (läs: typ varje dag nästan) så uppstår en situation där jag känner ett en-or-mt behov att att säga ”Nej, inte så”. Man skulle kanske kunna tro att det är till den korta personen här hemma, men icke. Eller jo ibland när hon använder sina klor (visste inte förr att bebisar faktiskt utvecklade hårda sylvassa kloliknande rivdon på fingrarna som inte ser mycket ut för världen men som i kombination med en vilja av stål och nyfunna små fingermuskler blir det perfekta tortyrredskapet om de skickas in i till exempel näsan när man försöker sova eller varför inte samlar ihop kindens yttersta hudlager för att liksom mos/riva. Jag visste inte att kindens yttre och inre hudlager kunde separeras men det har barnet ifråga visat många gånger att just min kindhud kan. Vilken avstickare det blev. Back to nejsägandet.)

Impulsen att rätta folk uppstår främst när andra människor ska ha med nämnda torterare, eh jag menar barn att göra. Jag ägnar många av dygnets timmar åt att fundera på hur jag på ett så milt och mysigt sätt kan framföra min åsikt, som när det har med mitt barn att göra, bör betraktas som en regel av andra. Tycker jag. Om man vill hålla sig på god fot med mig så att säga.

claire-house-of-cards

Grejen är att de allra flesta omkring oss alltid vill vårt bästa och är finfina människor på alla sätt och vis. Och ett otränat öga skulle inte se några som helst fel i bemötandet. Men jag som spenderat extremt många timmar med att vältra mig i information om hur vuxnas bemötande mot barn påverkar dom ser ju lite mer ett himla minfält när andra ens tilltalar barn. Jag vet inte hur mycket man kan säga åt människor att de ska ändra på sig för att jag har en åsikt om hur just vår dotter bör bemötas. Eller hur mycket man kan förvänta sig att folk sätter sig in i feministiska uppfostringstankar.

Tänkte att jag skulle gå igenom några vanliga grejer som händer och hur jag tänker kring dessa så får väl ni hojta till om något kan ses på något annat sätt än jag ser på det. VKM (vita kränka män), och maskulinisters åsikter undanbedes ovänligt och bestämt.

Fin
ALLT, precis ALLT kommenteras som fint. Fin bebis, fina kläder, fina tänder, fina leksaker, fint leende, tar grejer fint, dreglar fint, viftar fint, ta mig fa-an bajsar fint säkert också. Och fint kan ju betyda väldigt mycket mer än att något ser fint ut, det kan vara en synonym för bra också. Men genom att överösa henne med att allt är fint kommer hon uppfatta att finhet är eftersträvansvärt, att om något inte är fint så är det inte bra. Människor är på vissa sätt enkla varelser- det vi får uppmärksamhet och beröm för- det gör vi mer av. Gäller inte bara barn utan i allra högsta grad även vuxna, jag jobbar egentligen uteslutande med metoden positiv förstärkning när jag coachar människor i hur de ska få till beteendeförändringar hos andra. Så, därför vill jag att folk använder massa andra ord än fin så att vår dotter inte får den felaktiga bilden av att fin är det viktigaste av allt. För fin kommer när hon växer upp innebära massa olika saker beroende på vad fin-normen är för tillfället och jag vill att hon ska få med sig andra värderingar hemifrån än det. Det kommer hon garanterat bli varse tack vare samhället och rådande könsnormer ändå. Och då vill jag att hon ska veta att det är just normer- som inte är till för att bry sig om.

Tjej/ Lilla gumman
Jag har märkt att många, typ alla inklusive jag själv tills jag kom på mig själv benämnde henne som lilla tjejen, lilla gumman osv. Och det är ju inget förminskande i det tänker ni. Det är sant, men. Alltid detta men. Genom att tilltala henne och använda kategoriseringen kön så befäster vi att kön är en viktig del av din identitet. Och genom att fästa vikt vid hennes kön kommer könsnormer kunna få fäste bättre eftersom hon främst kommer identifiera sig som tjej och kanske inte person, och könsnormerna i sig är det dåliga- inte att vara tjej eller kille eller något där emellan. Förskolor som jobbar aktivt med genusfrågor gör så att de låter bli att köna i onödan. Man säger till exempel inte ”kom nu killar och tjejer” utan kallar dom istället för barn, eller vid namn. Det tar bort betydelsen av vilket kön man har och alltså förväntningarna på vilket beteende man ska uppvisa. Vissa fnyser kanske här och tycker att det går till överdrift, men fundera på varför man SKA kategorisera på kön? Jag menar om inte könstillhörigheten är relevant i sammanhanget bör vi ju inte använda kategoriseringen? Vi är så vana vid att benämnas utifrån vårt kön att vi inte ens reagerar på att det är orelevant. Byt ut killar och tjejer mot religion eller vikt eller andra skillnader och se hur himla konstigt det blir.

”Kom nu kristna och muslimer! Nu äter vi.” Said almost no one ever hoppas jag.
”Kom nu tjockisar och smalisar. Nu går vi på bussen här.” Said no one ever hoppas jag.
”Kom nu rikisar och fattisar. Nu går vi till lekparken.” Said no one ever hoppas jag.
”Kom nu svenkar och invandrare. Nu är det samling.” Said no one ever hoppas jag.

Vi lär barn vad som skiljer dom åt genom vilka benämningar och kategoriseringar vi använder. Och jag vill inte att barn ska lära sig att det är skillnad på killar och tjejer. Alla människor är olika men låt oss inte intala de små liven att kön är det som främst skiljer dom åt.

Sedan finns det miljoner andra grejer jag vill rätta folk på men det här var de två vanligaste just nu i alla fall.

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s