Doughnutkillen

I veckan åkte jag buss utan barnvagn och barn, jag hade inte heller en ståtlig gravidmage. Bristen på dessa tydliga man-repellers fick mig att efter månader vila från störiga män återupptäcka hur just män i det offentliga beter sig mot kvinnor som inte har, en enligt dom, legitim ursäkt att inte störas.

Jag sitter alltså där på bussen, plötsligt, inte ont anande, känner jag att någon tittar på mig. Jag tittar upp, mest för att en sötsliskig doft hade spridit sig i hela bussen och jag ville veta vad det var. Det fick jag veta kan man säga. Det står en man framför mig och äter en doughnut, och ni vet hur det kan bli lite olustig stämning av att någon liksom inte viker av med blicken utan ler vagt och äter samtidigt långsamt på den vid det här laget rätt vidriga munken.

Otränad vid att bemöta sluskar vid det här laget blir jag bara less och tittar ut istället och fortsätter lyssna på min podd, tänker att jag hade haft lust att säga något men orkade inte ens bry mig.

Can´t blame him for trying, men alltså inte för att vara glädjedödare eller så, men det bara KAN ju aldrig ha funkat? Så där satt jag alltså och tittade ut och växlade mellan känslor av hopplöshet för hur folk beter sig, och tacksamhet för min kille, och en stark längtan efter att komma fram.

Folk alltså.

 

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s