Huvudföräldrar och sidofigurer?

Ja alltså nu har jag igen en fundering på temat föräldraskap, jobbar ju inte nu så bankgubbsen får en välbehövlig (haha!) paus från mina kritiska feministgranskarögon. Fast då givetvis kommer jag komma tillbaka till det med tilltagen styrka sen.

Så, till saken, om ett par veckor så ska jag till BVC (barnavårdscentralen, dit man går med jämna mellanrum och besiktigar sin avkomma för er som inte visste) för kontroll av mitt mående tydligen. Det är ju rätt vanligt att kvinnor drabbas av förlossningsdepression, man kan också i den nya rollen som mamma må dåligt av massa olika anledningar och det har staten förstått inte är bra för varken kvinnan, barnet eller resten av familjen. Därför gör man en så kallad screening där alla kvinnor som fött barn får möjlighet att genomgå någon form av test (tydligen ett gäng kontrollfrågor) där eventuella psykiska besvär kan fångas upp och eventuell behandling sättas in. So far so good. Men. Varför kollar man inte av den andra föräldern i det fall det finns en? Att förlossningsdepression kan bero på kroppsliga förändringar är ju en anledning men så kan ju den nya situationen säkerligen utlösa både en och två jobbiga känslor av andra orsaker med och det finns garanterat många medföräldrar som inte varit den som burit och fött barnet som också skulle behöva fångas upp.

Hur har då detta med feminism och jämställdhet att göra? Är det så att jag hoppat i galentunnan och börjat tycka synd om männen? Att det är som vissa mansaktivister sagt JÄMT att det egentligen är männen det är mest synd om och att det är dom som är utsatta för förtryck. Nej. Bara att det finns en koppling mellan män, i synnerhet nyblivna föräldrar, och resten av den nybakade lilla familjens mående.

Som jag tolkar det hela så har ju inte samhället obegränsat med resurser och därför måste man kanske välja ut en högriskgrupp att rikta in insatserna på, mammorna. Men jag tror också att mammor ofta ses som den huvudsakliga föräldern. I många relationer är det säkert så, men idag ska det väl inte behöva vara så tycker jag och alltså borde man säkra att den andra föräldern också är på topp för att sköta den nya lilla familjemedlemmen. Jag menar hur länge ska vi se mammor som enda ansvariga för barn och pappor som någon sidofigur? Snacka om att inte optimera för delat ansvar att bara behandla mammor som viktiga för familjen.

10-15% av nyblivna pappor få en efterförlossningsreaktion tydligen, det kan vara i form av ångest, depression eller tvångstankar. I vissa fall även psykos. Det är rätt många skulle jag säga. Om vi ska försöka sträva efter en lika fördelning av ansvaret för hem och barn så behöver mäns psykiska välmående i sammanhanget tas på allvar. Men som alltid är det en fråga om prioriteringar. Förlossningsvården går på knäna och vi har hur många problem som helst, men detta är ändå värt att ta upp.

Sedan finns det en sida av det hela också som handlar om säkerhet, män står ju som bekant för en majoritet av våldsbrotten och män som mår dåligt är ju kanske inte så bra. Bristen på koll här befäster ju dessutom en skadlig del av mansnormen som är att män ska bita ihop och deras känslor viftas undan i ett läge där de om någonsin borde vårdas.

Det var lite tankar med anledning av den kommande kollen, och insikten efter snart två månaders föräldraskap med en grym person som lyckligtvis mår bra. Tanken på att samhället inte har resurser att hålla koll och värdera den insatsen på samma sätt som min är så jäkla trist.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s