Feminism och kapitalism.

Jag vet inte riktigt hur jag ska inleda det här, har inte en färdig tanke jag vill förmedla riktigt utan egentligen har jag lite frågetecken kring hur feminism och klass jobbar med och mot varandra. Jag började fundera på detta nu när jag läste lite om de olika feministiska grenarna inom likartsfeminismen, eller likhetsfeminismen om du hellre kallar det för det.  Ni vet det jag skrev om för ett tag sedan, den typen av feminism som bygger på tron om att skillnaderna mellan könen främst beror på sociala konstruktioner och alltså är kulturberoende. Kort om de olika bara så ni hänger med:

Liberalfeminism– För liberalfeministerna innebär inte jämställdhet att, exempelvis, en bolagsstyrelse är 50/50 uppdelad vid män och kvinnor utan snarare den dagen de djupt rotade patriarkala strukturerna av samhället anses vara upplösta. Dagens liberalfeminister i Sverige tror att denna utopi enbart kan uppnås när individerna i ett samhälle tagit sitt ansvar för att dra sitt feministiska strå till stacken. I grunden handlar det om att var individ oavsett kön måste fråga sig själva hur deras agerande idag antingen bidrar till eller hämmar den feministiska utvecklingen. Liberalfeministerna verkar för ett samhälle där individen snarare än staten är ansvarig för att bygga upp jämlikheten och ställer sig därför inte bakom förslag som exempelvis lagstadgad könskvotering i bolagsstyrelser. Frågor som drivs starkt av dagens liberalfeminister: Främjande av kvinnors plats i det offentliga rummet, främjande av kvinnors företagande och samtyckeslagstiftning.

Socialistisk feminism– är en typ av feminism som bygger på att ojämlikhet mellan kön, klasser och i vissa fall etnicitet är sammanlänkade, och att de ska avskaffas genom socialistiskt engagemang på alla fronter. Socialistiska feminister ser ojämlikheten mellan könen som ett strukturellt problem, och förespråkar ofta statliga ingrepp för att uppnå jämställdhet, bland annat kvotering. Inom vissa svenska vänsterrörelser har den socialistiska feminismen fått ge vika för radikalfeminismen. Den stora kontroversen mellan dessa två grupper är hur relationen mellan könen ska vägas mot relationer mellan klass och etnicitet.

Radikalfeminism– är en gren inom feminismen vars huvudsakliga tes är att kvinnors underordnade ställning i samhället beror på att vi lever i ett patriarkat. Radikalfeminismen uppstod ursprungligen som en reaktion mot den bild av kvinnoförtrycket som fanns i de radikala vänsterrörelserna i slutet på 1960-talet. Bland annat menade man att marxismen, även om den förklarade hur kvinnors underordnade position utnyttjas i den kapitalistiska ekonomin, inte lyckats förklara hur kvinnoförtrycket uppstod och upprätthölls. Enligt radikalfeminismen innehåller hela samhället en könsmaktsordning – i feministisk litteratur kallad patriarkatet – som håller alla kvinnor i ständigt förtryck. Exempel på detta förtryck är pornografi, prostitution och partnermisshandel. Denna modell är starkt inspirerad av marxismens syn på förhållande mellan kapitalister och arbetarklassen.

Jag kan väl säga att jag drar mest åt det radikalfeministiska hållet, men att jag har en rätt stark släng av de övriga två också. Jag ser inte varför de inte skulle kunna jobba bra ihop, man måste ju inte välja en sak att förbättra bara. Samtliga kamper leder till avsevärda förbättringar så whats the harm?

Men nu till min tanke då. Jag undrar om det inte är lite dubbelmoral att vilja tjäna massa pengar och då alltså ge sig in i en bransch som jag ju gjort som utan några tveksamheter tjänar orimligt mycket pengar för vad som görs. Jämför man vad finansbranschen bidrar med, inte bara skit det är faktiskt viktigt att pengar sköts för annars tappar de värde och då går det riktigt mycket åt helvete. Men liksom det är ju inte några botemedel mot hemska sjukdomar eller boende åt människor i nöd vi fixar. Så det folk i min bransch tjänar är ju för mycket när man tittar på vad personer inom offentliga sektorn får för rätt mycket mer livsavgörande insatser.

Hela den här snedfördelningen innebär ju att vissa lever göttigt på bekostnad av andra om man ska vara krass. Delar man upp kvinnor och män i låg- vs högavlönadgrupper så kan vi se att det generellt sett är så att män lever göttigt på bekostnad av kvinnor. Strukturellt alltså. Men i det lilla perspektivet, individnivån av det hela så kan vi ju se att vi, var och en av oss, tar beslut som antingen möjliggör eller försvårar snedfördelningen. I sann liberalfeministisk anda kan man alltså inte skylla på ”mäh kvinnor väljer lågavlönade jobb” och annat trams. Låt oss titta på vilka individhandlingar som hjälper vs stjälper jämställdhetsarbetet:
– Att vara FÖR att införa minimala löner för vissa yrkesgrupper leder till att de som redan har låga löner (kvinnor främst) får ännu sämre löner, och nej effekten är inte att ungdomar främst kommer in på arbetsmarknaden om man inför detta.
– Att inte dela föräldraledighet lika, den som tar ut mest halkar efter i löneutveckling och pensionen.
– Att överlag driva på frågor som ökar klassklyftorna i samhället kan anses antifeministiskt tycker jag. Detta pga patriarkala strukturer där kvinnor drabbas och män som gynnas. Gapet mellan kvinnors och mäns situation blir med andra ord större.

Så, angående det här med min tanke om att det inte känns helt okej alltid att vilja höja sin egna levnadsstandard och samtidigt driva en feministisk kamp: Inte helt lätt. Jag tror att många är i min situation och tänker i samma banor. Som jag väljer att se på det kan det vara positivt att som kvinna skaffa sig makt och autonomi i samhället för att enklare kunna påverka andras förutsättningar med och se till att det inte bara är män som har makt. Men då på ett sätt som inte gör det på bekostnad av andra. Och det finns det ju lika många åsikter om hur det görs bäst som det finns människor tror jag.

För egen del så försöker jag bli en smartare konsument så jag mer och mer konsumerar saker som inte bidrar till att andra fått en skitlön eller får stå på giftiga odlingar i mindre lyckligt lottade länder. Går väl så där ibland, handlar en del på H&M fortfarande om man säger så. Sedan röstar jag på ett sätt som ökar chansen att det tas politiska beslut som påverkar hur vi i Sverige fördelar våra gemensamma medel på ett så mänskligt sätt som möjligt där de med störst behov får hjälp, inte den med mest pengar, och där skattemedel inte kanske främst går till att subventionera konsumtion för redan priviligierade personer. Och sist men inte minst försöker jag så mycket det bara går att utmana normer så att kvinnor får fler möjligheter att vara sig själva.

Det är väl bara att inse att det är svårt att praktisera feminism i enlighet med ideologin till punkt och pricka i ett samhälle som är patriarkalt och kapitalistiskt utan att bli ännu ett offer för det som kvinna.

 

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s