Lika kvinnotomt på bankpresentationer som på historielektionerna i skolan

När man jobbar på bank, eller andra ställen för den delen med, så tenderar man att på regelbunden basis hamna på dragningar. Människor som ska berätta för andra människor om något framför en flimrande power point presentation i en timme.

Här på banken är det inte överdrivet många som kanske nödvändigtvis gått en nyare kurs i presentationsteknik direkt, eller inte vad det verkar som i alla fall. Det är massa text som är för liten för att läsa, otydliga grafer och för många sidor och massa referenser till, yes- MÄN! Män som åstadkommit stordåd, dom är vita, dom är medelålders (och kränkta) och dom porträtteras som man tänker sig att direktörer ser ut som på en oljemålning i sitt ekinredda direktörsrum. Så här går det vanligtvis till:

Presentationen börjar, den är rätt torr i sitt utförande. För att den som presenterar ska bevisa tyngden i det hen säger dras det till med en referens, till en man, typ författare eller annan valfri gubbe. Min känsla ”here we go again”

En stund in, ett nytt behov att styrka en tes, en ny chans att placera en vit medelålders man på piedestal. Eller vänta, vi lägger in referens till en gubbe var tionde minut nu för säkerhetsskull. Min känsla nu:

Ni kan ju själva räkna ut hur mycket jag vid det här laget orkar lyssna på vad den obildade människan framför den flimrande power pointen säger. Ni förstår ju också hur jag efter vad som känns som en evighet känner när jag tittar på klockan och inser att det bara återstår fem minuter av tortyren, då, när min livsgnista sakta börjar återkomma är det dags för avslutningen. Då finns det tydligen en oskriven regel om att gemene hen bör avsluta varje presentation med en hyllning till en gammal, gammal, kanske gärna död, man. Vid det här laget är min dag förstörd.

Grejen är att det typ aldrig är någon som refererar till kvinnor som gjort stordåd. Kanske för att kvinnor inte ansetts värda att nämnas vid namn.

Det är sen gammalt. Det är till och med så att om en prestation, säg en tavla, var gjord av en man så hade den ett visst pris. Men- om det kom fram att konstnären som man länge trodde var en man visade sig vara, ve och fasa, en kvinna så, ja ni gissade rätt tyvärr, sjönk värdet. True story. Denna historia fick jag berättad för mig på gymnasiet på konsthistorielektionen, inte den vanliga historielektionen där läraren på min fråga om det inte fanns kvinnor förr i världen svarade att läroplanen såg ut så. Konsthistorieläraren däremot var mer ansvarstagande och plockade gladeligen fram en mer sann bild av hur det var förr med både kvinnor och män som konstnärer.

Det värsta är att folk blir arga när man påtalar detta. Eventuellt lite trotsiga för att det inte ska verka omedvetet utan helt självvalt.

tv mad men season 7 pete campbell 7x02

Myz! Inte sällan används orden ”det blev lite olyckligt just den här gången”. Nej, det blev inte olyckligt, ni GJORDE det olyckligt. Det mesta blir inte bara.

Så, jag tänkte att vi avslutar det här lite olyckliga inlägget med något betydligt mycket mer passande inför helgen- en hund som blir dammsugen på magen!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s