Det osynliga efterarbetet som stressar

Jag har vänner, bekanta och bloggare jag följer som senaste tiden pratat om stress. Inte bara den sorten där du kanske prioriterar bort ett träningspass i veckan (haha- as if jag ens hade det i planen från början). Nej utan den mycket mer allvarliga sortens stress som oundvikligen tillslut leder en till den berömda väggen.

Grejen är att det till största delen är kvinnor som uttrycker detta. Riktigt jävla grymma sådana. De som ofta fått frågan hur de egentligen hinner med allt. Man kan ju snabbt räkna ut själv att det har ett pris och att det inte är så att de har ett gäng extratimmar varje dag. Nej de prioriterar bort annat helt enkelt till förmån för jobbet och andra prestationssysslor.

Detta fick mig att fundera på vilka män i min omgivning som sitter i samma sits. Inte många kan jag säga. Det finns några och det är en himla skitsits att hamna i för dom också, men jag tror att orsaken till att de hamnat där kan skilja sig en aning från varför kvinnorna hamnar där. Så det kommer jag inte gå in på idag.

Under mina år som både student och working woman är det ju inte direkt vid enstaka tillfällen jag fått det eminenta uppdraget att sy ihop snack till verkstad så att säga. Det ter sig som att män i högpresterande kvinnors omgivning liksom tvångsmässigt nästan lägger upp fötterna på bordet och lutar sig tillbaka och låter kvinnorna göra jobbet. De är ju där och förgyller tillvaron med sin karisma och man-brain, no need for större insatser lyder mantrat verkar det som. (Jämställdisterna i kör- ”INTE ALLA MÄÄÄN!”)

Jag tror inte att det är illvilligt alls, jag tror bara att det är en ful ovana, lite som att ogenerat klia sig i skrevet i tid och otid. Tillslut är själva verkställandet av olika jobbgrejer en osynlig syssla som bara händer, för alla inblandade. Man måste aktivt lyfta den sista pusselbiten och peka på den och påminna om att den är kvar att göra när mötet lider mot sitt slut och känslan av en fint dagsverke sprider sig i rummet helt utan anledning. Och för guds skull- gå inte på det enkla smickertricket:

Vi bara:

Det är allt det där osynliga arbetet överallt som är en av de stora orsakerna till att kvinnor stressas ihjäl idag tror jag. Visst kommer vi idag kanske i större utsträckning in på de högre posterna, även fast vi har mycket kvar att lösa, men väl där får man jobba röven av sig rent ut sagt för att få vara kvar. Jag säger inte att alla män är lata och alla kvinnor är högpresterande supermänniskor. Men mer ofta än sällan landar efterarbete från brainstormingmöten på kvinnor, kanske för att de oftare får sekreterarrollen på mötena och att det då ”faller sig naturligt” (läs: strukturer i samhället gör att personer beroende på vilket kön de har förväntas göra olika saker).

Sedan finns det ju ungefär tusen andra anledningar till att väggen snabbare närmar sig kvinnor än män i min omgivning, men just detta kan man kanske se upp med och själv agera på med relativt enkla medel som att synliggöra och delegera.

3 tankar om “Det osynliga efterarbetet som stressar

  1. Ping: Det osynliga efterarbetet som stressar | feministen

  2. Ping: Om att vara lat. | ungmendum

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s