Jag har pratat med en supersenior person som jobbar med HR-frågor nu. Hon berättade att hon genomfört en undersökning där hon samlat chefer och ställt två enkla frågor (ej ordagrant men något i den här stilen):

1. Om du plötsligt skulle bryta benet och behöva vara hemma i tre månader, vem skulle kunna hoppa in för dig omgående och göra ditt jobb?
2. Vem ser du på lite längre sikt skulle passa att ta över din roll efter dig?

Cheferna svarade individuellt men fick se det samlade resultat ihop.

Extrem överrepresentation av kvinnor som på sekunder skulle kunna göra deras jobb, som alltså presterat fantastiskt. Sedan var det extrem överrepresentation av män som ansågs ha potential att bli fantastiska efterträdare. Ni förstår ju, inte sol i sinne direkt. Mer som en pjäs av Lars Norén om jag får säga det själv.

Patriarkatet bara ”tack för en bra insats men du har ju ingen penis”:

Det fina i kråksången (gud vad är det ens för uttryck) är att samtliga chefer fick en chock och insåg att de har lite jobb att göra med sig själva och hur de tänker kring kompetens och potential.

Sen återstår ju bara en sak: