Det prövade tålamodet.

Okej okej. Jag har nu alltså genomfört ett försök till försoningsmöte med kollegan from hell. Det var ju inte så himla lyckat förra veckan, det tyckte inte varken min chef eller uppdragsgivare heller. Så i ett försök att rätta till saker har chefen snackat med mr Bitsk och kommit fram till att han kan tänka sig att prata om vårt samarbete OM jag då tar initiativ till det. Absolut tänkte jag, det är ju egentligen bara att säga vad jag sa förra veckan, fast nu skulle skillnaden vara att han skulle behöva svara ja på frågan om vi ska försöka komma tillrätta med vissa saker.

Så, jag komponerar ihop ett mail där jag föreslår att vi ska ses och prata om två av fyra punkter som han kommit överens om med min chef, alltså sakerna han och jag skulle kunna hitta svar på om samarbetshumöret höjdes aningen. Jag låter chefen titta igenom det så att mina underliggande känslor av avsky för vad han gjort hittills inte lyser igenom.

Vad han svarade? Jo att han kanske kommer. Ja, och inte bara det, han stryker en sak, och omformulerar den andra grejen vi skulle prata om.

Såatteh. Jag förbereder vad jag vill ha sagt på mitt allra mest pedagogiska sätt. Detta har för mig nu mest börjat likna en studie i sociala utmaningar och narcissism än att det skulle vara något personligt. Inte för att jag är felfri, men alltså ni förstår ju att detta är i en helt annan liga.

Vi ses utanför rummet vi ska ha mötet i, jag gör ett helhjärtat försök att småsnacka lite. Vi kan väl säga att han inte var så himla road, eller inte så det syntes i alla fall.

Rummet blir ledigt, vi börjar snacka om punkten jag ville ta upp men som han ville stryka. Jag väljer att totalt ignorera detta och pratar på och tänker att det väl inte skadar.

När vi liksom inte kommit till själva beteendesnacket efter en halvtimme frågar jag om vi inte ska ta och gå in på det vi skulle ses för att prata om, och han tittar skeptiskt på mig men håller väl med, något som verkar vara rätt smärtsamt i hans värld. För detta verkar vara lite vad han ser när han tittar på mig.

Jag har lagt upp det som att vi går igenom de tre tillfällena vi haft problem under och så får han berätta vad som gjort honom frustrerad och vad jag kunde gjort annorlunda, och sedan berättar jag vad han kunde gjort annorlunda, (och vad som inte under några jävla omständigheter får hända igen för helvete).

Jag säger att jag verkligen vill hitta ett sätt att samarbeta, frågar om han också vill det, han svarar först inte, sedan säger att att framtiden får utvisa det.

Så, vi börjar med första mötet, ni vet när han kastade pennor och höjde rösten och sa till mig att jag inte fick snacka med min sponsor? Jag frågade vad jag kunde gjort annorlunda för att det inte skulle blivit ett så kasst resultat som det blev. Mr Bitsk kan inte jobbat mycket med konstruktiv feedback tidigare, för hans kommentar på den frågan var att han 1) Inte gillar att bli ifrågasatt. 2) Att jag ska vara mindre provocerande. Som ni ser är det ju väldigt tydligt. Not. 

Jag förstod visserligen att han tyckte vi kunde sparat vissa av mina undringar till senare tillfälle och att vi ska lyssna klart på varandra. Fast eftersom han planerar en monolog för alla tillfällen så blir det liksom svårt att ha en dialog eftersom tiden inte räcker till då, men men, han har säkert någon mästerlig plan för hur det ska funka. Som man då inte får ifrågasätta.

Sedan förklarar jag att det är bra om han svarar på mina frågor, inte kastar saker, pratar i vanlig samtalston och att det inte går att förvänta sig att jag inte pratar med vem jag vill när jag vill.

Tillfälle två, när han ”råkade” ta på mig. Där förklarar jag att det inte får hända någonsin igen, varpå han flikar in en ursäkt och säger att det inte var meningen och att han bara ville ta pennan (?) från min hand. (Ursäkta?) Jag tittar på honom en stund för jag vet liksom inte riktigt vad jag ska säga till en så himla puckad kommentar. Tillslut klämmer jag fram att det inte är någon idé att försöka bortförklara så, han ler, kanske för att det blev en så uppenbart dålig lögn. Sedan förklarar jag igen att oavsett anledning så kan det aldrig hända igen. Vidare förklarar jag att han inte heller kommer tala om för mig att passa mig igen. Varpå han väl säger okej men tillägger att han vill ha respekt. Jag ber honom utveckla och det går väl sådär för det är inte så konkret mer än att han vill bestämma vad jag tar upp på möten med andra, vilket ju så klart är ett helt orimligt önskemål, och jag säger att jag absolut inte går med på någon munkavel. Däremot kan vi innan gemensamma möten prata igenom vad vi kommer ta upp så det inte blir några överraskningar. Men det funkar inte tydligen. Han förklarar att vårt samarbete kommer termineras. Japp, det ordvalet. Jag testar att lirka vidare och se om vi kan hitta en lösning vi kan enas om men det verkar svårt, näst intill omöjligt. Han kontrar med förslaget att jag driver mina grejer, han sina och sen ser vi vem som vinner. Vi jobbar alltså på samma företag. Han säger också att om jag tar upp saker som han sagt att han inte vill, så kommer det med ett pris, och konsekvenser. Att vårt samarbete naggas i kanten om jag kör över honom (aka säger vad jag själv tycker).

Han kan liksom inte komma fram till om han vill att jag ska prata med folk själv, eller inte, och när de olika alternativen är att föredra. Hans min under stora delar av mötet:

Vi går vidare till mötet med vår sponsor där allt förtydligades. Han berättar att inget av det som sades där gäller längre, det var bara inte läge att ta upp det då. Ni märker ju hur enkelt det är att veta vad som gäller här.

Han känner att det inte finns någon substans i vårt samarbete utan respekt (läs: utan att han kan styra vad jag säger). Jag frågar om det inte går att snacka om vad det innebär, nej. Då säger jag att det känns som att det är hans sätt eller inget sätt, han säger svar ja.

Jag får en liten stund till att gå igenom vad som inte får häda. Saker som att kasta grejer, att tala om för mig vem jag får prata med, ta på mig, tala om för mig att jag skulle passa mig, låta bli att bjuda in mig till möten vi bestämt att jag skulle vara på.

Det hela avslutades med att han inte vill samarbeta, men väl går med på ett möte till om vad vi menar med respekt bara för att det inte ska se ut som att han har svårigheter att samarbeta. Se ut som, alltså inte intressant att ha ett bra samarbete.

Jag blir så trött. Han sa i alla fall ha en trevlig kväll.

4 tankar om “Det prövade tålamodet.

  1. Men hjälp, vilken kollega. Jag hade nog undvikt att gå i möte ensam med honom, känns inte som att det leder någon vart och att ord kommer stå mot ord. Om ni har en gemensam chef hade jag bjudit med den personen och inte kämpat ensam. Lycka till framöver.

    Gilla

    • Jag tänkte så också, men jag har hållit min chef och vår gemensamma uppdragsgivare i loopen hela tiden så att de har koll och de pratar med honom också så jag känner ändå att jag har fullt stöd. Ändå suger det all energi. Egentligen är det ju synd om killen, han kan ju inte må bra om han känner att han behöver ta till en så dålig attityd.

      Gilla

  2. Ping: Det prövade tålamodet | feministens

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s