When haters hate.

Jag säger ganska ofta haters gonna hate för att det liksom inte går att göra alla nöjda jämt så det är ingen idé att ha det som ambition då heller.

Nu har jag dock råkat på just en hatin´ hater så att säga i arbetslivet.

Mina vänner, låt mig berätta om en ny kollega som jag tror kommer bli årets följetong, som en sommarplåga här nästan, the hatin´hater!

I förrgår så var jag och några till på ett möte med två vi skulle börja jobba med. Det börjar lite trevande enligt min mening då det så kallade samarbetsmötet snarare liknar en monolog vi är där för att bevittna. Stämningen förvärras ju längre in i mötet vi kommer, killen som var där för att hålla en monolog blir mer och mer upprörd när han inser att vi också har en syn på saken (som bara skiljer sig pyttelite), han höjer rösten, svarar på andra frågor än vad vi ställer, sitter på en himla hutch och grider ansiktet med sina händer i frustration, kastar pennor hårt i papperskorgen i rummet. Vi föreslår att vi ska kolla med personen vi båda jobbar för vad det är som gäller i sakfrågorna, men det vill han inte. Nej han vill det så lite att han pekar på mig och talar om för mig att jag INTE pratar med honom ensam för att jag tydligen har en helt annan agenda, så jag kan väl få följa med på ett möte som de redan har bokat. Sedan konstaterar han att han inte vet om det ens ska bli något samarbete mellan oss, och att han oavsett vad kommer driva igenom sina idéer. Den där gemensamma lunchen vi hade bokat in blev inte av eftersom han gick. O-er-hört professionellt som ni ju förstår. Han var Så.Arg.

Det första jag gjorde efter det? Pratade med personen vi båda jobbar för såklart.

Vad som hände igår? Ja det börjar ju med att jag snackar med  min chef och en kollega som har liknande erfarenheter av den här killen. Vi kommer fram till att det bästa nog är om vi träffar personen vi jobbar för tillsammans och reder ut vad det är som gäller. Bra plan tyckte jag, mötet bokas in. En kort stund därefter ringer killen med humörsutmaningarna, dessa lyser igenom luren och jag föreslår att vi ska ses och försöka strukturera upp vad det är som inte är tydligt. Sagt och gjort, han kommer till min avdelning och vi går in i ett rum med en tavla vi kan skriva på. Precis när vi båda kommit in i rummet så står han vääääldigt nära mig och lägger handen på min höft/rumpa och stirra på mig och ber om ursäkt för dagen innan. Ja, ni läste rätt. Helt jävla ofattbart men så var det.

Givetvis sa jag ifrån, man kan ju tycka att det inte skulle behöva förklaras, men jag tog det säkra före det osäkra och förklarade att han inte har tillåtelse att ta på mig alls, i synnerhet inte på rumpan, och att ursäkten han verkade försöka klämma fram inte framstod som ärlig när han samtidigt tafsade på mig. Hans svar var bara oj förlåt. Sjuk jävel om ni frågar mig.

Jag tolkar det inte som sexuellt utan som en maktsignal, visserligen av sexuell karaktär men konstigt nog så känner jag att han bara blir liten och ofarlig i mina ögon, om någon känner att de har behov av att bevisa sin sak genom sådana medel så har ju argumenten tagit slut för länge sedan. Notera att det bara är en förklaring, inte en ursäkt.

Vi börjar i alla fall försöka strukturera upp vad det är vi behöver svar på, han svarar igen på andra frågor än vad jag ställer. Det vi enas om är oklart skriver jag upp i frågor på tavlan att vi ska ställa till vår uppdragsgivare. Jag får kommentaren att jag ska passa mig, väldigt noga, för att göra att han tappar ansiktet för uppdragsgivaren. Jag frågar vad han menar. Det verkar vara lite svårt att förklara men jag tolkar hans kommentar om att vi borde kunna svara på detta själva som att han vill att jag ska göra som han vill bara. Jag sa att vi nog kommer behöva samarbeta vare sig vi gillar det eller inte, och att vi antingen kan lösa problemet själva, eller så får vi ta hjälp av någon. Av hans runtvandrade i rummet och gnidande av ansikte förstod jag att det inte alls var populärt. Och här upprepade han dessutom att han kommer driva igenom sin grej oavsett. Charmigt värre som ni förstår.

När mötet med vår uppdragsgivare närmar sig ändras hans ton, föga förvånande, till en mer gemytlig sådan. Om den var trovärdig enligt mig? Inte det minsta, men jag får agera på det han visar upp.

smile animated GIF

Vi går till mötet och får våra frågor förtydligade på ett himla bra sätt tycker jag. Av den rödare tonen i ansiktet på killen antar jag att han inte var lika nöjd.

När jag kommer tillbaka och berättar om timmarna som just passerat för min kollega så uppstår ännu ett minikris möte med henne och min chef. Vi kommer fram till att det inte är alls acceptabelt beteende och min chef ska prata med killen.

Och idag har jag varit på ett av hand möten med mina kollegor som han ”missade” att bjuda in mig på. Även fast det var det sista vi bestämde igår. Man vill ju bara tappa det själv också, men icke.

tumblr_mbyh1h9r721rnvlqy

Vilken människa alltså. Fortsättning följer. Tur att det är fredag.

One thought on “When haters hate.

  1. Ping: When haters hate | feministens

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s