Survival of the ones with mest tålamod

6

Eftersom det inte är så vansinnigt mycket tid kvar på detta året och jag främst kommer ägna mig åt rekreation i strand/djungel/djurmiljö i hur många dagar som helst med start 27e december, så tänkte jag att en reflektion kring alla feministers favorittillställning, julfesten på jobbet, ska avhandlas! Äntligen!

Det är som att lokalerna som i vanliga fall andas sociala restriktioner ihop med alkohol, ett löfte om veckor av ledighet som potentiellt slukar eventuella pinsamheter och after hours liksom lockar fram sidor hos folk som ej bör visas upp. Man kan sätta en ansenlig summa pengar på att någon kommer ta tillfället i akt och säga några ”sanningens ord”. I värsta fall vet man ju inte heller om det kommer en klåfingrig liten opassande manshand när man minst anar det. Såatteh, julfester kan bli lite av en hinderbana för politiskt korrekta, pålästa, intelligenta och alldeles, alldeles underbara feminister. Så jag presenterar, Feministdelegationens firmajulfestsjulspecial från i onsdags när det hela gick av stapeln.

Det hela började lite sådär för det lilla föminglet för min avdelning innan den riktiga festen hade ju, surprise surprise, en kvinna ordnat! Uppgivet konstaterade jag att inget hade förändrats sen sist jag kollade. Inte bara förberedde hon utan passade på att serva med bartenderskills när hon ändå höll på. Jag gick innan det vad städdags, och kanske var det lika bra för jag kan ana hur könsfördelningen på den aktiviteten såg ut.

Efter den lite olyckliga starten gick festligheterna galant. Trevlig stämning, god mat, lite lagom casual aura. En bättre julfest helt enkelt.

Efter maten samlas ett gäng och ska ta en öl, jag passar på att hänga med några kollegor som jag inte prata så mycket med tidigare ut för smygrökning. Det är då det händer. En av dom som i två månader suttit i närheten av mig, och således hört både en och två och trettiosju diskussioner som skulle kunna sorteras in under kategorin genusfrågor mellan mig och mina närmsta kollegor, samlar kraft och utbrister:

”Jag hatar Gudrun Schyman!”

30

Mitt svar blev något i stil med ”Okej, hur kommer det sig?”

Varpå han förklarar att hon hatar män och vill förtrycka dom. Sedan kände han att han ville bekänna en till grej för mig:

”Jag är maskulinist!”

27

Eller jag hade inte en sprayflaska även fast jag i mitt innersta önskade att jag hade haft det. Istället agerade jag förvånansvärt lugnt och fint och undrade vad det berodde på. Han sa att det riktiga problemet är att män som blir slagna hemma inte anmäler och att det alltid är kvinnor som går ut som vinnare ur vårdnadstvister. Jag sa att alla ju har olika uppfattningar om vad exakt som är det största problemet, men att man inom den feministiska rörelsen allt som oftast också tycker att det är skit att mansnormen ställer till det för männen också. Då säger han att han i alla fall inte är feminist. Varpå jag frågar om han vet vad det är. Svaret ”Jag ser ju vad Gudrun skriver i tidningarna” vittnar om att han kanske inte käkat feministisk litteratur i några större mängder till frukost.

Sedan följer några kommentarer om att han tror att män slår för att det ligger i deras natur, visserligen gör honor det när dom har ungar, om man tittar på djurvärlden. Han verkar oroad för att feministerna vill avköna allt, allt, ALLT! Jag försöker förklara att det låter som att han kanske är särarts feminist, och drar lite snabbt vad det är.

21

Han verkar lite förvånad och säger att jag är den första feministen som sagt något liknande, som inte hatat män (det visade sig senare att feministerna han prata med har varit främmande människor ute). Sedan (usch jag får rysningar bara av att tänka på det) undrar han om jag läst något som Pär Ström skrivit!? Eh, nej, jag skulle inte förgifta mig med sådan skit blir svaret och jag tänker att han, efter Marcus Birro i ordningen, är Sveriges poster-boy för vita kränkta män.

Hur som helst så fortsätter snacket inne och ett antal till ger sig in i diskussionen. Egna erfarenheter presenteras som någon form av forskning och skillnaden på åsikt och fakta verkar inte vara relevant alls.

18

Men skam den som ger sig.

15

Nu fanns en chans att få en person som verkligen brann för att kämpa mot orättvisor att kämpa för, och inte mot feminister. För första gången på länge kände jag mig supermotiverad att plocka fram mitt snällaste mest gemytliga feminist-jag för att vinna över en vilsen själ, och jag tror faktiskt att jag kan, om inte vunnit över, så i alla fall sått ett frö hos honom. Polletten verkade komma i rullning när jag jämförde feminismen med miljörörelsen. Om målet är peace, love and jämställdhet/ren värld. Så finns det olika saker man kan göra för att komma dit, och bara för att någon tror att t.ex ekologiskt odlad mat är bra för miljön så betyder det inte per automatik att det är dåligt om vi också får mindre avgaser från biltrafiken. Båda styr ju mot samma mål. Och ofta när något ska ändras så finns det ju ett pris, i miljöexemplet så kanske matpriserna går upp, och i avgasminskningen så kanske det blir dyrare att smutsa ner. Alla blir inte nöjda men det görs för att det i det stora hela blir bättre för alla. Precis som sakerna vi behöver göra för att uppnå jämställdhet.

Så, jobbet fortsätter i januari! (Med just den här individen, i övrigt är det business as usual, patriarkatet tar liksom inte julledigt.)

37

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s